Meriter

4 Rothoff, Emanuel, son till R 3, f 12 juli 1788 i Eskilstuna, d 25 maj 1832 där. Inskr vid UU 14 okt 96, hovrättsex 19 april 06, bergsex där ht 08, auskultant i Bergskoll 16 dec 08, elev i masmästeriet på Jernkontorets stat 10, v notarie i Bergskoll 1 mars 11, geschworners fullm där 25 maj 13, stipendiat i kemi på Jernkontorets stat 1 mars 14–15 dec 23, förlagsman för Fristaden i Eskilstuna från 19, led av komm till överseende av bergsförfattn:arna dec 22–jan 31, ombud i Uddeholms bruk från 23, led av dir över Karl Gustavs stads gevärsfaktori o Eskilstuna fristad från 24, adelsman vid faderns död 31. – LVA 15, LLA 17.

G 17 sept 1820 i Eskilstuna m Hedvig Beata Wallqvist, f 16 mars 1795 i Kuddby, Ög, d 25 maj 1838 i Eskilstuna, dtr till prosten TD Set W o Christina Eleonora Sträng samt senare omg Ehrenström.

Biografi

Av avgörande betydelse för R:s framtida verksamhet blev hans studier i kemi under J J Berzelius (bd 4), en vän till fadern. I Berzelius' nyinrättade laboratorium i Sthlm inleddes också ett livslångt samarbete mellan R och den ett år äldre kollegan Pehr Lagerhjelm (bd 22). Under Berzelius' ledning infördes lärjungarna i strängt vetenskaplig metod och analys. Berzelius ägnade sig under dessa år åt mineralogiska forskningar, särskilt rörande de tunga metalloxiderna, för sitt stora arbete om de kemiska proportionerna. Till R:s forskningsbidrag hörde en noggrann bestämning av atomvikten hos nickel och kobolt. Vid ett besök i Långbans gruvor, under Uddeholm, fann R ett okänt mineral, vilket erhöll arbetsnamnet rothoffit.

På uppdrag av Baltzar v Platen (bd 29) arbetade R 1810–12 med att framställa ett hållbart och billigt cement för slussbyggnader. Efter systematiska försök fann han, att en tillsats av alunskiffer gav den bästa produkten, ett rön som senare kom till användning vid byggandet av både Göta och Hjälmare kanal. Resultaten av hans i detta sammanhang företagna genomgång och analys av kalker och kalkstenar publicerades i VAH.

Sedan 1810 avlönades R av Jernkontoret som elev i masmästeriet och fr o m 1814 som "stipendiat i kemin". Övermasmästarna var såsom metallurgiska experter särskilt ansvariga för tackjärnstillverkningens och från 1805 även stångjärnssmidets tekniska utveckling, och därvid skulle R vara behjälplig. Fullmakten som geschworner innebar kompetens också på gruvområdet. R:s samtidigt bedrivna forskningar under Berzelius var, fastän i hög grad metallurgiskt relevanta, till en början inte direkt relaterade till nyss nämnda uppgifter. Detta gav anledning till ett klagomål från smidesdirektören C D af Uhr i dennes årsberättelse för 1818. Bakom kontroversen anas en viss motsättning mellan en äldre skola av bergstekniker som byggde på sina praktiska erfarenheter och Berzelius' skola av vetenskapligt utbildade forskare som ville efterpröva sina hypoteser med hjälp av systematiskt anordnade försök. Skillnaden i tillvägagångssätt kom till synes även i samband med puddlings- och valsningsförsöken under 1820-talet.

1816–18 deltog R jämte bl a Berzelius, Gottlieb Gahn (bd 16) och Lagerhjelm i utarbetandet av en omfattande och vetenskapligt ambitiös plan för den tilltänkta bergsskolan i Falun, vartill medel dock inte kunde beviljas. Vid brukssocietetens årliga sammankomster gick R fortsatt med starkt engagemang in för en höjning av utbildningsnivån hos bergsstaternas personal och en förbättring av dess anställnings- och pensionsförhållanden.

Med den ingående kännedom som R tillsammans med Lagerhjelm hade skaffat sig om den svjärnhanteringen hade de gemensamt nått den övertygelsen, att teknisk förnyelse och industrimässig produktion vid större driftsenheter utgjorde en förutsättning för att sv järn framdeles skulle kunna hävda sig. De tekniska omvälvningarna i den engelska järnframställningen hade på ett avgörande sätt förändrat marknadsläget. Som en följd härav ställdes helt nya krav på den sv järnhanteringen.

