Meriter

10 Posse, Arvid Rutger Fredriksson, brorson till P 7, f 17 febr 1820 i Kropp, Malm, d 24 april 1901 i Sthlm, Jak o Joh (enl db för Snårestad, Malm). Föräldrar: landshövdingen Fredrik Salomon P o frih Magdalena Charlotta Bennet. Elev vid Lunds lyceum 33–35, inskr vid LU vt 35, ex till rättegångsverken där 16 april 40, auskultant i Hovrätten över Skåne o Blekinge 6 maj 40, eo kanslist i Justitierevisionsexp 1 maj 41, auskultant i Svea hovrätt 7 maj 41, tf notarie i Hovrätten över Skåne o Blekinge 9 jan 43, tf fiskal 1 maj 43, extra fiskal 8 febr 44, tf domhavande 18 febr 45, v häradsh 8 aug 45, kanslist 19 febr 46–8 jan 49, adjung led 11 jan 47, allt i Hovrätten över Skåne o Blekinge, ägare av Charlottenlund, Snårestad, från 48, led av styr för Skånska hypoteksfören 54–59, ordf där 61–80 o från 83, ordf i dir för Skånska privatbanken (från 57 Skånes ensk bank) periodvis 56–63, deltog i riksdagarna 56–66 (ordf i bankoutsk 56–57, i bevilln:utsk 62–63, i statsutsk 65–66), led av AK 67–81 (statsrevisor 67, ordf i statsutsk 67–71 lagt o 72–75, led av talmanskonferensen 68–75, v ordf i särsk utsk 71 urt, AK:s talman 76-80), led av FK 82–90, v ordf i Malmöhus läns landsting 63–64, ordf där 65–68, led av styr för Höganäs stenkolsbolag 68, ordf där från 85, nämndeman i Ljunits hd 69–80, led av styr för Malmö-Ystads jernvägsab från 72, statsminister 19 april 80–13 juni 83, tillika chef för Finansdep 7 dec 80-8 mars 81, president i Kammarrätten 5 okt 83–12 okt 89, v ordf i dir för Serafimerlasarettet 85–93, ordf i komm ang den ekon ställn i landet mars 86–dec 87. – HedLFS 78, LLA 79, HedLÖS 80, serafimerriddare 1 okt 81, LSkS 82.

G 1) 6 sept 1846 i Hammarlunda, Malm, m grev Amalia Karolina (Amelie Caroline) De la Gardie, f 2 jan 1821 i Sthlm, Svea livg, d 30 juli 1883 i Snårestad, dtr till överstelöjtnanten greve Etienne Casimir De la G o Christina Charlotta Silfversparre; 2) 18 jan 1886 i Sthlm (enl vb för Taxinge, Söd) m Ebba Augusta Hägerflycht, f 25 aug 1843 i Vagnhärad, Söd, d 15 juli 1911 i Sthlm (enl db för Taxinge), dtr till översten Nils Henrik H (bd 19, s 605) o Anna Charlotta Lovisa Augusta Törnebladh samt tidigare g m överintendenten Martin Ludvig Berg o senare g m engelske envoyén Sir Audley Charles Gosling.

Biografi

 Arvid P genomgick Lunds lyceum, som var en privatskola med reformpedagogisk inriktning, och inskrevs vid nyss fyllda 15 år vid LU. Efter komplettering påbörjade han där juridiska studier för Johan Holmbergson (bd 19). Det var vid denna tid fortfarande vanligt att adliga studenter stod under enskilt inspektorat, men P skrev in sig i den stora Skånska nationen, där han hörde till kretsen kring Bernhard Cronholm (bd 9). Denne är mest känd som grundare av den konservativa Snällposten men var under lundatiden en ivrig skandinavist och reformvän. Även P hade liberala sympatier och under sin sista termin i Lund uppträdde han till försvar för den politiska yttrandefriheten bland studenterna. Han var en skarp debattör och ägde i hög grad sina meningars mod. P var bara 20 år när han lämnade universitetet men hade redan fått vänner och politiska erfarenheter av betydelse för framtiden och förblev alltid fästad vid Lund. Han var brådmogen och levnadsglad, en god representant för den självmedvetna studentgeneration som framträdde under 1830-talet.

P antogs till auskultant i Skånska hovrätten i Kristianstad, där han passerade graderna och varvade sin tjänstgöring med kortare förordnanden i underrätterna och Svea hovrätt och justitierevisionen i Sthlm. Hovrätterna var en god plantskola för ledande politiker och ämbetsmän, och bland P:s kolleger i Skånska hovrätten märktes hans senare rivaler Louis De Geer (bd 10) och Axel Bergström (bd 3). Målen handlade i stor utsträckning om jordrätt och kamerala förhållanden, och P skaffade sig på detta område kunskaper av utomordentligt värde för sin kommande karriär. Kameralistiken var central i 1800-talspolitiken, sak samma om det gällde författningsreformer eller grundskatter och försvar.

