Meriter

von Pufendorf, Samuel, f 8 jan 1632 i Dorfchemnitz, Sachsen, d 26 okt 1694 i Berlin (Biographica, Spenern). Föräldrar: kh Esaias Pufendorfer o Margaretha Hickmann. Skolgång i Grimma, Sachsen, inskr vid univ i Leipzig 50, vid univ i Jena 14 aug 56, mag där 19 aug 56, huslärare hos sv kommissarien i Khvn J P Coyet (bd 9) april 58, studier vid univ i Leiden 59, prof i folkrätt o filologi vid univ i Heidelberg 9 nov 61–68, lärare åt prins Karl av Pfalz 64–68, prof i natur- o folkrätt samt etik o statsfilosofi vid LU 29 nov 67 (tilltr aug 68), ordf i o led av kommissorialrätter i Skåne mars–okt 76, rikshistoriograf 24 aug 77–23 maj 94 (tjänstl från jan 88), k sekr 14 nov 77, häradsh i Askers hd, Ör, 15 maj 78–18 dec 80, assessor i Antikvitetskoll 24 jan 82, sekr hos drottn Ulrika Eleonora 82, adl 7 maj 84 (ej introd), brandenburgsk historiograf från sommaren 86 (tilltr febr 88), hovråd 88, led av Kammergericht i Berlin, geheimeråd 90, sv frih 31 maj 94 (ej introd).

G 1665 m Catharina Elisabeth Palthen, f 1629 (Driill), d 25 mars 1713 i Berlin, dtr till rektorn i Worms Johann Philipp Palthenius o sannolikt Catharina samt förut g m juristen Ludwig Reinhold Hedinger (StRR).

Biografi

P:s liv förflöt på olika orter i den nordeuropeiska protestantiska världen, nästan hela tiden på lutherskt område. Sina studier bedrev han i Leipzig och senare Jena, där han blev magister. Redan under studietiden hade han sv kontakter, och 1658 fick han anställning som informator hos det sv hovrådet P J Coyet, som efter freden i Roskilde vistades i Khvn för diplomatiska förhandlingar. Då dessa avbröts blev alla i Coyets hus, inkl P, internerade och hållna i fängsligt förvar i åtta månader. P följde sedan Coyet till Holland och Leiden; där publicerade han 1660 sitt förstlingsverk, en översikt av den universella rättsläran uppställd enligt tidens geometriska metod. Följande år kallades P till professor i naturrätt i det kalvinistiska Heidelberg. Där skrev han, under pseudonymen Severinus de Monzambano, sin ryktbara kritik av det tysk-romerska rikets otidsenliga konstitution, publicerad 1667 och betitlad De statu imperii Germanici. Misstanken att P var skriftens författare gjorde den redan förut kontroversielle P:s position i Heidelberg osäker, och när han såg sig om efter en tryggare anställning var den sv stormakten ett attraktivt alternativ. Redan 1663 hade det funnits planer på att engagera P som lärare vid ett tilltänkt Collegium illustre för adelsynglingars fostran i Sthlm. Genom brodern Esaias' (se nedan) förmedling erbjöds P 1667 att bli professor i natur- och folkrätt vid det universitet som följande år skulle inleda sin verksamhet i Lund. P accepterade och installerades 1668 i sitt ämbete med en lön av 900 dlr smt, vilket var mer än kollegerna fick. P:s namn var berömt och skulle göra den nya akademin "illuster".

P kom inte förhoppningarna på skam. Han var uppskattad både av studenterna och sina uppdragsgivare. Tjänsten omfattade inte bara natur- och folkrätten vid juridiska fakulteten; snart fick P ta hand om även den praktiska filosofin, som låg under filosofiska fakulteten. I sin undervisning drev han "realia och intet scholastica", ansåg Jesper Svedberg som tillhörde lärjungeskaran. I Lund publicerade P sina två viktigaste arbeten om naturrätten, först det stora systematiska verket De jure naturae et gentium (1672) och sedan den för ungdomens bruk avpassade kortare traktaten De officio hominis et civis (1673).

Redan innan De jure kom av trycket hade P blivit angripen av två tyska kolleger bland professorerna, teologen Josua Schwartz och juristen Nicolaus Beckman (bd 3), för betänkliga inslag i sin undervisning och sina dissertationer. Denna träta utvecklades till en stor akademisk fejd när Beckman anonymt gav ut en förteckning över påstått farliga nyheter i De jure, den famösa Index novitatum. P hade myndigheternas stöd. Sedan han fått De jure granskad och godkänd i Sthlm hade förbud utfärdats mot att kritisera verket, och när Beckman avslöjats som mannen bakom Index novitatum dömdes han förlustig sin tjänst och sin ära. Index brändes av bödeln på torget i Lund. Striden med Beckman hade personliga och tillfälliga orsaker, men de sakargument som anfördes mot P grundades i den lutherska ortodoxins naturrättsuppfattning. Under de följande åren blev P angripen av en rad tyska teologer. Sina polemiska svar på dessa attacker samlade han 1686 i den digra volymen Eris Scandica.

Sedan universitetet i Lund till följd av den danska invasionen av Skåne upphört med verksamheten sommaren 1676, flyttade P till Sthlm, där han genom sin gynnare Erik Lindschölds (bd 23) förmedling erhöll befattningen som rikshistoriograf. Som sådan ägnade han sig främst åt historiskt författarskap, som var omfattande och resulterade i flera stora arbeten. Om P:s övriga liv och verksamhet i Sthlm är föga känt. Han fungerade som sekreterare åt drottning Ulrika Eleonora och upprätthöll kontakter med viktiga personer i den sv eliten som Magnus Gabriel De la Gardie, Erik Lindschöld och även den i Rom residerande drottning Kristina. Med politiska frågor tycks han dock inte ha befattat sig, bortsett från att han författade en traktat om fördragen mellan Sverige och Frankrike. Länge ansågs han vara författaren bakom den anonyma skriften Les anecdotes de Suède, där det sv statsskicket kritiseras, men så är icke fallet.

1686 accepterade P ett erbjudande att bli historiograf hos kurfurst Fredrik Wilhelm av Brandenburg och flyttade två år senare till Berlin. Det är oklart varför han bytte arbetsgivare; praktiska, inte ideologiska skäl tycks ha varit avgörande. I Berlin fortsatte han verksamheten som historieskrivare. Ett arbete om Fredrik Wilhelms bedrifter skrevs färdigt och ytterligare ett i samma ämne påbörjades. Det var också på tal att han skulle skildra kejsarens framgångsrika fälttåg mot turkarna. 1694 besökte P Sthlm för att utverka tillstånd att publicera Karl X Gustavs historia. Karl XI, som inte betraktade P:s flyttning till Berlin som definitiv, sökte förmå honom att återvända till Sverige. Hemkommen till Berlin efter en besvärlig återresa över Östersjön avled P, ej 63 år fyllda.

P tillhörde ingen särskild filosofisk skola men var däremot i en allmän mening anhängare av 1600-talets filosofiska världsbild, där världen var ett system av kroppar i rörelse, skilt från Gud men fungerande enligt hans lagar. Han var rationalist både i metoden och den intellektuella attityden. Aristoteles avvisade han och än mer den aristoteliska skolastiken. I antikens filosofi såg han med störst sympati på stoicismens universalistiska lära, som inte var så starkt knuten till ett bestämt samhälle. Med emfas framhöll P, att Aristoteles' och Platons statsläror var anpassade efter den grekiska demokratin och därför inte giltiga i hans samtid, där staterna såg helt annorlunda ut. Hans kritik av det tysk-romerska rikets författning var likaså ett angrepp på traditionen. Hans historiska verk gällde mestadels samtidshistorien, inte det avlägset förflutna, och han ansåg att man vanligen lade alltför stor vikt vid antikens hävder.

