Meriter

Peterson-Berger, Olof Wilhelm, f 27 febr 1867 i Ullånger, Vnl, d 3 dec 1942 i Östersund (enl db för Frösö, Jämtl). Föräldrar: förste lantmätaren Olof Peterson o Sofia Wilhelmina Berger. Mogenhetsex vid H a l i Umeå vt 85, elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm jan 86, organistex där maj 89, studerade i Dresden komposition för E Kretschmer o piano för H Scholtz 89–90, vik musiklär vid H a l i Umeå o Folkskolesem där samt ledare för musiksällsk i Umeå 90–92, lär i musikteori, harmonilära, ensemble o piano vid Dresdener Musikschule 92–94, musiklär i Sthlm hösten 95, musikanmälare i DN 96–08, 10–20 o 21–30, förste regissör vid K teatern 08–10, red för Ariel 19, för Musikkultur 26–29, bosatt på Frösön från 30, dirigent i Östersunds orkesterfören 30–37, musikanmälare i Östersundsposten. Tonsättare. LMA 21. – Ogift.

Biografi

Få sv tonsättare har nått en så bred popularitet som Wilhelm P, och med sin stora och mångsidiga produktion är han jämte Alfvén och Stenhammar en av de mest betydande exponenterna för en nationalroman-tisk inriktning i sv musik. Den melodiskt attraktiva och utpräglat personliga stil han tidigt utvecklade karakteriseras av en nordisk ton med drag av folkligt melos i Griegs och Södermans efterföljd och av en naturfrisk optimistisk anda som står det litterära och konstnärliga 90-talet nära. Även hans harmoniska register är typiskt högromantiskt och tidvis starkt Wagnerpåverkat och får i senare verk en viss dragning åt det impressionistiska. P:s rykte vilar framför allt på hans pianostycken och kör- och solosånger, och även hans musikdramatiska alstring, där Arnljot länge kom att inta positionen som sv nationalopera, hör till det tidiga 1900-talets väsentligaste. Flera av hans större verk har dock blivit föremål för mycket skiftande bedömning; främst har han kritiserats för brister i den symfoniska utvecklingen och i instrumentationen. Till en del har denna kritik dock varit en reaktion på den medvetet kontroversiella sidan i hans gärning som musikrecensent, där han ofta kunde uppfattas som utmanande och ibland direkt osympatisk. P:s musikkritiska verksamhet var inte desto mindre betydelsefull i många avseenden: dels kom den genom hans lysande stilkonst och intellektuella skärpa att bli en frisk fläkt i Sthlms musikliv, dels vittnar den om en kamp för höga bildningsideal som sällan ges plats i den gängse, mer fackinriktade debatten; den blev dessutom ivrigt läst och diskuterad långt utanför de rena musikkretsarna. Att P:s kritik med åren blev alltmer bitter och inskränkt hade sin orsak i en ibland allt futtigare personpolemik, där han själv ingalunda var oskyldig och motparterna gärna luftade hans förmenta svagheter som tonsättare, men säkerligen främst i att hans ideal i den utformning han hyllade dem småningom blev inaktuella.

Även om musiken var hans egentliga arbetsfält ansåg P själv att hans båda verksamheter kompletterade varandra och i grunden var en och samma, ty också i sina kompositioner ville han ge uttryck åt sina estetiskt-konstnärliga idéer och hela sin livsåskådning. Med sin djupa, klassiskt förankrade bildning och sin humanistiska hållning hade P ambitionen att vara en universell idémusiker, och möjligen beror ojämnheten i hans kompositioner på att han egentligen var en helt annan tonsättartyp, en spontan melodiker som med stor lätthet och flödande fantasi kunde fånga både personliga och allmänmänskliga stämningar.

I sin stridsskrift Svensk musikkultur (1911) lade P fram ett konstnärligt Credo, där orden "verklighetssinne" och "handling" stod i centrum. Verklighetssinnet betyder i korthet, att musiken skall fungera som ett allmänt bildningsmedel på folklig grund och rymmer därmed en kamp mot all konstnärlig ytlighet, stagnation och för-flackning. Förankringen i folkmusiken, i bred mening som ett lands eller en civilisations gemensamma element, språk och tradition, skulle ge även den individualiserade konstmusiken en prägel av allmängiltighet och tidlöshet som i sin tur gjorde all världsfrånvänd romantik och modebetonad modernism onödig.

Allt musikaliskt skapande och all musikalisk verksamhet överhuvud innebar för P "handling", ett begrepp som han i en programförklaring till sin kritiska verksamhet (i Idun 1912) överförde också till detta område. Musikkritik skall vara saklig, ärlig och ändamålsenlig men också hänsynslös och personlig, och med personlig menade P uttryckligen, att man i konstnärliga ting inte kan skilja på sak och person. Eftersom "all konsts yttersta formel är personlighetsmeddelelse" måste kritiken sysselsätta sig också med konstnärens personlighet och värdesätta "den andliga människan", en nog så utmanande attityd i ett litet musikland som Sverige.