Från vintern 1845 satt P under flera perioder ting i Ystadtrakten, och här slog han sig också ner som godsägare. Han ingick 1846 ett rikt giftermål och köpte två år senare Charlottenlunds säteri i Snårestad nära Ystad. En ny huvudbyggnad uppfördes; den var inflyttningsklar 1849 och s å tog P avsked från hovrätten. Familjen umgicks flitigt med godsägarna i grannskapet och störst betydelse för P fick kontakten med hans vän och barndomskamrat Albert Ehrensvärd (bd 12) på Tosterup. P var varmt fästad vid den begåvade diplomaten och godsägaren. Bägge hade högtflygande framtidsplaner och stödde och uppmuntrade varandra. Ekonomiskt hade de gemensamma intressen och vänskapen bestod även när de politiskt gick skilda vägar. Det var till Ehrensvärd som P vände sig vid sorger och bekymmer i familjen, och de många breven i Tosteruparkivet är en central källa för kännedom om P både som människa och politiker.

P blev godsägare under gynnsamma auspicier och var en dugande representant för sin klass. Frihandelseran 1850–85 var som helhet en glanstid för agrarkapitalet och exporten av spannmål och animalier. Skåne erövrade nu definitivt ställningen som det ledande jordbrukslandskapet, och den adliga storgodsdomänen, som enbart i Malmöhus län omfattade ett femtiotal socknar, gick i spetsen för moderniseringen. Charlottenlund hörde inte till de största godsen men gynnades av närheten till Ystad. I samband med Krimkrigets lysande konjunkturer investerade P stort i byggnader och maskiner. Ladugården byggdes om. Ett ångtröskverk anskaffades från utlandet, och i slutet av 1855 konstaterade P i brev till Ehrensvärd att han fått "mer än rundlig ränta" på sitt kapital.

Det var också på 1850-talet som P inledde sin långa karriär som skånsk bankman. Han alternerade med Jules Stjernblad på Marsvinsholm som styrelseordförande för Skånes enskilda bank. Kunniga och initiativrika utövade de bägge ett dynamiskt ledarskap och igångsatte en modernisering av verksamheten som skulle göra banken till landets största. P var även drivande när Skånska hypoteksföreningen i början av 1860-talet omorganiserades och anslöts till Allmänna hypoteksbanken. Föreningen dominerades helt av jordaristokratin eller som P uttryckte det: "Direktionen skall bestå av herrar och revisionen av bönder." Inom hushållningssällskapet var han under många år ordförande i den lokala kontraktskommittén, och som en röd tråd genom hela hans offentliga verksamhet går intresset för järnvägar, ångbåtsförbindelser och andra kommunikationer. Han hade en pragmatisk syn på järnvägsfrågan och såg ingen motsättning mellan stat och privatintresse. P välkomnade stambanebesluten på 1850-talet, och som jordbrukare medverkade han vid tillkomsten av de sydskånska bibanorna, främst Ystad–Eslöv och Ystad–Malmö ('Ystadsjärnvägarna").

Hemsocknen styrde P med patriarkalisk hand och 1856 bevistade han sin första riksdag. Det var ett kort gästspel och andra angelägenheter tvingade honom att avsäga sig uppdraget som ledamot och självskriven ordförande i bankoutskottet, men redan framträdde karakteristiska drag hos den blivande politikern. P var sparsam och antibyråkratisk och inställd på att decentralisera den statliga verksamheten. Han uppträdde som folktribun med krav på reformer i den kyrkliga beskattningen som han uppfattade som godtycklig och betungande. Han föreslog en långtgående reglering av prästernas löner och rättigheter och i en annan motion ville han överföra de statliga jordbrukskrediterna från Riksbanken med dess "småaktiga reglerande" till de lokala hypoteksföreningarna (AdRP 1856–58, bd 1, s 328ff).

Antibyråkratism var naturlig för en storföretagare med exportintressen och P återkom i olika sammanhang till detta tema, bl a i en motion från 1867 om att småstäderna skulle läggas under landsrätt och borgmästarämbetena dras in (AK:s motioner 1867, nr 250). Samtidigt framträdde hos honom en stark provinspatriotism med politiska övertoner. I brev till Ehrensvärd 1856 bedöms Sthlm och uppsverige ur skånskt perspektiv. P beskriver de regerande junkrarna som "övermodiga politiska självspillingar" och kritiserar "penningjudarna" i huvudstaden för deras höga räntor; i Hamburg var lånen billigare. Han längtar bort från det "eländiga Stockholm" och väl hemma blir han lyrisk: "Bokskogarna stå nu gröna i vårt härliga Skåne." P är överhuvudtaget drastisk i sina omdömen. Han drog sig inte för att utmana och förarga och förutsåg att motionen om prästrättigheterna skulle "göra alarm i det svarta lägret".

Efter Krimkriget fick även Skåne känning av prisfallet inom jordbruket, och i samband med den internationella penningkrisen 1857 var P engagerad i ansträngningarna att konsolidera de lokala bankerna. Sedan Riksbanken tvingats säga upp stora lån till betalning hamnade både Skånebanken och Hypoteksföreningen i svårigheter och P avbröt riksdagsarbetet för att förhandla om nya krediter i Khvn och Hamburg. Under den akuta krisen hösten s å utbröt panik bland kunderna i Skånebanken, varvid P och landshövding S G v Troil fick finansminister J A Gripenstedt (bd 17) att ingripa och rädda banken från stängning.

