Meriter

Prytz, Björn Gustaf, f 2 april 1887 i Gbg, Domk, d 22 juni 1976 i Marstrand. Föräldrar: grosshandlaren Gustaf Rudolf P o Theresa Ward White. Ex vid Dulwich College, London, 03, anst vid ab Separators filialkontor i Berlin 03, i Bryssel 1 maj 05, tjänstg vid huvudkontoret i Sthlm 23 mars 08–26 aug 13, reklamchef vid ab Sv kullagerfabriken (SKF), Gbg, 13–14, chef för SKF Administrative Co, Inc, New York, 15–18, VD för SKF 7 febr 19–37, led av styr för SKF 20, ordf där 37–38, led av styr för ab Volvo 19–26, v ordf 30–35, ordf där 49–57, led av styr för ab Göta Källare o Grand Hotel Haglund 20–38, av styr för Kjellbergs successors ab 22–32, VD där 25–32, led av styr för ab Gbgs teater 25, av styr för Jonsereds fabrikers ab 25–38, av styr för Sveriges allm exportfören 25, v ordf 29, ordf där 35–38, led av styr för Skandinaviska kreditab 26–33, av AK 29–30, av 1932 års handelskommitterade jan 32–juni 37, av den s k Kreugerkommissionen 16 mars 32, av styr för Sveriges industriförb 32–38, ordf i styr för Sv tändsticks ab 32–38, envoyé i London 26 nov 37–31 mars 47, v ordf i sv sektionen av internat handelskammaren 47–56, led av internat handelskammarens råd 52–56, ordf i styr för ab Transfer 47–57, led av styr för ab Separator 47–57, v ordf i styr för ab Götaverken 48, ordf där 53–57, led av styr för Park Avenue Hotel ab 48–59, av styr för ab Marstrands mek verkstad 49–55, av styr:erna för ett flertal utl bolag.

G 1) 4 april 1912 (–24) i Gbg, Vasa, m Ingrid Margareta Mellgren, f 8 okt 1888 där, Domk, d 9 aug 1967 i Täby, Sth, dtr till eo hovrättsnotarien o fabrikören Olof Erik August M (bd 25, s 386) o Carolina Elisabeth Winkrans; 2) 11 febr 1933 i London (kbf i Hedv El, Sthlm) m FK Aino Linnea Andersson (från 1930 Kantele), f 16 dec 1903 i Sthlm, Hedv El.

Biografi

Björn P tillhörde en släkt som i generationer gjort viktiga insatser för handel och industri i Gbg. Fadern kom i början av 1890-talet i stora ekonomiska svårigheter och beslöt sig 1893 för att med sin familj emigrera till hustruns hemland England. P, som vid flyttningen var sex år gammal, fick sin skolutbildning i London, vid det ansedda Dulwich College. Med avgångsexamen därifrån sökte han sig tillbaka till Sverige men fick blott några månader senare anställning som försäljare vid ab Separators utländska filialkontor, först i Tyskland och sedan i Belgien. Efter en treårig verksamhet i Bryssel och en kort vistelse i Alger, där han startade en sv exportfirma, överflyttades P 1908 till ab Separators huvudbolag i Sthlm. Han verkade där vid reklamavdelningen och kom att stanna till 1913, då han tillträdde en tjänst som reklamchef vid SKF i Gbg. Redan 1915 år blev han chef för SKF:s verksamhet i USA. Han lotsade företagets USA-industrier genom första världskriget med stor skicklighet och fasthet, inte minst vid ofta svåra förhandlingar med de militära myndigheterna.

1919 blev P, endast 32 år gammal, chef för hela den världsomspännande SKF-koncernen. I samband därmed avsade han sig sitt brittiska medborgarskap, som han samtidigt som fadern fått 1905, och blev sv medborgare. Åren närmast efter första världskriget kännetecknades av en djupgående ekonomisk depression som också drabbade många av de traditionella sv exportindustrierna mycket hårt. SKF:s sv moderbolag tvingades i början av 1920-talet skära ned produktionen och avskeda en del av sin kvalificerade arbetarstam. Under dessa bekymmersamma år visade P än en gång lejonklon som en entusiasmerande och förutseende ledare. Vid mitten av 1920-talet hade koncernens ställning konsoliderats. Bolagets skulder, som uppgått till 25 miljoner kr, var i sin helhet likviderade 1924.