I sin konstfilosofi eftersträvade P en "tragisk-humoristisk" livsuppfattning, som han ansåg vara det viktigaste resultatet av det han kallade den Wagnerska kultursyntesen, "en organisk produkt av hellenism, tes, och germanism, antites" (Richard Wagner som kulturföreteelse, 1913). Wagner var en av hans ledstjärnor sedan han på ett genomgripande sätt upplevt den sv premiären på Mästersångarna 1887, och han översatte ett urval av dennes skrifter (1901) och fick som operaregissör svara för den sv premiäruppsättningen av Tristan och Isoide 1909 i sin egen översättning. P tog i sin Wagner-bok upp några motsatsbegrepp som han menade måste bringas i samspel och balans med varandra, som dikotomierna sydländskt/antikt-nordiskt/germanskt, dionysiskt-apolliniskt och natur-kultur. Sådana tankar hade filtrerats genom Nietzsches individualistiska moralteorier, och hos P förenades de med en livsbejakande och idealistisk framtidstro som hade en viss konfessionslös religiös bakgrund. Även Nietzsche hade P grundligt studerat, och han översatte dennes Die Geburt der Tragödie och Also sprach Zarathustra till svenska (1902 resp 1919). Hans beundran för Karlfeldt hade sin djupaste orsak i att dennes "nordsvenska" poesi syntes äga denna livssyn, och för P var Karlfeldts Löskekarlarnas sång, som han också tonsatte 1906, ett väsentligt konstnärligt-poetiskt manifest.

Att omsätta aktivitetsideal i klingande musik är inte lika självklart som att framhäva dem i artiklar och recensioner. P hade också svårt att göra sig förstådd utan ordens hjälp och försåg alla sina instrumentala verk, utom en handfull violinkompositioner, med beskrivande eller karakteriserande titiar, men trots att han till de större verken fogade tydliga och välformulerade förklaringar kom han snarare att betraktas som "programmusiker" än som "idémusiker". Ändå kan man även i hans pianolyrik, där de omtyckta samlingarna Frösöblomster (h 1 med bl a Sommarsång, Till rosorna, Gratulation och Vid Frösö kyrka 1896, h 2 med bl a Vid Larsmäss och Vågor mot stranden 1900 och h 3 med bl a Intåg i Sommarhagen och Under aspama 1914) blivit bestående, spåra övertygelsen om en folkligt enkel melodik som tolk för gemensamhets-upplevelser. P:s pianostycken är ofta uttryck för mycket konkreta naturupplevelser eller för olika grader av social gemenskap och visar därmed att även den kulturella odlingen i dess skilda uppenbarelser enligt hans konstfilosofi kan återges i toner. Naturstämningarnas verklighetsdrag har i mycket sin grund i hans möten med fjällvärlden som han "upptäckte" första gången under en Jämtlandsvistelse sommaren 1889, och de återfinnes även i flera av P:s kör- och solosånger. Denna naturfriskhet var något nytt i sv musik, utanför de gängse salongsstämningarna, och till skillnad från de flesta av romantikens pianominiatyrister försjunker P endast i undantagsfall i subjektiva meditationer eller ger plats för grubbel eller själsbikt.

Även i P:s större pianoverk möter likartade tendenser. Samlingen I somras (1903) bygger på norrländska naturmotiv, nedtecknade med tanke på eventuell användning i Arnljot, medan sviten Italiana skildrar in- tryck från Italienresan 1920–21. De två häftena Anakreontika (1922–23 och 1935) spinner över antika motiv, och sådana tangeras även i Italiana och ger dessa stycken en bestämd tankeinriktning, eftersom det är essensen av vissa antika kulturyttringar P velat fånga. I sviten Earina (1917) förbinds ett likartat tankestoff med ett slags naturmystik, som enligt tonsättaren vill spegla "kulthandlingar och magiska riter, som kunna tänkas tillhöra någon icke närmare angiven naturreligion". Det är i de senare pianosviterna man kanske tydligast noterar dragningen åt en impressionistisk harmonik, som dock lämnat tydliga spår också i bl a Domedagsprofeterna och Strindbergsångerna.

De flesta av P:s körsånger är sällskapsvisor, särskilt de tidigare som ofta kom till direkt för en sjungande och ibland också fjällvandrande vänkrets; till de mest bekanta hör samlingen Åtta sånger för blandad kör (med bl a Stemning, I Fyrreskoven och Killebukken; 1898) och manskörscykeln En fjällfärd (1893). Denna ofta sjungna korlyrik äger en bestickande melodisk fräschör som P i sin senare körproduktion lyckats förena med både en djupare innerlighet och en klarare formvilja som i Runebergsförtoningen Finsk idyll (1903) och Karlfeldt-samlingarna Fyra dikter (1911–12) och Kompankörer (1924) och den intima och mjuka tonsättningen av Karlfeldts De tysta sångerna (1914), alla för manskör.