Sin viktigaste insats gjorde P som rättsfilosof och samhällstänkare. Hans lära hade de gängse inslagen i 1600-talets naturrätts-spekulation: antagandet av ett förstatligt naturtillstånd där människorna är fria och jämlika men otrygga, varför individerna sluter kontrakt med varandra och upprättar olika samfundsgemenskaper, alltifrån äktenskapet till staten. P:s komplicerade lära om naturtillståndet innehöll flera fruktbara idéferment. Han skilde tydligt mellan det naturgivna och det kulturella, av människor skapade. I naturtillståndet var människorna svaga och hjälplösa (imbecilles), ty de saknade inte bara verktyg och materiella hjälpmedel utan också de samhälleliga institutioner som gör ett civiliserat liv möjligt. Dessa "moraliska ting" (entia moralia) - äktenskapet, staten och andra gemenskaper, egendom, kontrakt, språk, pengar osv - utvecklades allteftersom människorna reste sig ur naturtillståndet. Här fanns en idé om en kulturutveckling som spelade ringa roll i den samtida användningen av P:s teori men är av djupare idéhistoriskt intresse.

P:s teori om naturtillståndet formulerades under påverkan från Hobbes men avvek också från dennes teori. Till skillnad från Hobbes antog han, att människorna i naturtillståndet inte konstant hotas av ett allas krig mot alla utan har ett moraliskt förnuft, som säger dem att de är skyldiga sin skapare Gud att bevara sig själva och att detta inte är möjligt om de inte är sociala mot varandra. Så blev socialiteten fundamentet för den p:ska naturrätten, vilket mildrade brytningen med den traditionella aristoteliska moralläran, gav plats åt ett teleologiskt moment i naturrätten samt skapade distans till den i alla kretsar misstrodde Hobbes.

Dessa modifikationer i P:s lära berodde på att P vände sig till en publik av professorer och andra lärde vid skolor och universitet i den lutherska världen. Också i sin politiska del var den p:ska doktrinen avslipad mer utmanande inslag. Fördragsteorin uteslöt den teokratiska uppfattningen att överheten hade sin makt av Gud, men det var å andra sidan möjligt att förklara statsmakten vara indirekt av Gud, eftersom det var enligt den lag som Gud nedlagt i deras förnuft som människorna underkastade sig överheten. Att statsmakten var sprungen ur fördraget mellan folket och överheten innebar på intet sätt att folket kunde avkräva överheten ansvar för dess fögderi. P var ytterligt vag om möjligheten att göra motstånd mot en tyrannisk överhet; förfördelade undersåtar borde hellre lämna landet än sätta sig till motvärn. De rättigheter som var så viktiga i Lockes naturrättslära spelade ingen roll hos P; han talade i stället om plikter: plikter mot den egna personen, mot andra människor och mot Gud. Den individualism som låg implicit i teorin om naturtillståndet och som genomsyrade Hobbes' statslära och kom till fullt politiskt uttryck hos Locke förblev ofullgången i P:s doktrin.

De flesta av sina många lärda strider utkämpade P med anhängarna av den luthersk-ortodoxa naturrättsdoktrinen, främst bland dem den tyske teologiprofessorn Valentin Alberti. Från luthersk-ortodox synpunkt var den uppenbarade Bibeln en giltig källa till kunskap om naturrätten; det rätta naturtillståndet var därför paradiset, som skildras i Första Mosebok, och de tio budorden som Mose fick på Sinai berg var en sammanfattning av naturrättens regler. De lutherska teologerna förde också vidare den gamla föreställningen om en likhet mellan Gud och människan; genom att leva enligt den naturliga lagen förverkligade människorna det gudomliga i sig. Visserligen var till följd av synden den likhet som nåddes bara en yttre likhet som saknade betydelse för frälsningen, men den luthersk-ortodoxa teorin förutsatte ett grundläggande, låt vara fördärvat, väsenssamband mellan Gud och skapelsen.

P å sin sida menade att kunskapen om naturrätten var tillgänglig för förnuftet utan hjälp av uppenbarelsen och att naturtillståndets människa därför inte kunde vara de fulländade individer Adam och Eva varit före syndafallet. Han förnekade vidare antagandet om en likhet mellan Gud och människan genom att i nominalistisk tradition hävda, att naturrätten var en effekt av Guds vilja och inte av hans väsen. Gud skapade människan och förpliktade henne att lyda den lag som var nedlagd i hennes förnuft. Men lagen var inte ett uttryck för Guds egenskaper; varför Gud skapat människan och världen sådana de är kan vi inte veta. Genom denna åsikt skilde sig P också från Hugo Grotius, som i sin iver att hävda naturrättens nödvändiga sanning hade låtit undslippa sig, att naturrätten skulle finnas även om Gud inte funnes eller inte brydde sig om människorna. Denna vådliga sats – som i och för sig bottnade i samma essentialism som de lutherska teologernas föreställning om likheten mellan Gud och världen – undanröjdes genom P:s voluntaristiska ståndpunkt: Gud var nödvändig för naturrätten och var den som gjorde den förpliktande.

Voluntarismen ställde inte Gud åt sidan och innebar så till vida ingen sekularisering. Men den begränsade å andra sidan naturrättens giltighet till denna världen. Naturrätten handlade om livet och samhället här påjorden; dess mål var att skapa det fredliga världsliga samhället. Den skilde sig därmed från moralteologin, en disciplin som P fullt ut erkände men ville avskilja från naturrätten. Moralteologin vilade på den uppenbarade sanningen och den syftade till människans frälsning; dess subjekt var de kristna, vilkas stat (politeuma) var i himlen.

I denna åtskillnad mellan naturrätt och moralteologi, tydligast formulerad i De officio hominis et civis, låg P:s insats för naturrättens sekularisering, på lång sikt för sekulariseringen av samhället över huvud taget. 1687 gav han i anledning av att Ludvig XIV återkallat ediktet i Nantes, som var grunden för kalvinisternas rättigheter i Frankrike, ut en liten skrift om religionens förhållande till staten, De habitu religionis Christians ad vitam civilem, där han förespråkade religiös tolerans. Stat och kyrka är skilda samfund med olika syften, menade P. Kyrkan är en inre och andlig gemenskap och utan makt i det världsliga livet; staten har makt över kyrkan i alla yttre ting men inte över samvetet och tron. Därför kan överheten tillåta olika bekännelser i landet – avvikelser i tron är inte nödvändigtvis något hot mot staten. De habitu var dedicerad till P:s blivande principal kurfursten av Brandenburg och i praktiken en legitimering av dennes politik att ta emot de fördrivna franska hugenotterna i sitt rike.

Den sekulariserande tendensen i P:s insats innebar emellertid inget angrepp på teologin i sig. Hos Luther förelåg i princip samma distinktion mellan den andliga och den världsliga aspekten av det mänskliga livet, och pietisterna i P:s samtid välkomnade den klara gränsdragningen mellan teologi och filosofi och kyrka och stat. Udden i hans polemik var vänd mot den lutherska ortodoxin och den skolastiska filosofi den företrädde, inte mot den lutherska religionen i sig. P var inte teologiskt likgiltig. Mot slutet av sitt liv författade han skriften Jus feciale divinum, där han sökte definiera en protestantisk fundamentalteologi, vars grundläggande satser både lutheraner och kalvinister kunde enas om. Till grund för denna gemensamma protestantiska doktrin lade P den på reformert håll omhuldade bibliska idén om ett förbund eller ett kontrakt mellan Gud och hans egendomsfolk. Så till vida gick P kalvinisterna till mötes, men han kritiserade å andra sidan predestinationsläran och stod över huvud taget den lutherska läran närmare är den reformerta. P:s intresse för teologiska lärofrågor visas av att han 1686 kritiserade Haquin Spegels förslag till ny katekes för avvikelser från den lutherska läran. Därmed sällade han sig till företrädarna för den rättrognaste ortodoxi, ett sällskap där man inte väntar sig att finna honom. Ytterligare en komplikation i hans förhållande till teologin är att han mot slutet av sitt liv, synbarligen i strid med sin tidigare åtskillnad mellan moralteologi och naturrätt, tänkte sig att det skulle vara möjligt att bygga en samhällsmoral på moralteologins grund, ty kristendomen gav den bästa grunden också för ett gott samhälle.