SKF blev under P:s ledning ett av de mest betydande sv industriföretagen med en tydlig framtidsprofil. Världsmarknadens efterfrågan på kul- och rullager ökade i slutet av 1920-talet från år till år, framför allt till följd av bilindustrins snabba expansion. Genom förutseende investeringar kunde SKF förvärva några av de viktigaste konkurrentföretagen i Tyskland och Frankrike. I andra länder, t ex Storbritannien, grundades dotterbolag som ofta blev ledande på sina marknader. Mot slutet av 1920-talet framstod SKF:s fabrik i Gbg som den ledande kullagertillverkaren i Europa med ett grundmurat rykte när det gällde hög kvalitet och punktlighet i leveranserna. – 1930-talets ekonomiska världsdepression drabbade även Sverige hårt. SKF lyckades emellertid behålla sina marknadsandelar inte bara inom landet utan även internationellt. P:s chefskap för SKF kom att infalla under en period när företagets ägarbild dominerades av splittrade och svaga aktörer. Denna försiktiga attityd från ägarnas sida gav honom stora möjligheter till självständigt agerande. P kom i hög grad att fortsätta den tradition av autonoma direktörer som inletts av hans företrädare Sven Wingquist.

P hyste ett stort intresse för samhällsfrågor och förordade att den sv industrins ledande personligheter skulle visa ett större engagemang på detta fält. Själv liberal och frihandlare invaldes han vid 1928 års val i AK men uppdraget blev en missräkning och han lämnade snart riksdagen, där han var den moderna exportindustrins ende genuine representant. När den andra Ekmanska regeringen bildades 1930 var P aktuell för posten som utrikesminister men frågan föll. Under 1930-talet kom P att i ökande utsträckning tas i anspråk för styrelseuppdrag i andra sv storindustrier och i näringslivets organisationer. Efter Kreugerkoncernens sammanbrott våren 1932 utsågs han till medlem av en utredning med uppgift att skapa klarhet om koncernens ställning, den s k Kreugerkommissionen. P representerade i denna närmast det med SKF nära förbundna Skandinaviska kreditab, vars direkta ledning komprometterats genom samröre med Kreuger. P engagerades också i rekonstruktionen av Sv tändsticks ab. Som företrädare för SKF 1933–38 i den s k Direktörsklubben, ett samarbetsorgan mellan storföretagen inom verkstadsindustrin, spelade P en framträdande roll och när en krets av ledande industrimän vid andra världskrigets utbrott i sept 1939 ville ge regeringen ett inslag av opolitiska fackministrar var han en av deras kandidater till utrikesministerposten. P "blev något av industriell statsman i mellankrigstidens Sverige" (Glete, s 297).

Som ordförande i Sveriges allmänna exportförening kom P att plädera för ett närmare samarbete mellan utrikesförvaltningen och exportindustrin; staten borde över huvud taget, menade han, på ett mera aktivt sätt stödja den för det sv folkhushållet livsviktiga exporten. Det var därför ingen tillfällighet att han 1937, efter en propå från dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf, förordnades till sändebud i London efter den färgstarke Erik Palmstierna (bd 28). Med sin engelska bakgrund och sina nära kontakter med affärs- och finansvärlden i London förväntades P kunna aktivera den sv exporten till Storbritannien. Utnämningen var också att betrakta som en regeringens gest mot det sv näringslivet.

Efter krigsutbrottet 1939 fick dock P lägga alla tankar på exportfrämjande åtgärder och industriellt samarbete åt sidan för att nästan enbart ägna sig åt utrikespolitiska frågor. Även den alltmer krympande handeln mellan Sverige och Storbritannien blev föremål för en reglering som byggde på ömtåliga utrikespolitiska överväganden, och utrikesledningen i Sthlm förbehöll sig rätten att fatta alla viktiga beslut. Det var nu inte bara P som fick finna sig i att bli styrd i detalj av UD; med samma strama tyglar leddes alla sv sändebud. Kanske fann emellertid P – från sina tjugo år som chef för SKF van vid stor självständighet – det svårare än många andra beskickningschefer att se sina handlingsmarginaler beskurna.

I juni 1940 inträffade två händelser som särskilt kommit att förknippas med P:s gärning som sv sändebud i krigstidens London, dels det brittiska gripandet av fyra sv jagare, dels det s k Prytz-telegrammet.