Karlfeldt-dikten De tysta sångerna hörde i likhet med Löskekarlarnas sång till P:s viktigaste litterära upplevelser. Han såg i Karlfeldts diktning en förening i nordisk anda av dionysiskt och apolliniskt och av folklig ursprunglighet och ädel formfulländning, och den slog an djupa strängar inom honom och öppnade hans känsligaste melodikällor. Bland de 27 Karlfeldt-sångerna, komponerade i grupper under en lång följd av år (1900–28) och ägnade en särskild "serie" i P:s stora romansprojekt Svensk lyrik, är det svårt att ställa någon framför de övriga, men för många framstår Längtan heter min arvedel som den verkliga klenoden. Han tonsatte även Månhymn vid Lamberts-mässan, Intet är som väntans tider, Dina ögon äro eldar, Böljebyvals och Aspåkers-polska samt den populära Sång efter skördeanden – den musikaliska mångsidigheten är genomgående lika påfallande som den textliga. En uppskattad Karlfeldt-sång, närmast avsedd för unison kör, är den anslående Dalmarsch (1902).

P skrev musik också till centrala dikter av Heidenstam (Höstsång 1898, Gullebarns vaggsånger 1913) och Levertin (Florez och Blanzeflor 1898). Andra sånger, där dikterna valts med lika finkänslig litterär slagruta är bl a de folktonsnära Marits visor (1896), de mångfasetterade Nietzsche-sångerna (1901) med den djuplodande Dionysos-dityramb – ännu en idédikt i kultursyntesens tecken – och de harmoniskt intressanta Strindberg-sångerna (1911) samt den lyriskt utsökta Österling-sången Återkomst (1914). Som personliga bekännelser med pessimistisk underton framstår Bo Bergman-sånger som Melodi, Ödesvisan och Under vintergatan och även tonsättningen av Frödings En vintervisa, alla från 1910- och 1920-talen. Av ungdomssångerna har de melodiskt anslående och utåtriktade Til Majdag, Irmelin Rose, Jungfrun under lind, Det driver en Dug och Titania behållit sin attraktion, men ojämförligt populärast är Fyra visor i folkton med bl a När jag för mig själv i mörka skogen går och Som stjärnorna på himmelen(1892).

P komponerade fem kantater, och han skrev också texterna till dem med undantag för Norrbotten (till Luleå stads 300-årsjubileum 1921), som är textsatt av Albert Carlgren (bd 7). Samtliga behandlar på skilda sätt temat hur den nordiska kulturen bryter fram ur den nordiska naturen och delvis i kamp mot denna. Sveagaldrar (till Oscar II:s 25-åriga regeringsjubileum 1897) är en allegori i fornnordisk klädnad som slutar i en maning till nya kulturella värv. Norrbotten och Ume-kantaten (till stadens 300-års-jubileum 1922) handlar båda om hur ödemarken blir till odlad bygd och hur naturen tämjes av människan, och i Soluppgång (till Frösö trivialskolas 250-årsjubileum 1929) är ämnet "andens väg till nordanland".

Utförligast och mest inspirerat besjunger P den andliga odlingens förening av sydländskt och nordiskt i Kantat vid Kungliga teaterns 150-årsjubileum 1923, där också skildras en tvekamp mellan Dionysos' vilda yra och temperamentsfulla entusiasm och Apollons ljusa klarhet och formstränga skönhetskrav. Apollon, i den sv operans skapare Gustav III:s gestalt, segrar, men utan dionysiska inslag skulle enligt P konsten riskera att hamna i självbespegling och esoterism.

I en text till en operakantat kan det vara motiverat att uttrycka en konstfilosofi, men i renodlat musikdramatiska sammanhang bör en sådan framgå av själva dramat och dess etiska hållning. I P:s två tidiga musikdramer, Lyckan och Ran, som båda hade premiär 1903, står dock den vältecknade handlingen i främsta rummet. Lyckan är ett sagospel över Törnrosa-motivet och har troligen den ledigaste teatertext P skrivit, full av fantasi och finurliga infall. Ran är däremot ett genomkomponerat verk över ett Tannhäuser-besläktat och även folksagobetonat ämne, där kampen mellan sinnlighet och andlighet blir till försoning och återlösning genom trohet och offerdöd. Musiken äger en ungdomlig hetta och kraftfullhet, och dess uppenbara Wagner-närhet balanseras på ett naturligt och välgörande sätt genom anknytningar till ett nordiskt melos.

P såg med skepsis på "operan" som för honom representerade ytlighet och virtuositet. Hans ideal var "musikdramat", där de eviga frågorna om rätt och orätt, gott och ont kunde ställas under diskussion i skenet av den tragisk-humoristiska livsuppfattningen. Efter wagnerskt mönster skrev han själv sina texter, och han hade en genuin förmåga att skapa logiskt och dramatiskt välmotiverade konflikter, som förkroppsligas av psykologiskt genomtänkta och levande karaktärer. Ran visar vägen, och i Arnljot (uppförd på K teatern 1910), och Domedagsprofeterna (uppförd 1919) får de två leden i epitetet musikdrama var sin utförliga genomlysning. Hjältesagan om vikingen Amljot är berättelsen om den självständiga naturmänniskan-konstnären, som i en svekfull och oförstående omgivning blott litar på sin egen kraft men till sist ställer den i "ljusets", kristendomens, tjänst. Dramat har starka självbiografiska inslag, och det utspelas i ett jämtländskt landskap som ger tonsättaren möjlighet att skildra den natur han själv älskade högst som en medspelare i handlingen, alldeles särskilt betonat i andra aktens vildmarksscener. Sedan mitten av 1930-talet framförs Arnljot varje sommar som friluftsspel – talpjäs med musikinlägg – på den s k Arnljot-lägden nära Sommarhagen på Frösön; de första åren presenterades den i P:s egen regi.