När konjunkturerna ljusnade och lantbruksexporten åter tog fart – 1860 svarade Skåne för mer än hälften av den sv spannmålsexporten – ökade också sympatierna för det liberala systemet. P hörde vid riksdagen 1862–63 till de radikala frihandlarna i kretsen kring statsråden Carl Malmsten (bd 25) och Gerhard Lagerstråle (bd 22). Under riksdagen inträffade emellertid ett nytt prisfall på jordbruksprodukter. Protektionisterna kom i majoritet på riddarhuset och Gripenstedt ville vänta med en genomgripande tullreform tills förhandlingarna om den svensk-franska handelstraktaten hade avslutats. Finansministern behövde bytesobjekt vid förhandlingarna, och med traktaten skulle det nya systemet befästas. Men ultraisterna bland frihandlarna ansåg att anfall var bästa försvar mot den protektionistiska reaktionen. I regeringen reserverade sig Malmsten i frågan om trävarutullarna, och i bevillningsutskottet uttalade sig P och den frihandelsvänliga majoriteten för en omfattande revision av tulltaxan. P skiftade skarpa hugg med protektionisterna och anslöt sig demonstrativt till Malmstens ståndpunkt. Gripenstedt ville även av hänsyn till skogsvården behålla exporttullen på trävaror men P ansåg skogslagstiftningen vara en fråga helt utan samband med handelspolitiken. Han fann det orimligt att sv trävaruexport skulle belastas med avgifter både hemma och utomlands och med en karakteristisk hänvisning till förhållandena på hemorten påpekade han att man i Skåne drev en lönande export av bränsle till Danmark (AdRP 1862–63, bd 4, s 623f).

Som agrarkapitalist av renaste vatten var P plutokrat även i synen på författning och rösträtt. Han var en ledande kraft i motståndet mot De Geers representationsförslag och varnade för ett kommande bondregemente men hörde samtidigt till den reformvänliga delen av adeln. På riddarhuset tilltog splittringen inom oppositionen efterhand som avgörandet närmade sig. Medan ytterlighetsmännen bland de konservativa ville behålla rester av ståndsförfattningen godtog P och den skånska adeln principen om allmänna val. I P:s separata förslag till författning, som framlades i dec 1865 och emanerade från Gustaf Hamilton (bd 18), var adeln och prästerskapet strukna som självständiga element i FK. Istället skulle denna kammare till lika delar väljas av landstingen och de högst beskattade. Motsättningarna kom också till klart uttryck vid överläggningarna inom oppositionen. P blev knappt slagen av C G Mörner (bd 26) vid valet av talesman för de konservativa, och Henning Hamiltons (bd 18) förslag till författningskompromiss accepterades inte av skåningarna. Många av dessa hörde till "överlöparna" vid den slutliga omröstningen och P reserverade sig inte mot riksdagsbeslutet.

Idén att göra de högst beskattade till en särskild valklass vid valen till FK hämtades från Danmark och realiserades där 1866 i den nya grundloven (juligrundloven). I Danmark pågick en livlig författningsdebatt och godsaristokratin hade just inlett sitt långa maktinnehav och satt punkt för den nationalliberala regimen. Nationalliberalerna var ett köpstadsparti men dominerades av ämbetsmän och akademiker. Nederlaget i kriget mot Tyskland utlöste en storm av kritik mot den styrande eliten och i nov 1865 bildade C E Frijs-Frijsenborg regering med stöd av J A Hansens bondevänner. Regeringen bestod av godsägare och J B S Estrup blev inrikesminister. Samtidigt bildades en särskild val- och samarbetsorganisation, 10. Oktoberforeningen, med uppgift att säkra det parlamentariska underlaget åt ministären. Föreningen omfattade både bönder och godsägare och styrelsen var paritetiskt sammansatt. Man uppställde gemensamma kandidater vid valen till riksdagens första kammare (landstinget) och drev en handfast agrarpolitik med udd mot byråkratin.

Utvecklingen i Danmark uppmärksammades även i sv press och i samband med representationsreformen gjorde P och den skånska aristokratin samma val av strategi som sina danska ståndsbröder. P var alltid väl underrättad om dansk ekonomi och politik, och bland hans vänner och förbindelser märktes C F Tietgen i Privatbanken och den dansk-svenske godsägaren och förre utrikesministern Carl von Blixen-Finecke. Den senare var medlem av Oktoberforeningen och fann det naturligt att tillämpa sina danska erfarenheter på sv förhållanden. Han var rädd att P skulle äventyra sin politiska framtid genom ett alltför hårdnackat motstånd mot författningsreformen och inför avgörandet i riksdagen hade han uppmanat P att liera sig med Oscar Dickson (bd 11) och göteborgarna. – Blixen-Finecke var också känd för sin antipati mot "professorerna". Han var ivrig skandinavist och kritisk till De Geer och den sv byråkratin. Han efterlyste kraftfulla insatser på det ekonomiska området, och ur den synpunkten uppfattade han Dickson och P som framtidsmännen i sv politik. Båda var dynamiska representanter för det moderna näringslivet. Jordbruket och sågverksindustrin var ledande exportnäringar och Blixen-Finecke motsåg den dag "då Sveriges odalallmoge, de små och stora bönderna, ledsna[r] på den lycksalighet som magisterpressens tillhängare bebuda" (brev till P 27 nov 1865, LUB).

