Meriter

Petrus Jonae Helsingus, f 1538 i Hälsingland (N 974, UUB), d 4 dec 1607, begr i Strängnäs. Studerade i Uppsala o Norge, inskr vid univ i Rostock aug 62, i Greifswald 65, mag i Rostock 10 sept 67, prof vid UU senast 2 juni 71, kh i Funbo, Upps, 79?, kh i S:t Nicolai, Söd, före 30 aug 85, vald till biskop i Strängnäs 7 jan 86, konf:fullm 6 jan 93, biskopsvigd i Västerås 21 jan 93.

G 1) 4 dec 1568? (N 974, UUB; jfr Henning, Rättelser o tillägg) m Benkta Håkansdtr, d trol före 29 okt 1604, tidigare g m kh Ericus Petri Stockholmensis; 2) m Sigrid Olofsdtr, dtr till kh i Kjula, Söd, Olaus Erici o Brita Unesdtr samt senare omg m domprosten Israel Olavi (Fortelius; bd 22, s 101), lektorn Nicolaus Nicolai Grubb (bd 17, s 341) o biskopen Jonas Petri Gothus.

Biografi

P studerade vid katedralskolan i Uppsala och i Norge, innan han immatrikulerades vid universitetet i Rostock med tillnamnet Helsingus. Härkomsten styrks av en gravskrift 1603 över en av Strängnässtiftets präster, där P sägs ha varit hälsing. I Rostock studerade han, tydligen under svåra materiella villkor, för bl a den gnesiolutherske David Chytraeus, som torde ha haft stor betydelse för utvecklingen mot ortodoxi i Sverige. Bland P:s studentkamrater märks Olaus Jonae Luth (bd 24, s 411) och Abraham Angermannus (bd 1), vilka synes ha stått honom nära.

P torde ha anställts som lärare vid UU tämligen kort tid efter promotionen i Rostock; enligt första hustruns självbiografi verkade han som "läsemästare" vid akademin, när de vigdes. 1570 kallas han lektor och 1571 är han omnämnd som en av de tre professorerna. Titlarna kunde dock användas synonymt. P svarade tydligen för den filosofiska fakulteten, ty 1575 tecknade han sig professor artium liberalium collegij Vpsaliensis. Anteckningar från P:s föreläsningar 1574 har bevarats i avskrift.

Vid riksdagen i Sthlm 1574 fick prästerskapet ta ställning till ett k förslag om ändringar i nattvardsceremonielet. Dessa innebar bl a att ubikvitetsläran avvisades, men det är osäkert om denna anammats av den sv lutherdomen. Ändringarna stred dock inte mot kyrkoordningen och antogs efter vissa betänkligheter. P tillhörde dem som undertecknade beslutet.

Följande år framlade Johan III Nova ordinantia, formellt ett tillägg och en förklaring till kyrkoordningen. När ordinan tian först framlades, godtogs den av P och övriga professorer endast under förbehåll att den skulle bedömas av ett kommande prästmöte. Detta hölls under sommaren i samband med biskopsvigningar efter medeltida ceremoniel i Uppsala domkyrka. Diskussionerna präglades av misstänksamhet mot avsikterna med ordinantian, trots att texten i sig ej stred mot den evangeliska läran. Sedan kyrkomännen, bl a P, tillfogat utförliga förklarande kommentarer, bekräftade de ordinantian.

De teologiska motsättningarna blev uppenbara hösten 1576, sedan Johan III:s förändringar i liturgin blivit bekanta och Abraham Angermannus och Olaus Petri Medelpadius (bd 27) vägrat följa dem i Sthlm. Juldagen s å höll ärkebiskopen i Uppsala domkyrka gudstjänst på latin enligt den nya ordningen. Annandagen predikade P i domkyrkan över ämnet förföljelse av fromma lärare, och fjärdedagen talade Olaus Petri Medelpadius över en liknande text. Ärkebiskopen förbjöd dem att i fortsättningen bestiga predikstolen. På nyåret kallades P jämte Olaus Luth till Sthlm, där båda fick delta i disputationer om liturgin med bl a konungen, riksdrotsen Per Brahe och den hemlige jesuiten Laurentius Nicolai Norvegus ("Klosterlasse"; bd 22). Inför det ständermöte i febr 1577 som bekräftade mässordningen sattes P jämte bl a Luth och Abraham Angermannus i arrest, vilket vittnar om det inflytande de ansågs ha. De återfördes senare till Sthlm, där biskoparna förgäves sökte övertala dem att ansluta sig till ständernas beslut. Motståndet gällde bl a mässordningens förändring av den allmänna kyrkobönen, som kunde tydas som förbön för påven, och utformningen av nattvarden, som misstänktes uttrycka den romersk-katolska offertanken.

