Meriter

1 Sahlgren, Jacob, d 1736, begr omkr 8 febr i Gbg, Domk. Föräldrar: rådmannen Nils Pehrsson o Sara Herwegh. Inskr vid UU 25 maj 00, burskap som handlande i Gbg 19 mars 16, led av borgarståndet vid riksdagen 20, av konvojkommissariatet 24, handels- o politieborgmästare i Gbg 21 sept (k brev 6 juli) 28–15 dec 35, erhöll privilegium för Gbgs första sockerbruk 11 nov 29, kommerseråds titel 15 dec 35.

G 15 nov 1715 (Kjellin) m Brigitta Ekmark, f omkr 1694, d 12 maj 1771 i Gbg, Domk, dtr till handlanden Olof Pehrsson o Christina Stillman.

Biografi

Vid faderns död 1703 avbröt S sina studier i Uppsala för att hjälpa modern med familjens omfattande handelsrörelse, vilken fortsattes i Sara Herweghs namn. Handelshuset hörde till de ledande i Gbg med en betydande export avjärn och master samt import av salt och spannmål. En viktig sida av det kapitalstarka företagets verksamhet var kreditgivningen till de värmländskajärnbruken. Härigenom blev S engagerad i den långvariga strid mellan göteborgsköpmännen och de värmländska bruksägarna, som hade börjat redan under faderns tid.

Inför den 1711 tillsatta bergskommissionen under ledning av landshövdingen i Närke och Värmland Salomon Cronhielm^[1](bd 9) utsågs S jämte två andra representanter från Gbg att bemöta brukspatronernas klagomål över dåliga försäljningsvillkor och otillräckliga förskott. Dessa avvisades kraftfullt av göteborgsrepresentanterna såsom dels oriktiga, dels orimliga med hänsyn till rådande svåra avsättnings-förhållanden.Vid en efterföljande sammankomst med Gbgs järnhandlare fann S det dock påkallat att understryka dessas skyldigheter enligt gemensam överenskommelse. Vad bruksägarna önskade var ett upphävande av Gbgs utskeppningsmonopol för järn och fri försäljning till andra orter, främst Uddevalla. Göteborgarnas ingående argumentation mot ett sådant intrång i deras privilegier hjälpte föga, då bruksintressena hade starka förespråkare inom kommissionen. Dennas betänkande blev emellertid inte föremål för vidare åtgärder förrän efter Karl XILs död, då frågan togs upp vid 1719 års riksmöte och Uddevalla erhöll stapelstadsrätt, trots ivriga protester från Gbgs ombud.

1716 hade Gbg som tack för riklig ekonomisk hjälp under krigsåren fått förnyade förmånliga privilegier, som göteborgarna förgäves åberopade 1719. Till 1720 års riksdag sändes därför S som stadens ombud för att försöka få stapelstadsbeslutet upphävt. I en utförlig supplik till K M:t framhöll han Gbgs betydelse för rikets handel och försvar och hur man förutom ordinarie utskylder under krigen erlagt och förskjutit inemot fyra tunnor guld till K M:t och Kronan. Vad beträffar Bergslagen hade man lämnat förlag till bruken i 10–12 månader och t o m längre tid – utan ränta – och fortsatt lämna kapital på kapital fast leveranserna dröjde så att priserna utrikes hann falla. Ärendet fördröjdes genom ett omständligt remissförfarande och S:s ihärdiga bemödanden blev utan resultat. 1723 bekräftades Uddevallas stapelstadsrätt. Ett angeläget ärende för S som ledamot av handelsdeputationen rörde de främmande handelsexpediterna, vilkas vittgående friheter under kriget man i Gbg önskade åter skulle regleras.Ytterliga-re en riksdagsfråga, av speciellt intresse för göteborgsredarna, var rätten till nederlagsrörelse, en verksamhet som S:s bror Peter S (d 1722) året före sin död hade studerat i Genua och Livorno. S var en framträdande förespråkare för borgerska-pets ökade inflytande över stadens taxeringar och användningen av dess medel. Han fortsatte sin offentliga verksamhet som handels- och politieborgmästare. Vid riksdagen 1720 hade han bl a uppnått att Gbg beviljades en permanent kämnärsrätt. S:s ansenliga förmögenhet ökades ytterligare genom arvskiftet efter modern, som avled 1727. Han engagerade sig därefter i två företag, som var nära förknippade med varandra: grundandet av Gbgs första sockerbruk och investering i en handelsexpedition 1731–32 till Västindien och Guyana. Härtill uppmuntrades han av en nära vän till familjen, den alltid uppslagsrike Jonas Alström (Alströmer; bd 1), vilken under resor på kontinenten tillsammans med Peter Sahlgren hade intresserat sig både för sockertillverkning och koloniala projekt.

