Meriter

Riström, Johannes (Johan), f 18 jan^[1] 1802 i Råneå, Nb, d 19 nov 1868 i Skellefteå landsförs, Vb. Föräldrar: hammarsmeden Erik R o Stina Andersdtr. Bonddräng i Persön, Nederluleå, Nb, 19, hemmansägare i byn Lund, Skellefteå, från 24 jan 49, arrenderade dessutom hemmanet Dombäck i Grundsunda, Vnl, från 54. Väckelseledare, förest för luthersk separatistförs i byn Lund 54–63, kringresande baptistpredikant i övre Norrland från 63.

G 28 jan 1826 i Luleå landsförs, Nb, m Christina (Stina) Lisa Olofsdtr Enström, f 28 dec 1803 i Luleå, d 19 juni 1884 i Byske, Vb, dtr till sjömannen, sedermera inhysesmannen Olof Pehrsson E o Brita Larsdtr.

Biografi

Jämte Jonas Bodell (bd 5) är R en av ledarna för en väckelserörelse i Norr- och Västerbotten under 1800-talets mitt som i kritik mot den officiellt godkända upplysningsteologin och i en öppen konflikt med kyrka och samhälle etablerade från Svenska kyrkans församlingar separerade gudstjänstgemenskaper. Till skillnad från de av pietistisk och ortodoxt kyrkotrogen lutherdom präglade s k gammalläsarna stod dessa, de s k nyläsarna, under inflytande från bl a herrnhutismen. De vägrade att godkänna "nyböckren", d v s 1810 års katekes, 1811 års kyrkohandbok och 1819 års psalmbok, då de menade att den upplysningsteologi som där knäsattes var svårförenlig med den lutherdom som dittills varit normerande i Sverige, och på vilken deras trosövertygelse var grundad. För att de inte skulle "för sin övertygelse förföljas" hade ett k brev 1822 medgivit dessa nyläsare rätt att anordna enskilda religiösa uppbyggelsesammankomster, dock inte under gudstjänsttid; en upparbetad tradition för sådana fanns i de halvofficiella s k byabönerna i Norrland. Då nyläsarna inte tilläts undfå sakramenten i enlighet med den äldre kyrkohandbokens ordning och på basis av den teologi som där kom till uttryck, ledde det till en öppen konflikt, i vilken R blev en ledande gestalt. Separatistiska rörelser fanns vid denna tid på olika håll i landet.

Under tidiga ungdomsår sökte R sin utkomst som vävskedsmakare, och senare tog han tjänst som bonddräng. 1829 tillställde R prosten i Nederluleå en skrivelse med en rad frågor om den nya lära han observerat i "nyböckren". Liknande kritik hade tidigare riktats från läsare bl a i Sorsele. Det i polemisk ton hållna svaret tillfredsställde inte R. Dennes kritik mot "nyböckren" vidgades och förstärktes också av att församlingens komminister var en markant företrädare för den teologi mot vilken man reagerade. För att få saken utredd vände sig därför R till biskopen i Härnösand med begäran om visitation. 1835 visiterade Frans Michael Franzén (bd 16) Nederluleå och kom därvid i en hetsig dispyt med läsarna, vilken bidrog till att förstärka deras misstroende mot den officiella kyrkan; i den psalmbok som läsarna kritiserade var Franzén en av de flitigaste medarbetarna. Från denna tid började R och vad som benämndes "läsaresällskapet" att successivt avhålla sig från kyrkans gudstjänstgemenskap och sakramentsförvaltning.

Sedan församlingens präster och stiftets biskop inte gått läsarna till mötes beslöt dessa att vända sig till riksdagen. En redogörelse för läget (Ericsson 1842) överlämnades till riksdagsmannen Johan Lundberg i Storstrand, som lovat väcka motion i ärendet; under påverkan av ärkebiskop af Wingård avstod Lundberg dock från att framföra läsarnas önskemål. I en ytterligare redogörelse för deras ståndpunkt (Ericsson 1843) antyddes att de önskade söka utträda ur kyrkan. Någon laglig möjlighet härtill fanns ännu ej.

