Biografi

Påhlman, släkt, som enligt uppgift (Palmskiöld) skall härstamma från Westfalen, där det i Hille i grevskapet Ravensberg funnits en släkt Pohlman (Elgenstierna). Flera personer, bl a rådsherrar, bar namnet i Reval vid mitten och slutet av 1500-talet. Denna släkts äldste kände stamfar var Hans Polman, amtskrivare i Padis (Kloostri), S:t Mattias, Estland, vilken var far till (Genealogisches Handbuch hänvisn till Ratsprot 11 okt 1603, Revals stadsarkiv) Jürgen Polman (levde 1632, död senast 1641) som 1598 köpte godset Pigant (Piigandi), Kannapäh, Livland, vilket han dock sedermera förlorade. Han gick 1600 i Karl IX:s tjänst och blev senast 1601 hauptman på Anzen (Anstla), Livland, samt 1613 befallningsman på Padis. Han innehade 1604–19 som förläning delar av Sääksmäki sn, Tavastland, och erhöll 1624 som förläning och 1631 som donation byn Oethel (Öötla), S:t Petri, Estland, vilken 1641 fick behållas av hans änka. Hans son överstelöjtnanten Claus Pohlman på Oethel (levde 1676) blev stamfar till en släktgren som immatrikulerades på riddarhuset i Reval men som utdog 1898.

En annan son till Jörgen Polman var Jörran Pollman (f 1597, d före 1636), som blev kapten vid Kronobergs regemente 1623, överkvartermästare 1629 och enligt uppgift slutligen major. Han blev omkr 1623 genom gifte ägare till säteriet Ugglansryd, Ryssby, Kron, som förblev i släkten P:s ägo till 1798. Dennes son, ryttmästaren vid Smålands kavalleriregemente Johan Polman (d 1693), adlades P1650 tillsammans med en bror. Son till Johan P var Carl Gustaf P (1679–1757) som 1696 blev volontär och 1708 premiärkapten vid Kronobergs regemente. Han deltog i Karl XII:s krig och var 1709–23 i rysk fångenskap. Han fick överstelöjtnants titel 1740.

Sonson till Carl Gustaf P var Otto Fredrik P (1785–1822) som utexaminerades från Krigsakademin på Karlberg 1802 och gjorde militär karriär. Han blev premiärlöjtnant vid Finska gardet 1809, kapten vid Andra gardet 1810, adjutant hos kronprins Karl Johan 1811, major i armén och vice kommendant på Karlstens fästning 1813, överstelöjtnant 1817 och överste 1822. Han deltog i kriget 1808–09 i Finland och Västerbotten och i Tyskland och Norge 1813–14. Strax före sin död blev han t f landshövding i Östergötlands län.

Otto Fredrik P var mycket aktiv i riddar-husets riksdagsförhandlingar. Han var ledamot av statsutskottet 1809–10, 1810–15 och 1817–18, av bankoutskottet 1809–10 och av talmanskonferensen 1810, 1815 och 1817–18. Han var statsrevisor vid riksdagarna 1809–10, 1810 och 1815 samt fullmäktig i Riksgäldskontoret från 1818.

Mest uppmärksammad har Otto Fredrik P blivit som kraftfull försvarare av judarna vid attackerna mot dessa under riksdagen 1815. De fåtaliga judarna i Sverige gjordes av främst borgarståndet till syndabockar för den ekonomiska krisen efter Napoleonkrigens och kontinentalsystemets slut. Bl a anklagades de för att ha bidragit till krisen genom att främst ägna sig åt överflöds- och annan importhandel. Krav restes bl a på invandringsförbud och från vissa håll tom på utvisning. P hävdade att anklagelserna var lögnaktiga och orsakade av konkurrensavund. Han hävdade att judereglementets restriktioner borde slopas och judarna ges medborgerliga rättigheter och rätt att fritt välja näringsfång, vilket skulle gynna landet. P:s memorial väckte stor bitterhet hos borgarståndet, inte minst genom att han antydde att det snarare var de sv köpmännen och hantverkarna som gav exempel på ett utsvävande leverne och att detta var grunden till ökad lyxkonsumtion, medan judarna iakttog den största enkelhet i sin livsföring tills de hunnit förvärva en förmögenhet. Borgarståndet såg detta som ett påhopp på de sv köpmännen, och kronprinsen – som varit ovetande om sin adjutants och påstådda språkrörs aktion – försökte gjuta olja på vågorna. Borgarståndet sökte även förgäves få P bestraffad av sitt eget stånd.

