Biografi

von Rosen, släkt, härstammande från Livland där den kan beläggas redan 1282 då bröderna, riddarna Otto v R (d trol 1298) och Woldemar v R (d omkr 1325) omnämns som vittnen. Bröderna innehade förläningen Roop från ärkebiskopen i Riga. Otto v R var stiftsfogde och signerade 1292 ett dokument med det äldsta kända v R:ska sigillet: tre rosor.

Rimliga hypoteser finns att bröderna varit son- eller möjligen dottersöner till Theodericus de Ropa (levde ännu 1229) från Donnern, Niedersachsen (ca 4 mil norr om Bremen), vilken kom till Livland 1203 där han omkring 1216 fick fögderiet Roop som förläning och vars svärfar var den kristne fursten Wladimir (Woldemar) v Pleskau (d efter 1224) vilken tidigare innehaft tributrätten till området. Theodericus var bror till Albert (d 1229), ursprungligen kanik i Bremen, vilken genom sina korståg mot liverna blev en av de främsta tyska kolonisatörerna. Albert v R blev 1199 biskop av Livland, grundade 1201 med stöd av påven Riga, instiftade 1202 Svärdsriddarorden (vilken 1237 uppgick i Tyska orden) och blev 1207 länsherre över Livland. Bröderna tillhörde den högministeriala ätten Beksehovede (Buxhoeveden) vars förläning Bexhövede låg nära Donnern.

Woldemar v R var vasall till ärkebiskopen av Riga och till danske kungen. Han blev stamfar för en vittförgrenad och länge inflytelserik livländsk adelssläkt, av vars 22 kända medlemmar under 1300- och 1400-talen 14 hade riddarvärdighet och 7 var stiftsfogdar. De var militärt och ibland politiskt aktiva i de strider som fram till slutet av 1400-talet ägde rum mellan ärkebiskopen och Tyska orden, oftast på den senares sida. Ättens medlemmar var knutna till den omfattande förläningen Roop, vilken att döma av ett länsbrev från 1350 hade en yta av ungefär Ölands storlek. Under slutet av 1300-talet ägde släkten fem fasta borgar eller slott i området: Rosenbeck, Hoch-Rosen, Mojan, Gross-Roop och Klein-Roop.

Ätten, som även hade fått stora områden i Allentacken, Wierland och Harrien i norra Estland i förläning av den danske kungen blev 1345 av Valdemar Atterdag tillförsäkrad arvsrätten till dessa förläningar och följande år vasaller till Tyska orden efter dess köp av Estland. Ättens innehav av dessa estniska förläningar är senast dokumenterad 1405 och därefter oklar.

Son till Woldemar v R var riddaren Woldemar v R (levde ännu 1357), vars son riddaren Johan v R (nämnd 1362–86) var far till riddaren Keisten v R (nämnd 1408–34), bosatt på Klein-Roop. Son eller möjligen sonson till Kersten v R var Jürgen v R (omnämnd 1454–65, d senast 1474). Ättens gemensamma ägande av förläningarna upphörde 1458 varvid Jurgen v R erhöll Hoch-Rosen, som 1518 delades mellan två av hans söner av vilka riddaren Hans v R (nämnd 1474–1524, d senast 1526) även ägde Mojan, där han sannolikt varit bosatt, och från senast 1522 Schönangern, Rauge sn, Livland.

Hans v R:s son Johann v R (d 1529) ärvde Schönangern efter fadern och fick 1525 jämte sin hustru gården Sonorm i Ampel, Estland, i pant av sina svärföräldrar och 1527 Meckes i Koschs sn av svärmodern. Hans son var Robert v R (levde 1595 men var då sjuk) till Sonorm, vilket han 1548 jämte sin bror fick i förläning av ordensmästaren. Han var politiskt aktiv och deltog bl a i den deputation som adeln i Harrien och Wierland sände till Sverige 1565–66 med klagomål om kränkning av adelsprivilegier och rättsväsen.

Son till Robert v R var Johann v R (d 1605) till Sonorm, på vilket han erhöll kung Sigismunds stadfästelsebrev 1594 men som 1605 konfiskerades av Karl IX på grund av R:s förbindelser med Sigismund, varvid R även fängslades och avled i sviterna efter tortyr. Johann v R:s son Robert v R (d 1630) övergick 1613 från pommersk till sv tjänst, där han slutligen blev ryttmästare, och fick 1614 tillbaka Sonorm och 1625 Schönangern. Han erhöll även flera gods efter sin hustru, bl a Riesenberg, Nissi sn, Estland.