För R:s del förstärktes den separatistiska hållningen när han 1842 begärde att få sitt barn döpt enligt den äldre kyrkohandbokens ordning. Han menade att den nya inte framställde dopet som Guds uteslutande nådeshandling, utan knöt det samman med förpliktelser till Guds lag; den innehöll heller inte längre någon dopexorcism, vilken markerade dophandlingens andliga realitet. R var på denna grund osäker på den nya dopordningens andliga värde. Då hans önskan inte villfors såg han sig nödsakad att som lekman själv döpa barnet enligt den äldre handbokens ritual. Därmed förelåg emellertid den nya handbokens rekvisit för av lekman förrättat "nöddop", vilket skulle antecknas i kyrkboken, och i en särskild gudstjänst "bekräftas" av präst. R vägrade att låta församlingsprästen genomföra sådan bekräftelse då den innebar ett bejakande av den . nya teologin. Bekräftelseakten kom till stånd först sedan domkapitlet påfordrat handräckning av kronobetjäningen. R:s vägran blev normerande bland läsarfamiljerna. En rad sådana tvångsbekräftelser av dop enligt äldre ritualet skulle senare äga rum bland R:s anhängare.

När R 1844 gjorde en predikoresa ledde detta till att kyrkoherden i Skellefteå Nils Nordlander (bd 27) anmälde honom för brott mot konventikelplakatet; vid en liknande resa till Grundsunda blev han fängslad för lösdriveri. Nordlander kom att bli R:s mest uttalade kritiker och genom hans fiskala agerande eskalerade konflikten. Landshövdingen i Västerbotten anmälde också saken för justitekanslern, som utarbetade ett av K M:t i maj 1844 antaget förslag om inskränkning av norrlandsläsarnas konventikelfrihet. R:s och läsarnas sak blev uppmärksammad över hela landet inte minst genom att prästen Johan Ternström i sin spridda Nordisk kyrko-tidning tog sig an deras sak och publicerade inlagor och utredningar; denne besökte R och läsarna i juli 1844 för att söka medla i konflikten.

Under mitten och senare delen av 1840-talet sände nyläsarna en rad skrivelser till K M:t. Under inflytande av Ternström inlämnade de i aug 1844 en petition där de anhöll att de äldre böckerna åter skulle tillåtas eller att nya, lika goda som de gamla, skulle utarbetas. Efter utlåtande från Härnösands domkapitel förklarades ärendet vilande. Läsarsällskapet beslöt då att R, tillsammans med Nils Petter Ericsson (bd 14, Ersson, Per) från Ersnäs i Nederluleå, skulle gå till kungs, vilket skedde genom en bokstavlig fotvandring till Sthlm. Inför Oscar I ville de lägga fram sin sak och överlämna petitioner från bönder i Nederluleå, Piteå och Skellefteå. De fick kontakt med riksdagsmannen och teologiprofessorn J H Thomander, som lovade att föra deras talan i en audiens. Kungen förklarade sig vara "icke obevågen" mot önskemålen, eftersom det för honom föreföll vara en strid om bagateller (Reuterdahl). Det hela resulterade i att KM:t i aug 1845 bad domkapitlen i Uppsala och Lund och senare prästeståndet att yttra sig om huruvida en granskning av de nya böckerna kunde "vara av behovet påkallad". Därmed inleddes en rörelse i riktning mot en officiell förändring. Den kyrkolagskommitté där Thomander var ledamot framlade 1846 förslag om konventikelplakatets avskaffande, och denne utgav 1849 tillsammans med P Wieselgren ett förslag till ny psalmbok som uttryckligen ville gå nyläsarna till mötes. En katekeskommitté tillsattes 1852.

Läsarnas aktuella samvetskonflikt var emellertid inte därigenom löst. När de inte fick fira nattvard eller få barnen döpta enligt gamla kyrkohandbokens ordning och också 1846 förgäves begärde rätt att bilda egen församling, fogades till skrivelsen en utförlig teoretisk motivering, författad av R. Det var "Kungl Maj:ts konungsliga skyldighet" att "förordna särskilde lärare" (d v s präster) eller ge läsarna "frihet att själve välja ... sådana". Då R:s inlaga 1847 trycktes ansågs den strida mot tryckfrihetsförordningen och blev belagd med kvarstad, som dock hävdes så snart den kommit till justitiestatsministern Arvid Posses (bd 29) kännedom. 1848 återkom R med en skrivelse till K M:t och anmälde att separationen skulle verkställas. Då läsarna å ena sidan ansåg sig skyldiga att ta avstånd från en kyrka som drev falsk lära och å andra sidan inte kunde vara utan sakrament och ämbete, anmälde R-under åberopande av såväl Schmalkaldiska artiklarna som RF:s tal om konungens plikter – att de nu utsett församlingsföreståndare som skulle ha sakramentsförvaltningen om hand. R kallade och ordinerade Nathanael Nilsson Lindquist (f 1793) från Piteå att tillsammans med honom själv fungera som gudstjänstledare. Julen 1848 förrättades under allmän gudstjänsttid lekmannaledd högmässa med nattvard enligt 1693 års kyrkohandbok, av R i Lund i Skellefteå och av Lindquist i Piteå kyrkstad. Deras agerande stred mot gällande lag, och separationen från kyrkan var ett faktum.