Som rikshistoriograf befann sig P i en roll och i en genre där politiska och diplomatiska hänsyn styrde arbetet. Det gällde att i praktfulla foliantvolymer "illustrera", dvs i en fördelaktig dager skildra den furste och det land vars handlingar man beskrev, och resultatet av mödorna underställdes beställarna för granskning. P:s huvudarbeten i denna genre var skildringen av Sveriges historia från Gustav Adolf t o m Kristinas abdikation (Commentarii de rebus Suecicis, 1686), där P delvis kunde bygga på vad hans företrädare i ämbetet, B P v Chemnitz (bd 8), skrivit i ämnet, och vidare beskrivningen av Karl X Gustavs bedrifter (De rebus a Carolo Gustavo Sveciae rege gestis, 1696), med talrika illustrationer av fältslag, belägringar och förhandlingar utförda av bl a Erik Dahlbergh, samt framställningen av kurfurst Fredrik Wilhelms historia (De rebus gestis Friderici Wilhelmi magni, electoris Brandenburgici, 1695).

Verken handlar uteslutande om det diplomatiska och militära skeendet och säger föga om den inrikes utvecklingen; sådant intresserade inte de utlänningar vilka var dessa texters publik. P:s historieskrivning grundar sig på omfattande arkivstudier. Trovärdighet är enligt förordet till Commentarii de rebus Suecicis historikerns särskilda plikt och P framhåller, att han ingenstans har gjort tillägg till dokumentens vittnesbörd. För att inte förlorarna i de krig han skildrar skall ta illa vid sig har han också undvikit affekterade omdömen. Denna sakliga och återhållsamma attityd innebär emellertid ingen strävan till objektivitet i modern mening. Perspektivet är hela tiden det svenska resp brandenburgska, och inget försök görs att utröna motsidans motiv eller förklara skeendet ur en neutral synpunkt. Delvis beror P:s återhållsamhet på hans dubbla lojaliteter. P var inte färdig med Karl Gustavs historia när han gick i brandenburgsk tjänst, och när han beskrev Fredrik Wilhelms historia, jämfördes hans skildring med vad han skrivit förut om Karl X Gustav, för att inte diplomatiska förvecklingar skulle uppstå mellan Brandenburg och Sverige. Moraliska omdömen grundade i den folkrätt P utvecklade i sina naturrättsliga skrifter saknas när det gäller svenskar och brandenburgare. När de bryter ingångna avtal handlar de i statsnyttans intresse, som i P:s historieskrivning blir en mer fundamental princip än folkrättens. Däremot är det påfallande, att danskarna, som P aldrig tjänade och hos vilka han suttit fången, klandras moraliskt för sitt beteende.

Avvikande från de uppdragsskrivna historieverken är den tyskspråkiga översikten av de ledande europeiska staternas historia från 1682 (Einleitung zu der Historie der vornehmsten Reiche und Staaten, so itziger Zeit in Europa sich befinden). Den går tillbaka på föreläsningar som P höll i Lund på 1670-talet och har lärobokskaraktär. Också Innledning till swänska historien (1688 övers från tyskan av Per Brask) skiljer sig från de krigshistoriska arbetena genom att den beaktar även Sveriges inre utveckling. P berättar här den sv historien från början och redogör pliktskyldigast också för de äldsta sv kungarna, vilkas historiska existens han dock betvivlar.

P:s insats som historiker är mindre betydande, men som naturrättslärare övade han stort inflytande fram till slutet av 1700-talet. I samtidens lutherska kulturkrets var han genom sin rationalism och kritik av den luthersk-ortodoxa skolastiken en vägröjare för en moderat upplysning. Hans naturrättslära utlärdes vid de lutherska universiteten, där De officio blev en flitigt använd lärobok. P:s doktrin fick spridning även utanför den tyska kulturkretsen, inte minst sedan De jure naturae et gentium översatts till franska. Också i latinsk språkdräkt var den ett standardverk. Mycket av 1700-talets diskussion om naturtillståndet, jämlikheten, friheten och statens uppkomst utgick från P:s definitioner och formuleringar; de kan spåras t ex hos Rousseau och andra schweiziska teoretiker, möjligen redan hos Locke.

Någon tydlig ideologisk och politisk effekt hade emellertid inte P. Hans kritik av den lutherska ortodoxin gjorde honom inte till fritänkare och religionskritiker; tvär- tom blev han mot slutet av sitt liv en aktiv teolog. Hans naturrättsliga fördragsteori föranledde honom inte att försvara medborgarrätt och frihet; tvärtom får han räknas som en teoretiker för den absoluta staten. Det finns en ambivalens i hans lära och insats som kan härledas ur den verklighet som omgav honom. Det lutherska Nordeuropa var ekonomiskt och socialt mindre avancerat än England och Frankrike, mer auktoritärt styrt och hade få och svaga sekulariserade miljöer. De frihetsteman naturrätten bar på blev därför halvkvädna i P:s doktrin. I hans roll som rikshistoriograf åt två konkurrerande furstehus framstår hans ambivalenta position i än bjärtare dager.

Det är dock fel att se P:s lära endast i relation till den engelsk-franska traditionen och konstatera att han inte nådde fram till liberala idéer och upplysning. Den skall också ses i sin egen rätt som ett led i den tyska och skandinaviska idéutvecklingen. P:s teori legitimerar den starka staten. I en tolkning har man velat se P som förebådare av den centraliserade, rationella och sekulariserade preussiska stat som tog form under 1700-talet och senare blev kärnan i det enade Tyskland (Treitschke). P:s kritik av det tysk-romerska riket, hans avoghet mot traditionen och hans sekulariserade men samtidigt centralistiska och auktoritära statsuppfattning ger stöd för en sådan beskrivning. Ur det perspektivet var det logiskt att han flyttade från Sthlm till Berlin. Från sv synpunkt kan det ligga närmare till hands att betona det lutherska socialetiska arvet i P:s lära: teorin om socialiteten och plikterna, den moraliska jämlikheten snarare än den politiska samt det allmännas överordning över det enskilda. I det perspektivet kan P uppfattas som en härold för den moderna socialstaten.

Bror till P var Esaias v P, före adl Pufendorfer (1628–89). Han blev efter studier i Leipzig och Jena magister 1649. Efter att en tid ha varit lärare vid universitetet i Leipzig blev han informator för den unge O W Königsmarck (bd 21) och fick därigenom kontakt med ledande kretsar i Sverige. 1659 gick Esaias P i sv tjänst som registrator i det k kansliet. Här användes han i olika uppdrag, bl a som sekreterare åt N Brahe (bd 5) vid dennes ambassad till London 1661. Efter hemkomsten från en tjänsteresa i Holland 1662 kunde han meddela M G De la Gardie (bd 10) att Codex Argenteus fanns till försäljning och därigenom aktivt medverka till förvärvet av Silverbibeln. – 1662 utnämndes Esaias P till kommissionssekreterare i Paris men fick s å som särskild uppgift att i Preussen förhandla med kuststäderna, särskilt Danzig, om närmare anknytning till Sverige. Detta misslyckades dock, och han utvisades följande år av den brandenburgske kurfursten.