P resonerade i liknande banor. I författningsfrågan siktade han till en uppgörelse mellan agrarerna och storkapitalet, och som frihandlare och bankman hade han utmärkta relationer till göteborgarna. Samtidigt stod det klart att tvåkammarsystemet, sedan det väl genomförts, nödvändiggjorde kompromiss och samverkan med bönderna. Den nya riksdagen hade sin parlamentariska tyngdpunkt i AK. Denna dominerades av bönderna och för godsägarna i FK gällde det att förhindra att bondemajoriteten förenade sig med byråkratin och den radikalare delen av borgerskapet.

Det var också i denna anda som P agerade. Nyåret 1866 hade han redan bestämt sig för att kandidera till AK och senare s å invaldes han som representant för Ljunits och Herrestads härader. Det var en säker valkrets ur konservativ synpunkt men för Ehrensvärd klargjorde P sin avsikt att under det nya systemet föra en odoktrinär och demokratisk oppositionspolitik – "numera är det endast en ärligt tänkt och ärligt genomförd demokratisk utveckling som kan hejda den tilltagande upplösningen och trygga statens bestånd" (brev till A Ehrensvärd 15 okt 1866, RA) – och vid riksdagen 1867 var han en av lantmannapartiets grundare.

Även lantmannapartiet byggde på principen om samarbete mellan "små och stora bönder" och programmet präglades av antibyråkratism och sparsamhet. Det förutsatte en genomgripande reform av försvar och grundskatter och regionalt hade partiet ett av sina starkaste fästen i Skånelandskapen, där indelningsverket var speciellt tyngande. Från samma område kom flera av partiets ledande krafter, och i FK var de sydsvenska agrarerna inställda på samarbete med lantmännen i AK. Godsägarna i partiet var få men inflytelserika och stod P nära. Emil Key (bd 21) som skrivit programmet var gift med en kusin till P och i FK spelade brodern Gösta P (P 11) och Jules Stjernblad viktiga roller som ledare för lantmannapartiets filial resp det moderata partiet, populärt kallat "skåningarna". I försvarsfrågan fanns dock intressemotsättningar inom lantmannapartiet och ledarnas vilja att förverkliga 1873 års kompromiss om en värnpliktsreform i utbyte mot avskrivning av grundskatter och indelningsverk har satts ifråga. P och Key var enligt denna uppfattning inte bondedemokratins riddare. De ville snarare i likhet med De Geer och ämbetsmännen hindra en genomgripande omfördelning av skatterna och begagnade partiet för egna syften. I ett dubbelspel bidrog de till att binda samman försvars- och skattefrågorna till en "hårdknut", vilket fick till följd att det dröjde till 1892 innan reformen var fullt genomförd (Hultqvist 1955 o 1959 samt i Sc 1959). För P:s vidkommande håller tesen om egennyttan emellertid inte streck. Som statsminister gjorde han en samlad bedömning av försvarsfrågan sedd ur sydsvensk synpunkt och var sedan beredd att sätta sitt politiska liv på spel för att genomföra kompromissen.

P var förvisso en maktmänniska och tog ibland lätt på principerna. Det var särskilt tydligt i tullfrågan där lantmannapartiet under sina första år var klart protektionistiskt, men då hade den franska traktaten redan säkrat frihandeln. P insåg också att representationsreformen i grund förändrat villkoren för det politiska arbetet. Långtgående eftergifter för bondeklassens speciella krav har i modern tid utmärkt all borgerlig politik, och i det perspektivet kan P jämföras med politiker som Arvid Lindman (bd 23) eller de ämbetsmän och akademiker som efter demokratiseringen 1918 anslöt sig till den nya bonderörelsen. P skilde å andra sidan på bönder och bönder. I breven till Ehrensvärd omtalas frälsebönderna konsekvent som "bassar". Hoveriet hade fortfarande stor omfattning på de sydskånska godsen, och vid de tullbergska oroligheterna 1867–69 var det P som förde godsägarnas talan hos myndigheterna och genomdrev hårdare åtgärder mot de tredskande arrendatorerna och deras ledare. Samtidigt uppfattade P den självägande bondeklassen som ett värn för stat och kungamakt.

Samarbetet i riksdagen hade sin motsvarighet på det lokala planet. Lantbruket i Malmöhus län var landets mest kommersialiserade och bönderna hade stora intressen i banker och järnvägsföretag. Hushållningssällskapet utmärkte sig för sin breda rekrytering bland allmogen, och i landstinget slog jordadeln och småkommunernas bönder vakt om det kommunala självstyret och avvisade alla försök till social reformpolitik. Från en del större kommuner framfördes förslag om interkommunal skatteutjämning och centralisering av fattigvården efter engelskt mönster, men majoriteten i tinget framhöll risken för byråkratisering och kostnadsökningar och på storgodsen i P:s hemtrakter ville man inte vidkännas några fattiga. Här rådde patriarkala förhållanden och arbetsgivarna hade i princip ansvaret för allt och alla.

