Meriter

5 Sparre, Carl, halvbrors son till S 4, dp 6 dec 1723 i Sthlm, Svea livg:s grenadjärbataljons förs, d 20 juni 1791 där, Nik. Föräldrar: generallöjtnanten o landshövdingen frih Fredric Henric S (s 709) o Virginia Christina Lilliehök. Volontär vid Livg 39, auskultant i Svea hovrätt o i rådhus- o kämnärsrätterna i Sthlm 39, kavaljer i C G Tessins ambassad till Frankrike 39, kapten vid franskt reg (det sedermera s k Royal Suédois) 41, deltog i svensk-ryska kriget 41–43, sergeant vid Livg 10 febr 42, adjutant hos general C E Lewenhaupt (bd 22) 42, överadjutant hos överste G W Marcks v Würtemberg 43, hos general G F v Rosen (bd 30) 43, fänrik vid Livg 2 maj 43, kaptenlöjtn vid Södra skånska kavallerireg 4 sept 44, ryttmästare där 18 dec 45, volontär i preussiska armén 45, kapten vid Royal Suédois 17 sept 46, överstelöjtn i armén 16 juni 47, major vid Älvsborgs reg 2 maj 48, överstelöjtn där 21 mars 49, deltog i riksdagarna 51/52–55/56 o 65/66–71/72 (led av SU 55/56 o 71/72, ordf i bankodeput 69/70 o 71/72, i tulldeput 71/72), major vid Livg 2 mars 57, deltog i pommerska kriget 57–62, generalkvartermästare o generaladjutant i Pommern 57, chef för krigskommissariatet där 59, överste i armén 22 april 60, överstelöjtn vid Livg 11 febr 61, överste o chef för Jämtlands dragonreg 26 juli 62, landsh i Österbottens län 17 jan 63 (tilltr ej), i Gävleborgs län 20 jan 63, generalmajors n h o v 3 juli 69, led av dir för Frimurarebarnhuset från 3 jan 71, överståth i Sthlm från 22 april 73, led av politikommissionen 73–jan 76, av beredn till försvarsverkets förbättrande maj 74–sept 83, riksråd 11 dec 75–15 maj 89, fullm i Generalassistanskontoret från 26 mars 78, ordf i dir för Strömsholms kanal o slussverksbyggnad från 78, led av kommissionen ang fartygscerter jan–maj 80, kansler för Åbo akad från 24 juli 83, led av uppfostringskommissionen från 83, av kommissionen över Lappmarkens ecklesiastikverk från 84, av utredningskommissionen 88–dec 90, av Rikets ärenders allm beredn från 15 maj 89. – LPS 74, LVA 74, HedLFrKA 76, LFS 81, Serafimerriddare 1 sept 82.

G 14 dec 1756 (Schönberg, s 80) m överhovmästarinnan grev Ulrika Eleonora Strömfelt, f 11 dec 1724 (Schönberg, s 80), d 30 april 1780 i Sthlm, Hovförs, dtr till riksrådet greve Johan Carl S o de k barnens guvernant Hedvig Eleonora Wrangel.

Biografi

S hade inlett en militär bana och även skaffat sig vissa juridiska insikter när han 1739 åtföljde C G Tessin till Paris under dennes tid som minister vid franska hovet. I Frankrike fick han tillfälle att skaffa sig en humanistisk bildning och tillägna sig tidens umgängesseder. Han gick i fransk krigstjänst och blev kapten i det regemente för sv officerare, som från 1742 kallades Royal Suédois. Hemkommen till Sverige deltog S i det svensk-ryska kriget som adjutant till arméns överbefälhavare, generalen C E Lewenhaupt, vilken efter krigets slut dömdes till döden för högförräderi och avrättades. 1745 tillhörde S den grupp av unga sv officerare som av den nyvalde tronföljaren Adolf Fredrik skickades till den preussiska krigshären under Fredrik II:s fälttåg i Schlesien.