1664 reste Esaias P till beskickningen i Paris, där han i realiteten tjänstgjorde som sv minister under större delen av perioden fram till 1670. Som sådan var han aktiv och initiativrik under de förhandlingar om förbund och allianser i olika konstellationer som ägde rum i Paris. I Sthlm hyste man stort förtroende för honom - en man "som noga penetrerade alla handlingar" (Fahlborg 1961, 2, s 110); i Paris ansågs han vara "obehagligt genomskådande" (ibid, 1, s 417). 1670 utnämndes Esaias P till regeringsråd i Bremen-Verden. I denna funktion användes han också som särskilt sändebud till de lüneburgska hoven och till biskopen av Osnabrück. Redan följande år sändes han med kort varsel till Wien som resident, eftersom behovet av en erfaren person där – enligt Sten Bielke kunde han på en dag skaffa mer information än en orutinerad på en hel månad (ibid, 2, s 143) – plötsligt uppstått. Hans huvuduppgift var att ratificera ett alliansfördrag mellan Sverige och kejsaren, något som dock inte kunde fullföljas.

Esaias P blev kvar i Wien till 1674, då han utnämndes till kansler i Bremen-Verden. Hans huvudansvar gällde där finansväsendet. Föregående år hade han adlats. Han togs under kriget 1675–79, då provinserna var ockuperade, åter i anspråk för skilda diplomatiska uppdrag i Tyskland, bl a till Bayern och Sachsen. Hans under hård press från Frankrike fällda uttalanden under fredsförhandlingarna med de lüneburgska hertigarna bidrog till att Sverige måste avstå från ett mindre landområde. Detta och motsättningar till framför allt Bengt Oxenstierna (bd 28) om utrikespolitikens inriktning föranledde att Esaias P, som var franskorienterad, därefter inte användes i diplomatiska uppdrag.

Esaias P återvände 1679 till sin kanslerstjänst i Bremen-Verden, från 1682 med huvudansvar för justitieväsendet. Efter konflikter med regeringen i Sthlm, bl a ang reduktionspolitiken, begärde han i juni 1687 avsked och lämnade utan formellt tillstånd sitt uppdrag och trädde 1688 i dansk tjänst. P g a framför allt detta utfärdade Svea hovrätt kort efter Esaias P:s död i Regensburg som danskt sändebud en dom där han förklarades förlustig jord, gods och liv. – I sina berättelser och slutrapporter från de diplomatiska uppdragen ger Esaias P ofta kunniga och insiktsfulla analyser av den politiska situationen i Europa.