En rad uppmärksammade rättegångar mot separatistledarna inleddes och R bötfälldes slutligen av HD enligt missgärningsbalken för otillåtna sammankomster i strid med konventikelplakatet och, liksom också kommunikanterna, för gäckeri med sakramentet. Ytterligare rättegångar mot R förekom för liknande handlingar, men när ett ärende 1857 drevs till HD befriades han från böter. Att deras agerande likställdes med lättsinnigt gäckeri upprörde R och läsargruppen.

R sökte vid denna tid stöd för sin hållning hos den finlandssvenske pietistledaren Frans Gabriel Hedberg, som tillstyrkte separationen (Betänkande 1850). Avgörande för rörelsens begränsade utveckling var dock att Evangeliska fosterlandsstiftelsens ledare C O Rosenius – uppvuxen i moderata nyläsarkretsar – i sin tidning Pietisten publicerade en utförlig teologisk motivering varför han inte kunde solidarisera sig med R:s och läsarnas kyrkliga hållning.

R insåg de yttre problem som avståndstagandet från kyrkans dop och nattvard skulle medföra. Den som inte var döpt och kommunikant i kyrkans ordning ägde inte rätt att ta ut lysning; vigsel till äktenskap i offentligrättslig mening var således inte möjlig. Överenskommelse om äktenskap med läsare slöts genom "separatistvigslar" genomförda enligt ritualet i 1693 års kyrkohandbok och med skriftliga kontrakt mellan kontrahenterna. Barnen i sådana inofficella äktenskap antecknades i kyrkböckerna såsom utomäktenskapliga.

På anmodan av läsare flyttade R 1849 till byn Lund i Skellefteå och erhöll en jordlott som gåva, där ett bönhus med bostad för honom och hans familj uppfördes. Rörelsen uppskattas vid denna tid omfatta mellan 5 000 och 10 000 personer i övre Norrland (Newman, s 309).

Under inflytande av den kierkegaardinspirerade f d prästen P A Åkerlund (1818–1875) på Beateberg kom R emellertid senare att inta en reformert syn i fråga om gudstjänsten. Han tog avstånd från det som han inte uttryckligen kunde härleda till "Frälsarens egen ritual", så som den vitlästes ur Nya testamentet. Han avvisade också nödvändigheten av en särskild utsedd predikant eller nattvardsförrättare; "alla troende" hade här samma rätt. På grund av dessa uppfattningar kom R i konflikt med den lutherskt medvetne Bodell. Separatiströrelsen delades 1860 i två varandra uteslutande fraktioner. Då konfliktpunkten också gällde läran om pånyttfödelsen, kom Bodeils anhängare (bodellister) ofta att kallas "enfödingar", då de menade att den enda nyfödelsen skedde i dopet, medan den större gruppen kring R därutöver såg omvändelsen som ännu en nyfödelseakt; hans anhängare (riströmare) benämndes därför "tvåfödingar".

R verkade som församlingsledare i byn Lund till 1860-talets början. Orten besöktes då av läsarledaren Näs Pehr Pehrsson (1829–1917) från Orsa, som förkunnade en baptistisk doplära. R övergick till baptismen, vilket satte honom i konflikt med den övriga läsargruppen, och påsken 1863 blev han utesluten ur den församling han grundat. Han verkade därefter någon tid som kringresande baptistpredikant i övre Norrland.

