Meriter

3 Sohlman, Rolf R:son, son till S 2, f 24 okt 1900 i Karlskoga, Ör, d 23 juli 1967 i Paris. Studentex vid H a l i Örebro 21 maj 18, inskr vid UU ht 19, v ordf i Fören Verdandi ht 23-vt 24, FK15 dec 23, efterprövn till fil kand-ex 15 dec 24, allt vid UU, deltog i Nansenmissionens hjälpverksamhet i Ryssland 24, attaché vid Nationernas förb:s (NF) inst för internat intellektuellt samarb 25–27, diplomerad från Institut des hautes études internationales, Sorbonne, Paris, 27, attaché i UD 14 juni 27 (slutligen antagen 19 juni 29), e o amanuens i Socialstyr o sekr i delegationen för internat social-polit samarb 3 aug–31 okt 27, attaché i UD 1 nov 27, vid legationen i Riga 7 april 28, vid generalkonsulatet i London 14 febr 29, åter i UD 3 april 31, tf andre sekr där 1 nov 31, sekr eller ombud vid handelspolit förhandl:ar 31–47, sekr i sv delegationen vid ekon världskonferensen i London 33, andre legationssekr i Rom 1 okt 34, tf förste legationssekr där 1 april 36, ord 1 aug 36, förste legationssekr i Paris 3 okt 38, byråchef vid UD:s handelsavd 3 juli 39, tjänsteförrättande bitr avd:chef där 11 sept 40, led av exportkreditnämnden 41, v ordf där 1 juli 42–30 juni 47, led av statens återuppbyggnadsnämnd 10 mars 44–juni 45, utrikesråd o chef för UD:s handelsavd 1 april 44, led av styr i Sv penninglotteriet ab 45–47, av dir för Ryska inst vid StH 45–62, envoyés namn 21 dec 45, envoyé i Moskva 15 april 47, sv delegat vid Förenta nationerna (FN) 47–61, ambassadör i Moskva 30 dec 47–64, även envoyé i Kabul 30 juni 48 (tilltr 24 maj 49)–60, även i Bukarest 1 sept (tilltr 6 okt) 51–63, även i Sofia 1 sept (tilltr 19 okt) 51–63, ambassadör i Khvn 14 jan 64–65, i Paris från 2 nov 65.

G 12 febr 1926 i Paris m Zinaida (Zina) Jarotskij, f 24 febr 1903 i S:t Petersburg, d 21 dec 1978 i Sthlm, Högalid, dtr till professor Alexander J o Antonia (Nina) Winberg;.

Biografi

Rolf S arbetade i mitten av 1920-talet för NF:s räkning med att dela ut livsmedel i det av inbördeskrig härjade Sovjetunionen. Han umgicks där med Alexander Jarotskij, professor i medicin vid universitetet i Simferopol på Krim, varvid tycke uppstod mellan S och dennes dotter Zinaida. De gifte sig 1926 och fick med tiden fyra barn. S anställdes vid UD och tjänstgjorde under 1920- och 30-talen i flera europeiska huvudstäder. Han arbetade bl a med handelsfrågor och blev 1939 byråchef vid UD:s handelsavdelning. Följande år avancerade han till biträdande avdelningschef och fick även regeringens särskilda uppdrag att förhandla med Sovjetunionen i ekonomiska frågor. S, som 1944 blev chef för handelsavdelningen, spelade en aktiv roll när ett svenskt-ryskt kreditavtal, den s k rysskrediten, förhandlades fram efter krigsslutet.

S uppfattade, liksom regeringen, den planerade sv miljardkrediten till Sovjetunionen som ett medel för att dels förbättra de svensk-sovjetiska relationerna och vinna Sovjetunionens förtroende, dels bidra till att minska de allt tydligare spänningarna mellan krigets segrarmakter. Tanken bakom det senare var att Sverige, genom att inte ansluta sig till det framväxande västblocket och genom att till en del anpassa sig till Sovjetunionens intressen, skulle kunna fungera som brobyggare och utjämnare av spänningarna mellan öst och väst.