Robert v R (d 1630) var far till Johann v R (d 1657) till Schönangern och Riesenberg, överste i sv tjänst, vilken blev halshuggen för misstänkt samröre med Polen. En sonson till denne var far till tre bröder v R som 1746 blev naturaliserade sv adelsmän. Av dessa blev generalmajoren Otto Wilhelm v R (1711–99) friherre 1772 och stamfar för släktens ännu fortlevande friherrliga gren. En brorsons son till honom var Georg Ludvig v R (1786–1857) som var landshövding i Kristianstads län 1838–51.

Bror till Johann v R (d 1657) var översten i sv tjänst Dietrich v R (d 1657) till Sonorm, som 1656 blev kommendant i Tykoczin i Polen men följande år sprängde sig jämte fästningen i luften inför de framträngande fienderna. Son till Dietrich v R var Hans v R (d 1701) till bl a Sonorm, som var ryttmästare vid v der Pahlens (sedan Tiesenhausens) livländska kavalleriregemente, där han slutligen blev överstelöjtnant 1700 och deltog i fälttåget 1700-01, tillika estnisk mannrichter och lantråd. Hans v R blev far till generalguvernören och riksrådet Gustaf Friederich v R (R 1), som blev greve 1751 och far till riksrådet Fredric Ulric v R (R 2).

R 2 var far till Robert Magnus v R (1762–1825) som blev student vid UU 1772, livdrabant, kornett vid Nylands dragonregemente 1777 och löjtnant vid amiralitetet 1780. För att få militär utbildning och erfarenhet gick han som många andra svenskar i fransk sjötjänst och deltog i amerikanska frihetskriget vid flera strider under amiralen La Motte-Piqué, bl a vid Gibraltars belägring 1783. Efter återkomsten till Sverige blev han 1788 major i armén och överadjutant hos konungen och sändes s å till Konstantinopel i hemligt diplomatiskt uppdrag. Han återkom 1789 och deltog i kriget mot Ryssland, bl a vid aktionerna vid Viborg och Svensksund 1790, för vilken senare han belönades med Svensksundsmedaljen. Efter fredsslutet så blev han överste i armén.

v R stod i gunst hos hertig Karl, förde under Gustav IV Adolfs regering en undanskymd tillvaro men sändes efter statskuppen 1809 till Frankrike för att efterhöra Napoleons åsikt i tronföljdsfrågan. Detta uppdrag "synes han ha löst på ett föga diplomatiskt sätt" (Carlsson 1949; H E Charlotta, 8, s 382 ff). Han sändes åter till Napoleon 1810 för att underrätta denne om att Bernadotte blivit vald till kronprins och medföljde som nyutnämnd förste stallmästare kronprinsessan Desirée på hennes återresa till Paris 1811.

v R, som 1809 blivit generalmajor och kaptenlöjtnant vid Hertigens livdrabanter, deltog i 1813 och 1814 års tyska krig och sändes förstnämnda år i diplomatiskt uppdrag till Hamburg. 1815 blev han överhovjägmästare, v R gjorde sig framför allt bemärkt som hovman och förekommer flitigt i tidens memoarlitteratur och anekdotberättelser. Han var känd för sin slagfärdighet och sina ordlekar och kallades "den kvicke Rosen".

Robert v R:s yngste bror var Axel Pontus v R (1773–1834), vars släktgren dog ut på manssidan 1987. Axel v R gjorde sedvanlig militär karriär och deltog som ung fänrik i sv-ryska kriget 1788–90. Sina viktigaste insatser gjorde han emellertid som ämbetsman. Han blev 1805 vice och 1808 ordinarie landshövding i Värmlands län. Under Georg Adlersparres (bd 1) ockupation av Karlstad i mars 1809 vägrade v R bistå denne och arresterades. Han hade redan föregående månad utnämnts till landshövding i Göteborgs och Bohus län och kvarstod som sådan till sin död. Han är den som längst innehaft detta ämbete.