Inför brukssocieteten 1820 riktade R och lagmannen J Noréus ett inledande angrepp mot smidesregleringen, som utgjorde en av hörnstenarna i den traditionella brukspolitiken. Den för tillväxten hämmande regleringen borde avskaffas och smidet begränsas "blott av det som utgör gränsen för mänsklig förmåga". Jernkontorets fullmäktige ställde sig positiva men samtidigt avvaktande, medan däremot bruksägarna efter livlig debatt röstade ned förslaget. En viss modifiering av smidesregleringen skedde emellertid följande år.

I slutet av 1822 fick R och Lagerhjelm ett uppdrag av största betydelse, då de av K M:t förordnades att verkställa en revision av samtliga gällande bergsförfattningar, vilket gav dem nya möjligheter att verka för en liberalisering av järnhanteringen.

Frågan om en friare tackjärnshandel hade redan vid 1809–10 års riksdag väckts av bondeståndet som fått stöd av de övriga stånden. R:s far (R 3) hade vid flera riksdagar verkat för saken, men framsteg gjordes först 1820 då en partiell liberalisering genomfördes. Vid riksdagen 1823 ställde Noréus förnyade krav på en fullständig frigivning av tackjärnshandeln, och ständerna hemställde att R och Lagerhjelm skulle åläggas att beakta frågan. Detta resulterade från deras sida i tre memorial 1824 vari de bl a förordade fritt smide vid större, "helfria" härdar, fri tackjärnshandel inom landet – men ingen export – samt avskaffande av blåsningstvånget vid bruk med eget tackjärn om blåsningen var olönsam. Hänsyn borde dock tas till övergångssvårigheter. Särskilt bruksägare, vilka genom sina privilegier garanterats köptackjärn till priser som de själva kunnat bestämma, skulle komma att drabbas.

Under de följande åren slutförde de båda kommitterade det ena delbetänkandet efter det andra med förslag till gruvstadga (1826), bergsstyrelsens organisation (1828), hytte- och smidesstadga och särskilda stadganden angående bl a bergslags- och rekognitionsskogar (1830), alla samlade till ett slutbetänkande som avgavs 1831. De samlade förslagen gick i princip ut på ett upphävande - med varsamhet - av det mer än 200 år gamla regleringssystemet. Betänkandet anmäldes i statsrådet men blev inte föremål för behandling. Efter R:s död fortsatte Lagerhjelm med stöd av bl a R:s vän, den liberale brukspatronen Jonas Waern, i riksdagen kampen för regleringarnas avskaffande, vilket uppnåddes stegvis under 1835–55.

Parallellt med attackerna mot den rådande brukspolitiken blev den tekniska sidan av järnhanteringens modernisering föremål för de båda experternas målmedvetna ansträngningar. Även här grundade sig deras agerande på praktiska erfarenheter som bruksägare. R representerade vid denna tid Uddeholms bolag och hade dessutom övertagit ledningen av faderns förlagskontor i Eskilstuna fristad, och Lagerhjelm var brukspatron på Bofors.

Bland Jernkontorets ledande metallurger fanns sedan åtskilliga år en oro inför den engelska järnhanteringens revolutionerande utveckling tack vare den på stenkol baserade puddlingsmetoden. Tveksamhet rådde emellertid om hur situationen i Sverige skulle mötas. Just puddlingsmetoden borde enligt R vara utgångspunkten för de fortsatta tekniska försöken i Sverige. R vann med sin argumentation brukssocietetens stöd för upprepade puddlingsförsök med importerat stenkol respektive vedeldning. Då försöken visade att den sv härdfärskningsmetoden gav ett bättre järn än den enklare och billigare puddlingen föreslog R att man, efter engelskt mönster, skulle göra prov med valsning av på sv vis härdfärskat järn. 1825 utförde Lagerhjelm i England valsningsförsök med härdfärskade smältstycken från Bofors med så goda resultat att han därpå i samarbete med R ansökte om privilegium för anläggning av valsverk i Sverige, vilket beviljades med vissa inskränkningar. Projektet kunde dock inte förverkligas på grund av otillräcklig aktieteckning till den dyrbara anläggningen.

Med sina idéer om valsning utan smidning av smältstycken föregrep R och hans partner en teknisk process som fick en tillfredsställande lösning först genom Gustav Ekmans (bd 13) vällugnskonstruktioner på 1840-talet.

Det mycket nära samarbetet mellan R och Lagerhjelm gällde även näringspolitiska frågor i allmänhet. Lagerhjelm deltog i samtliga riksdagar 1812–54 och spelade en framskjuten roll på riddarhuset inte minst under 1823 års riksdag. Av hans bevarade brev till R framgår i hur hög grad hans näringspolitiska förslag var uttryck för deras gemensamma tankar och överläggningar och hur R i förväg granskade Lagerhjelms viktigare motioner och yttranden.