I april 1940 började fyra jagare, som Sverige köpt i Italien, hemfärden till Gbg. Den 20 juni s å, då fartygen låg för ankar vid Färöarna, ställde den brittiska regeringen ultimatum: om inte jagarna omedelbart överlämnades till Royal Navy, skulle de bordas av brittiska trupper och med våld föras till hamn i Skottland. Sannolikt fruktade regeringen i London att fartygen, om de väl nådde Sverige, skulle överlämnas till eller med våld bemäktigas av den tyska marinen. Den sv eskaderchefen såg ingen möjlighet att motsätta sig de brittiska kraven utan överlämnade fartygen till Royal Navy. Den sv regeringen protesterade i de mest bestämda ordalag, och det blev P som i London fick förfäkta regeringens ståndpunkt. Han gjorde detta med betydande skicklighet. Britterna frigav fartygen och P fick 27 juni 1940 ett personligt tacktelegram från utrikesminister Christian Günther (bd 17).

Medan jagarincidenten i huvudsak är av internt sv intresse, så har det s k Prytz-telegrammet kommit att spela en betydande roll även i brittisk historisk debatt. Under en promenad i centrala London 17 juni 1940 sammanträffade P med den konservative politikern R A Butler, då biträdande utrikesminister under Lord Halifax. P följde med Butler till Foreign Office för att fortsätta samtalet. Butler framhöll därvid, enligt den telegrafiska rapport som P skickade till Sthlm, att den brittiska regeringen inte skulle försitta något tillfälle att nå en kompromissfred med Tyskland "om möjlighet erbjuds rimliga villkor". Vidare skulle inga "diehards" tillåtas stå i vägen för en sådan fred. Under samtalets gång kallades Butler till Halifax, som i sin tur bad Butler framföra till P att "common sense not bravado would dictate the British Government's policy", men att detta inte fick tolkas som liktydigt med "peace at any price".

P:s telegram nådde Sthlm tidigt 18 juni 1940. Klockan 9 på morgonen denna dag samlades den sv regeringen för att överväga vilket svar den skulle ge på en begäran från den tyska regeringen om transiteringstrafik genom Sverige av militär personal. Under sammanträdets gång fick utrikesminister Günther P:s telegram i sin hand och föredrog det omedelbart för regeringen. Denna beslöt att ge vika för de tyska kraven. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning telegrammet medverkade till detta beslut, som kom att markera inledningen till tre års transiteringstrafik på sv järnvägar. Det är emellertid sannolikt att telegrammet med dess budskap om möjliga defaitistiska stämningar i London påverkade den hållning som några socialdemokratiska statsråd, bl a Ernst Wigforss, kom att inta.

I den brittiska historieskrivningen om andra världskriget har Prytz-telegrammet allt oftare lyfts fram som ett centralt dokument för bedömningen av Churchill-regeringens hållning sommaren 1940. En väsentlig del av den brittiska självbilden av landets hållning under dessa kritiska dagar är föreställningen om ett land som enat sluter upp kring Churchills paroller om kamp, såsom de framfördes i en serie berömda radioanföranden. Många historiker, som menar att det fanns brittiska politiker som sommaren 1940 fann Churchills retorik orealistisk och som ville söka få till stånd en kompromiss med Hitler, åberopar Prytz-telegrammet som belägg för sin ståndpunkt.

Fram till juni 1943 saknade den sv regeringen diplomatiska förbindelser med den norska exilregeringen i London. Det blev P som fick tjänstgöra som inofficiell förbindelselänk mellan de båda regeringarna. Han fullgjorde denna uppgift på ett sätt som skapade respekt inte minst hos den norske utrikesministern Trygve Lie.

Sedan de sv eftergifterna visavi Tyskland gradvis upphört 1943, blev P:s relationer med den brittiska regeringen mera friktionsfria. Då och då kunde emellertid motsättningarna blossa upp på nytt, så 1944 då britter och amerikaner på ett tämligen brutalt sätt krävde att den sv exporten av kullager till Tyskland skulle upphöra. Om detta inte skedde hotade i varje fall den amerikanska regeringen att "på andra sätt" se till att leveranserna upphörde – antydningar gjordes om sabotage mot de kullagerfabriker i Gbg som P så framgångsrikt haft ledningen över.