I nov 1729 erhöll S – jämte på Jonas Al-ströms initiativ den yngre brodern Niclas S (S 2) – privilegium för anläggningen av ett bruk med monopol på sockertillverkning i 25 år inom 30 mil från Gbg. På stadens arrendejord i Gamlestaden lät S uppföra en storslagen fabriksbyggnad med fem våningar i sten med klinker, cement och glaserade takpannor, som han hade importerat från Amsterdam. Också inredning och arbetskraft hämtades från utlandet. Det första råsockret hade införskaffats under den västindiska expeditionen, men i fortsättningen skedde importen därav, gynnad av merkantilistisk tullpolitik, från Frankrike, Holland, England och Danmark. Tillverkningen kom igång 1733. S hade valt en gynnsam tidpunkt för sin stora investering: kaffe- och tedrickandets tid var kommen och efterfrågan på socker såväl som sirap översteg snart produktionen.

Uppbyggnaden av sockerbruket vid sidan av handelsrörelsen och arbetsuppgifterna som handels- och politieborgmästare tog på S:s krafter. I dec 1735 avgick han som borgmästare med kommerseråds titel och knappt två månader senare avled han. Med sitt klara intellekt, sin företagsamhet och viljestyrka hade S bidragit till stadens ekonomiska utveckling och skapat dess första stora och under 1700-talet mest framgångsrika industriföretag.

Enligt bouppteckningen efterlämnade S till arvingarna 403 295 dlr smt – sedan osäkra fordringar på ca 95 000 dir smt hade avskrivits – en mycket betydande förmögenhet vid denna tid i Gbg. Behållningen fördelade sig i stort sett jämnt mellan handelsrörelsen och sockerbruket.

Ledningen av sockerbruket övertogs därefter av S:s driftiga och kompetenta hustru Brigitta liksom även tills vidare handels- och rederirörelsen, tills hon 1744 uppsade burskapet som handlande. Driften av raffinaderiet och särskilt importen av råsocker var kapitalkrävande, och hon avtalade med de tre barnen att deras arvslotter efter fadern skulle bli stående i sockerbruket. Detta visade sig vara en framsynt disposition, särskilt då den stora fabriksbyggnaden måste återuppbyggas efter en omfattande brand 1757.

Efterfrågan på socker steg inom kort i så snabb takt att produktionen inte höll steg med utvecklingen. Priserna steg, och särskilt i de mindre städerna i Västsverige uteblev leveranser. Kommerskollegium uppmanade då Brigitta S att ytterligare öka produktionen. Redan 1740 utsattes hennes monopol för angrepp, då en ansökan inkom till K M:t om tillstånd för ytterligare ett sockerbruk i Gbg. Därmed inleddes en privilegiestrid, som varade över två riksdagar. Från Sahlgrenska sidan yttrade sig såväl Brigittas måg, greve A R Sparre, som svågern Niclas S, som åberopande sin icke utnyttjade delaktighet i 1729 års privilegium anhöll om att få inrätta en ny fabrik – med hälftenrätt för Brigitta – för att säkerställa tillgången på socker.Ytterligare uppbackning erhölls från de uppsvenska producenterna, som inte önskade fler sockerbruk i landet. De göteborgska riksdagsrepresentanternas önskemål om tillåten import av toppsocker och full frihet att anlägga nya bruk avslogs tills vidare. Då emellertid varken Niclas eller Brigitta under de följande åren vidtog några åtgärder för att öka tillverkningen och Brigitta hårdnackat vägrade att uppge hur stor den faktiska produktionen var upphävdes det Sahlgrenska monopolet – efter ytterligare ingående debatt vid riksdagen 1746–47 – i och med att handelsmannen Nicolas Jacobson (bd 20, s 70) 1749 erhöll privilegium på ett nytt sockerbruk i Gbg. Produktionsstatistiken för följande år visar att det Sahlgrenska sockerbruket trots konkurrensen behöll sin ledande ställning århundradet ut, med undantag för enstaka år såsom 1757–58, året efter branden, 1765–66, då Nicolas Jacobson lyckades säkra sig en osedvanligt stor råsockerimport, samt 1770–71, ett år av sjukdom för Brigitta S, innan hon avled vid 77 års ålder. Efter hennes död leddes sockerbruket framgångsrikt av sonsonen Jacob (1753–1814).