Författare

Bo Lindberg

Arkivuppgifter

Betr handl:ar efter Samuel P o korrespondens se nedan Källor o litt: Döring. Se även nedan Tryckta arbeten. I sv arkiv finns brev från P i KB, LUB (bl a till G O Stenbock) o i RA (bl a till E Dahlbergh).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Gundseus Baubator Danicus, sive Examen nugarum atque calumniarum, quas senator regni Daniae Gundaeus Rosenkrantz in discursu de detenlione legati Suedici Hafnias impudentissime spar-git ... Amstelredami 1659. 4:o. 25 s. [Anon.] – Elementorum jurisprudenuas universalis libri II. Hagie-Comitis 1660. (16), 384 s. [Nya utg:] Jenas 1669. (14), 519, (37) s. [Ny uppl:] 1689. [Enl Collijn.] Fran-cofurti & Jena: 1680. Cantabrigiae 1672. (16), 350, (26) s. [Faksimil med övers:] Vol 1–2. 1929–31. (The classics of international law, 15: 1–2.) 1. The photo-graphic reproduction of die edition of 1672. Oxford, London 1931. XXVI s, 1 pl, (16), 350, (12) s. 2. The translauon. New York 1929. XXXIII, 304 s. [Ny utg] Oxford ... 1931. Reprinted New York 1964. [Ytterligare utg enl T Georgii, Allgemeines europäisches Bii-cherlexikon, Leipzig 1742 ff.] – Prodromus solidae & copiosae confutationis mox secuturae scripd nuper evulgati, cui titulus: Vindiciae secundum libertatem imperialem quorundam electorum, principum et sta-tuum &c contra Palatinum Wildfangiatum. U o 1665. [Anon, enl Kleine Vorträge nedan 1995; omtr där s 187–193.] Omtr: Prodromus Palatinus: Prodromus solidae ... (Philemeri Irenici Elisii Continuatio 12 [= del 13] Diarii Europari ... zusammengefasst und beschrie-ben durch Martin Meyern, Franckfurt am Mayn 1666, Appendix tripardta, s 593–597; anon). – Severini de Monzambano Veronensis De statu imperii Germanici ad Laslium fratrem, dominum Trezolani... Genevae [= Haag/Amsterdam?] 1667. (23), 216 s. [Även felaktigt:] ... 116 s. [Pseud.] [Nya utg:] Veronae [= Berlin?] 1668.1 pl, (22), 275 s. Dn. de Monzambano illustratus & restrictus; sive Sever. de ... Opera & studio Pacifici a Lapide [P A Oldenburger]. Utopiae [= Geneve?] 1668. (23), 625 s. [Enl Collijn.] Utopiae [= Jena?] 1668. (24), 159, 411, 37 s. [Enl The National Union Catalog ... represendng Library of Congress ... (nedan: NUC), 1968 ff.] 2. ed 1669. Eleutheropoli [= Freistadt] 1668. (14), 228, (37) s.... Cum ... disquisido De republica irregulari ... ad Severini Mombanzano cap. LV... U o [1671]. 411, (23), 60 s. 1678. (14), 250 s. U o o å [Stuttgart 1682?]. (16), 159, 411, 60 s. U o [Strassburg] 1684 [-85]. 1 pl, (26), 328, (50) s. Halse Magdeburgicse 1695. (12), 436 s. 1703. 1714. Colonias ad Spream [Berlin] 1706. [Ej pseud.] Lipsiae 1708. 492 s. 1734. 564 s. Nach dem ersten Druck ... Weimar 1910. (8), 172 s. (Quellen und Studien zur Verfassungsgeschichte des deutschen Rei-ches im Mittelalter und Neuzeit, Bd 3, H 4.) [Utg med övers:] Die Verfassung des deutschen Reiches. Frankfurt am Main 1994. 380 s. (Bibliothek des deutschen Staatsdenkens, Bd 4.) Overs: L'éstat de l'em-pire d'Allemagne ... de Monzambane .... Amsterdam 1669, (10), 392 s, Éstat present de 1'empire d'Allemagne, Paris 1675, 261, (24) s, Étatde l'empire d'Allemagne, Strasbourg 1728, 4:o [ej pseud]; Unge-scheuter offenherziger Discurs, oder Grundlicher Bericht von der wahren Beschaffenheit und Zustand des teutschen Reichs, u o 1669, (21), 334 s, Kurzer, doch grundlicher Bericht von dem Zustande des H. r. Reichs teutscher Nation ... unter dem Titel S v Monzambane Leipzig 1710, (54), 804, (76) s [ej pseud], 2. Aufl 1715, (54), 1376, (56) s, 15 tab, [alla enl NUC,] utdrag [ej pseud]: Ueber die Verfassung des deutschen Reiches, Berlin 1870,138 s (Historisch-po-litische Bibliothek, 7), Uber1922, 138 s (Klassiker der Politik, 3), Die Verfassung Leipzig [1878], 144 s (Universal-Bibliothek, 966), [annan utg] Stuttgart 1976, 220 s (ibid, 966, 966 a); The present state of Germany London 1690, (16), 223 s, [annan övers] 1696, XLV, 223 s. [Några otillräckligt belagda utg se Denzer, nedan a a, s 368 f.] – Severini Monzambani De Germana imperii Germanici forma ad Laelium fratrem, literär secredores. [Eleutheropoli (Freistadt)] 1668. (21) s. [Pseud.] Även i föreg arb, utg s å. – Disquisido de republica irregulari ad Severini Monzambano cap. IV. de forma imperii Germanici. U o 1669.96 s. [Pseud.] [Nyutg] 1671. 60 s. Även i De statu imperii utg [1671]; även som akad avh Lund 1673. – De jure naturas et gentlum libri octo. Londini Scanorum 1672. 4:o. (21), 1227, (9) s. [2 var.] [Nya, utök utg:] 2. ed Francofurti ad Moenum 1684. 1 pl, (18), 1344, (18) s. 1694. Amstelodami 1688. (8), 928, (8) s. [Faksimil med övers:] Vol 1–2. Oxford, London 1934. 4:o. (The classics 17: 1–2.) 1. The photogr repr ... 66, (8), 1002, (8) s. 2. The transladon ... 64, XIII, 1465 s. 1–2: Reprinted New York 1964. AmsteUe-dami 1698. 929 s. 1704. 1715. 929, 142 s. 1716. 1743. [Utökad med Eris Scandica:] Francofurti a M 1706. 1296 s. 1716. Franckofurti & Lipsiae 1743-44. 1759. 859, 500 s. [Faksimil] Frankfurt a M 1967. XXXIX, 859, 500 s. Utdrag: Compendium jurisprudentiae universalis ... Francofurti 1694. (10), 314 s. [Ny uppl] 1699. 316 s [NUC]. [Annan utg] Holmise 1698. Övers: Of the law of nature and nations, Oxford 1703, fol, 27, (17), 400,262 s, 2. ed 1710, (24), 724, (21) s, 3. ed 1717, (24), 212, 577, 128, (21) s, 4. ed London 1729, 88, 878, (22) s, The law 5. ed 1749, 75, (13), 883, (22) s, [förk, inneh även De officio ...:] Law of nature and nations, abridg'd London 1716, [alla enl British Library, General catalogue ... to 1975, 1979-87,] Le droit de la nature et des gens 1-2, Amsterdam 1706, 4:o, 2.–3. éd 1712, 4. éd Basle 1732, 5. éd Amsterdam 1734, 6. éd Basle 1750, [andra utg:] Londres 1740, Leide 1759, Basle 1768, 1769?, 1771, Leyde 1771; Acht Biicher vom Natur- und Völker-rechte, Franckfurt am Mayn 1711, 4:o, 1740; Il diritto della natura e delle genti 1-4, Venezia 1757–59. [Ytterligare utg se S Othmer, Berlin und die Verbreit-ung des Naturrechts in Europa, Berlin 1990 (Veröf-fendichungen der Historischen Kommission zu Berlin beim Friedrich-Meinecke-Insdtut der Freie Universität Berlin, Bd 30), s 199–202, samt Denzer, a a, o inledn till faksimiluppl 1934.] – De officio homi-nis et civis juxta legem naturalem libri duo. Londini Scanorum 1673. (32), 243 s. [2. uppl s å. Nya utg:] Er-furth/RudoIstadi 1678. (32), 350 s. 1681. (32), 348 s. Dantisci 1682. 226 s. Cantabrigiae 1682. (22), 164 s. [Faksimil med övers:] Vol 1–2. New York ... Oxford 1927 [NUC: Washington u å]. 4:o. (The classics10: 1-2.) 1. The photogr repr ... 30, (22), 164 s. 2. The transladon. 27, XXI, 152 s. 2: Reprinted New York 1964. Hamburgi & Holmiae 1684. (32), 380 s. 2. ed Holmiae & Hamburgi 1689. (48), 296 s. [3. uppl okänd.] 4. ed 1693. (32), 325 s. 5. ed 1695. (32), 304 s. 6. ed Francofurti et Lipsiae 1700. 408 s. 7. ed Holmiae 17[00–]01. 408, (16) s. 8. ed Marburgi & Francofurti 1702. [9. ed] Giessae 1703-04. [10. ed okänd.] 11. ed Francofurti a M 1705. 4. ed Ultrajecti 1696. (36), 332 s [NUC]. 5.-6. ed 1700, 1705. 7. ed Trajecd ad Rhe-num 1723. (86), 406, (24) s. 1728. (36), 480, (37), 202 s. 1737. 1740. (46), 636, 273 s. 1740. [Med annan pa-gin.] 6. ed Londini 1701. 161 s. 7. ed 1708. 162 s. 1718. 162 s. 6. ed Cantabrigiae 1701. 8. ed 1715. (24), 264 s. Londini Scanorum 1702. (58), 343, (23) s. Francofurd a M 1707. 1710. (38), 400, 26, 60 s. 1713. 1714.1715. Lipsiae 1709. 704 s. 1715.1719.1721. Gro-ningae 1712. Leipzig & Wolfenbuttel 1717. 1726. 1734. Ienae 1719.1721. (16), 642, (28) s. Francofurd a M 1719. 640 s. 1734. 2. ed Edinburgi 1724. XXII, (20), XI, 536 s. Cambridge 1726. Cantabrigiae 1735. XII, 380 s. Giessae 1728. 2. ed 1731. (32), 384, (64) s. 3. ed 1741. Lipsiae 1734. 640 s. 2. ed Londini 1737. XVI, 509 s. 3. ed 1748. XVI, 513 s. 4. ed 1758. XVI, 513 s. Basi-leae 1739. Geneve 1749. [NUC] 6. ed Lipsiae 1751. (18), XLII, 490, (20) s. 4. ed Francofurti & Lipsiae 1753. 5. ed 1758. X, 360 [= 471] s. 1775. XXXII, 398 s. Viennae, Pragae & Tergesd 1757. XXIV, 543 s. Vindobona; 1757. Ingolstadt 1759. Lipsiae 1759. 