Som landshövding i Gbg kom v R tidigt in i händelsernas centrum. Han biträdde Karl Johan i dennes försök att vinna det norska folkets stöd för en anslutning till Sverige genom att medelst agenter skaffa underrättelser från Norge och genom att där sprida antidanska nyheter och pro-svensk propaganda.

v R beskrivs som en socialt kompetent person – skämtsam, uppsluppen och världsvan – och kunde som sådan göra sin största insats som "amatördiplomat" under kontinentalsystemet med dess för Gbg stora betydelse. Sedan Frankrike framtvingat ett krig mot Storbritannien, som i realiteten blev ett skenkrig 1810–12, förhandlade v R skickligt med den engelske amiralen James Saumarez, vars stora flotta blockerat Gbgs hamn, och lyckades på så sätt starkt bidraga dll att minimera de negativa följderna för västkusten och den sv handeln.

Efter Kieltraktaten 1814 sändes v R till den danske ståthållaren i Kristiania, prins Kristian Fredrik, med proklamationen – avvisad av prinsen – att Norge i enlighet med traktaten skulle överlämnas till Sverige. Han utsågs också till guvernör över Trondheims stift och till befälhavare över krigsmakten Nordanfjälls. Det i juli månad utbrutna kriget omintetgjorde emellertid denna utnämning, och han blev istället guvernör över den del av Norge som intagits av Sverige.

v R stod på god fot med Karl Johan och stödde regeringen, bl a under den finansiella diskussionen vid riksdagen 1815. Han hade en stark ställning i Gbg men fick liksom staden minskad betydelse efter kontinentalsystemets slut. Han beskylldes 1831 av Aftonbladet för slentrian i sin ämbetsförvaltning; en viktig orsak till livsmedelsbristen och armodet i landet påstods vara hans alltför gynnsamma rapporter. "I själva verket torde han ha hört till de mera dugande landshövdingarna under denna tid" (Carlsson 1949).

v R, som blev LVVS 1809, erhöll 1830 generallöjtnats n h o v och blev LKrVA s å. När koleraepidemin 1834 nådde Sverige och Gbg begav han sig dit från Sthlm, deltog tillsammans med sina söner i det praktiska nödhjälpsarbetet men avled själv i oktober s å som en av sjukdomens sista offer. R var en flitig brevskrivare, och ett stort antal brev från honom till L v Engeström (bd 13) finns på KB.

Axel v R var morfar till generalen Sven Lagerberg (bd 22), som stod den R:ska släktkretsen nära, och far till Gustaf Fredrik v R (1803–71), hovmarskalk och överste. Den senare var far till Axel August Gustaf v R (1834–1917), som blev underlöjtnant vid Livgardet till häst 1854, vilket regemente han tillhörde under hela sin tjänstetid. Han blev löjtnant 1856, ryttmästare 1861, major 1875, överstelöjtnant 1878, överste i armén 1882 samt överste och sekundchef 1885. Han erhöll 1894 avsked och utnämndes till generalmajor i generalitetets reserv. Som regementschef har Axel v R beskrivits som engagerad, fordrande och disciplinkrävande. Efter pensioneringen bosatte han sig på sitt gods Sandbro i Björklinge, Upps, som han ägde 1867–1906.

v R var ordonnansofficer hos sin farbror ceremonimästaren greve Robert Axel v R (1807–84) under dennes beskickning till hoven i Bryssel och Haag 1872 och adjutant hos kronprins Gustav vid de s k kejsarmanövrerna i Tyskland 1884. v R togs också i anspråk för civila uppdrag. Han var 1875–95 ledamot av Sthlms stadsfullmäktige och 1883–93 av drätselnämndens första avdelning. Han var vidare ledamot av revisionen av StH:s räkenskaper 1880–81 och 1885–94 och av direktionen för Veterinärinstitutet i Sthlm 1881–94. Han var 1882–83 ordförande i Remonteringsstyrelsen och 1885–94 i direktionen för Allmänna garnisonssjukhuset i Sthlm. Han blev LKrVA 1892.

Axel v R:s bror förste hovmarskalken Nils August Fritz v R (1840–94) var från 1890 chef för konungens hovförvaltning. Deras yngste bror Gustaf Pontus August v R (1849–1922) var hovrättsråd 1895–1916 i Svea hovrätt, ledamot av Sthlms stadsfullmäktige 1897–1910 och av FK 1910–11.