S deltog 1751 i sin första riksdag, där han engagerades i hattpartiet. Under riksdagen 1755/56 var han ledamot av SU. Riksdagen kom att präglas av kungaparets försök till statskupp. En hemlig riksakt uppsattes av sekreta deputationen, i vilken kungen klandrades för att ha handlat i strid mot sin kungaförsäkran, bl a genom att misstro rådet och vägra att besätta ämbeten. S lär ha varit aktiv i strävan att näpsa kungaparet. Som en följd av den misslyckade kuppen utnämndes hattarnas ledande man Axel Fersen (bd 15) till chef för Livgardet. S, som då var major vid Älvsborgs regemente, kallades av Fersen till en motsvarande befattning vid Livgardet.

Vid pommerska krigets utbrott anförtroddes S befälet över den i fälthären ingående delen av Livgardet, ca 1 000 man. De första årens fälttåg blev misslyckade för sv del och efter varandra entledigades två överbefälhavare. Sedan generallöjtnanten J A v Lantingshausen (bd 22) tillträtt som högste befälhavare utsågs S till hans generaladjutant med särskild och maktpåliggande uppgift att svara för arméns underhåll m m, krigskommissariatet. Landngshausen föreslog att S inte bara till gagnet utan även till namnet skulle utnämnas till generalkrigskommissarie. Detta avslogs dock av riksrådet med hänvisning till att han hade för låg militär rang.

Många av de högre officerarna tröttnade på kriget och återvände hem, trots permissionsförbud, för att delta i den riksdag som pågick 1760–62. Vissa av dem hänvisade till sin ställning som ättens huvudman, andra begärde interimistiskt avsked ur armén. S kvarstannade dock i Pommern under hela kriget. Den uppkomna bristen på högre befäl på krigsskådeplatsen påskyndade sannolikt hans militära karriär. S:s tillskyndare Lantingshausen blev redan 1759 utnämnd till överståthållare i Sthlm men kunde tillträda sitt nya ämbete först 1761. Samarbetet mellan S och den nye befälhavaren, general Augustin Ehrensvärd (bd 12), förflöt inte friktionsfritt. Ehrensvärd ansågs ha trakasserat S.

Det pommerska kriget avslutades genom en separatfred mellan Preussen och Sverige i maj 1762. S stannade dock kvar i de sv områdena i Tyskland året ut och ledde enligt samtida bedömningar på ett förtjänstfullt sätt utskeppningen av manskap och materiel från Pommern. Efter krigets slut hade han inte någon självklar tjänst att gå tillbaka till. Han verkade för, och fick, tjänsten som chef för Jämtlands dragonregemente men tycks ha ångrat sig. Fersen, som uppenbarligen ville ha S på närmare håll, understödde dennes tvivel om en framtid på Frösön. Saken tog dock en annan vändning, då S i jan 1763 utsågs till landshövding i Österbottens län, ett ämbete han redan tidigare haft i åtanke.

Sin civila ämbetskarriär inledde S dock i Gävle. Genom tjänstebyte med sin far kom han i stället för Österbotten att tillträda som landshövding i Gävleborgs län, som då relativt nyligen avskiljts från Västernorrlands län. På sin nya post nedlade S stor energi och beflitade sig särskilt om att utveckla landsändans ekonomi såväl inom jordbruk som stadsnäringar och om att förbättra kommunikationer och läkarvård på landsbygden. Ett särskilt intresse visade han Gävle gymnasium.