När P efter nästan tio arbetstyngda och psykiskt pressande år lämnade London kunde han med fog säga sig ha tillvaratagit Sveriges intressen på ett förtjänstfullt sätt. Han återvände till Gbg och åtog sig en rad tunga styrelseuppdrag inom sv industri, bl a som ordförande i styrelserna för ab Volvo och ab Götaverken. P återtog därmed sin position som en av det sv näringslivets mest respekterade och erfarna personligheter. Vid fyllda 70 år avsade han sig alla arbetskrävande uppdrag i Sverige. Han flyttade till Portugal, där han tillbringade sina sista år.

Författare

Leif Leifland

Arkivuppgifter

Brev från P i GUB (bl a till A Boëthius), KB o i RA (bl a till E Palmstierna o O Rydbeck).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kraven på företagsledaren (Handel och industri, praktisk handbok för affärsmän ... ulg av K Belfrage o H Hörlin, vol 2, Sthlm 1927, 4:o, s 984–989; även sep, Gbg 1935, 7 s). – Några synpunkter på vår maskinexport... föredr på Exportföreningens årsstämma, 1–2 (Svensk export, årg 36, 1930, Sthlm, 4:o, s 71–73, 81–84). – Hjärnan som tänker och leder. Några ord om företagsledningens betydelse (Sunt förnuft, årg 11, 1931, Sthlm, 4:o, s 428–431). – Planhushållning. Föredr ... vid internationella handelskammarkongressen i Berlin (Svensk export, 43, 1937, s 133-136). – Något om affärslivet i Fjärran Östern. Vid Exportföreningens årsstämma d 25 april ... föredr (ibid, 44, 1938, s 93-96).

Källor och litteratur

Källor o litt: -Justitiedep:s konseljakter 7 mars 1919, nr 35; UD:s arkiv (särsk dossiererna P 1 PryLz, P 9 London, HP 1 Ba o HP 39 A), RA. SKF:s arkiv, Gbg (dossiererna Reklamavd:s huvudarkiv: O-U o SKF-ledn:en 1930–. Personerna). Foreign Office's arkiv (särsk ser FO 371/Northern Department 1937–1947), Public Record Office, London.

BachCl; U Brandell, B P död (DN 1 juli 1976); W M Carlgren, Sv utrikespolitik 1939–1945 (1973); G De Geer, Genombroltstider i Bergslagen (1951); J Glete, Nätverk i näringslivet. Ägande o industriell omvandl i det mogna industrisamhället 1920–1990 (1994); S Grafström, Anteckmar 1945–1954, ed S Ekman (1989); A Howard, RAB. The life of R A Butler (1987); G Hägglöf, Sv krigshandelspolitik under andra världskriget (1958); Jagarköp under krig. Dramatisk hemfärd med Italien-jagarna, ed E Jahr o N-H Lilja (1990); A W Johansson, Per Albin o kriget. Samlingsregeringen o utrikespolitiken under andra världskriget (1985); H Lindgren, Bank, investmentbolag, bankirfirma. Sthlms ensk bank 1924–1945 (1988); A Lindman, Dagboksanteckmar (SkSH 1, 1972); T Munch-Petersen, "Common sense not bravado": the Butler-Prytz interview of 17june 1940 (Sc 1986); J Sachs, Mitt livs saldo, 1–2 (1949); SMoK; B Steckzén, SKF. Sv kullagerfabriken... 1907–1957 (1957); SvTeknF; S A Söderpalm, Direktörsklubben. Storindustrin i sv politik under 1930- o 40-talen (1976); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 4 (1990); E Wigforss, Minnen, 3 (1954). – Artar ang P i DN 10-11 sept 1965, 25 nov 1966 o 17 jan 1971, i GHT 1 april 1937, i GP 8 sept 1928, 1 april 1937 o 24 april 1938, i tidskr Joker mars 1945, i La Métallurgie (Zurich) jan 1938, i NDA 26 jan 1930, i Ny Tid 1 april 1937, i tidskr Sfären 2 april 1937, i Social-Demokraten 1 april 1937, i SvD 2 april 1947 o 1 juli 1976, i Verkstäderna mars 1937, i Vest-Svenska Dagbl 16 mars 1929.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Björn G Prytz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7409, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Leifland), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7409
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Björn G Prytz, urn:sbl:7409, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Leifland), hämtad 2024-04-26.