P intog en central position i landstinget under det viktiga inledningsskedet. 1865 förordnades han av regeringen till ordförande och därefter hörde landstinget i Malmöhus till den exklusiva krets av länsparlament där ordföranden undantagslöst utsågs bland tingets valda ledamöter. 1869 lämnade emellertid P landstinget under dramatiska omständigheter. Då hade han i flera år representerat Lund men omvalet överklagades och länsstyrelsen förklarade honom för icke valbar i staden. Det var en av många konflikter med landshövdingeämbetet och som statsminister skulle P föra en utpräglat liberal och antibyråkratisk politik i frågor som rörde landsting och länsförvaltning.

Till Lund var P knuten med många och starka band. Där hade Hypoteksföreningen sitt säte, och bland hans vänner och förtrogna märktes företagare som August Borg och ledande akademiker som Gustaf Ljunggren (bd 24) och Martin Weibull. P blev tidigt hedersledamot i Akademiska föreningen, och som medlem av De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening tog han 1873 initiativet till Karl X Gustav-statyn i Malmö. Det var en skånsk manifestation i nationell anda och den lät sig väl förenas med Weibulls föreställning om landskapets historiska uppgift som brobyggare mellan de nordiska länderna. Högadeln svarade för de största bidragen till statyn men lundensarna var också livligt engagerade i projektet. P var en ljum skandinavist men hade på ett tidigt stadium konsulterat Ljunggren och Weibull, och det var den senare som höll högtidstalet vid statyns invigning 1896.

Som partiledare var P en nyckelfigur i det parlamentariska spelet och nämndes tidigt i regeringssammanhang. Han var det nya riksdagsskickets permanenta ministerkandidat (Kihlberg, s 271), och i mitten av 1870-talet tog planerna fastare form. Lantmannapartiet behärskade AK och regeringsmakten försvagades. Efter Louis De Geers avgång 1870 saknade ämbetsmannakonseljen parlamentarisk förankring, och riksdagsarbetet försvårades av motsättningen mellan kamrarna ("herrar och bönder"). Försvars- och grundskattefrågorna förblev olösta och även i konservativa kretsar erkände man behovet av förändringar i det byråkratiska systemet. Oscar II vände sig till P och det moderata godsägarpartiet i försöken att bredda regeringen.

1874 fick P ett formligt erbjudande om en ministerpost och 1875 gjorde han ett första försök att bilda regering. Olika kombinationer diskuterades och alla avsåg att bredda basen för regeringsmakten, men förhandlingarna misslyckades och De Geer återkom utan P. Som ordförande i statsutskottet var P intimt förknippad med kampen mot ämbetsmannaintressena, och byråkratin visade tydligt sin ovilja. Han utnämndes istället av kungen till talman i AK och det bäddade för hans återkomst. Uppdraget innebar att han fick en friare och mindre utsatt ställning. Han var en skicklig och populär talman, och i samband med den ekonomiska krisen 1879 blev han situationens man. Krisen drabbade industrin och bankerna. Det uppstod motsättningar kring den ekonomiska politiken och det fanns starka stämningar för en mer interventionistisk politik från statens sida. Även försvarsfrågan präglades av hårda motsättningar, och sedan riksdagen i april 1880 avvisat De Geers förslag till ny värnpliktslag kunde P bilda regering starkt uppbackad av kungen.

Av den liberala pressen beskrevs den nya ministären som "vår första parlamentariska regering" men det var en betydande överdrift. Lantmannapartiet var för ögonblicket splittrat och försvagat och som talman hade P lämnat ledningen för partiet. I frågan om statshjälp och inköp av enskilda järnvägar hade han närmat sig "hattarna" i FK, och vid regeringsbildningen var han bunden av kungen ifråga om program och personval. Ministerskiftet var omfattande men inte totalt. P övertog fyra statsråd, bland dem Hans Forssell (bd 16), från den avgående ministären, och av sju riksdagsmän i den nya konseljen var sex medlemmar av FK. Socialt sett var regeringen allt annat än folklig. Den bestod av adliga godsägare och ämbetsmän, och utom P hörde också den nye utrikesministern Carl Hochschild (bd 19) till den skånska godsaristokratin.

Starkare var det folkliga och parlamentariska inslaget i de försvarskommittéer, en för lantförsvaret och en för sjöförsvaret, som P lät tillsätta i samband med regeringsskiftet. Frågekomplexet om grundskatter, indelningsverk och försvarsreform kunde bara lösas i samförstånd med andrakammarmajoriteten och det präglade också sammansättningen av kommittéerna. I den stora lantförsvarskommittén, som leddes av Albert Ehrensvärd och var den politiskt viktigaste, var AK klart överrepresenterad, och av ledamöterna från FK kom ingen från den mot lantmannapartiet fientliga majoriteten. P framhöll också vikten av att man vid försvarets utformning inte bara beaktade tekniska och militära krav utan också tog hänsyn till landets ekonomiska bärkraft och folkets vanor och föreställningar i frågan.