S synes ha varit mycket aktiv med att för hattarnas räkning och för franska medel köpa röster inför riksdagen 1765/66. Han var även hattarnas främste aktör i strävan att få Fersen vald till lantmarskalk. S själv ansågs i vissa kretsar, främst krigsbefälet, vara en lämplig kandidat till lantmarskalksposten. För honom talade hans insatser i pommerska kriget och den organisatoriska talang han visat där. Mössornas kandidat T G Rudbeck (bd 30) segrade dock i valet. S räknades tillsammans med Fersen, Ulric Scheffer (bd 31), Lantingshausen och Erik v Stockenström till hattpartiets mest framträdande ledamöter under riksdagen. Det kan påpekas att denna grupp inte bara delade politisk uppfattning; flera av dem var genom familjeband knutna till varandra. S deltog aktivt och energiskt även i de två sista riksdagarna under frihetstiden, 1769/70 och 1771/72. I den snabba och effektiva licentieringen av mössorna bland riksråden 1769 var han en drivande kraft.

Redan vid slutet av 1760-talet tycks S ha kommit fram till att landet var betjänt av en konstitutionell reform i riktning mot en förstärkt kungamakt. Dessa idéer hade inspirerats av den franske utrikesministern Choiseul, som tröttnat på den politiska instabiliteten i Sverige och upphört att lämna ekonomiskt stöd till hattarna. Adolf Fredriks oväntade död och det politiska kaos som följde, ledde fram till Gustav III:s statskupp. Den politiska förändringen synes således vara något som S kunde sympatisera med. Sannolikt hoppades han, att hans konstitutionella ideal skulle förverkligas genom statsvälvningen.

Efter kuppen ansåg sig kungen inte kunna lita på den sittande överståthållaren, den ansedde mösspolitikern Rudbeck, som därför befriades från sin tjänst. De löpande ärendena i Sthlm anförtroddes underståthållaren Axel v Axelson (bd 2), medan hertig Karl, kungens bror, utövade den högsta tillsynen i civila och militära frågor i staden. Sådant var läget då S 1773 utnämndes till den ansvarsfulla posten som överståthållare. Själv skall han ha varit ovillig att byta landshövdingetjänsten i Gävle mot överståthållarskapet, och han tog även god tid på sig att avveckla sin verksamhet där. Enligt en uppgift i C C Gjörwells (bd 17) korrespondens var utnämningen av S i inte obetydlig grad en följd av Fersens påverkan på kungen. Som kronprins hade Gustav vid besök i Gävleborg också imponerats av S:s sätt att leda länet.

När väl S installerat sig i Sthlm utvecklade han en febril aktivitet. Han kunde i sin ämbetsutövning rida på den våg av rojalism som följde på Gustavs revolution och på kungens förtroende. En av de första åtgärderna S vidtog var att disciplinera magistraten och stadens äldste. Magistraten hade under regeringsmaktens förfallsperiod i flera frågor gått förbi överståthållaren och vädjat direkt till riksdagen i för staden viktiga frågor. Partimotsättningar hade också undergrävt tjänstemännens lojalitet och arbetsvilja. Med kungens stöd skaffade sig S närmast oinskränkt makt över tjänstetillsättningarna i staden. Det var en brytning med den byråkratiska självrådighet och de formalistiska befordringsprinciper som dittills rått. Gustav uppmanade i en skrivelse (jan 1774) magistraten att i framtiden alltid lyssna till överståthållarens åsikter och följa hans råd. Denne skulle se till att de mest förtjänta och skickligaste blev befordrade. Även i andra frågor än befordringsärenden fastslogs, att magistraten skulle underordna sig överståthållaren.

En infekterad fråga i sthlmspolitiken vid S:s tillträde som överståthållare var byggandet av Börshuset vid Stortorget. Frågan innehöll motsättningar om husets gestaltning, men framför allt rörde det sig om en tvist mellan magistrat och borgerskap om finansieringen av bygget. S löste på ett okonventionellt sätt de organisatoriska motsättningarna och finansieringsfrågan genom att skapa ett nytt organ för bygget och husets förvaltning, börsdirektionen, och finansiera byggnationen främst genom upplåning. Han tog själv ledningen i den nya direktionen.