1769. Claudiopoli 1773. Lipsiae & Dresdae 1767. Lugduni Batavorum 1769. Overs: Einleitung zur Sitten- und Stats-Lehre [Leipzig] 1691, (58), 609 s [NUC], [annan utg:] ... zur Staats- und Sittenlehre, Leipzig 1691, [ny uppl] 1702, Einleitung zu den Pflichten aller Menschen, Leipzig 1721, [utdrag:] Die Gemein-schaftspflichten des Naturrechts, ausgewählte Stucke Frankfurt a M [1943], 39 s (Deutsche Rechtsden- ken, 5), 2. Auf] [1948], 40 s (ibid, 4 [a]); The whole duty of man according to the law of nature London 1691, (36), 338 s, 2. ed 1698, 336 s, 3. ed 1705, 338 s, 4. ed 1716, 387, (15) s [NUC], 5. ed 1735, (47), 288, (15) s, [6. ed] 1739, On die duty of man and citizen according to natural law, Cambridge 1991, XLfV, 183 s, [se även under De jure ... ovan]; Les devoirs de riiomme et des citoyens suivant la loi naturelle Berlin 1696, 374 s,... et du citoyen, tels qu'ils lui sont préscrits par la Amsterdam 1707, XL, (8), 376 s, 2. éd Amsterdam & Luxembourg 1708, 399 s, 3. éd Amsterdam 1715, LII, 424 s, 4. éd 1718, 5. éd 1723. 3. nouvelle éd 1722, 5. ed 17[34-]35, XLIX, 523 s, Basel 1722, Ulm 1723, 6. éd Londres 1741?, 6. éd Tré-voux/Londres 1741, Trévoux 1747, 1751, 6. éd Geneve 1748, Amsterdam & Leipzig 1756, Amsterdam 1760, Paris 1822, 1830; De gehele plicht des men-schen volgens de wet der nature, Utrecht 1706, De plichten van den mensch ten opsichte van de nature, en den burgerstaat..., 1708, [ny uppl] Amsterdam 1751 [enl Naamregister van de ... Nederduitsche boe-ken, 1788]; till ryska S:t Petersburg 1724, 1726; Et Menniskes og en Borgers Pligter efter Naturens Lov, Khvn 1742,508 s; Tvenne böcker om menniskians lef-nads och samlefnads plicht, försvenskade o jemförde med Sveriges lag ... utaf A Wilde Sthlm 1747, (8), 653 s; I doveri dell'uomo e del cittadino, tali che a lui dalla legge naturale sono prescritti, Venezia 1761–67, ... cittadino secondo la legge naturale, Napoli 1780, 320 s, 1785, 1789; till sp Burgos 1834. [Många otillräckligt belagda arb se K Luig, Zur Verbreitung des Naturrechts (Tijdschrift voor rechtsgeschiedenis, d 40, Groningen ... 1972), s 548-557, i Othmer, ovan a a, s 202-206, o Denzer, a a, s 362-366, samt art om P i Historisch-litterarisch-bibliographisches Magazin, hrsg vj G Meusel, St 2, Zurich 1790, s 22-64).] - Apo-logia pro se et suo libro adversus autorem libelli fa-mosi, cui titulus "Index quarundam novitatum Germanopoli [= Leipzig] 1674. 4:o. 86 s. [Möjligen förut tr Lund 1673; bemöter skrift av N Beckman riktad mot De jure naturae... 1672, se ovan.] - Copia me-morialis a regio Svecico residente Viennae S. M. Cae-sareae exhibiti in causa captivitatis Wilhelmi... [U o] 1674. [De legads scripta 15; enl NUC] – Specimen controversiarum circa jus naturale ipsi nuper mota-rum. Frankfurt a M. 1674. [Enl Denzer. Ny utg:] Up-salife [= Osnabruck?] 1678. (8), 270 s. – Epistola ad plur. reverendum atq; celeberrimum virum dn. d. Joh. Adamum Scherzerum ... super censura quapiam in librum suum iniqve lata. [Helmstedt 1674]. (23) s. [Undert Londini in Scania d. 17 Septembr. A. 1674.] [Annan utg] Hardervici 1674. 4:o. (19) s. - Discussio quorundam scriptorum Brandeburgicorum, quibus partim publico nomine, partim privato ausu Regiae Majestatis Sveciae consilia et actiones circa res Germaniae maligne traducuntur. [Sthlm] 1675. [Anon; alla uppl o övers enl arb nedan 1995; omtr där s 281–327.] [Ny utg] Stralsundiae [= ?] 1677. [2 var.] Övers: Beleuchtigung und Wiederlegung einiger Brandenburgischen Schrifften ... U o 1676. [Ny utg:] Beleuchtung ... 1677. – lssertationes academicae se-lectiores. Londini Scanorum 1675. (8), 792 s. [Nya utg:] Upsaliae [tr i Tyskland] 1677. (8), 608, (16) s. Ed nova auctior... Francofurti 1678. (8), 686, (26) s. Ana-lecta politica, quibus multas, raras, gravissimaeque hu-jus disciplinse quaesliones variis dissertationibus expli-cantur et enodantur. Amstetedami 1698. (8), 792 s. -Epistola ad amicos suos per Germaniam, super libello famoso, quem Nicolaus Beckmannus ... mentito nomine Veridici Constantis ... disseminavit. U o 1676. (76) s. [Enl NUC; till förf av Index, nämnt i Apologia ... 1674, med anl av De jure ... 1672.] -Johannis Rolled Palatini Scbarenschmidius vapulans. Stralsundiae 1678. 32 s. [Pseud; d:o.] - Johannis Rolled Palatini Discussio calumniarum, quas absurdissimas ... relega-lus e Suecia nequam Nicolaus Beckmannus per cau-sam defendendse farna: non ita pridem in vulgus spar-sit. Manhemii 1678. [Pseud; d:o. Enl Collijn. Ny utg:] ... Ad genuinum exemplar Manheimense. Lubecae 1678. 38 s. - Petri Dunaei p. t. in Academia Carolina pedelli secundarii Epistola ad virum famosissimum, Nicolaum Beckmannum ... super novissimis ipsius scriptis ... Londini Scanorum 1678. (26) s. [Pseud; d:o.] – Politica inculpata. Londini Scanorum [= ?] 1679. (12), 686, (26) s. - Basilii Hyperetae Historische und polidsche Beschreibung der Geistlichen Monar-chie des Pabstes. Hamburg 1679. 258 s. [Pseud; enl Meusel, ovan a a. Ingår sedan i Einleitung nedan 1682, T 2, Kap 12. Ny sep utg:] Polidsche Betrachtung der geistlichen Monarchie des Stuhls zu Rom mit An-merckungen. Halle 1714. [Ej pseud. Ny uppl] 1717. (34), 62, 380, 12 s. [NUC] Uber die Pabstthum. Neu bearb Quedlinburg 1839. Overs: Tractatus historicus de monarchia pontificis Romani, Francofurti a M 1688, 184 s [ej pseud, ingår sedan i Introductio .... översättn av Einleitung ...]; The history of popedom, containing the rise, progress, and decay thereof, &c, London 1691, 205 s [NUC]; Geestelijke monarchij van den Roomschen stoel, Amsterdam 1724 [enl Naamregister ...]; enl uppg även till fr. – Spicilegium controversiarum, circa jus naturse ipsi motarum. Francofurti 1680. 104 s. [Ur De jure natura ... 1672, se ovan.] – Einleitung zu der Historie der vornehms-ten Reiche und Staaten, so itziger Zeit in Europa sich befinden. 1–2. Franckfurt am Mayn 1682. [Enl NUC. Ny uppl:] 1. Zum andernmal gedruckt und verbessert ... 1684. 1 portr, (14), 895, (17) s. 2. Condnuirte Einleitung zu der Historie der vornebmsten Reiche und Staaten von Europa, worinnen des Königreichs Schweden Geschichte, und dessen ... Kriege inson-derheit beschrieben werden. 1686. (16), 988 s. [3 varianter, varav en med rättelser troligen tr senare.] Zum 2.-3. mal gedr 1689, 1693. 2: (16), 916, (12) s. [Ny tr] 1695. 4. mal gedruckt und mit einem Anhang vermehret... 1699. [Alltmer utökad av andra:] T 1–3, 1705–09. 1718. 1040 s. [British Library ...] Aufs neue nebst einem Anhang gedruckt 1719. (16), 1160, (60) s. [Vidare bl a:] [l]-4,1715–19.1728 ff. 1730 ff. 1746 ff. 1763 ff. [Ovan nämnda Anhang först sep:] Anhang der continuirten Einleitung ... Europa, einem neuen frantzösischen Scribenten, Antoine Varillas entgegen gesetzt. Frankfurt a M 1688. 62 s. Övers: Inledning till historien, angående de förnähmste rijker och stater, som för tijden vthi Europa stå oprätte, Sdilm 1680, 4:o, (8), 458 s [från manuskr]; Introduction å 1'histoire des princlpaux états, tels qu'ils sont aujourd'hui dans 1'Europe 1-2, Utrecht 1685, (16), 545, (84) s, 442, (38) s , 1687, (16), 393, 21, 445, (31) s, 1703, Franckfourt 1689, 760, (92) s, [alltmer utökad, bl a:] 1–2, Leide 1710, 1–4, Amsterdam 1710, Suite de lTntroduction å Utrecht 1688, (84), 624, 525, (93) s, 1689, Introduction a 1'histoire générale 1–6, Amsterdam 1721, 1–7, 1722, 1732, 1736, 1738, 1-8, 1743-45, ... l'histoire de 1'Asié, de 1'Afrique 1–3, Amsterdam 1735, 1738, 1739, ... 1'histoire möderne, 1-8, Paris 1753–56; Introductio ad historiam prasci-puorum regnorum, et statuum modernorum in Europa, Francofurti a M 1687, (10), 695, (9) s, 1688, 1700,1704,... historiam Europaeam, 2.-3. ed Ultrajecti 1693, 1702; Vervolgh van d'inleydingh tot de historie der voornaemste rijcken en staten van Europa, in-sonderheyd beschrijvende de geschiedenissen des koninghrijcks Sweeden Utrecht 1687, (14), 857, (55) s, [d 2 av 4?; ny uppl:] Historie der voornaemste rijken en staten welke ter deser tijd in Europa gevon-den vorden, d 2, 1703, (12), 857, (55) s; An introduction to the history of the principal kingdoms and sta-tes of Europé, London 1695, 538 s [NUC], 2. ed, with additions, 1697, (14), 515, (13) s, 3.-5. ed 1699,1700, 1702, 6. ed 1706, 670, (20) s [NUC], 7. ed 1711, (14), 646, (18) s, 8.