P:s utspel uppmärksammades livligt av pressen men det är fel som påståtts (Kihlberg m fl) att han genom sammansättningen av försvarskommittéerna skulle ha brutit med tidigare praxis på området. Så sent som 1879 hade grundskattefrågan hänskjutits till en liknande kommitté med överrepresentation för AK. De s k parlamentariska kommittéerna var ingen nyhet och som helhet fullföljde P De Geers kommittépolitik. Av 28 kommittéer som tillsattes under P hade ingen regeringsmedlemmar bland sina ledamöter men 12 innehöll även icke-ämbetsmän och i flera av dessa kom riksdagsmän till användning.

P:s utnämningspolitik var påfallande liberal och antibyråkratisk. De Geer hade i ökad omfattning förordnat landshövdingar som ordförande i landstingen. Den förhatliga § 26 i landstingslagen, landstingens "trälmärke", utnyttjades i kampen mot lantmannapartiet och 1879 var landshövdingar ordförande i 13 av de 25 landstingen. Men ministären P markerade en återgång till äldre och liberalare praxis. Från 1880 förordnades inga nya landshövdingar som ordförande, och det var bara fem landshövdingar, bland dem Ehrensvärd i Göteborgs och Bohus län, som fick behålla uppdraget. P och hans civilminister Fredrik Hederstierna (bd 18) tillämpade principen om indirekt självstyre och utsåg ordförande bland landstingens egna ledamöter. P:s landshövdingeutnämningar var uttryck för samma antibyråkratiska principer och blev i flera fall hårt omstridda. I Malmöhus och Kristianstads län utnämndes till ämbetsmännens förtrytelse lokala jordmagnater till landshövdingar.

Vid riksdagen 1883 framlade regeringen sina förslag i försvarsfrågan. Dessa innebar bl a 90 dagars värnplikt och en avveckling av indelningsverk och grundskatter under 37 år. Propositionerna byggde på försvars- och grundskattekommittéernas betänkanden och anknöt till tidigare förslag från lantmannapartiet. Frågan avgjordes mot bakgrund av vikande jordbrukskonjunkturer och emigration, och kamrarna stannade som vanligt i skilda beslut. Lantmannapartiet var splittrat. Ledarna för partiet stödde regeringen men en yngre falang krävde kortare övningstid och de regionala motsättningarna var också starka. I centrala Götaland drev "rundbäckarna" och indelningsverkets vänner en omfattande agitation med udd mot "skåningarna" och tidningen Vikingen, som var konservativ och protektionistisk, talade nedlåtande om "den erövrade provinsen". I riksdagen kunde man bara enas om en mindre upprustning av flottan, och i april 1883 tog P konsekvenserna av nederlaget och ingav regeringens avskedsansökan.

P var senare knapphändig i kommentarerna till regeringstiden men ansåg sig ha fört en sund budgetpolitik. Han hjälptes till makten av Oscar II och i sina memoarer uttalar sig denne berömmande om honom. Men P gjorde samma erfarenhet som flera andra rådgivare. Kungen var oberäknelig. I den norska frågan var han vacklande och obeslutsam. I ett brev till Ehrensvärd varnade P för kungens politiska dubbelspel. "Mycken skicklighet", hette det om Oscar II, "men ändå mera behändighet i förening med nervös feghet är faktorer med vilka det är svårt att räkna  – rätt" (brev till A Ehrensvärd 18 aug 1885, RA).

I okt 1883 utnämndes P till president i Kammarrätten. Denna var högsta instans i kamerala mål, och skatte- och egendomsrätten var områden som han väl behärskade både som jurist och politiker. Men den konservativa pressen var kritisk. Man betvivlade P:s kompetens och erinrade honom om hans antibyråkratiska förflutna. Kammarrätten tillhörde den typ av administrativa domstolar och förvaltande verk, vars verksamhet lantmannapartiet ständigt ifrågasatt. – P behöll sitt mandat i FK; han representerade där 1882–90 södra Kalmar län, men lämnade den aktiva politiken och spelade i fortsättningen rollen av äldre statsman. Han yttrade sig sällan i debatterna. P utsågs att leda 1886 års ekonomiska kommitté eller "välfärdskommittén" som den också kallades. Kommittén skulle utreda frågan om stöd åt det krisdrabbade jordbruket. Den tillsattes för att ta loven av den protektionistiska agitationen och framlade bl a förslag om reformer inom hypoteksväsendet och förstatligande av järnvägar. P var frihandlare men interventionist i järnvägsfrågan. Privatbanorna var inte längre någon god affär och för många av hans ståndsfränder stod personliga intressen på spel. Ideologiska förebilder hade man dessutom i den tyska järnvägspolitiken under Bismarck. Själv skulle P efter krisåren radikalt förbättra sin ekonomiska ställning. Hans andra hustru var änka och arvtagerska till Taxinge-Näsby och Åkers styckebruk i Södermanland. Det var ett mäktigt komplex av egendomar, och P blev i ett slag delaktig i en förmögenhet på flera miljoner. Av bouppteckningen efter P framgår att han vid giftermålet hade drygt 200 000 kr i personliga skulder och omgående likviderat en stor del av dessa med medel ur det gemensamma boet. Makarna var tongivande i det mondäna Sthlm och med Näsby, Charlottenlund och våningen vid Kungsträdgårdsgatan som replipunkter levde de ett liv i lyx och överdåd. De företog långa utlandsresor, bl a en afrikansk safari, och hemma höll de ett lysande hov med fester som skildrats av sondottern Amelie P (P 12) och andra samtida.