Mot tyngden och allvaret i den i princip homofont anlagda Arnljot står spänsten och humorn i den mer polyfont hållna Domedagsprofeterna, en intrigkomedi byggd på en anekdot om ett vad mellan två äldre Uppsala-herrar 1647 angående den yttersta dagens ankomst och med ett brokigt men väl karakteriserat persongalleri. I detta verk med dess skickligt återgivna tids- och lokalfärg har den förenklingsprocess inletts som P i folkmusikens anda ville genomföra och som får sin bekräftelse i den följande operan Adils och Elisiv (uppförd på K teatern 1927), och kanske än påtagligare i den omarbetning han åren kring 1930 företog av Domedagsprofeterna (uppförd 1940). En viktig ingrediens är den recitativteknik som P byggt upp med utgångspunkt i språkmelodin och med framgång använt redan i tidigare verk. I Domedagsprofeterna är detta "svenska recitativ" fullt utbildat, och den musikaliska diktionen följer osökt replikföringen och samlar sig lika smidigt till ariosa bildningar i solopartier och ensembler. Detta för samtiden något ovana skrivsätt stämmer väl med dramats stil, uppbyggnad och karaktär och dessutom med den saklighet mitt i fantasifullheten som P:s krav på verklighetssinne fordrade. En mer utåtriktat sångbar och lyrisk ton kännetecknar Adils och Elisiv, som bygger på ett tema från novellen Astrid ur Drottningar i Kungahälla av Selma Lagerlöf och är en fredspredikan i form av en medeltida saga om krig och svek, mord och hämnd men också om kärlek, självövervinnelse och försoning.

Också P:s fem symfonier innehåller väsentligen "idémusik" men på skilda plan. I ungdomsverket Baneret – (påbörjat 1889–90 men fullbordat först 1903 och omarbetat i förenklingens tecken 1932–33) – är det "idéernas baner" han höjer och uttrycker i energiska och högstämda tonfall och med beslutsamhet och stort allvar; ett genomgående "banér-motiv" binder samman de fyra satserna. Andra symfonin, Sunnanfärd (1910), beskriver vitalt och engagerat en ung nordbos bildningsresa till Södern, både den aktuella och den mytiskt-historiska; än en gång varieras sålunda P:s tankepar. I yttersatserna är den unge resenären på väg ut resp hem, och i mittsatsen, som i sig förenar långsam sats och scherzo, upplever han den hellenska miljön i dess olikartade fasetter; denna sats är upplagd som ett slags fri variationssats.

I tredje symfonin, Same-Ätnam (1913–15), skildrar P, delvis med stöd av samiska jojkar, Lappland och dess storslaget ödsliga natur men också den nya tidens erövring av de tidigare orörda vidderna. I sin naturskildring är P som ofta starkt atmosfärskapande och friskt målerisk, men försöken att återge den moderna vardagen blir åtminstone delvis tämligen triviala, kanske helt enkelt därför att det är svårt att i toner fånga naivt optimistiska stämningar. Problemet tycks än större när en viss ironi eller raljans också skall tecknas, som i fjärde symfonin, Holmia (1929), en infallsrik men mycket heterogen hyllning till Sthlm, och det finns tydligt exponerat även i de symfonisatser och andra stycken som vill berätta om sällskaplig vardagssamvaro, exempelvis scherzo-satserna i Baneret och femte symfonin, Solitudo (1932–33). Solitudo ger eljest en vacker och lätt vemodig bild av den känsla av ensamhet och utanförskap som blivit P:s lott efter flyttningen till Sommarhagen. Symfonin är på flera sätt återblickande och således ett för P ovanligt subjektivt verk.

Den idémässiga anläggningen av P:s symfonier motsvaras av en symfonisk form, som trots att den väsentligen bygger på klassiska mönster närmast kan kallas associativ, och i sin strävan efter åskådlighet kan den erinra om andra försök kring och efter sekelskiftet att förnya symfonigenren, bl a av Mahler. I de obetitlade verken för violin: en konsert, fiss-dur (1929), tre sonater, e-moll (1887), a-moll (1888–89) och G-dur (1910) samt en romans, d-moll (1916) har P däremot på ett personligt sätt förenat den nordiska uttrycksfullheten med en traditionell klassicistisk form.

Författare

Lennart Hedwall

Arkivuppgifter

En stor saml av P:s originalkompositioner o en betydande brevsaml i MA:s bibi. Handl:ar efter P även i Wilhelm Peterson-Bergerstiftelsens arkiv, ÖLA. – Brev från P i GUB, KB (bl a till Matilda Jungstedt, E A Karlfeldt o O Morales), LUB, UUB, ÖLA o i MA:s bibl.