P och Luth tilläts därefter återuppta undervisningen men med starkt reducerat underhåll. I samband med att det nya skrinet med Erik den heliges reliker nedsattes i Uppsala domkyrka allhelgonadagen 1577 höll Laurentius Nicolai Norvegus en predikan om helgonens förböner och åkallan. Konungen ålade professorerna och ytterligare två kyrkomän att yttra sig över predikningen. Deras skrift, Contra intercessionum sanctorum, upptogs onådigt. P:s ställning blev svår, och han måste lämna universitetet som stängdes 1580. Han blev för en tid kyrkoherde i Funbo men kallades 1581 till Sthlm, där han åter förhördes och hölls i fångenskap. Han lyckades dock fly till Karls hertigdöme, dit också P:s familj tog sig efter vedermödor levande skildrade av Benkta Håkansdotter. Under fångenskapen hade enligt P:s "försvarelsepunkter" bl a några av riksråden sökt inskrida för honom, bland dem tydligen Gustaf Banér (bd 2).

Förhållandet mellan Johan III och hertig Karl hade försämrats från sommaren 1581, vilket var en förklaring till att hertigen erbjöd fristad åt liturgimotståndarna. I början av 1582 bekräftade kungarikets prästerskap liturgin vid ett ständermöte. Samtidigt fördes resultatlösa förhandlingar mellan kungen och hertigen om bl a mässordningen. Ständerbeslutet innebar ett hot mot dem som inte antog liturgin. Ungefär samtidigt som det förelades P och Abraham Angermannus, som också flytt till furstendömet, torde dessa ha fått konungens stämningsbrev. På Karls bekostnad begav de sig då till Tyskland, försedda med rekommendationer från hertigen till dennes syster Elisabeth av Mecklenburg (bd 13). P vistades i bl a Lübeck och Heidelberg. Tillsammans med sin hustru, som ej vågat stanna i hertigdömet, återvände han i hertigens följe sensommaren 1583 till Nyköping där Karl senare utsåg P till kyrkoherde.

Sedan biskop Nicolaus Olai Helsingus (bd 26) i Strängnäs avlidit, valdes P med stor majoritet till dennes efterträdare. Hertigen var naturligtvis medveten om att åtgärden skulle fördjupa motsättningarna till Johan III, då valet företagits utan dennes samtycke och dessutom fallit på en prästman som mot sitt löfte rymt. Kungen vägrade också att konfirmera valet.

Ett försök att lösa tvisterna mellan konungen och fursten gjordes genom Vadstena-konstitutionerna 1587. De innebar bl a att de kyrkliga lärofrågorna skulle hänskjutas till ett kyrkomöte och sålunda undandragas statsmakten. Vid en synod i Strängnäs kort efter Vadstena-mötet formulerade hertigdömets präster den s k Confessio cleri Strengnensis, avsedd som en förberedelse inför det beramade kyrkomötet. Utdrag ur P:s och Luths tidigare skrifter mot liturgin har sannolikt upplästs vid mötet, och P har utan tvivel medverkat vid utformningen av bekännelsen. Möjligen har han jämte Olaus Martini (bd 28) också avfattat svaret på det s k satansbrevet, en pamflett mot antiliturgisterna, men tidssammanhanget är osäkert.

Konungen besvarade Strängnäsbekännelsen med det s k hårda patentet, vari han förklarade furstendömets präster fredlösa. Under ledning av P, fortfarande kallad pastor Nycopensis, författade ett utskott av ledande präster i hertigdömet försvaret mot patentet. Det bekräftades sommaren 1588 vid ett prästmöte, vilket för första gången åberopade den oförändrade augsburgska bekännelsen.

I början av 1590 ingick kungen och hertigen förlikning, vilket gjorde liturgimotståndarnas situation mindre utsatt. Utvecklingen mot ortodoxi hos furstendömets prästerskap tog sig ännu ett uttryck, när stiftssynoden i Strängnäs 1592 under P:s ledning beslöt att införa obligatoriskt skriftermål före gudstjänsten.