-9. ed 1719, 1728, [andra utg:] 1748, 1764,1774,1782; övers av avd om Sverige: Innledning till swänska historien, med där till fogad ökning ställt emot en fransos, Antoine Varillas benämd, Ståkkholm 1688, (16), 934, (26) s, Till-ökning på Innledningen 48 s [= ovan nämnda Anhang], Inledning till svenska statens historie med vederbörlige tilökningar ... af J Wilde .... Sthlm 1738–43, 4:o, (12), 379, 564 s; The compleat history of Sweden London 1702, (7), 624, (8) s, Reprinted Folcroft, Pa., 1977, A short ac-count of the union betwixt Sweden, Denmark and Norway, which commenced about the year 1396 London 1702,4 s, [Edinburgh 1706]; Histoire de Sué-de, avant et depuis la fondation de la monarchie, nou-velle éd ... & continuée jusqu'å 1'année 1730, T 1-3, Amsterdam 1732, XXXVI, 404 s, 1 portr, XXII, 453 s, 1 portr, XXIV, 400, (47) s [1. uppl: T 5–7 av Introduction å 1'histoire générale ... 1732, se ovan], [alltmer utökad] 1743,1748; Einleitung in die Geschichte des Königreichs Schweden, nebst einer Fortsetzung bis zum Jahr 1750 Frankfurt am Mayn Sc Leipzig 1750. [Se vidare Denzer, a a.] - [Marinus Barledus?,] Georgii Castriotae, Scanderbeg vulgo dicti historia, compendio tradita ... [Upsala] 1684. 45 s. [Enl A A v Stiernman, Centuria secunda anonymorum 1726. Ny utg:] Upsala 1690. – Commentariorum de rebus Suecicis libri XXVI. ab expeditione Gustavi Adolfi regis in Germaniam ad abdicationem usque Christinas. Ultrajecti 1686. Fol. 1 portr, (14), 1044, (24) s. 2. ed Francofurti a M 1705. (16), 1064, (24) s. [NUC] [Ny tr] 1707. Overs: Sechs vnd zwantzig Bucher der schwedisch- und deutschen Kriegs-Geschichte von König Gustav Adolfs Feldzuge in Deutschland an, bisz zur Abdanckung der Königin Christina Franckfurt a M & Leipzig 1688. 1 portr, (12), 646, 758, (36) s. – Eris Scandlca, qua adversus libros de jure naturali et gen- tium objecta diluuntur. Francofurti a M 1686. 4:o. (12), 420, (14) s. [Nya utg:] U o [1706]. 398 s. [NUC. Ingår sedan i De jure naturae ... 1672, utg resp år, varav med egen paginering:] [Lipsiae] 1743. 373 s. – Discussio calumniarum S Pufendorfii, Eride Scandica, indicis errorum suorum causa ... instituta per Severin. Wildschutz ... Hamburgi 1687. 4:o. (8), 152 s. [Pseud.] - De habitu religionis Christianae ad vi tam civilem ... Bremae 1687. 4:o. (16), 224 s. [Företal dat Holmiae 1686.] Neudruck ... Stuttgart 1972. 2. ed 1692. (20), 312 s. 3. ed 1697. (24), 312 s. [Nya utg:] Tractatus de ... Jenae 1712. Bremae 1727. [Med tysk övers:] Frankfurt, Leipzig 1738. Övers: Von Natur und Eigenschafft der christl. Religion und Kirche in Anse-hen des burgerlichen Lebens und Staats Zwickau [Leipzig] 1688, (61), 396 s; Traité de la religion chré-tienne par rapport ä la vie civile, Utrecht 1690, 235 s; Traitté de la nature de la religion chrédenne å 1'égard de la société civile Francfort sur 1'Oder 1690, 167 [= 267] s; Van de Christelyke religion, Utrecht 1692; Of the nature and qualification of religion, in refe-rence to civil society, London 1698, 182 s [NUC], Of the relation between church and state: or, How far Christian and civil life affect each other, London 1719, XXIII, 173, VI s [NUC]. [Se även Denzer, a a.] -Josuae Scbwartzir... Dissertatio epistolica ad eximium unum juvencum Severinum Wildschyssium privig-num suum. Hamburgi 1688. 4:o. (72) s. [Pseud; stridsskrift med anl av De jure naturae ... 1672.] – Jurisconsulti Nicolai Beckmanni ad V. C. Severin. Wildschutz Malmogiensem Scandum epistola in quå ipsi cordicitus gratulatur de devicto &c triumphato Pufen-dorfio. Hamburgi 1688. 4:o. 120 s. [Pseud; d:o.] -Commentatio super invenusto Veneris Lipsicae pullo, Valentini Alberti, professoris Lipsiensis, calumniis & ineptiis opposita. Francofurti a M 1688. 4:o. 56 s.  – Epistolae duae, super censura in ephemeridi-bus eruditorum Parisiensibus 8c Bibliotheca universala de qvibusdam suorum scriptorum locis data, ad ... Adamum Recbenbergium. Lipsiae 1688. 4:o. 19 s. [Med anl av en recension av Commentariorum ... 1688, se ovan.] – De rebus gestis Friderici Wilhelm Magni, electoris Brandenburgici, commentariorum libri novendecim. Vol 1–2. Berolini 1695. Fol. (12), 1634 s. [Senare utg:] Lipsiae et Berolini 1733. (10), 1314, (84) s, Index ... (84) s. Berolini 1784, 1795. Övers: Friedrich Wilhelms des grossen Chur-Furstens zu Brandenburg Leben und Thaten, Berlin und Franckfurt 1710, (8), 1256 s; till ryska enl Warmholtz, nr 5145. [Se även Denzer, a a.] – Jus feciale divinum sive de consensu et dissensu protestandum exercitatio posthuma. Lubecae [=?] 1695. 384 s. [2 var.] [Ny utg] Franckfurt 1721. Övers: Heillges Religions-Recht, dar-innen angezeigt wird, in welchen Lehr-Puncten die Protestanten einig sind Franckfurt a. d. Oder 1696, 464, (15) s; The divine feudal law, Or, Covenants with mankind, represented London 1703, 365 s, A view of the principles of the Lutheran churches 1714, (8), 270 s, 2. ed s å. [Se även Denzer, a a.] – De rebus a Carolo Gustavo Sveciae rege gestis commentariorum libri septem ... Norimbergae 1696. Fol. (8), 626, 53, (9) s, 128 kopparst. [Nya utg:] 1724. 1729. 1792. Övers: Sieben Bucher von denen Thaten Carl Gustavs Königs in Schweden .... Niirnberg 1697, (8), 734, (66), 24 s .... 1792; Histoire du régne de Charles Gus-tave roy de Svede comprise en sept commentaires Nuremberg 1697, (8), 752, (35), (9) s 1792; Sju böcker om konung Carl X Gustafs bragder, Sthlm 19[13-]15, 698 s, 125 pl. – Appendix thematum quo-rundam selectiorum ex illustris Pufendorfii officiis excerptorum, Sc publicis disputationibus in Academiå Giessensi a. a. MDCCCII1. & IV. vendlatorum. Holmiae 1707. 94 s. – Dissertatio de fcederibus inter Sueci-am et Galliam. Adjectum est suffragium in Senalo regio ... 1671 exhibitum ... Hagas 1708. 90 s. [Från 1680?] Övers: Dissertation ... sur les alliances entré la France et la Suéde La Haye 1709, (8), 117 s, [ny utg:] Recherches sur les alliances et les interéts entré .... Amsterdam 1745 [enl Warmholtz, nr 8533]; A discourse ... upon the alliances between Sweden and France London 1709, V, 72, V, 96 s, o i French faith threatening and pernicious to all Europé London 1744 ; i utdrag: [Sveriges förhållande till Frankrike 1670-83] (Sanning och nöje, 1780, Sthlm, 4:o, s 515-520). – Unvorgreiffliches Bedencken wegen Information eines Knaben von Condidon. [Helm-stedt?] 1721. (32) s. [NUC. Trots utsatt namn även tillskr Esaias P; se arb 1995.] - Unvorgreifliches Bedencken uber das Project derer deputirten des Predi-ger-Standes betreffend die Abschaffung der Cartesia-nischen Philosophie (Schwedische Bibliodiec, [utg av C Nettelbladt,] St 2, Sthlm und Leipzig 1728, 4:o, s 102-113; anon). – Biga litterär. ... ad il. Pregitzerum consiliarium Wirtenbergicum (ibid, 5, 1736, s 89–96). – De rebus gestis Friderici terdi, Electoris Branden-burgici, post primi Borussiae regis, commentariorum libri tres ... Fragmentum posthumum ... [Utg av F v Hemberg.] Berolini 1784. Fol. 282 s. [Enl Catalogue general... Bibliothéque nauonale, Paris 1897 ff; enl W Heinsius, Allgemeines Bucherlexikon, 1812, även en utg 1734, i övr okänd.] - Briefe ... an Christian Tho-masius (1687–1693). Hrsg und erklärt v E Gigas. München u. Leipzig 1897. 78 s. (Historische Bibliothek hrsg von der Redaktion der Historischen Zeitschrift, Bd 2.) - On the natural state of man. Lewiston ... 1990. 140 s. (Studies in the history of philosophy.) [Akad avh Lund 1674 i övers.] – Kleine Vbrlräge und Schriften. Texte zu Geschichte, Pädagogik, Philosophie, Kirche und Völkerrecht. Hrsg und eingeleitet v D Döring. Frankfurt a M 1995. 586 s. (lus commune, Veröffentlichungen des Max-Planck-Instituts Sonderhefte, Studien zur Europäischen Recbtsgeschichte 72.) [1. tr av Vorträge vor dem Collegium Anthologi-cum in Leipzig (1655–1658) samt omtr av sällsynta arb, vissa efter originalmanuskr.] – Akad avh i Heidelberg 1662–67 samt 8 st i Lund 1669, 1672–74 o 1676; ett rektorsprogram vid LU 4/1 1671; utg brev för-teckn i D Döring, nedan a a, s 214–217. – Ej återfunna skrifter har ofta återgivits efter goda bibliogr källor (en ensam om denna är nämnd), mer eller mindre fullständigt; för de otillräckligt belagda, de flesta utdrag o alla kommenterande utg hänvisas till ovan anförda litteratur, i sht av Denzer, Luig o Othmer, vilka redovisar vad som funnits enligt bibliografier o kataloger, dock främst tyska o utan närmare bibliogr uppg.