Tryckta arbeten

Kompositioner: Musikdramatiska verk: Sveagald-rar, sångdramatiskt festspel t Oskar II:s regeringsjubileum (W P-B) 1897, K teatern 1897; Musik till lustspelet Stor-Klas och Lill-Klas (G af Geijerstam) 1899, Sv teatern 1899; Lyckan, sagospel med musik (P-B) 1903, ibid 1903; Ran, handling i tre akter (P-B) 1899–1900, K teat 1903; Arnljot, handl i tre akter (P-B) 1907–09, ibid 1910; Domedagsprofeterna, musikaliskt lustspel i tre akter (P-B) 1912–17, ibid 1919, omarb 1928–35, ibid 1940; Adils och Elisiv, musikaliskt sagodrama i tre akter (P-B) 1921–24, ibid 1927. – Kantater: Norrbotten, kantat vid Luleå stads 300-årsjubileum (A Carlgren) 1921; Kantat vid Umeå stads 300-årsjubileum (P-B) 1922; Kantat vid Kungl. teaterns i Stockholm 150-årsjubileum (P-B) 1922, omarb 1935-36; Soluppgång, kantat t 250-årsminnet av Frösö trivialskolas instiftelse (P-B) 1929. – Orkesterverk: Orientalisk dans 1890, ffg 1890; Majkarneval i Stockholm 1892-93, ffg 1902; Baneret, symfoni nr 1, B-dur, 1889-1903, ffg 1904, omarb 1932-33; I somras, svit 1903, ffg 1923; Sunnanfärd, symf nr 2, Ess-dur, 1910, ffg 1911; Same-Ätnam (Lappland), symf nr 3, f-moll, 1913-15, ffg 1917; Earina, svit 1917, ffg 1918; Italiana, svit 1922, ffg 1923; Holmia, symf nr 4, A-dur, 1929, ffg 1930; Solitudo, symf nr 5, h-moll, 1932-33, ffg 1934; Törnrossagan, svit ur musiken t sagospelet Lyckan 1934, ffg 1935. — För soloinstrument o orkester: Romans, d-moll, f violin o ork 1915, ffg 1916; Konsert, fiss-moll, f violin o ork 1928, ffg 1929. – För sång o orkester: Florez och Blanzeflor (O Levertin) 1898; Älvan till flickan (V Rydberg) 1899; Skogsrået (dens) 1899; Gullebarns vaggsånger (V v Heidenstam) 1913; Til Majdag (J P Jacobsen) 1926; Serenata (Helena Nyblom) 1932; Det lysned i Skoven (J Moe) 1934; Höstsång (Heidenstam) 1936. — Sånger för blandad kör: Österländsk dansscen (P-B) m soli o 2 pianon 1892, opubl; Fem dikter ur "Arne" (B Björnson) 1891 -93; Hvile i Skoven (J S C Welhaven) 1894; Sånger f bl kör (6 st, EJ Stagnelius, C Snoilsky, M Lermontov, P-B) 1891-94, utg 1905; Album, 8 sånger f bl kör (Jacobsen, Nyblom, Welhaven, Björnson) 1890-94, utg 1898; Tio sånger f bl kör (P-B, PDA Atterbom, Moe, Welhaven, E v d Recke, Björnson) 1889-94, utg 1926; Vårsång III (P-B) 1895; Hymn (J L Runeberg) utg 1900; Fjällvandrarsång (G W Bratt / P-B) 1907; Bröllopssång (K-E Forsslund) m solo o orgel 1909; Irmelin (Jacobsen) 1927; Aspåkerspolska (E A Karlfeldt) 1927; När jag för mig själv ... (H.) 1927; Som stjärnorna på himmelen ... (H.) 1927; Jungfrun under lind (v d Recke) 1927; På fjället i sol (P-B) 1920; Fansång(P-B) 1936. - Sånger för manskör: En fjällfärd, åtta sånger (P-B) 1893; Husarvisa (anon) 1894; Fyrstämmiga sånger för mansröster (5 st, G Fröding, Rydberg, Runeberg) 1895-96; Finsk idyll (Runeberg) m solo, 1903; Guldfågel (Snoilsky) 1903; Juninatt (Lermontov / P-B) 1903; Stämning (Jacobsen) 1903; I furuskogen (Nyblom) 1903; Killebukken (Björnson) 1903; Hyllning till Jämtland (P-B); Hembygdshälsning (P-B) 1911; Fyra dikter (Karlfeldt) 1911–12; Sorgehymn vid August Strindbergs bår (E W Hiilphers) m solo 1912; Sommarkväll (Prins Wilhelm) 1912; Asra (H Heine / P-B) 1912; Gillets skål (J W Dumky) 1913; De tysta sångerna (Karlfeldt) m solo 1914; Dalslands hembygdssång (T Arne) 1916; Jutta kommer till Folkungarna (Heidenstam) 1921; Kompankörer, 3 sånger (Karlfeldt) 1924; Irmelin (Jacobsen) m solo utg 1934; Idrottssång (P-B) 1936. – För unison sång, m ackompanjemang: Dalmarsch (Karlfeldt) 1902; I Mora (dens) 1903; Svensk medborgarsång (Biskop Thomas) 1903, revid 1910 o 1934; Norrlands-minnen (P-B) 1906; Hembygdshälsning (P-B) 1911; Riddargossarnas sång (K G Ossian-Nilsson) 1912; Dalslands hembygdssång (Arne) 1916; Jämtlandssången (P-B) t en gammal jämtländsk brudlåt 1931; En Stockholmssång (J Bergman) 1935. – För sång o piano: Tre sånger (Jacobsen, v d Recke) 1887; Aftonstämning (D Fallström) 1888; Fjorton sånger (G Walling) 1889-90, 7 av dem utg under tit Ur en kärlekssaga 1896; Die Wallfahrt nach Kevlaar, tre sånger (Heine) 1890, opubl; Och riddaren drog uti Österland (A Strindberg) 1892; Fyra visor i folkton (H.) 1892; Jämtlandsminnen, två fjällsånger (P-B) 1893; Ur "Minnesångarn i Sverige" (Atterbom) 1895; To orientaliske Sange (H Drachmann) 1895; Tre sånger (v d Recke) 1895; Tvenne sånger (Moe / P-B, Nyblom) 1895-96; Två dikter (B Mörner) 1896; Marits visor (Björnson) 1896; Svensk lyrik, h 1, tre sånger (Heidenstam, Levertin, Fröding) 1896; Florez och Blanzeflor (Levertin) 1896; Höstsång (Heidenstam) 1896; Älvan till flickan (Rydberg) 1896; Skogsrået (dens) 1896; Mor Britta (F A Dahlgren) 1898; Ur "Fridolins visor", fem sånger (Karlfeldt) 1900; Ur "Fridolins lustgård", fem sånger (dens) 1901; Dichtungen (F Nietz-sche), 7 sånger 1901; Ur "Fridolins lustgård", tre sånger (Karlfeldt) 1902; Ur "Vildmarks- och kärleksvisor", fyra sånger (dens) 1905; Fyra muntra visor (dens) 1905; Löskekarlarnas sång (dens) 1906; Vier Gedichte (R Huch) 1910; Fyra dikter (Strindberg) 1911; Gullebarns vaggsånger (Heidenstam) 1913; OfFerkransar, fyra sånger (A Österling) 1914; Frukttid (dens) 1915; Två dikter (B Bergman) 1919; Tre dikter (dens) 1921; Två orientaliska fantasier (Heine) 1923; Två visor (Fröding) 1914 o 1924; Ur "Hösthorn", tre sånger (Karlfeldt) 1927–28; Två romantiska visor (Goethe, Bergman) 1932. – För piano: En herrskaps-trall 1883, publ under pseud Olle Söribyn; Valse burlesque 1886; Canzonetta 1888; Fuga 1889, opubl; Valzerino 1892; Vikingabalk, marsch 1893 (även f piano 4 h, opubl); Brudmarsch 1895, opubl; Damernas album, sju dedikationer 1895; Tonmålningar, tre stycken 1896; Frösöblomster, åtta melodier 1896; Sex låtar för klaver 1897; Invention a 2 voci 1897; Glidande skyar 1897; Stjärngossarna 1897; Norrländsk rapsodi 1898; Fyra danspoem 1900; Frösöblomster, ny saml, sex melodier 1900; I somras, sex stycken 1903; Svensk folkmusik, arr, h 1–2: Folkvisor, Dansar 1906; Kung Junis intåg 1907; Färdminnen, fem låtar 1908; Frösöblomster III, humoresker o idyller (7 st) 1914; Tre albumblad i dansform 1917; Earina, sju tondikter 1917; Vallat 1917; September, pastoral 1920; Italiana, fem tondikter 1922; Tre nya danspoem 1914–23, Anakreontika I, tondikter (3 st) 1922-23; Tre tondikter 1924-26; Idyll 1931, opubl; Solitudo, fem tondikter 1932; Anakreontika II, tondikter (4 st) 1935; Mir-res menuett 1930-t, postumt utg. – För violin o piano: Sonat, e-moll, 1887; Bolero o Cantilena ur Suite méridionale 1888, opubl; Sonat, a-moll, 1888-89; Lyrisk sång 1895, opubl; Suite (4 satser) 1896; Sonat "nr 2", G-dur 1910; Melodi, d-moll, 1916, opubl; En visa utan ord 1916, opubl. – Får 2 violiner: Preludium 1889, opubl; 20 jämtpolskor, arr 1902. – För violoncell o piano: Berceuse 1891.