I finansieringsfrågan var S en nytänkare. Hans idé var att stora och kapitalkrävande arbeten skulle genomföras med hjälp av lån, där återbetalning kunde ske över en längre period och handhas av direktionen. Löpande byggnads- och reparationsarbeten skulle däremot som dittills bekostas av den av Handelskollegium förvaltade stadskassan. Den nya låneformen vann snabbt acceptans och efterfrågan på börshusobligationer var så god att Tessinska palatset kunde inköpas av staden och efter reparationer upplåtas till överståthållaren som tjänstebostad. Börshusets slutgiltiga utformning präglades starkt av arkitekten Erik Palmstedt (bd 28), som tog mycket aktiv del i det fortsatta arbetet med huset och dess inredning. Efter hand utvecklade S och Palmstedt en vänskap som byggde på ömsesidig respekt.

S bidrog till att sanera stadens ekonomi. Det skedde genom att han hos konungen fick igenom en halvering av den för Sthlms borgerskap mycket betungande brännvinsbevillningen och genom att skattebasen i staden breddades. Under årens lopp hade en rad yrken och uppdragstagare beviljats skattefrihet. Genom S:s förmedling upphävde kungen dessa immuniteter. Som tack för hans insatser lät stadens äldste hos J T Sergel (s 52) beställa den byst av S som än idag (2005) finns i Börshuset.

S hade även ambitioner beträffande huvudstadens försköning. Under hans ledning reglerades Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg). I planerna ingick byggandet av en stenbro över Norrström. Samarbetet med Palmstedt utvecklades. På S:s initiativ och med Palmstedt som arkitekt byggdes tullpackhuset på Skeppsbron och reglerades Blasieholmen där ett nytt slakthus uppfördes. Riddarholmsbron var ytterligare ett gemensamt projekt.

S lät 1781 genomföra en finansreform med en budget för huvudstaden som, sedan den fastställts av K M:t, i sina huvuddrag kom att bestå i 30 år. Den innebar bl a att norrbrobygget och även framtida större byggnadsprojekt skulle lånefinansieras. Det förvaltande ansvaret för den verksamheten, dvs upplåning, räntebetalning och amortering, låg hos börs- och brodirektionen med S som ordförande. S:s stora finansreform har betecknats som "slutstenen i den utveckling som började med börsbygget" (Boëthius, s 436).

På det sociala området ägnade S särskilda omsorger åt Barnhuset och Danvikens hospital. Han tog ofta parti för de svaga mot dem som svarade för ekonomi och drift av institutionerna. S planerade bl a för en om- och tillbyggnad av hospitalet vid Danviken. Vid handläggningen av sociala ärenden kom S i konflikt med serafimerriddarna som hade ett allmänt överinseende över vissa sociala institutioner i huvudstaden. S fick med kungens stöd vanligen sin vilja igenom gentemot serafimerriddarna. I samband med kungens andre sons födelse 1782 utnämndes S själv till serafimerriddare och antog därvid valspråket "Utan svek".

Till följd av Gustav III:s religiösa reformpolitik fick judar rätt att bosätta sig och driva näringar i Sthlm, dock utan att vara borgare. I beskattningsfrågan uppkom en motsättning mellan å ena sidan magistrat och borgerskap och å den andra judarna själva, som önskade egna taxeringsmän. S tog judarnas parti. K M:t uppdrog åt ÖÄ att anpassa judarnas skatt till deras bärkraft. S beskylldes dock för att ta ut för lite skatt av judarna.

En av S:s mer spektakulära insatser var hans befattning med huvudstadens politi-ordning. Genast efter kungens statsvälvning tillsattes en k politikommission. S blev efter hand dess drivande kraft. Det organisationsförslag som kommissionen presenterade 1776 bar i hög grad S:s signatur. Sedan det med smärre justeringar vunnit kungens gillande, genomfördes det snabbt. Det centrala i reformen av polisväsendet var att överståthållaren, med underståthållaren som ersättare, ensam fick högsta ledningen. Den operativa verksamheten tillkom innehavaren av en ny befattning som polismästare. Ett nytt organ, poliskammaren, inrättades och inrymdes i Tessinska palatset. Dit inrapporterades och där registrerades alla förseelser och brott. Antalet uppsyningsmän ökades väsentligt. Därtill kom en övervakningsorganisation grundad på stadens kvartersindelning. Vid sidan av den nya organisationen levde den gamla kvar som en kommunal angelägenhet, med bl a stads- och brandvakter. Det reformerade polisväsendet bekostades av K M:t. Den nya organisationen utgjorde en bas för hemlig övervakning och spioneri. Till innehavare av tjänsten som polismästare utnämndes Henric Sivers (Liljensparre, bd 23), vilken utvecklade stor talang inom underrättelseverksamheten.