Brorson till Otto Fredrik P var löjtnanten vid Dalregementet Otto Magnus P (1811–73) som efter avslutad krigstjänst 1841 under flera år var lärare vid kejserliga kadettskolan i S:t Petersburg. Tack vare sin vackra handstil anförtroddes han även att bli lärare i skrivning, och han utvecklade en skrivmetod som han 1846 började undervisa efter. Snart återkommen till Sverige började han helt ägna sig åt skrivundervisning. Hans skrivmetod bestod av två enkla grundformer, ett rakt streck och en halvoval, efter vilka alla bokstäver sedan kunde bildas. Metoden blev epokgörande och den innebar en förenkling och förkortning av inlärningstiden och resulterade även i en vackrare och jämnare handstil.

Otto Magnus P:s söner Otto Ottosson P (1853–1915) och John Magnus Ottosson P (1860–1945) grundade 1881 Bröderna P:s skrifinstitut i Sthlm med faderns skrivmetod, som de grundligt bearbetade och rationaliserade, som bas för undervisningen. Enligt upphovsmännen lyftes skrivningen därmed från att ha varit ett övningsämne till att bli ett läroämne som tog intellektet i anspråk. Metoden väckte uppmärksamhet men också motstånd, beskrivet av John P i Striden om den påhlmanska skrivmetoden: till en omstridd undervisningsfrågas historia (1924). Bröderna delade upp lärarverksamheten mellan sig så att John P ägnade sig åt Sthlm med omnejd och Otto P åt resten av landet. Ett antal filialer – de flesta kortlivade – öppnades i Sverige och utlandet vid mitten av 1880-talet, innan Otto P 1887 med hjälp av danskt statsanslag öppnade en avdelning i Khvn. Denna gjordes 1891 ekonomiskt oberoende av moderföretaget i Sthlm och ombildades 1895 till ett fullständigt handelsinstitut, lett av Otto P till hans död.

John P blev 1887 ensam ledare och 1891 ensam innehavare av Sthlmsskolan som han sistnämnda år ombildade till Bröderna P:s handelsinstitut. Han fortsatte att intressera sig för skrivundervisningen, och brödernas skrivmetod spreds även till grannländerna och söderut i Europa. Under åren undervisade John P personligen bl a ett stort antal militärer, såväl befäl som manskap.

Skolan utvecklades emellertid främst genom rent merkantil undervisningsverksamhet, vilken låg helt i privata händer. John P ansåg att det fanns behov av en ettårig handelsskola av hög kvalitet som skulle vända sig till en elevkrets som av ekonomiska och förkunskapsskäl inte kunde börja på de tvååriga kurserna vid Schartaus handelsinstitut i Sthlm eller Gbgs handelsinstitut. Han utarbetade själv en kursplan som innebar att undervisning endast gavs i modersmålet och de merkantila ämnena, medan främmande språk gjordes till valfria kvällsämnen. Försöket slog väl ut och kom att få efterföljare.

John P uppmärksammade även företagsledares klagomål på de anställdas bristande kunskaper i såväl s k utegöromål som praktisk kontorsteknik. Han anammade de nya idéer, med bl a åskådningsmaterial i undervisningen, som vuxit fram inom de allmänna skolorna, och blev även inspirerad av besök på skolor i Köln och Liège. Han lät därför inrätta särskilda avdelningar för tull och spedition liksom post-, järnvägs- och ångbåtskontor samt slutligen ett modernt s k mönsterkontor (1899) där eleverna fick praktisk utbildning. En särskild bankkurs infördes även 1907 som förutom viss teoretisk undervisning även erbjöd tjänstgöring i en imiterad fullständig bank. Efter beslut om att tvåårig handelsgymnasieutbildning skulle ge rätt till inträde vid vissa ämbetsverk och kompetens som reservofficersvolontär, inrättades 1912 ett tvåårigt handelsgymnasium som komplement till den tidigare undervisningen. Denna nya verksamhet nedlades dock 1923 bl a på grund av lokalbrist.

Statsmakterna hade alltmer börjat intressera sig för praktisk utbildning, vilket bl a manifesterade sig i 1918 års skolreform. Det P:ska handelsinstitutet blev följande år den första privata handelsskola som fick statsunderstöd och sattes därigenom också under Skolöverstyrelsens överinseende. En särskild studierektor tillsattes 1923 och under 1920-talet tillkom en rad nya yrkeskurser liksom korrespondenskurser och populärt hållna s k medborgarkurser (1924), som meddelade undervisning i bl a skattelagstiftning, kommunal- och statskunskap, familjerätt, nationalekonomi samt förhandlings- och diskussionsteknik. Efter att ha haft lokaler på skilda ställen i Sthlm flyttade skolan 1930 till ett eget större byggnadskomplex på Sveavägen.