R 2:s äldste son hovmarskalken och ryttmästaren vid Livregementet Gustaf Fredrik v R (1758–1815) blev 1794 landshövding i Malmöhus län och var som sådan starkt engagerad i jordbruks- och prisfrågor och jämte sin ämbetsföreträdare Tage Thott tillsammans med Rutger Macklean (bd 24) pådrivande vid införandet av enskiftet, vars stora betydelse han var väl medveten om (R:s femårsberättelse 1805, tr av C G Weibull i HT för Skåneland, 3, 1908–09). Han blev dock beskylld för bristfälligt agerande under oroligheterna 1799 och i synnerhet under bondeupproret 1811, vilket tillsammans med misstanken om "gustaviansk belastning" medförde att han sistnämnda år tvingades till tjänstledighet och följande år till avsked. Han blev LMA 1783. Från honom härstammar en ännu levande och talrik släktgren. Samtliga hans sex söner som nådde vuxen ålder beträdde den militära banan. Näst yngst av dem var översten och industrimannen Adolf Eugène v R (R 3), i sin tur far till konstnären Johan Georg Otto v R (R 4) och svärfar till frih Oscar Dickson (bd 11).

R 3:s äldste bror, översten och chefen för Skånska dragonregementet Fredrik Daniel v R (1785–1866), var far till löjtnanten Fredrik Carl v R (1818–92), som ägde godset Ekhov i Björnlunda, Söd. Fredrik v R var ledamot av Sthlms stadsfullmäktige 1865–73 och 1874–79, VD för Sthlms sjukhem 1867-82 samt ledamot av AK 1876–78. Han var far till Fredrik Thomas Carl v R (1849–1917), som inskrevs vid UU 1870, avlade examen till rättegångsverken 1875, blev auskultant vid Svea hovrätt s å och vice häradshövding 1879. Han gjorde därefter karriär inom utrikestjänsten, var attaché vid beskickningen i Khvn 1878–80, blev andre sekreterare i UD 1880, förste sekreterare 1885 och var 1887–94 kansliråd där och chef för dess kameralavdelning. Fredrik v R var 1887–94 arkivarie vid KM:ts orden.Från 1896 ägnade han sig åt hovtjänst, blev s å kammarherre hos kronprinsen, 1902 överceremonimästare och 1907 överstekammarjunkare.

Fredrik v R ägde bl a Hedenlunda i Vadsbro, Söd, och Blackstaby i Blacksta, Söd, och tog på ett patriarkaliskt sätt del i lokala angelägenheter, bl a som vice ordförande i Vadsbro kommunalnämnd från 1897. Han blev 1899 ledamot av Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och 1906 sällskapets vice ordförande. Han var ledamot av Södermanlands läns landsting 1900–16 och hade flera lokala uppdrag, bl a som styrelseledamot i Södermanlands enskilda bank 1904–16 (vice ordförande 1908–16) och i Mälareprovinsernas hypoteksförening. Han var vidare ordförande i styrelsen för Åsa folkhögskola och lantmannaskola 1912–16.

v R var 1903–11 ledamot av FK, där han bl a valdes in i statsutskottet 1910 och i FK:s första tillfälliga utskott 1911 (v ordf) samt i opinionsnämnden 1906 och 1909. Han anslöt sig till det protektionistiska majoritetspartiet men hade dock en avvikande uppfattning gentemot partiets majoritet i vissa frågor: Han uppmanade 1905 till "självbehärskning" och förespråkade en tillmötesgående inställning till Norges krav på unionens upplösning och tog i rösträttsfrågan avstånd från den proportionella valmetoden. Han övergick 1905 till det moderata partiet. Fredrik v R blev LLA 1913.

Bror till Fredrik v R var Gustaf (Gösta) Fredrik v R (1855–1937), som avlade mogenhetsexamen 1874 vid Nya elementarskolan i Sthlm. Han beträdde först den militära banan och blev 1880 löjtnant vid Andra livgardet. En svår lungsjukdom gjorde att han lämnade denna karriär och 1890 tog avsked ur armén.

Gösta v R:s morfar Thomas Aspelin hade 1852 inköpt Fagersta bruk, Vm (från 1873 ab), som blivit ett centrum för familjekretsen. Sedan v R 1883 gift sig med en kusin, uppfostrad vid Fagersta, kom han än mer att knytas dit, och makarna bosatte sig där 1885. Bruket innehades då sedan länge av v R:s morbror Christian Aspelin (bd 2), under vars ledning v R insattes i framför allt de ekonomiska aspekterna av driften, varefter han 1888 blev förvaltare för lantbruk och skogar, chef för brukskontoret och 1891 styrelseledamot. I samband med att morbrodern sålde Fagersta bruks ab 1907, avvecklade v R sitt engagemang där och flyttade till Sthlm. Han blev under Fagerstaåren intresserad av sv järnhantering, hade varit Bergslagens deputerade i Jernkontoret 1894–1906 (med kortare uppehåll) och blev därefter ordinarie fullmäktig 1910–32 (ordf 1930–32). Han var 1914–30 även jourhavande fullmäktig och ställföreträdare för verkställande direktören.