Ledarskapet för det riströmska läsarsällskapet övergick i andra händer. Man kallade sig en tid "lutherska protestanter" och utgav 1864 en "trosbekännelse" och under 1880-talet en egen tidskrift, utgiven av R:s måg. 1913 kom en yttre försoning till stånd mellan riströmare och bodellister. I Lutherska gamla församlingens bönhus bl a i Lillpite, Piteå sn, och i Piteå christliga församlings bönhus hålls alltjämt (1998) gudstjänst enligt 1693 års ritual av de andliga arvtagarna till R och Bodell, och 1695 års psalmbok och Swebilii katekes utges av dem i nya upplagor. Rörelsen omfattar idag ett hundratal människor.

I ett längre tidsperspektiv är R:s livsöde inte utan intresse; han är en bland flera varandra mer eller mindre oberoende sv separatistledare under 1800-talets förra del. Genom sin strävan att petitionsvägen lösa frågan blev han uppmärksammad mer än många. Det som utlöste den konflikt där R stod i centrum gällde en minoritets samvetsbestämda övertygelse, att en teologisk förändring av kyrkans böcker inte stod i överensstämmelse med den lutherska teologi som kom till uttryck i Svenska kyrkans bekännelse. R:s och läsargruppens agerande steg för steg på olika officiella nivåer och slutligen så nära konungen de kunde komma, visar deras allvarliga bekymmer och seriösa avsikter att få en officiellt sanktionerad lösning till stånd. Statskyrkosystemet gjorde att saken inte kunde lösas under hand, eftersom prästerskapet var edligt förpliktat till de "av konungen gillade och stadfästa" böckerna och till att värna den kyrkliga enhetligheten i församlingarna. Andliga önskemål och teologiskt motiverade framställningar möttes på lokalplanet med repression. När kyrkan och staten i början sökte lösa frågan genom ett rättsligt ingripande mot R stärkte säkerligen detta hans teologiska övertygelse och självmedvetenhet. Den accelererande marginaliseringen av R och hans anhängare nödgade dem att agera på egen hand. Den kyrkliga isolering R då fick erfara tvang honom till ställningstaganden som innebar att han kom under nya inflytanden och drevs till positioner som tidigare skulle ha varit honom främmande. Det oböjliga agerande där R var en centralgestalt initierade emellertid på sikt en förnyelse av de kyrkliga böckerna och bidrog till att konventikelplakatet och sakramentallagarna avskaffades. Därigenom kom R:s agerande att få följdverkningar långt utöver den krets där han själv verkade och bidrog till utvecklingen inom hela Sv kyrkan.

R, som av sina kritiker beskrivits i starkt negativa termer (Nordlander), framstår dock – om än en särling – som en otvivelaktigt begåvad, orädd och initiativkraftig ledare, stundom hetlevrad och skarp i tonen. Hans skrifter visar på teologisk reflexion, och den sakkritik han framförde var många gånger konstruktiv. Som läsarledare hade R intill övergången till baptismen ett stort anseende i hela Norr- och Västerbotten.

Författare

Oloph Bexell

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Dop och tvångsdop (Nordisk kyrkotidning, årg 4, 1843, Sthlm, 4:o, s 69–71). – Ytterligare redogörelse för läseriet i Norrbotten samt prästernas förhållande till detsamma. En kommentar till artikeln i n:o 7: [N. P. Ericsson,] "hvarföre gå icke en del af norrlandsläsarne i kyrkan?" (ibid, s 193–200, 217–222). – Förklaring, ingifven till Kongl. maj:t af åtskilliga s. k. läsare i Norr- och Vesterbottens län, i anledning af de, mot dem, äfven hos Kongl. maj:t utaf Hernösands konsistorium, och prostarne i Skellefteå, Piteå, med fleres, år 1845 gjorda anmärkningar och beskyllningar etc. Piteå 1847. 56 s. – Underdånig besvärsskrift, inlemnad till herr stats-rådet öfver ecclesiastik-ärendena i Stockholm. 1848. [Enl uppg.] – Personlig frihet i Swerige (Evangelisk kyrkovän, årg 5, 1856, Sölvesborg, 4:o, s 6 f).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 29 april 1853, vol E 1:580 (om läserimål) ; K M:ts brev till konungens be-fallningshavande i Västerbottens län 9jan 1822,Justitierevisionens registr; RA. Excerpter hos TL Lester Wikström, Uppsala.