Utgivit:] Laurenberg, Graecia antiqua. Amstelodami 1660. Tv-8:o. 62 s, 31 kartbl. [Ny utg] 1661. 8:o. (12), 29 s, 31 kartbl. Även i J Gronovius, Thesaurus Grsecarum antiquitatum vol 4, Lugduni Batavorum 1699, fol, s 7–83; anon. – J [van Meurs] Meursius, Miscellanea Laconica, sive Variarum antiquitatum Laconicarum libri kV. Nunc primum ed. Amstelodami 1661. 4:o. (8), 337, (20) s. Även ibid, vol 5, 1699, s 2280–2495. – Dens, Ceramicus geminus, sive de Ceramici Atheniensium utriusque antiquitatibus liber singularis. Nunc primum ed. Trajecd ad Rhenum 1663. 4:o. (8), 96, (88) s. Även ibid, vol 4, 1699, s 956–1015; anon.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica; Likv ser 30, allt i RA.

J E Almquist, S P o Nicolaus Beckman. En akad fejd på 1670-talet (Lychnos 1941); T Behme, S P: Naturrecht und Staat (1995); H Denzer, Moralphilosophie und Naturrecht bei S P (1972); D Drull, Heidelberger Gelehrtenlexikon 1652–1802 (1991); D Döring, Pufendorf-Studien. Beiträge zur Biographie S v P;s und zu seiner Entwicklung als Historiker und theologischer Schriftsteller (1992) o där anf källor o litt; Ekonomporträtt, ed C Jonung o A-C Ståhlberg (1990); L Krieger, The politics of discretion. P and the acceptance of natural law (1965); B Lindberg, Naturrätten i Uppsala 1655–1720 (1976); dens, Haquin Spegel o S P (Lychnos 1977–1978); O Malmström, S P o hans arbeten i Sveriges hist (1899); H Medick, Naturzustand und Naturgeschichte der burgerlichen Gesellschaft (1981); K Å Modéer, S P som domare i Skåne – Ett arkivfynd berättar (Elbogen 1986); A Petzäll, S P o den praktiska filosofien (OoB 1941); J Rosén, LU:s hist, 1 (1968); A Stade, Erik Dahlbergh o Carl X Gustafs krigshist (1967); StRR; S v P 1632–1982. Ett rättshist symposium i Lund 15–16 jan 1982, ed K Å Modéer (1986); H v Treitschke, S P (Preussische Jahrböcher, 35, 1875); H Welzel, Die Naturrechtslehre S P:s (1958) (1986). – Esaias v P: Allgemeine deutsche Biographie, 26 (1888); J Bérenger, E P. En anhängare under Karl XI:s tid av förbund med Frankrike (KFÅ 1978); D Döring, ovan a a, s 226ff; B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660–1664 (1932); dens, Sveriges yttre politik 1664-1668, 1–2 (1949); dens, Sveriges yttre politik 1668–1672, 1–2 (1961); B-C Fiedler, Die Verwaltung der Herzogtümer Bremen und Verden in der Schwedenzeit 1652–1712 (1987); A Grape, Magnus Gabriel De la Gardie, Isaac Vossius o Codex argenteus (Symbola litteraria. Hylln:skr till UU, 1927); S Grauers, Bidr till känned.en om det karolinska enväldets uppkomst (GHÅ, 32, 1926); R Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675–1679 (1943); G Landberg, 1648–1697 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:3, 1952); Das Tagebush E P:s, schwedischen Residenten am Kaiserhofe von 1671–74 (Mitteilungen des Instituts fur österreichischen Gesichtsforschung, 37 1916–17); Sv biogr lex, N F, 8 (1879–81); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Samuel Pufendorf, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7421, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindberg), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7421
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Samuel Pufendorf, von, urn:sbl:7421, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindberg), hämtad 2024-04-16.