v R var styrelseledamot i Sv Diamant-bergborrnings ab 1909–34 (ordf 1918–34) och hade styrelseuppdrag i flera gruvbolag. Han var återigen engagerad i Fagersta bruks ab som dess ordförande 1923–26, var ordinarie bankofullmäktig 1921–22 (suppleant 1910–20 och 1921–25) och styrelseledamot i Ränte- och kapitalförsäkringsantsalten 1923–34. Han var vidare styrelseledamot i Föreningen för sinnesslöa barns vård 1909–31.

R 3:s näst äldste bror kammarherren Gustaf Robert v R (1788–1851) var far till överstekammarjunkaren Carl Gustaf v R (1824–1909) som var gift med Ella Carlton Moore från Philadelphia, USA, som medförde en betydande förmögenhet i boet. Deras söner var generallöjtnanten Reinhold Gustaf Edvard Moore v R (1865–1946), hovstallmästaren Carl Clarence v R (R 5), överceremonimästaren Eugène Erik Adalbert August v R (1870–1950), från 1900 ägare av Örbyhus, Vendel, Upps, samt etnografen Carl Gustaf Bloomfield Eric v R (R 6). R 6:s hustru Mary v R, född Fock (1886–1967) var en av förgrundsgestalterna i 1900-talets birgittarenässans. Hon var verksam i ledningen för Societas Sanctae Birgittas från dess stiftande 1920 och var dess första Moder Superior 1920–62. Brev från henne finns i nämnda societets arkiv i UUB. Söner till R 6 och Mary v R var konstnären Björn Ericsson v R (R7) och flygaren Carl Gustaf Ericsson v R (R 8).

Reinhold v R var överste och chef för Smålands husarregemente 1913–15, sekundchef vid Livgardet till häst 1915–22, blev generalmajor 1923, var inspektör för kavalleriet 1922–30 samt utnämndes till generallöjtnant i reserven 1929. Han var 1911–13 ledamot av Sthlms stadsfullmäktige. Vid sidan av sin karriär som kavalleriofficer gjorde v R i likhet med brodern Clarence (R 5) en betydande insats inom idrottsrörelsen. Han arbetade för den frivilliga ridsporten både som ledare inom en rad organisadoner och som tävlingsryttare. Han hörde till de ursprungliga styrelseledamöterna i Sveriges centralförening för idrottens främjande från begynnelsen 1897. v R ägde säteriet Fituna i Sorunda, Sth, från 1900 och blev LKrVA 1908. Även R 5:s i förtid bortgångne son Clarence Carl Reinhold v R (1903–33) var officer och ryttare. Clarence v R nådde framskjutna placeringar i en rad tävlingar och erövrade bl a två bronsmedaljer vid OS i Los Angeles 1932.

Reinhold v R var far till grafikern Reinhold Carl-Gustaf Henning v R (1894–1961), som avlade studentexamen vid Beskowska skolan i Sthlm 1914 och därefter började studera konsthistoria vid UU. Under en längre tids vistelse i Rom 1916, där han studerade den antika konsten, började han själv teckna och hans huvudintresse gled över till eget konstnärskap. Han var 1917–18 elev vid Caleb Althins målarskola i Sthlm och 1918–24 vid Konstakademin där han studerade målning och teckning.

I motsats till många av sina generationskamrater, vilka sökte sig till konstrevolutionernas Paris, reste Reinhold v R 1927 tillsammans med konstnärskamraten Axel Fridell (bd 16) till det mer konservativa London. Denna resa visade sig bli mycket betydelsefull för hans utveckling som konstnär, och han började nu på allvar att ägna sig åt grafik med etsning och torrnålsgravyr som specialiteter, ibland i kombination. Han kom att bli en av de främsta inom den intima, lyriska och verklighetsnära linje som länge dominerade sv grafik. Till en början inspirerades v R av Fridell men utvecklade snabbt en egen, personlig etsningsstil med intryck från engelsk klassisk etsningskonst och från Rembrandt. Han uttryckte ofta sin trohet mot tradition och gedigen hantverksmässig teknik och kunde ibland bli beskylld för att vara otidsenlig.