Även sedan P avgått från presidentposten och lämnat riksdagen behöll han sin position inom industrin och det ekonomiska livet. Så sent som 1885 blev han styrelseordförande i Höganäs stenkolsbolag och kvarstod sedan på posten till sin död. P:s roll i företaget har inte (1995) uppmärksammats i den biografiska litteraturen fastän hans tid som ordförande sammanfaller med det moderna Höganäs grundläggning. I slutet av 1880-talet anlades hamn och järnväg i Höganäs och 1890-talet medförde en stark expansion. Konkurrensen inom den skånska stenkols-och lervaruindustrin hade länge varit hård men nu fick bolaget en ledande ställning i branschen.

Det var som ordförande i Höganäsbolaget P gjorde sitt sista större framträdande inför offentligheten. Höganäs var typen för ett patriarkalt brukssamhälle, men under högkonjunkturen på 1890-talet rådde stor oro på den skånska arbetsmarknaden och i maj 1898 utbröt strejk vid bolaget. Arbetarrörelsen var på marsch och striden gällde föreningsrätten. I ett tal till de anställda frammanade P den gamla bruksandan. Han beskrev Höganäs som ett mönstersamhälle och förkastade "fackföreningssystemet" med motivering att det fritog arbetarna från deras personliga ansvar för ingångna förbindelser. Bolaget upprätthöll förbudet mot medlemsskap i fackföreningar av den socialistiska och samverkande typen, och de strejkande återgick till arbetet utan att ha fått igenom några av sina krav. Det var en spektakulär seger för arbetsgivarna och den blev också signalen till allmän offensiv och kamp mot arbetarrörelsen; ett år senare antog riksdagen Åkarpslagen. Höganäskonflikten bevakades av ett stort pressuppbåd och P stod i centrum för intresset. In i det sista behöll han sin makt över sinnena, men på vänsterhåll var man bitter och jämförde hans inställning till arbetarrörelsen med den demokratism och folklighet han utvecklat i umgänget med bönderna inom lantmannapartiet.

P var med bakgrund i AK den förste moderne statsministern men blev aldrig någon samlande nationell gestalt i stil med Louis De Geer och Erik Gustaf Boström (bd 5). Som talesman för det skånska agrarkapitalet var han hårt omstridd, särskilt inom den regerande byråkratin, och det har präglat hans eftermäle. P tog snabbt konsekvenserna av representationsreformen och lierade sig med bönder och medelklass. Det var en handfast intressepolitik med paralleller bland danska och tyska storgodsägare, men i litteraturen kring P saknas det sociologiska och jämförande perspektivet. Omdömena om honom har präglats av en överdriven personfixering och en moraliserande tendens; han framställs gärna som en enkel maktsträvare med önskan att revanschera sig för nederlaget i representationsfrågan. Denna uppfattning går tillbaka på kritiken från ämbetsmannahåll och har hindrat en omvärdering. Forskningen har också försvårats av brist på källmaterial. P:s egen samling är hårt gallrad och en biografi, planerad att skrivas av hans medarbetare Gottfrid Renholm, kom aldrig till stånd.

Författare

Sven Anders Söderpalm

Arkivuppgifter

Handl:ar efter P i LUB (2 vol: bl a merithandl:ar o korrespondens) o i P:ska familjearkivet, LLA. – Brev från P i GUB (bl a till S A Hedlund), KB (bl a till O Printzsköld), LUB (bl a till G Andersson, B Cronholm, G Ljunggren, N Mandelgren o M Weibull), RA (bl a till O Björnstjerna, F v Dardel, L Manderström, R Wall o många till A Ehrensvärd), BFA (till Oscar II) o i arkivet på Kavlas, Hömb, Skar, samt i C F Tietgens papper, DRA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Till Höganäs stenkolsbolags arbetare. Tal... d 9/6 1898. [Rubr.] Helsingborg 1898. Fol. 1 bl.

Källor och litteratur

Källar o litt: Bouppt efter P i Hovrättens över Skåne o Blekinge arkiv, Malmö. Höganäsbolagets arkiv (stynprol), Höganäs. Balkåkra o Snårestads socknars arkiv (stämmoprot); Hovrättens över Skåne o Blekinge arkiv (prot o domböcker); allt i LLA. LU:s arkiv (jur fak:s prot o handkar); Akad fören;s arkiv (prot o matr:ar); Skånska nationens arkiv (prot o matr:ar); allt i LUB. Malmöhus läns landstings arkiv (prot o handl:ar), Lund. S A Söderpalm, Skåne under 1800-talet. Agrar utveckl o sociala problem (otr ms, u å).