Knappt två månader efter Johan III:s död 1592 utfärdade hertig Karl fullmakt för P, och två veckor senare vigdes han i Västerås domkyrka av biskop Olaus Stephani Bellinus (bd 3). P kunde således som hertigdömets biskop delta i Uppsala möte 1593, vilket formade sig till den slutliga uppgörelsen med förmedlingsteologin. P intog en framskjuten position under mötet, men vid valet av preses kom han i andra rummet med 56 röster mot nära 200 för Nicolaus Olai Bothniensis (bd 26). Bakom P:s låga röstsiffror kan ha legat en procedurtvist, där P talat för hertigens och rådets linje att först förhandla om läran, sedan välja ärkebiskop, medan professorerna och ärkestiftets präster velat gå den andra vägen. Det är också möjligt, att propaganda mot P för kalvinistiska åsikter spelat in; när augsburgska bekännelsen lästes upp, höll han en utläggning om den kalvinska nattvardsläran för att fria sig från beskyllningarna, något som alla de berättande källorna noterat. Möjligen finns ett samband med påståendena om hertigens kalvinism. Under slutförhandlingarna lyckades P och preses få hertigens godkännande av att kalvinister och zwinglianer fördömdes i mötesbeslutet, varvid P kunde andraga misstanken mot sig själv som argument – något som lika väl passade in på Karl. Det synes också ha varit P som efter uppläsningen frågade de närvarande om de ville anta augsburgska bekännelsen, vilket alla bejakade. Därmed var den liturgiska striden slut. – Drotsen Nils Gyllenstierna (bd 17) tackade följande dag P och prästerna i Strängnäs stift för att de "uti rätta sanningen hade stått fasta och därutöver mycket ont lidit". Vid ärkebiskopsvalet fick dock den landsflyktige Abraham Angermannus en överväldigande majoritet röster, medan P kom i tredje rummet.

Under Uppsala möte torde P ha tillhört de drivande när det gällde att slopa vissa gudstjänstbruk som anbefalldes i 1571 års kyrkoordning men nu förbands med liturgin; därtill kom att de var föremål för folklig vidskepelse. Det gällde bl a upphöjelsen av nattvardselementen, prästens korstecken och bruket av ljus vid särskilda tillfällen. Redan sommaren 1593 avskaffade den årliga stiftssynoden i Strängnäs dessa adiafora; i andra stift behölls de betydligt längre.

Vid kröningsriksdagen 1594 nödgades Sigismund efter utdragna förhandlingar försäkra ständerna om Uppsala mötes beslut. Han tvingades även acceptera valet av Abraham Angermannus till ärkebiskop, men i ett sista försök att slippa denne sökte han få rätt att utse en av de tre som vunnit flest röster. Han skall då ha velat ordinera P. Ärkebiskopen vigdes samma dag som Sigismund kröntes, men han fick inte kröna denne; det gjorde P.

P medverkade vid de flesta ständermötena under 1590-talets politiska kris. Vid dessa sökte prästerskapet hävda kyrkans självständighet i religionsfrågor, även gentemot hertigen. När konflikten mellan Karl och rådet blev öppen, såg kyrkoledningen däri en fara och strävade efter att betona förpliktelserna i religionsföreningen 1593. Uttryck för detta är bl a att P efter Arboga möte 1597 deltog i ett försök att få rådsherrarna att erkänna mötesbeslutet; ännu i början av 1598 försökte han tillsammans med ärkebiskopen och de båda stiftens domkapitel förmå Gustaf Banér samt Hogenskild och Ture Bielke (bd 4) att infinna sig till riksdagen i Uppsala. Härvid sammanföll kyrkans intressen med hertigens.

P undertecknade riksdagsbeslutet 1599, där ständerna uppsade konungen sin trohet. Abraham Angermannus' försök att driva en självständig politik hade då misslyckats, och P tillhörde dem som vid två tillfällen måste förhöra honom och 1599 döma honom från ämbetet. P var även närvarande vid Linköpings riksdag 1600, men prästerskapet kunde hålla sig utanför rättegångarna mot Karls motståndare. Vid riksdagen avvisade prästerna i sin s k exception – som P underskrev – hertigens förslag till kyrkohandbok, vilket bl a riktade sig mot exorcismen och ubikvitetsläran. Därmed inleddes ståndets försvar mot Karls territorialkyrkliga aspirationer, vilket blev ett dominerande tema, åtminstone fram till kröningen 1607. Ett uttryck för Karls strävanden är ett brev till P 1603, där denne anklagas för att dela ut prästgäll efter väld utan hertigens vetskap och hotas med avsättning. Kyrkan å sin sida hävdade tolkningsföreträdet i teologiska frågor och därmed sin självständighet gentemot den politiska makten. P och några andra prästmän från Strängnäs stift undertecknade således ärkebiskop Olaus Martinis skrivelse till riksråden 1604 med begäran att de skulle ingripa mot de kalvinska böcker som spreds i riket, vilket var ett angrepp på Karl IX:s teologiska åsikter. Vid riksdagen 1607 misslyckades dock prästerskapets försök att genom en kungaförsäkran binda Karl i kyrkopolitiken.

Inför ett planerat nytryck av Bibeln lät hertigen 1600 förordna en kommission som skulle se över 1541 års översättning. P, som svarade för genomgången av de latinska texterna, synes ha varit den ledande i arbetet, som bedrevs 1601-02 i Strängnäs. De s k Observationes Strengnenses, ett tusental korrigeringar av den tidigare översättningen, befordrades aldrig till trycket.