S tillträdde 1947 posten som ambassadör i Moskva, vilken han lämnade först 1964 efter en exceptionellt lång tjänstgöring på ett och samma ställe. Under denna period dominerades världspolitiken av det kalla kriget, även om en avspänningsprocess inleddes efter Kubakrisen 1962. Även de svensk-sovjetiska relationerna var ofta spända under S:s tid i Moskva. De präglades av sådant som Raoul Wallenberg-ärendet, Sovjetunionens nedskjutning av två plan tillhörande det sv flygvapnet 1952 och ett flertal spionaffärer, t ex det sv avslöjandet av Stig Wennerström 1963. Som sändebud till den röda supermakten hade S en för Sveriges säkerhet utomordentligt viktig uppgift. Han ingick även i den sv FN-delegationen, vilken tillmättes stor betydelse av bl a Östen Undén, utrikesminister 1945–62.

Som Moskvaambassadör implementera-de S lojalt regeringens Sovjetpolitik. Man kanske kan säga att han, vid sidan av Undén, kom att förkroppsliga Sveriges östpolitik. S tycks ha varit mycket energisk, både som individ och yrkesman. Han hade stora och djupgående kunskaper om Sovjetunionen och svarade för långa och inträngande analyser av den sovjetiska utvecklingen. S byggde upp ett omfattande kontaktnät i Sovjetunionen, till vilket hans fru Zina påtagligt verkar ha bidragit. Det förekom också att hon diskuterade politiska frågor med sovjetrepresentanter.

S tycks i allt väsentligt ha delat den filosofi som låg till grund för regeringens politik. – Det bör dock påpekas att det fanns viktiga nyansskillnader i fråga om hur olika statsråd uppfattade Sovjetunionen och dess avsikter mot Sverige samt om den sv Soyjetpolitiken. – När det kalla kriget var ett faktum och Sovjetunionens misstänksamhet mot Sverige verkade öka, tonades de mer ambitiösa brobyggartankarna ner och politiken blev mer inriktad på att trygga Sveriges omedelbara säkerhet. Men det ansågs fortfarande centralt att försöka vinna Sovjetunionens förtroende och på så sätt minska risken för att landet skulle angripa Sverige i samband med ett tredje världskrig. Detta hot uppfattades allmänt som en realitet. Förtroendet skulle byggas upp genom att Sverige delvis avskärmade sig från väst politiskt, ekonomiskt och militärt samt tillmötesgick sovjetiska önskemål.

I enlighet med detta tänkande var det ett genomgående drag i S:s argumentation inför Sovjetrepresentanter att försäkra dem om den sv regeringens önskan om ett gott förhållande. Han rekommenderade 1947 att Sverige skulle avge vissa reservationer mot deltagande i Marshallsamarbetet för att inte öka Sovjetunionens misstänksamhet mot landet. S var även uppmärksam på antisovjetiska och västvänliga opinionsyttringar i Sverige, vilka enligt hans uppfattning kunde undergräva den förtroendeskapande politiken. Han menade att en sådan sv Sovjet-politik också kunde motverka ett ökat tryck på det utsatta Finland, och att detta var ytterligare ett argument för den förda politiken.

S hade en optimistisk grundsyn på det svensk-sovjetiska förhållandet och tenderade att se möjligheter till förbättring av detta även när det var som mest ansträngt. Han betecknade sina sju första år i Moskva som "magra". De präglades av sovjetisk kritik mot Sveriges föregivna Sovjet-fientlighet samt spionaffärer och DC 3/Catalina-affären. S gav dock inte upp i sina ansträngningar. I mitten av 1950-talet förbättrades förhållandet. Viktiga steg i denna process var bl a ett inofficiellt Sovjetbesök av Undén 1954, ett "svarsbesök" av utrikesminister Gromyko 1955 och ett besök av statsminister Tage Erlander m fl i Sovjetunionen 1956. S förklarade denna utveckling med att Sovjetunionen ville satsa på sv neutralitet, och verkar alltså ha sett den som en bekräftelse på den förda politikens klokhet.

Relationerna spetsades åter till genom Sovjetunionens avslöjande av och protester mot sv underrättelseverksamhet i Baltikum 1957, och S utsattes för hårt sovjetiskt tryck. Han spekulerade i en kraftig skärpning av den sovjetiska politiken mot Sverige, vilken skulle ha sin orsak bl a i Sveriges till en början skarpa kritik mot den sovjetiska interventionen i Ungern 1956. Inte desto mindre framförde S också hypotesen att de sovjetiska åtgärderna kunde syfta till att förbättra relationerna. Vid årsskiftet 1957–58 trodde han, i enlighet med ett kvarlevande brobyggartänkande, att Moskva kanske önskade att neutrala stater som Sverige skulle uppträda i något slags medlarroll mellan supermakterna.