Akad fören 1830–1911 (1911); [W Bergstrand,] Politiska silhuetter, af Marcellus (1880); S Brisman, Den stora reformperioden 1860–1904 (Sveriges riksbank, 4, 1931); G Carlquist, A P:s efterlämnade papper (HT 1919); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen . . . 1890–1902 (1953); dens, Bonden i sv hist, 3 (1956); dens, rec av P Hultqvist, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867–1878 (HT 1961); L De Geer, Minnen, 2 (1892); R Dickson, Minnen (1920); Dictionary of Scandinavian history, ed Byron J Nordstrom (1986); G Ekholm, Katedralskolan i Lund 1085–1985 (1985); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); O S Eriksson, Staden Höganäs (1936); C G Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst, 1–2 (1968); O Gasslander, J A Gripenstedt (1949); G Hasselberg, Rudolf Wall (1945); T Hedlund-Nyström, Sv kriser o internat konjunkturer (1970); G Hesslén, Det sv kommittéväsendet intill år 1905 . . . (1927); G Hillerdal o E Starfelt, Akad fören i Lund 1830–1953 (1953); Hist kring Oscar II, ed S Hadenius (1963); E Holmqvist, Aristokrater, bönder o byråkrater (1980); P Hultqvist, Riksdagsopinionen mot ämbetsmannaintressena (1954); dens, Försvar o skatter (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867–1878 (1959); dens, Klasspolitik o statsintresse (Sc 1959); Höganäs-Billesholms ab 1938, ed S O Blomquist (1938); A Kaartvedt, Kampen mot parlamentarisme 1880–1884. Den konservative politikken under vetostriden (1956); E Kempe, Studier ang de sv hushålln:sällsk:en (1923); E Key, Minnen av o om Emil Key, 2–3 (1916–17); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); K Kock, Skånska privatbanken (1931); F Krook, Greve A P o lantmannapartiet (Ur dagens krönika 1883, ed A Ahnfelt); C Lagergren, Efterlämnade dagboksanteckn:ar, 1–2 (1940–53); H Larsen, Carl Frederik Blixen Finecke (DBL 2, 1979); Lindahl, 7 (1902); F Lindberg, 1872–1914 (Den sv utrikespolitikens hist, 3:4, 1958); G Ljunggren, Skånska herregårdar, 3 (1856); K Å Modéer, Carl X Gustaf-statyn på Stortorget (MFÅ 1971); J Möller, Godsen o den agrara revolutionen. Arbetsorganisation, domänstruktur o kulturlandskap på skånska gods under 1800-talet (1989); T Nevéus, Oscar II o Louis De Geers avgång 1880 (Sc 1962); dens, Ett betryggande försvar (1965); [KNihlén,] Malmö-Ystads järnväg 1874–1924 (1924); G B Nilsson, Landstingens "trälmärke" (Sc 1966); dens, Konservatism i förvandling (HT 1967); dens, Den samhällsbevarande representationsreformen (Sc 1969); dens, Fyra dagars pinbänk (StvT 1969); dens, Partiarbetare o partimän på 1865 års riddarhus (Partiliv i ståndsriksdagen, 1977); dens, André Oscar Wal-lenberg, 2–3 (1989–94); T Nilsson, Elitens svängrum. FK, staten o moderniseringen 1867–1886 (1994); B Oden, Ärestoder o minnesfester i Skåne (Ale 1976:2); S Oredsson, Statsmakterna o den ekon krisen i slutet av 1870-talet (Sc 1967); dens, Järnvägarna o det allmänna (1969); Oscar II, Mina memoarer, 1–2 (1960–61); A Posse, I begynnelsen var ljuset (1940); dens, Kring kunskapens träd (1946); Q G Renholm,] Riksdagen 1868 (1868); riksdagstrycket 1856–90; D A Rustow, The politics of compromise. A study of parlies and cabinet government in Sweden (1955); J A Seip, Fra embedsmannsstat til etlpartistat og andre essays (1963); J Sheehan, Political Leadership in the German Reichstag (The American historical review 1968); P Sjögren, Henning Hamiltons fall år 1881 (Sc 1958); E Sommarin, Det skånska jordbrukets ekon utveckl 1801–1914, 1 (1917); dens, Skånska hypoteksfören 1836–1936 (1936); C Sprinchorn, Malmöhus läns hushålln:sällsk:s hist (1922); V Spångberg, Från A P till Per Albin Hansson (1937); B Stjemswärd, Vardagsliv på Tosterup under 1830-1850-talen (Ale 1974:3); Sv biogr lex, N F, 8 (1879-81); E Svensén, Vid riksdagens början (Ur dagens krönika 1884, ed A Ahnfelt); N Svensson, Höganäs genom tiderna (1934); E Söderlund, Skandinaviska Banken i det sv bankväsendels hist 1864-1914 (1964); E Thermaenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Sv bondepolitik (1931); dens, Konung Oscar II:s brev till greve A P (HT 1931); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); S G v Troil, Minnen från en sjuttiotreårig lefnad (1877); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 3 (1986); Ur en tidningsmans korrespondens. Brev från o till Bernhard Cronholm, ed S Carlsson o N Palmborg (1949); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); V Wåhlin, 10. Oktoberforeningen 1865–1870 (Historie, Jyske samlinger, Ny raekke, 9, 1970–72).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Arvid R F Posse, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7361, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Anders Söderpalm), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7361
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Arvid R F Posse, urn:sbl:7361, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven Anders Söderpalm), hämtad 2024-04-20.