Om P:s gärning som stiftschef är inte mycket känt. Ingen av hans skrifter blev tryckt i samtiden. På sitt yttersta manade han sitt prästerskap att lära församlingarna bot och bättring efter KM:ts befallning och för tidens farliga lägenhets skull: Halleys komet syntes på himlen.

Författare

Stefan Östergren

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Et kort svar på några de förnämste puncter uti Satans secreterares bref ... (Laurentius Raimundius, Historia liturgica, eller En kort beskrifning om den förändring i religion, som uti ... konung Johan den III:S tid ... förehades ... Opsatt år 1638 ... utg af A A v Stiernman, Sthlm 1745, s 34–62; tillskr; tills med Olaus Martini).

Källor och litteratur

Källor o litt: Strödda hist handhar, vol 2 (Strängnäs stifts synodalakter); Kopiesaml 2, vol 540, RA. Rålambska saml 4:o, vol 40, KB. N 1908, UUB. T 137, LSB (samtl inneh avskrier av P:s teol skrifter). N 974 (likpred över P), UUB.

Acta ecclesiastica apud Suecos... (hh 20, 1905); O Ahnfelt, Berättelsen om Upsala möte i Linköpings-handsknen T 136 (KÅ 1902); Å Andrén, Nattvardsbe-redelsen i reformadonstidens sv kyrkoliv (1952); dens, Uppsala möte 1593 o Strängnäsbeslutet om "ceremoniernes bordegning" (HVL:s Årsber 1952–53, 1953); dens, Högmässa o nattvardsgång i reformationstidens sv kyrkoliv (1954); L A Anjou, Sv kyrkans hist ifrån Upsala möte år 1593 till slutet af sjuttonde årh (1866); C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877); dens, Olaus Martini (SAH ifrån år 1886,18, 1903, tr 1904); H Block, Karl IX som teolog o religiös personlighet (1918); Fde Brun, Sv studenter (stencil 1926); C Callmer, Sv studenter i Rostock 1419–1828 (1988); H Cnattingius, Nicolaus Bothniensis' teser om Skriften 1584 o Uppsala mötes beslut (KA 1937); dens, Uppsala möte 1593 (1943); dens, Biskopssäte, domkyrka o kloster (Strängnäs stads hist, 1959); K Gierow, De yttre händelserna kring Nova ordinantias tillkomst (KA 1945); J A Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (1898); Handhar rör finska kyrkan o presterskapet, 1, ed KG Leinberg (1892); V Helk, Laurentius Nicolai Norvegius S J (1966); O Hellström, Elevationsstriden o enighetsförbundet efter Uppsala möte 1593 (KÅ 1942); K Henning, Strengnäs stift under den liturgiska striden till Upsala möte 1593 (1893); H Hermerén, Uppsala katedralskola o dess rektorer under senare delen av 1500-talet (Lychnos 1942); K Hildebrand, Undersökmar till Uppsala mötes hist (HT 1893); O S Holmdahl, Karl IX:s förmenta kalvinism (KÅ 1919); H Holmquist, Sv kyrkans hist, 3 (1933); S Kjöllerström, Biskopstillsättn:ar i Sverige 1531–1951 (1952); dens, Kräkla o mitra (1965); dens, "Sätt till att ordinera en vald biskop" 1561–1942 (19V4); T Kleberg, Matthias Marci (Molitseus), hans självbiografi o medverkan i Karl IX:s bibelrevision (KÅ 1934); Laurentius Raimundius, Historia liturgica, ed A A v Stiernman (1745); S Lindegård, Consistorium regni o frågan om kyrkl överstyrelse (1957); S Lindroth, Sv lärdomshist. Medeltiden, reformationstiden (1975); S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (Uppsala stads hist, 2,1954); I Montgomery, Värjostånd o lärostånd (1972); Nya sv bibl, ed C C Gjörwell, 1:2 (1762), s 67–100; Observationes Strengnenses, ed J Lindblom o H Pleijel (1943); R Olsson, Abraham Angermannus (1946); dens, Om en berättande källa till den liturgiska stridens hist (Gottfrid Carlsson 18. 12. 1952, 1952); H Sandblad, inledn (O Luth, Nogre stycker aff thenn frije konst astronomia, 1935); dens, P J H:s teol föreläsn:ar i Uppsala 1574 (KÅ 1942); dens, De eskatolo-giska föreställmarna i Sverige under reformation o motreformation (1942); SRA 1:3 (1894–1910), 1:4 (1909–38); Strängnäs hm, 2 (1964); K Strömberg-Back, Lagen, rätten, läran (1963); Sv synodalakter efter 1500-talets ingång, ser 2:1, Strängnäs stift (1909); Theologische Realencyklopädie (1981), art Chytraeus; O Wieselgren, En stambok från liturgistridens dagar (NTBB 1934).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Jonæ Helsingus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7206, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7206
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Jonæ Helsingus, urn:sbl:7206, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stefan Östergren), hämtad 2024-04-19.