Då Gustav III kände behov av en rådgivare med kunskap om lantförsvarets frågor, föll valet på S. Han insattes 1774 i en försvarsberedning med uppgift att över hela linjen rycka upp den sv krigsmakten och blev snart den ledande där. S fick rätt att på förhand få upplysningar från krigsexpeditionen och Krigskollegium, och hans yttrande skulle alltid inhämtas i ärenden rörande lantförsvaret. 1777 blev han den ledande även i handläggningen av sjöförsvarsfrågor. Här verkade han för utbyggandet och upprustningen av arméns flotta och så småningom även av örlogsflottan. Eftersom S sedan 1775 tillika tillhörde riksrådet, kom han att betraktas som landets krigsminister.

I krigsorganisationen tillsattes i praktiken två generaladjutanter, en för Sverige och en för Finland. Johan Christopher Toll, med egna stora ambitioner, tog sig an Sverige och S själv Finland, dock utan att ha titeln generaladjutant. Man eftersträvade att genomföra en reform med passevolanser, d v s ett ackordssystem som innebar att mot avgift till kronan ersätta skyldigheter att anskaffa, utrusta och underhålla olika delar av armén och finansiera vissa verksamheter. Längst gick genomförandet av passevolanser i Finland. S ansvarade för den finska arméns passevolanskassa.

S:s uppfattning var att det upprustade försvaret skulle användas i defensivt syfte. Kungen hade en annan åsikt. Tillsammans med Toll och generalamiralen Henrik af Trolle planerade kungen ett angrepp på Danmark-Norge. S var starkt emot att kungen skulle börja ett anfallskrig, något som han ansåg strida mot både RF och landets verkliga intressen. Gustav skrinlade dock sina anfallsplaner, sedan han vid ett möte med Katarina av Ryssland insett att Danmark i henne hade en stark beskyddare.

När Gustav III hösten 1783 anträdde sin resa till Italien tog han med sig S, trots att denne gjorde invändningar. S hänvisade till sin ålder, dåliga hälsa och arbetsbelastning. Kungen ansåg dock att S, av flera skäl, inte skulle lämnas hemma. Motiven var hans starka ställning som den ledande i huvudstaden och hans dragning till adelsoppositionen med Fersen som den tongivande. Då S var borta, stod även vägen öppen för Toll att ostört driva de militära frågorna i för kungen önskad riktning. Dessutom hade S insikter i statens och stadens affärer, som kungen kunde nyttiggöra sig under den planerade långa frånvaron från riket. Kungen lovade S, att hans resa skulle bekostas av staten och att han skulle få färdas i den takt som han själv bestämde med hänsyn till sin hälsa. Resekostnaderna för S förskotterades i själva verket ur passevolanskassan, vilket knappast var förenligt med kassans ändamål och även kan ha bidragit till betänkligheter mot senare planer att utvidga denna.