Under Londonvistelsen producerade Reinhold v R ett antal stadsbilder som präglas av kärv linjeföring, sträv faktur och lyhördhet inför motivet, vilket än mer accentuerades i de sörmländska landskapsmotiv han efter hemkomsten skapade; han bodde 1925–35 på Åkerö, Bettna, Söd, och 1935–50 i Nyköping och vittnade själv om sin starka anknytning till det sörmländska landskapet och dess skönhet. Han blev sin teknik trogen i de landskapsbilder han fortsatte att skapa, senare även från Jämtland, Öland och Sthlmstrakten. Hans etsningar från Venedig, tillkomna under en resa 1939, utgjorde härvidlag med sin lätta elegans en slags diskontinuitet.

v R ägde förutom sin starka naturkänsla också en djup religiositet, vilket ibland också kom till uttryck i motivval. Ohälsa under slutet av 1940-talet medförde en tids improduktivitet, från vilken han dock återhämtade sig. Han bodde 1950–58 i Ramlösa, Skåne, och skapade under denna period bl a teckningssviten Från det inre Mongoliet, bestående av miniatyrlandskap: han hade ställt upp små östorientaliska elfenbensfiguriner tillsammans med markfynd, bl a bestående av stenar, trädgrenar och rötter vilka han avtecknat; teckningarna påminde ibland om japanska träsnitt.

v R utförde även landskapsskildringar i olja och akvarell men blev som målare inte lika uppmärksammad som han blev som grafiker. Han debuterade separat på Lilla utställningen i Sthlm 1930 och hade sedan utställningar där 1932, 1938, 1940, 1941, 1942 och 1946 samt i Malmö 1934 och 1936. En minnesutställning ordnades på NM 1963. Reinhold v R var far till koreografen Elsa-Marianne v R (f 1924) och till konstnären Christer v R {f 1928).

Bror till Reinhold v R var Gustaf-Fredrik Hans Göran v R (1895-1956). Gustaf-Fredrik v R blev fänrik vid Livgardet till häst 1915, genomgick Krigshögskolan 1921–24, blev överstelöjtnant vid Norrlands dra- gonregemente 1942, vid Livregementets husarer 1944 och blev överste i armén 1945. 1931–32 var han försvarsattaché i Washington, 1934–35 förbindelseofficer mellan brittiska högkvarteret och sv Saar-bataljonen samt tjänstgjorde som militärattaché i London och Khvn 1938–42 resp 1945–48. v R var 1947–55 först avdelnings-och sedan sektionschef vid Försvarsstaben och medverkade i flera statliga utredningar. Han deltog med framgång aktivt och som ledare vid in- och utländska ryttartävlingar och hade fram till sin plötsliga död i jan 1956 huvudansvaret för organiserandet av ryttarolympiaden i Sthlm senare s å. v R var från 1952 ordförande i Sv ridsportens centralförbund.

En bror till Kersten v R (nämnd 1408–34) var farfars farfars farfar till Reinhold v R (d 1667) vilken i unga år gick i sv tjänst men som efter slaget vid Nördlingen 1634 kom i fransk tjänst, där han avancerade till generallöjtnant och 1650 utsågs till kommendant (militärguvernör) över Elsass, som två år tidigare tillfallit Frankrike. Reinhold v R:s måg Conrad v R (1628–1715) härstammade från en bror eller möjligen farbror till Jürgen v R (d senast 1474). Conrad v R tjänstgjorde under tre år vid gardet i Sthlm, dömdes till döden efter en duell men lyckades fly 1651. Han gjorde sedan militär karriär i fransk tjänst och utnämndes 1703 till marskalk.

Författare

Carl Henrik Carlsson

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: H-A v Buxhoeveden, Familiengeschichte Buxhoeveden [1962]; Elgensderna; Fa-miliengeschichte der Freiherren und Grafen v R, 1–2 [1973] o där anf källor; Genealogisches Handbuch derbaldschen Ritterschaften, Estland, 1 (1931–35) o där anf källor; d:o Livland, 2: 14–15 (1941) o där anf källor; P Johansen, Die Estlandsliste des Liber census Danias (1933); [P Meijer-Granqvist], Sv grevar o baroner, 1 (1931), s 29–45; H v Rosen, Das Erblehen Roop – Schlüssel zum Herkunftproblem der Rosen (Archiv fur Sippenforschung 1970, s 449–468); dens, Rosenkrönikan [1986]; SMoK.