Tryckta arbeten: Sveagaldrar. Ett sångdramatiskt festspel i 4 bilder. Sthlm 1897. 29 s. – Sveagaldrar (Affischen, tidn för Stockholms teatrar o konsertsalonger, 1897, Sthlm, fol, 22/9 [nr 4390], s [1] i). – Ran. En dramatisk dikt. Sthlm 1898. 74 s. – Nordsveriges hopp (Julkvällen, utg af Publicistklubben, årg 22, 1902, Sthlm, fol, s 10 f). – Lyckan. Ett sagospel. Sthlm 1903. 99 s. – Arnljot. Handling i tre akter. Sthlm 1906. 97 s. Ny revid uppl: ... Uppförd första gången i Stockholm å K teat d 13 april 1910. 1910. [3. uppl] 1918. 4. uppl Östersund 1956. 111 s. 5. uppl 1984. Övers: Arnljot, Handlung in drei Akten, Sthlm 1914, 85 s. - [Inledning] (Svensk folkmusik satt för piano av W P, h 1. Folkvisor, Sthlm [1906], 4:o, s 3). – "Nibelungens ring" och dess första framförande i Sverige (OoB, årg 16, 1907, Sthlm, s 231–240). – Svensk musikkultur. Sthlm 1911. 47 s. ([Omsl:] Askerbergs populär-vetenskapliga bibliotek, n:o 4.) – Hembygdshälsning tillägnad Norrlands nation i Uppsala. Upps 1911. (3) s. [På vers.] – Svensk musikkultur (Svenska musikerförbundets tidning, årg 2, 1911, Sthlm, s 17–19, 25–27, 34,41 f). – Några ord om musikkritik (ibid, 3, 1912, s 321 f; ur Idun s å). -Domedagsprofeterna. Handling i 3 akter. Sthlm 1912. 102 s. – Richard Wagner som kulturföreteelse. Sju betraktelser. Sthlm 1913. 169 s. Övers: Richard Wagner als Kulturerscheinung, Leipzig 1917, 100 s. – Wagnerarfvet (OoB, 22, 1913, s 257–261). – The life problem in Wagner's dramas (The musical quarterly, vol. 2, 1916, New York & London, s 658–668). – "Domedagsprofeterna". Musikaliskt lustspel i tre akter ... Några upplysningar om verkets tillkomst och innehåll (Saisonen, magasin för konst, nyheter o moder, årg 2, 1917, Sthlm, 4:o, s 645–648). – Emil Sjögren och 80-talet (S Elmblad m fl, Emil Sjögren in memoriam, Sthlm 1918, s 39–45). – Adils och Elisiv. Musikaliskt drama i 3 akter. Text. Sthlm 1919. 92 s. – Romain Rolland som musikskriftställare (Ariel, 1919, Sthlm, 4:o, nr 1, s 3–5; sign P.-B.). – Balettens konstnärliga betydelse (ibid, nr 2, s 2–9; d:o). – Recitativ och aria. Några ord om stilen i musikdramerna "Arnljot" och "Domedagsprofeterna" (Forum, frisinnad veckotidskrift, årg 6, 1919, Sthlm, 4:o, s 103–105). – Upplysningar till programmet (Kulturmässan i Östersund 9–12 juli 1920, Tre orkesterkonserter ... Program, Sthlm 1920, s 7–21; anon). – The Wagnerian culture synthesis (The musical quarterly, 7, 1921, s 45–56). – Kantat vid Umeå stads 300-årsjubileum den 23 juni 1922. Dikt o tonsättn. [Omsl: Umeå 1622–1922.] Umeå 1922. 10 s, 1 portr. – P.-B. Recensioner. Glimtar o skuggor ur Stockholms musikvärld 1896–1923. Avd 1–2. Sthlm 1923. 1. 1896–1908. 261 s. 2. 1911–1923. 230 s. – Kantat vid Kungl. teaterns i Stockholm 150-års jubileum 18 jan. 1923. Diktad o tonsatt ([Holger Nyblom,] Gustaf III:s opera, minnesskrift utg med anl av Kungl. ... 150-årsjubileum 1773 18/1 1923, Sthlm 1923, s 3–22.). – Beethoven aus römischer Horizont (Die Musik, Monatsschrift, Jahrg 17, 1924–25, Stuttgart, Berlin und Leipzig, 4:o, s 416–423, 1 bl faksimil). – Önskningar och löften (Bonniers veckotidning, årg 3, 1926, Sthlm, 4:o, nr 1, s 17). – Till Frösö hembygdsförening. Kantat till firandet av Frösö trivialskolas 250 års minne (Heimbygdas tidskrift, 2. Jämten, årg 23, 1929, Östersund, s 1-6; faksimil). -Hembygd och världsborgare (ibid, s 42–50). – Släkttavla utvisande tonsättaren ... härstamning från några av de i hans musikdrama "Arnljot" förekommande personerna (ibid, s 72 f; efter P Meijer-Granqvist; faksimil). – Karlfeldt och P.-B. Några minnen o tankar (Hågkomster och livsintryck ..., saml 12, Upps 1931, s 81 -86). - Några ord om idéer och gestalter i "Parsifal" (Fönstret, årg 4, 1933, Sthlm, fol, nr 4, s 21 f). – [Enkätsvar] (Biktboken, red av E Berg, Sthlm 1934, s 146 f). – P. B:s "Ensamhet" (Radiolyssnaren, veckans radioprogram, årg 8, 1934, Sthlm, 4:o, nr 15, s 6). – Sagospelet "Lyckan" (Skansen ... 11-17 augusti 1935, Sthlm 1935, s 38, 40; sign W. P.-B.) – Melodins mysterium. Nutidsbetraktelser över musikens väsen. Sthlm 1937. 103 s. – Jämtarnas hembygdssång. Några ord om sångtextens betydelse (fämdands läns sångarförbund 1908-1938, Östersund 1938, s 58-60). -Några minnen från Dal och Norrland (Dalsländsk jul, årg 5, 1939, Åmål, 4:o, s 16 £).- Om musik. Ett urval essayer och kritiker. Sthlm 1942. 279 s. – "Diese Weisen sind wie Blumen im Gebirgs-moose –" Einleitung (Nordiska museet: Acta Lapponica, 3. KTirén, Die lappische Volksmusik, Aufzeichnungen von Juoikos-Melodien bei den schwedischen Lappen ..., hrsg: E Manker, Sthlm 1942, 4:o, s 13-17). – Minnen. Upps 1943. 408 s, 15 pl-bl. – På väg till en ny operakonst (Tidsrevyn T R [utg av Tyska informationscentralen i Stockholm], [årg 1,] 1943, Uppl A, Sthlm, 4:o, nr 18, s 19 f; anon omtr). – Folkmusik och konstmusik (Slöjd och ton, tidskr ... utg av Sveriges fiolbyggareförb, årg 18–19, 1948-49, Sthlm, 4:o, s 201 f; ur DN 25/2 1936). – Från utsiktstornet. Essayer om musik o annat. Östersund 1951. 242 s. – Versbrev o brev till Karlfeldt se Hedwall, nedan a a 1992; bidrag i K teaterns programblad 13/4 1910 o 11/12 1917, även i senare tr o sep resuméer u o o å, i Konsertföreningens d:o 19/2 1914, 7/2 o 14/3 1918, 3/2 1924, 27/2 1927, 18/3 1928, 6/2 1929, 9/4 1930, 11/4 1934, vissa även sep, i Östersunds orkesterförenings d:o 26/ 4 1931 o i program vid Frösöspelen 3/8 1935; artiklar i STFÅ 1895, 1904, 1906, 1923, 1931, 1934, Sthlm, Musiktidningen 1899–1900, Sthlm, 4:o, Idun 1899, 1903, 1906, 1912, 1923, 1925, Sthlm, 4:o, Vecko-journalen 1916, 1922, 1925, Sthlm, 4:o, Musikkultur 1926-29, Sthlm, 4:o, Vår sång 1935–37,1939; vidare DN 1896-1930 o senare, Sundsvalls tidning 14/5 1907, SvD 15/2 1921, Jämtlands tidning, Östersund, 17 o 27/1 1931, NDA 8/4 1931 o Östersunds-posten 11/11 1936; se närmare T Fredbärj, Bibliografi ... i nedan anf Festskrift... 1937, s 237–302.