Sommaren 1784 var S tillbaka i Sthlm och återinträdde i tjänsten som överståthållare. Hans inflytande var i avtagande redan före den italienska resan och han trängdes alltmer åt sidan. Under resten av sin levnad skulle han inte ha kungens förtroende på samma sätt som tidigare. Han frånträdde sin befattning med militära ärenden och förvaltningen av passevolanskassan. Som överståthållare i Sthlm hade S skaffat sig en nära nog enväldig ställning, men även den höll på att undermineras. Härtill bidrog hans försämrade hälsa men också medarbetarnas bristande lojalitet. Det gällde företrädesvis Sivers, som tidigare varit S:s trognaste anhängare. Vid hemkomsten klingade Sivers tidigare starka bindning till S av och tidvis uppstod motsättningar dem emellan. I stället utvecklades ett starkt och direkt samarbete mellan kungen och polismästaren.

Till kungens vikande förtroende för S bidrog dennes uppfattningar på det författningspolitiska området. Det var känt att S:s ideal här sammanföll med idéer som företräddes av Fersen, den främste representanten för traditionerna från frihetstiden.

Inför det hotande kriget med Ryssland tillsattes våren 1788 en utredningskommission med uppgift att anskaffa och förvalta de förnödenheter som behövdes för krigsmakten. S ingick inte i kommissionen från början, men enligt Fersen nödgades kungen att insätta honom där på grund av den oreda och okunskap som rådde.

S var dock emot kungens krigspolitik och i rådet en framträdande motståndare till kriget. Den ryske ambassadören i Sthlm räknade S som mutbar och möjlig att få över till oppositionen mot kungen. Men S gjorde inte oppositionens sak till sin, och då kriget brutit ut kunde kungen räkna med hans lojalitet. Då även Danmark angripit Sverige, kommenderades Sthlms garnison till den nya fronten. Försvaret av huvudstaden överlämnades till dess borgargarde. S framträdde som organisatör av huvudstadens försvar genom att genomdriva en utdebitering till den militära upprustningen som omfattade alla i staden. Trots sviktande hälsa engagerade sig S kraftfullt i försvarsansträngningarna. Borgargardets beredskap sattes dock aldrig på prov. Efter fredsslutet höll kungen ett storartat intåg i Sthlm 30 aug 1790. Arrangemanget regisserades av S som också var välkomsttalare.

S led av gallsten och hans hälsotillstånd försämrades. Tidvis måste han hålla sig borta från den dagliga ämbetsutövningen. Han avled 1791 och begravdes vid en enkel ceremoni i Riddarholmskyrkan. Innan efterträdare till S utsetts, utfärdade kungen en instruktion, i vilken ÖÄ:s verksamhetsområde inskränktes. Även de extra befogenheter som S personligen innehaft reglerades. Uppenbart var att kungen sedan länge insett faran med ett självständigt och starkt regemente av det slag S utövat. S kallades inte utan skäl "kungen av Sthlm". Vid revision av allmänna medel som stått under S:s förvaltning framkom, att de i viss utsträckning missbrukats. S hade omvittnat usla privata affärer och efterlämnade ett dödsbo i stor oordning.

S var imponerande till utseende och uppträdande och tycks inte lämnat någon oberörd, men i samtidens rika memoarlitteratur har han ofta blivit omilt behandlad, och hans sämre egenskaper har getts stort utrymme. Hit hörde äregirighet, maktlystnad och fåfänga. De flesta vittnar också om S:s opålitlighet och lättsinne. Samtidigt fanns en allmän uppfattning om att S var en lysande ämbetsman - en åsikt som således delades även av dem som eljest tyckte illa om honom: "Driftigare ämbetsman kan icke finnas som med mera lätthet och redigare begrepp avgör alla under sig hörande saker och sysslor" (Ehrensvärd). Av historiker har S samstämmigt bedömts som den mest betydande överståthållaren efter Klas Fleming (bd 16).