L A A[njou], Norrländska separatismen (Tidskr för Sv kyrkan 1849); A Arvastson, Den Thomander-Wieselgrenska psalmboken (1954); Betänkande i de sv, så kallade separatisters sak afgifvet... 1849 (1850); O Bexell, Nils Nordlander (SBL 27, 1990–91);J Dahlberg, Om de 2 slags riströmianerna i Norrbotten (Nord kyrkotidn 1849); C Edquist, Läseriet i Skelleftebygden under 1800-talet (1917); J A Englund, Den norrbottniska separatismen (Teol tidskr 1879; genmäle i Den lutherske protestanten 1880); dens, Ur det norrbottniska "nyläseriets" hist (Teol tidskr 1887); dens, Om det Västerbottniska "nyläseriet" (ibid 1889); N P Ericsson, Christeliga anmärkn:ar öfver de hufvudsakligaste falska lärosatser, som finnas i den nya cathechesen, psalmboken o kyrkohandboken (Nord kyrkotidn 1842); dens, Separatism eller icke? Eller hwarföre gå icke en del af Norrlandsläsarne i kyrkan? (ibid 1843); T Ericsson o B Harnesk, Präster, predikare o profeter: Läseriet i övre Norrland 1800–1850 (1994); K A Fellström, Från fromhetslivet i Skelleftebygden (1947); dens, Prosten K A Fellströms minnesbilder (1977); H Fält, Separatismen i Orsa 1850–1860 (1967); Gamla lutherska förs:ens handbok (1926); I Grape, Upplysn:ar rörande det så kallade Läsaresällsk i någre Norr- o Westerbottens förs:ar ... (1821); E Herlenius, Anniterna i Ångermanland (Från ådalar o fjäll 1925); [J Johansson,] Öfversigt af den strid, som i febr 1894 tog sin synliga början emellan de s k separatisterna i Piteå (1896); dens, Genmäle mot den bok [= Westerhmd nedan a a] som år 1901 ånyo trycktes, rörande läsarenas i Norr- o Västerbotten förtviflade belägenhet (1902); KJäder, Bidr till Norrbottensbaptisternas hist från begynnelsetiden till 1915 (1915); A Lagergren, Om de andeliga rörelserna i Sverige, serdeles med afseende på den riktn separatisterna utvecklat, 1 (1855); E Lindgren, Läseriet o "riströmarnas" separatiströrelse i Skelleftebygden (Från bygd o vildmark ... 1923); Den lutherska protestanten. Kristi månadsskr 1880-85; E Newman, Gemenskaps- o frihetssträvanden i sv fromhetsliv 1809–1855 (1939); A Nordberg, Separatister o separatism i Nederluleå omkr mitten av 1800-talet (Luleå stifts julbok 1939); Norden, Weckoblad ... o Bih till Norden, edj Bodell, 1857–64; [N Nordlander,] Äro de så kallade "Nybökren" werkligen orsaken till de separatistiske läsarnes i Norr- o Westerbotten "förtwiflade belägenhet" ... En fråga ... besvarad af X (1849); Norrbottens-Posten 20 okt 1849; H Reuterdahl, Memoarer (1920), s 320 f; N Rodén, Norrlandsläsarnas kamp mot "de nya böckerna" (Frideborg 1936, 1935); C O Rosenius, En ovanlig företeelse inom Sw kyrkan (Pietisten 1849); dens, Några ord om separatismen i Norrland (ibid); A Sandewall, Separatismen i övre Norrland 1820-1855 (1952); dens, Separatismen i övre Norrland efter 1855 (1954); dens, Konventikelplakatets upphävande – ett gränsår i sv religionslagstiftn? (KÅ 1957); Skellefteå udn 27 april 1849; J Svalander, N W Stråle o J Häggblad, Underdånig berättelse om religionsoroligheterna i Norrland (Sv förs:tidn 1820); Q Ternström,] Om de så kallade läsarena i Westerbotten o Norrbotten, iakttagelser under en resa ... (Nord kyrkotidn 1844, nr 17–24); [G Westerlund,] Några ord om läsarnes i Norr- o Westerbotten nu warande tillstånd o hufwudorsaken till deras förtwiflade belägenhet (1849, [ny uppl] 1901); J Widén, Bidr till känned om "Läsare sällskapet" i Skellefteå (1855).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes (Johan) Riström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6777, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6777
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes (Johan) Riström, urn:sbl:6777, Svenskt biografiskt lexikon (art av Oloph Bexell), hämtad 2024-04-24.