I början av riksdagen 1823 lät Lagerhjelm utdela en av R författad anonym skrift, Om mynt- och varu-representation, till stats- och bankoutskottens ledamöter. Propagandabroschyren inleds med en klart liberal förklaring, att samhällets uppgift är att skydda individen till person och egendom och att "individen i samhället, vilken försakat sin naturliga frihet och självverksamhet, måste äga någon ersättning genom möjligheter att verka för egna ändamål". Skriften var i övrigt ett debattinlägg till stöd för ett förslag till finansplan som Lagerhjelm senare presenterade och som uttryckte expansionistiska synpunkter på penningpolitiken.

Klarast kommer R:s betydelse som nydanare fram i hans initiativrika verksamhet vid Uddeholm. Genom modern hade R ärvt andelar i det geijerska släktbolaget. Trots de svåra konjunkturerna under 1810-talet hade betydliga investeringar i bruksbyggnader och nyodlingar ägt rum under disponenten Jacob Gustaf Geijer (bd 17, s 1). Bl a hade R 1819 bistått vid anläggningen av Uvanå bruk med tre härdar i den värmländska finnmarken.

Inför det nya decenniet stod det emellertid klart för R att nytänkande fordrades för att göra Uddeholm till ett framgångsrikt företag under de radikalt ändrade tekniska och ekonomiska förutsättningarna på den internationella marknaden. Som delägare gjorde han sin röst hörd vid bolagsstämmorna, och 1823 föreslog han att två ombud för aktionärerna skulle delta aktivt i utarbetandet av en handlingsplan för den framtida verksamheten. Förslaget vann anslutning och som ombud valdes R och hans kusin G E af Geijerstam (bd 17, s 80).

I R:s framtidsvision för Uddeholm ingick, förutom teknisk förnyelse och utvidgning av den egentliga bruksrörelsen, en ny satsning på skogen – ditintills huvudsakligen reserverad för och utnyttjad i järnhanteringen – som en vinstdrivande näring med planmässig skogshushållning och trävaruförädling. Vidare var det ytterst angeläget att lantbrukets produktivitet förbättrades för att bruket skulle slippa för-lustbringande köp av säd till arbetarnas avlöning. För utvecklingen på samtliga områden var en utbyggnad av transportlederna en viktig förutsättning.

Till bolagsstämman 1825 hade R utarbetat en detaljerad dispositionsplan för skogarna efter användningsområde, förslag till ansökan om sågverksprivilegier och anläggning av finbladiga sågverk samt ett projekt för säkring av vattentillgångar och vattenkraft genom dammbyggnader jämte flottnings- och forslingsleder. Programmet avslutades med en rekommendation om fullmakt för disponenten att delta i aktieteckning för slussbyggen i Klarälven vid Dejefors och Forshaga, varigenom obehindrad passage skulle kunna uppnås för Uddeholms produkter ända till Gbg. För att förverkliga de vittsyftande planerna samarbetade R från 1825 med Jonas Waern, nyvalt ombud för Uddeholms intressenter. Gemensamt lade de den första grunden för Uddeholms utveckling till ett modernt industriföretag. Ett synnerligen värdefullt förvärv gjorde bolaget på deras initiativ 1829 genom köpet av det välbelägna Munkfors bruk vid Klarälven. S å utsågs Waern till Geijers efterträdare.

En viktig sida av bruksrörelsen som vilade på R var att handha försörjningen av malm. Detta skedde bl a genom en grundlig inventering av malmfyndigheterna i Taberget norr om Filipstad, där tekniska förbättringar för utvinning och uppbringning av malmen gjorde en utvidgad gruvdrift mer ekonomiskt lönsam.

Vid sidan av de krävande uppgifterna i samband med Uddeholms utbyggnad hade R ansvaret för ledningen av faderns förlagshandelskontor i Eskilstuna fristad. Konjunkturerna för sv järnmanufaktur var i stigande grad ogynnsamma på grund av omständliga och oekonomiska produktionsmetoder. På Uddeholm experimenterade R vid Stjärnfors med nya kostnadsbesparande metoder samtidigt som han, liksom fadern, försökte förbättra och anpassa varusortimentet i Eskilstuna efter marknadens behov. Han hade viss framgång med att i tyska östersjöhamnar och i Danmark finna nya kunder för fristadssmidet för vilket han mottog exportpremier.

Vid avsättningssvårigheter drabbade finansieringsbördan i första hand fristadens förläggare, bland vilka det Rothoffska förlagskontoret fortfarande var det mest betydande. Eftersom eget rörelsekapital för förlagsverksamheten saknades, finansierades denna till större delen genom lån i Manufakturdiskontkontoret, men räntebärande kapitalplaceringar från bekantskapskretsen, särskilt av änkemedel, spelade också en viktig roll. Vid faderns död hade R själv ett ansenligt belopp innestående mot ränta. Skulderna i boet efter fadern och efter R själv uppgick till ca 75 % av tillgångarna som till största delen bestod av fast egendom. Av fordringarna upptogs ca en tredjedel som osäkra, en hög andel som väl belyser riskerna med förlagsverksamhet i fristaden.