Författare

Rolf Hagstedt

Arkivuppgifter

Handlar efter S i RA (bl a konc, fullm:er, ämnes-ordnade handlar E 5467-69, stor brevsaml E 3049-3067, delvis tr, se Källor o litt nedan). - Brev från S i KB, RA (bl a till AJ Fleming, N P Gyldenstolpe, J Sparre, Ulrika Maria Tessin o C F Törnflycht samt många till A Fersen, Abigail Jaster, J M af Nordin, Brita Stina, F H o F Sparre, C H v Stedingk o Ulrika Eleonora Strömfelt) o i UUB (bl a många till Gustav III).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Beskrifning öfwer åtskilliga på flera ställen werkställde inrättningar af eldstäder, til veds besparing och flere förmones vinnande. Med 12 tabeller af E Palmstedt (Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af ved, Sthlm 1775, 4:o, s [21]-[40]). [CS har författat förordet, s [23]-[24].] - Tal, om politie i allmänhet; hållet för Kongl. Vetenskaps-academien, vid praesidii nedläggande, den 15 februarii 1777, af hans excellence herr baron CS ... Sthlm 1777 (Lange). 47 s. 8:o. - Svar på Kongl. Vetenskaps academiens vägnar af dess praeses ... (H Nicander, Tal, om de gamla romerska, grekiska och hebreiska mått, mål och vigter, hållit vid inträdet uti Kongl. Vetenskaps-academien, den 11 december 1776, Sthlm 1777, s 139-141). - Transumt af proto-collet, hållit på Stockholms råd-hus d. 12 mardi 1778, rörande antagandet af den swenske nationelle klä-dedrägten. Sthlm [1778] (Kongl tr) 10 s. 8:o. [Undert.]

Källor och litteratur

Källor o litt: F Almén, Gustav III o hans rådgivare (1940); Biographiskt lexicou öfver namnkunnige sv män, 15 (1848); S Boberg, Gustav III o tryckfriheten 1774-1787 (1951); B Boéthius, Magistraten o borger-skapet i Sthlm 1719-1815 (1943); Brev till C S ... 1773-1790, ed T Höjer o N Staf (HH 32:2, 1942); M J Crusenstolpe, Portefeuille, 1-5 (1837-45; reg hos SBL); PJ Edler, Om börd o befordran under frihetstiden (1915; reg hos SBL); J A Ehrenström, Efterlämnade hist anteckn:ar, 1-2, ed SJ Boéthius (1882-88; reg hos SBL); GJ Ehrensvärd, Dagboksanteckmar förda rid Gustaf III:s hof, 1-2, ed E V Montan (1877-78); F A v Fersen, Hist skrifter 1-8, ed R M Kllinckowström (1869-72; reg hos SBL); Från tredje Gustafs dagar, 1, ed E Tegnér (1892), s 36 ff; C C Gjörwell, En Sthlms-krönika ur C C G:s brev, ed O Sylwan (1920; reg hos SBL); Gustaf III (NM:s utställmkat, ed Y Frendel, 1972); B Hennings, Gustav III (1957); R F Hoch-schild, Memoarer, 1-3, ed H Schuck (1908-09; reg hos SBL); T Höjer, Sthlms stads drätselkommission (1953); OJägerskiöld, 1721-1792 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1957); O Levertin, Kalonymos (dens, Rococo-noveller, 1899); S Lindroth, VA:s hist, 1-2 (1967); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); Malmström, 4-6 (1893-1901); M F Metcalf, Russia, England and Swedish party polidcs 1762-1766 (1977); G v Proschwitz, Gustave III par ses lettres (1986); K G A Sandström, ÖÄ:s hist efter Klas Flemings tid (ÖÄ 1634 16/10 1934, 1934); A Schönberg, Åminnelse-tal, öfver ... C S . . . hållet för VA den 4 febr 1796 (1796); Å Setter-wall, Erik Palmstedt 1741-1803 (1945); SMoK; N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776-1850 (1950); T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757-1762 (1915); C Tersmeden, Amiral Carl Tersmeden, Memoarer, 4-6 (1917-19); L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947); H Valentin, Judarnas hist i Sverige (1924); N Wester, K politi- o brandkommissionen (1946).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Sparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6173, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6173
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Sparre, urn:sbl:6173, Svenskt biografiskt lexikon (art av Rolf Hagstedt), hämtad 2024-04-18.