Robert Magnus v R: A B Benson, Sweden and the American revolution (1926); S Carlsson, Gustav IV Adolfs fall (1944); dens, R M v R (SMoK 6,1949); H E Charlotta, Dagbok, 3, 5 o 7–9 (1907–42); [MJ Crusenstolpe], Portefeuille, 2 (1841), s 137 ff o 201, 3 (1842), s 157; R F Hochschild, Memoarer, ed H Schiick, 2 (1909), s 60, 100 o 155, 3 (1909), s 203; B v Hofsten, Bref från 1809 års riksdag, ed L Wahlström (1913); L L v Horn, Biogr anteckmar, 2 (1937); C F Palmstierna, Sverige, Ryssland o England 1833–1855 (1932); A F Skjöldebrand, Memoarer, ed H Schück, 2 (1903), s 32, 62, 76 f, 3 (1904), s 115, o 5 (1904), s 46; H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen, ed E Tegnér, 1 (1889), s 190, 192 f, 209; S M Waller, Georg Carl v Döbeln (1947).

Axel Pontus v R: Andre styresmannens i KrVA anmälan ... om tillkomne o med döden afgångne led;er (KrVAH 1834), s 121–124; P G Andreen, Politik o finansväsen: från 1815 års riksdag till 1830 års realisationsbeslut, 1 (1958); A Attman, Bryggerinäringen i Gbg, 2 (1961); Biogr lexicon öfver namnkunnige sv män, 11 (1845); C v Bonsdorff, Gustaf Mauritz Armfelt, 2 (1931); C G v Brinkman o G Adlersparre, Brink-man o Adlersparre: en brewäxl från Karl Johans-tiden, ed D Toijer (1962); S Carlsson, Gustav TV Adolfs fall (1944); dens, A P v R (SMoK 6, 1949); H E Charlotta, Dagbok, 8-9 (1939–42); [M J Crusenstolpe], Portefeuille, 1 (1837), s 207 ff o 211 ff; L Dalgren, Karlstads stads hist, 2 (1939); L v Engeström, Minnen o anteckn:ar, ed E Tegnér, 2 (1876); N Eriksson, WS 1778–1874 (1978); H Fröding, Berättelser ur Gbgs hist under nyare tiden (1924); A Godhe, Minnestal öfver med döden afgångne led:er af WS (1850), s 236 ff; T T:son Höjer, Carl XIV Johan, 2 (1943), s 83; G Lagerbring, Guvernörer o landshöfd:ar i Gbgs o Bohus län 1658–1897 (1917); C G Löwenhielm, Minnen, 1 (1927), s 135 o 216; Skjöldebrand, a a, 2 (1903), s 136, o 5 (1904), s 190; J Stattin, Hushålln:sällsk:en o agrarsamhällets förändr (1980); H G Söderbaum, Jac Berzelius..., 1 o 3 (1929–31); E Tegnér, KB:s saml af sv brefvexkar (1880); L Tingsten, Huvuddragen av Sveriges krig o yttre politik febr–aug 1814 (1925), s 127 o 136; C A Tiselius, Gbg under kontinentaltiden: perioden 1808–1810 (1935); Waller, a a;J Weibull, Carl Johan o Norge 1810–1814 (1957); B A Öhnander, Landshövd:arna i Gbgs o Bohus län 1658–1989 (1989).

Gustaf Fredrik v R (d 1871): S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); S Eriksson, Sv diplomati o tidn:spress under Krimkriget (1939); dens, Carl XV (1954); Oscar II, Mina memoarer, 3 (1962).

Axel August Gustaf v R: C M Björnstjerna, Anteckn:ar om Konungens lifg till häst 1770–1872 (1932), s 75 ff o 120; [H Jungstedt], nekr över v R (KrVAH 1917), s 104 f; V Millqvist, Sthlms stadsfullm 1863–1913 (Minnesskr vid Sthlms stadsfullm:s femtioårsjubileum ... [, 1], 1913); C-G Thomasson, StH 1878–1887: matnbiografier (1969), s 44.

Nils August Fritz v R: C Lagergren, Efterlämnade dagboksanteckn:ar, 1 (1940); N v R (Ny ill tidn 1894), s 109 f.

Gustaf Pontus August v R: Anjou; Millqvist, a a; Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1980).