Den förtroendeskapande delen av regeringens Sovjetpolitik kompletterades med en avskräckande linje. I den ingick uppbyggnaden av ett starkt sv försvar, som avsågs verka avhållande på eventuella sovjetiska angreppsplaner. Ytterst var detta försvar beroende av västsidans, främst USA:s, militära styrka för att kunna vara framgångsrikt, och vissa diskreta förberedelser för att ta emot militärt understöd från väst vidtogs.

I diplomatin mot Sovjetunionen talade man dock tyst om det starka försvaret, dess syften samt banden till väst. Här låg tyngdpunkten på förtroendeskapandet. Men även i diplomatin förekom uttrycklig avskräckning. Sv säkerhet ansågs inte betjänt av att man följde Kremls vilja i alla frågor, och det förekom att man för sovjetiska representanter markerade att en alltför hänsynslös politik mot Sverige kunde leda till att landet blev mer västorienterat och kanske tom gav upp sin alliansfrihet till förmån för ett NATO-medlemskap.

När överbefälhavaren Helge Jung i slutet av 1949 höll sitt västvänliga och sovjetkritiska "Lundatal" stegrades de sovjetiska anklagelserna om sv konspirerande med västmakterna. S såg sig då tvingad att inför sovjetiska representanter påpeka att fortsatt skarp kritik från sovjetisk sida kunde undergräva stödet för Sveriges alliansfria politik och driva in landet i Atlantpakten. Han sade även att det rimligen låg i Sovjetunionens eget intresse att motverka en sådan utveckling. S gjorde liknande markeringar i samband med spionaffärer under 1950-talet och stod även emot sovjetiska försök att få Sverige att verka för att Norge och Danmark skulle lämna NATO.

I sin rapportering framhöll S att risken för en sv motreaktion i västlig riktning hade en återhållande verkan på Moskvas politik mot Finland, och att detta också var till Sveriges fördel. Några gånger under 1948–49, när Sovjetunionens avsikter mot Finland framstod som särskilt hotfulla, spelade han också ut detta kort i samtal med sovjetiska diplomater och politiker.

Denna typ av uttryckliga avskräcknings-markeringar verkar dock ha varit reserverade för vad som ansågs vara särskilt alarmerande lägen. De utgjorde avvikelser från den av förtroendeskapande dominerande huvudlinjen i den sv diplomatin mot Sovjetunionen, och de verkar sällan eller aldrig ha framförts utan att S samtidigt underströk regeringens grundläggande intresse av goda relationer med detta land. Han sade att regeringen p g a ett opinionstryck kunde tvingas revidera sin politik i västlig riktning, inte att den frivilligt skulle ta ett sådant steg om den fann Sovjetunionens agerande oacceptabelt.

Utrikesminister Undén hyste stort förtroende för S:s politiska omdöme och agerande. Ett tydligt tecken på detta är att denne satt så exceptionellt länge på den centrala och prestigefyllda posten som Moskva-ambassadör. S uppskattade högt sin chef och den politik han stod för, och på det personliga planet rådde också vänskapliga relationer mellan Undén och paret S.

S knöt sin verksamhet till socialdemokratin och verkar ha uppfattat dess maktinnehav som en förutsättning för goda svensk-sovjetiska relationer. Han rapporterade upprepade gånger att det sovjetiska förtroendet för Sverige i hög grad var knutet till Undén personligen. – Mot den bakgrunden framstod det som en särskild utmaning att bygga upp ett sovjetiskt förtroende för Sverige som skulle bestå även med någon annan på utrikesministerposten.

Före 1948 års val sade S dll Undén att han efter en ev borgerlig valseger inte skulle kunna uträtta något i Moskva, och att han då skulle vilja lämna posten. Många trodde att USA-ambassadören Erik Boheman skulle bli utrikesminister i en sådan borgerlig regering, och denne hade en helt annan syn än S och Undén på sv säkerhetspolitik.

Boheman var – liksom flera andra ledande diplomater och militärer, företrädare för högern och folkpartiet samt liberala och konservativa tidningar – kritisk mot regeringens säkerhetspolitik, som ansågs vara alltför mjuk mot den sovjetiska diktaturen och alltför avståndstagande från västdemokratierna. De flesta av kritikerna ifrågasatte inte alliansfriheten, men de ville ha en annorlunda politik inom dess ramar. Som en följd av dessa uppfattningar var flera av S:s mer västorienterade kollegor kritiska mot honom. De ansåg dels att han var alltför okritisk och eftergiven mot Sovjetunionen, dels att han genom sin rapportering och sina goda personliga kontakter med utrikesminister Undén befäste och förstärkte dennes "Sovjetvänlighet". Vissa kritiker menade att Zina S spelade en liknande roll.