Redigerat: Ariel. Tidskr för musikalisk konst. 1919, nr 1–2*. Sthlm. 4:o. 16,16 s. - Musikkultur. Organ för Sveriges musikpedagogiska förbund o Sveriges körförbund / Tidskr för Sverges bildningsälskande musikvänner, Organ för Sverges musikpedag förb. Årg [1]–4, 1926–29. Sthlm. 4:o. 194,192,182,164 s. (Tills med F Saul o A Nyman.)

Översatt: R Wagner, Skrifter i urval ... bearb, Sthlm 1901[–02], 335 s, 1 portr; dens, Tristan och Isoide, Sthlm 1909, 95 s, [ny utg:] ... Sv o tysk text med motivangivelser och utvikbar notbilaga, 1970,4:o, 47 s (Operans textböcker, nr 9); F Nietzsche, Tragediens födelse ... bearb, Sthlm 1902, 180 s; dens, Så talade Zarathustra, en bok för alla o ingen, ... 4. uppl genoms o bearb, Sthlm 1913, 311 s, 5. uppl, övers, 1919, 291 s, 1 pl, [ny tr] 1930; G Keller, Romeo och Julia från byn, Sthlm 1919, 157 s (Illustrerade noveller, 5); U Gheraldi, Förbundens inbördes solidaritet ... Anförande vid Konfederationens kongress i Warszawad 11–16juni 1934 [rubr], Sthlm 1934, 4:o, (4) s [om Federationen av utföranderättsorganisa-tioner]; dikter av bl a E von der Recke, G Walling, Nietzsche, R Huch, JWv Goethe o H Heine som tonsatts, se ovan, samt V Hugo, Mazeppa, fri tolkning i DN 24/1 1904.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Beite, W P-B, en ,känd o okänd tondiktare (1965) o där anf litt; E Bylund, W P-B – en realistisk romantiker från Västerbotten (Thule 1993); L Hedwall, W P-B, en bildbiogr (1983) o där anf litt; dens, W P-B [engelsk presentation från STIM] (1984); dens, Tonsättaren sin egen kritiker, några P-B-minnen (MAÅ 1984); dens, W P-B (Musiken i Sverige, 3, 1992); dens, En kompositörs tolkn. W P-B (Karlfeldt o 1900-talets klassiker, 1992); Musikmänniskor. Personl minnen av bortgångna sv tonsättare, ed F H Törnblom (Hågk o livsintr, 24, 1943); G Norell, W P-B o dikten, 1. En konstnärsstudie (1991); B Wallner, Till den himmelske fadern. En vuolleh som symfoniskt tema (STM 1956); W P-B. Festskr den 27 febr 1937 (1937).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
O Wilhelm Peterson-Berger, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7144, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Hedwall), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7144
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
O Wilhelm Peterson-Berger, urn:sbl:7144, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Hedwall), hämtad 2024-04-20.