Gustaf Fredrik v R (d 1815): Biogr lexicon öfver namnkunnige sv män, 11 (1845); S Bohman oj Söderberg, Allmogeoroligheterna 1811 (Meddel från arkivet för folkets hist, 2 ,1974), s 11-18; H E Charlotta, Dagbok, 2, 6 o 8 (1903-39); A v Fersen, Dagbok, ed A Söderhjelm, 4 (1936), s 50, 133 o 184 f; Från bondeuppror till storstrejker: dokument om folkets kamp 1720-1930, edj af Geijerstam m fl (1987), s 90 ff; C C Halling, Minnen (Saml:ar utg för De skånska landskapens hist o arkeol fören, 7, 1878, tr 1877); G Hilleström, MAM 1771–1971 (1971); N Holmberg, Enskiftet i Malmöhus län ... (1939), s 45 o 105 ff; E Ingers o S Carlsson, Bonden i sv hist, 2–3 (1948–56); R Karlbom, Hungerupplopp o strejker 1793-1867 (1967), s 57 ff; A Kämpe, Sv allmogens frihetsstrider, 3 (1920), s 81 ff (ny uppl i urval 1974, s 184 ff); C G Platen, K Skånska dragonreg.s hist: personhist anteckn:ar ... (1901); Skjöldebrand, a a, 1 (1903), s 37–39, 43–45, 49, 59–-61, 65, 70, 72, lOlf, 214; G Utterström, Jordbrukets arbetare, 1 (1957), s 529 ff o 535, 2 (1957), s 268 o 334; C G Weibull, Skånska jordbrukets hist intill 1800-talets början (1923), s 146 ff, 150 ff, 239; Ystads hist, 2,1792–1862 (1953).

Fredrik Daniel v R: Platen, a a.

Fredrik Carl v R: Millqvist, a a; Tvåkammarriksdagen 1867-1970,1 (1988).

Fredrik Thomas Carl v R: S Björkblom, Södermanlands läns landsting... (1942), s 464; K G Grandinson, Södermanlands ensk bank 1867–1916 (1917), s 107 f o 113; G Langborg, Krönikebok för Blacksta o Vads-bro 1868–1921 (Sörmländska handhar, 36,1980); Sveriges riksdag, 9 (1937), s 408; E Timelin, Ministären Lindman o representationsreformen 1907–1909 (1928); Tvåkammarriksdagen 1867–1970,1 (1988); R Törnebladh, Riksdagsminnen (1913), s 240 o 380; A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941).

Gustaf (Gösta) Fredrik v R (d 1937): G A Granström, Gösta v R (Dödsrunor utg av S:te Örjens gille, 2, 1932–41), s 114 ff; Ö Tigerstedt, Kavalkad (Fagerstabrukens hist, 4, 1957); A Wahlberg, Gösta v R (JKA 1937), s 89–92.

Eugène Erik Adalbert August v R: T Gihl, 1914–1919 (Den sv utrikespoks hist, 4,1951); nekr:er i DN o SvD 3 juni 1950.

Mary v R: B I Kilström, M v R (Högkyrkligheten i Sverige o Finland under 1900-talet, 1990); L Lindhagen, M v R in memoriam (SvD 3 mars 1967); E Segelberg, M v R (Societas Sancta; Birgitta; 1920–1970: festskrift, 1970); G Vallquist, Helena Nyblom (1987).

Reinhold Gustaf Edvard Moore v R: A Douglas, Jag blev officer (1950); [M E Giron], nekr över v R (KrVAH 1946), s 168 ff; H8D, 25, 1923–24, s 162; K Smålands husarreg:s hist (1975) ;J Lindroth, Idrottens väg till folkrörelse (1974); dens, Idrott mellan krigen (1987); Sthlms stadsfullm 1913–1938 (1938); Sv folkrörelser, 3 (1939).

Clarence Carl Reinhold v R: NF:s sportlex, 5 (1943).

Reinhold Carl-Gustaf Henning v R: G Jungmarker, R v R 1894–1961 (R v R 1894–1961: minnesutställn. NM, utställn:kat nr 272, 1963); Rv R: tecknare o grafiker (1972); S Sandström, R v R (SKL 4, 1961); R S[öderberg], Rv R (SMoK6,1949).

Gustaf-Fredrik Hans Göran v R: NF:s Sportlex (1943); SMoK; Umeås blå dragoner (1994); Väd.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Rosen, von, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6858
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Rosen, von, släkt, urn:sbl:6858, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2024-04-25.