R:s sociala engagemang, som han bl a visade vid Uddeholm genom att skapa bättre utkomstmöjligheter för befolkningen i övre Klarälvsdalen, kom till synes också i hans intresse för fattigvården i Eskilstuna. En betydande del av hans efterlämnade förmögenhet tillföll den R:ska fonden som stod under fattigvårdsstyrelsens förvaltning. Som ordförande för lasarettsdirektionen gjorde han under många år en stor insats för sjukvården. Den vikt som R lade vid god skolgång och utbildning kom till uttryck i hans bemödanden för under- visningsväsendets utveckling, från läsningens och räkningens första grunder vid Uddeholm till de högre tekniska studierna vid bergsskolan i Falun.

R var en framstående vetenskapsman och hans viktigaste experiment – med puddling och valsning – visade hans välgrundade insikt om var de tekniska lösningarna för den framtida sv metallurgin borde sökas. Hans gärning som företagsledare var på en gång perspektivrik och praktiskt inriktad och resultaten för Uddeholms vidkommande vinstbringande också på längre sikt.

Författare

Elsa-Britta Grage

Arkivuppgifter

Handl:ar efter R i KB. – Brev från R i LUB (till J U Winberg), UUB (till J H af Forselles), RA o i VAB (till J H af Forselles).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Undersökning af en brun granat-formig mineral ifrån Stor-grufvan vid Långbans-hyttan i Wermland (Afhandlingar i fysik, kemi och mineralogi, utg af W. Hisinger o J. Berzelius, d 3, Sthlm 1810, s 324-330). – Afhandling om några svenska bitterkalker (VAH, tom. 32, 1811, [Sthlm, tr] Strengnäs, s 131-143). - Undersökning om en spatig, blå kalksten ifrån Malsjö (ibid, 33, 1812, s 139-144). – En fornlemning, funnen vid rensningen af Billströmmen vid Forsviks arbets-station af Götha canal-arbete i Wes-tergöthland år 1812, undersökt och beskrifven (ibid, 1814, s 26–29). – Afhandling om klöfver-odling, med afseende på dess redan mångåriga idkande uti Rekarnes härad af Södermanlands län (ibid, 5, 1817, h 2, s 101–141; omtr i: Blekinge läns hushålls-tidning, saml 3, Carlskrona 1819,4:o, s 14–19, 28–31, 33–43). – Om mynt och varu-representation. Sthlm 1823. 74 s. [Anon.] – Anförande till Bruks-societetens protocoll (Handlingar rörande verks anläggning för stångjerns valsning, Sthlm 1827, s 33–62). – Reservation emot Bruks-societetens beslut (ibid, s 63–68). – [Uppsats insänd till Jernkontoret] (JKA, årg 10, 1826, Sthlm 1827, s VI f). – [Förslag till valsverksanläggning.] Sthlm 1828. 4:o. (4) s. [Utan titel; undert tills med P. Lagerhjelm.] – Förslag till ändringar och stadganden uti bergsförfattningarne, på Kongl. majts nådiga befallning utarb ... Strengnäs 1832. 348 s. (Tills med P. Lagerhjelm.)

Källor och litteratur

Källor o litt: Svea hovrätt, Huvudarkivet E IX b: 245, nr 74 (R:s bouppt), RA. Autografsaml:en, KB. Bolagsstämmoprot o handl:ar rör R, Uddeholms arkiv, Värmlandsarkiv.

JA Almquist, Uddeholmsverken (1899); I Andersson, Uddeholms hist (1960); B Boethius o A Kromnow, Jernkontorets hist, 2–3 (1968); Brewäxl mellan Berzelius o J G Gahn (J Berzelius, Brev, ed H G Söderbaum, 9,1922); K Hellberg, Eskilstuna, en sv märkesstad, 2 (1920); S Lindroth, VA:s hist 1739–1818, 2 (1967); L Magnusson, Den bråkiga kulturen: förläggare o smideshantverkare i Eskilstuna 1800–1850 (1988); B-E Ohlsson, Eskilstuna fristad (1971); C Sahlin, Valsverk inom den sv metallurgiska industrien intill början av 1870-talet (1934); SMoK; G Söderbaum, Jac Berzelius, 1–3 (1924–31).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emanuel Rothoff, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6961, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6961
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emanuel Rothoff, urn:sbl:6961, Svenskt biografiskt lexikon (art av Elsa-Britta Grage), hämtad 2024-04-16.