S uppskattades som människa även av kollegor som var kritiska till de åsikter han tillskrevs. Han uppfattades som vänlig, sympatisk och humoristisk och som en uppmuntrande och omtänksam chef. Även hans kritiker kunde ge honom ett erkännande för hur föredömligt han skötte ambassadörspostens formella sidor, och paret S skapade en mycket positiv stämning på Moskvaambassaden. Detta hade säkerligen stor psykologisk betydelse i den ofta kärva miljö som Sovjetunionen utgjorde, inte minst under Stalintidens "paranoia" och främlingsfientlighet. Då, men även senare, var underrättelse- och säkerhetsorganens verksamhet – inklusive övervakning, skandalisering och rekryteringsförsök av västerlänningar – mycket påtaglig.

S:s insats som Moskvaambassadör kan jämföras med Arvid Richerts (bd 30) som minister i Berlin 1937–45, även om det finns viktiga skillnader. Båda var Sveriges sändebud till mäktiga och hotande diktaturer med vilka regeringen ville hålla sig väl. Båda hade också att hantera ytterligt komplicerade frågor, både realpolitiskt och moraliskt, som kunde ha avgörande betydelse för Sveriges nationella säkerhet. De arbetade energiskt med att främja vad de uppfattade som sv intressen, medan deras kritiker ansåg att deras agerande snarast hade motsatt effekt. Ett gemensamt drag i S:s och Richerts resp rapportering var en viss nervositet. Detta kan säkert till en del förklaras av att de verkade i pressande miljöer, i hjärtat av totalitära stater som ansågs utgöra ett påtagligt hot mot Sverige.

Att rätt bedöma Sveriges handlingsutrymme och -möjligheter samt att rätt avväga de diplomatiska nyanserna i förhållande till Nazityskland resp Sovjetunionen var knappast någon enkel uppgift. Nationalsocialismens och kommunismens samhällen var slutna, och deras massiva propaganda kunde vara svårhanterlig. Både Richert och S verkade förvisso inom de av regeringen uppdragna ramarna, men det fanns högst skilda uppfattningar om hur man bäst skulle navigera i dessa intrikata och för Sverige existentiella frågor. Med dessa förutsättningar är det kanske inte förvånande att S, i likhet med Richert, blev kontroversiell.

Efter Moskvaåren tillträdde S den betydligt lugnare posten som ambassadör i Khvn, vilken han innehade 1964-65. Hans sista befattning var den som ambassadör i Paris. När S avled hade han varit i UD:s tjänst i fyra decennier.

Författare

Olof Kronvall

Arkivuppgifter

S:s arkiv i KB, hans handarkiv i UD:s arkiv, RA. -Brev från S i KB, LUB (bl a till G Jarring) o i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Grafström, Anteckn:ar 1938-1944 o 1945-1954, ed S Ekman (1989); A WJohansson, Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra världskriget (1997); M Karlsson, Vår man i Moskva: en studie över den sv ambassadören R S:s syn på Sovjetunionen o dess utrikespolit intentioner 1947-1950 (1999); O Kronvall, R S (Sv diplomatprofiler under 1900-talet, ed G Artéus o L Leifland, 2001); dens, Osten Undéns sovjetsyn o sovjetpolitik 1945-1962 (2003); dens, Den bräckliga barriären: Finland i sv säkerhetspolitik 1948-1962 (2003); K Molin, Omstridd neutralitet: experternas kritik av sv utrikespolitik 1948-1950 (1991); dens, Arvid Richert (Sv diplomatprofiler..., 2001); B Petersson, Med Moskvas ögon: bedömmar av sv utrikespolitik under Stalin o Chrusjtjov (1994); M Petersson, "Brödrafolkens väl": svensk-norska säkerhetsrelationer 1949-1969 (2003); dens, Svensk-soyjedska sä-kerhetspolit relationer 1945-1960 (Att skåda Sovjetunionen i vitögat: sex studier kring sv relationer till Sovjetunionen under det kalla kriget, 2004); Ö Undén, Anteckn:ar 1918-1952 o 1952-1966, ed K Molin (2002).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Rolf R Sohlman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6114, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Kronvall), hämtad 2024-07-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6114
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Rolf R Sohlman, urn:sbl:6114, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Kronvall), hämtad 2024-07-27.