Brigitta S mötte många motgångar i sitt liv. Det förnäma huset vid Hamnkanalen intill Kristine kyrka förstördes helt i den stora branden i jan 1746 och det tog sju år innan där ånyo stod en byggnad. Sannolikt var arkitekten till det nya huset B W Carlberg (bd 7), som samtidigt var sysselsatt med uppförandet av Ostindiska kompaniets angränsande magnifika byggnad. Brigitta upplät det vackra nya paläet som bostad åt dottern, änkegrevinnan Sara Christina Sparre intill hennes död 1766, och även åt sonen Olof, som avled redan 1758, ett år efter att han hade fått burskap som handlande. En dotterson omkom vid 16 års ålder under pommerska kriget och 1762 dog också den äldste, sjuklige sonen Niclas. Kvarlevande arvingar var nu endast sonsonen Jacob och dottersonen greve Gustaf Adolf Sparre, vilka efter Brigitta S:s död gemensamt, under firmanamnet Sahlgren & Söner, blev ägare till såväl sockerbruket, med dess kapital oskiftat, som det eleganta stenhuset i staden. Redan 1768 hade Sparre begivit sig ut på en flerårig bildningsresa i Europa; genom Brigittas brev till honom under resan kan man följa henne genom hennes sista ensamma år.

Författare

Elsa-Britta Grage

Källor och litteratur

Källor o titt: Biographica; Handel o sjöfart, vol 39 (Skriv:er till KM:t 1719-1840) o vol 86 (Västindiska kompanier); Hollandica, vol 787 (Brev till J F Preis frän Jonas Alström [er]) o vol 794 (d:o från Peter Sahl-gren); Riksdagens utskottshandkar, vol R 2765-2766 (Handels- o manufakturdeputis handkar 1740-41) o R 2901 (d:o 1746-47); ÄK (Äldre kommittéarkiv), vol 407 (Bergskommissionen i Värmland 1711); allt i RA. Gbgs rådhusrätts prot; polideprot; bouppteckn:ar; riksdagshandkar (Gc:2-4) o Gbgs stads räkenskaper; allt i Gbgs stadsarkiv. Gbgs hallrätt, vol GIX;1 (Special över stämplat socker) o vol H:2 (Import av rått socker), GLA. Brev till G A Sparre från Brigitta Sahlgren 1768-71, De la Gardieska saml, LUB.

H Almquist, Gbgs hist: grundläggn o de första hundra åren, 2 (1935); G Bodman, Gbgs äldre industri (1923); BorgRP, ed N Staf, 1, 1719-1720 (1945); C Danielsson, Striderna mellan Värmlands bruksägare o Gbgs köpmän om införseln av järn under slutet av 1600- o början av 1700-talet (JKA 1923); E Ekegård, Studier i sv handelspolitik under den udigare frihetstiden (1924); H Fröding, Gbgs donatorer från äldre tid intill våra dagar, 1 (1911); dens, Berättelser ur Gbgs hist under envåldstiden (1915); dens, Berättelser ur Gbgs hist under frihetstiden (1919); KJ Gezeli-us, Släkten Sahlgren från Gbg: en personhist utredn (1941); M Kjellin, Ett handelspalats i 1700-talets Gbg: Sahlgrenska huset... (Gbgs hist museum, årstr 1953, 1954); C Sprinchorn, Sjuttonhundratalets planer o förslag till sv kolonisation i främmande världsdelar (HT 1923); S Wieselgren, Ur Gbgs häfder: om de styrande o de styrde, 1621-1748 (1878).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Sahlgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6311, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6311
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Sahlgren, urn:sbl:6311, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-11-08.