John P ombildade 1923 verksamheten till ab och kvarstod som VD till sin död. Han överlät 1933 rektorskapet på sin son John Magnus Gösta P (1895–1963) som blivit jur kand 1920 och varit tf borgmästare bl a i Sigtuna samt drivit advokatpraktik i Sthlm 1925–35. Gösta P kunde med statsanslag åka på studieresa 1920–21 i Europa och USA och studera handelsundervisning och var från 1921 knuten som lärare vid institutet. Han kvarstod som rektor till 1962 då han efterträddes av sonen Ragnar P (f 1926).

Gösta P intresserade sig tidigt för stilgranskning och verkade som skriftexpert åt domstolar och andra myndigheter. Under hans rektorat introducerades en rad nya kurser, bl a en för försäkringsinspektörer (1933), en detaljhandelskurs (1937), den första handelsresandekursen i Sverige (1942) och den första abonnenttelefonistkursen (1947). En föreläsningsserie om "näringsidkarens vardagsjuridik" började 1952 och en kvällskurs i umgängespsykologi 1961, vilket ämne redan ingått i den tvååriga handelskurs med försäljningsteknisk betoning som igångsatts 1944 som svar på behovet av grundutbildning i reklam- och försäljningsyrken. Från 1950 erhöll institutet statsbidrag för samtliga sina kurser och från s å även bidrag från Sthlms stad.

Genom åren har ett stort antal personer verksamma på olika nivåer i det kommersiella livet fått sin utbildning vid P:s handelsinstitut. Redan 1926 var det totala elevantalet räknat sedan starten över 82 000.

Bror till Gösta P var majoren John Otto Daniel P (1892–1979) som efter avslutad militär bana var lärare vid det P:ska handelsinstitutet 1938–65. John P var i ungdomen verksam som tävlingsryttare och senare som idrottsledare.

Författare

CHC

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: B Bexell, En bok om Ryssby (1978); Bröderna P:s handelsinst 1846. 1881–1891–1921 (1921); Bröderna P:s Sthlm 50 år 1881–1931 (1931); Bröderna P:s handelsinst 1881–1941 ... (1941); Bröderna P:s handelsinst 1881–1956 (1956); Bröderna P:s handelsinst, årsredogörelser; Est- und Livländische Brieflade. Ein Sammlung von Urkunden zur Adels- und Gutergeschichte 2 (1861); Genealogisches Handbuch der baldschen Ritterschaften, 2–3 (1929–30); Revaler Regesten ... 1500-1807 (1966).

Hans Polman, ursprunget o anknytningen till Reval: Palmskiöld 232, UUB; Briefe und Urkunden zur Geschichte Livlands in den Jahren 1558–1562 4 (1873); Das Revaler Burgerbuch 1409–1624. Publikationen aus dem Revaler Stadtarchiv, 6 (1932); Das Revaler Ratsurteilsbuch (Register van affsproken) 1515-1554 (1952).

Jürgen Polman (d senast 1641): Biographica o RR, RA; Der älteste Schwedische Kataster Liv- und Estlands ... (1882); Die älteste Schwedische Landrevision Livlands (1601) (1933); H v Hagemeister, Materialen zu einer Geschichte der Landguter Livlands, 2 (1837); Hefte zur Landeskunde Estlands, 1. Das Dor-pater Land 1624/27 (1965), 2. Das Pernauer Land 1624 (1967) o 4. Die Revision Livlands 1638. Estnisches Siedlungsgebiet 2 (1969); Lokalf.

Claus Pohlman: Biographica; Livländska donationskontoret FI b 3):3, nr 4; Reduktionskomm i Estland FI:15,f389ff;alltiRA.

Jörran Pollman (d före 1636): Frälseg; G Hyltén-Cavallius, K Kronobergs reg:s officerskår ... 1623–1896 (1897); P G Vejde, Kronobergs läns herrgårdar (1929), s 338 ff. Johan P(d 1693): Frälseg.

Carl Gustaf P: Hyltén-Cavallius, a a; Lewenhaupt.

Otto Fredrik P: P G Andreen, Politik o finansväsen ... 1, 1815–1818 (1958); S Carlsson, Ståndssamhälle och ståndspersoner 1700–1865 (1949); H E Charlotta, Dagbok, 9 (1942); Hulthander; N Nilsson-Stjernquist, Ständerna, statsregler:en o förvaltn:en ... 1809-1844 (1946); Personreg till Rikets ständers prot för tiden fr o m år 1809 t o m år 1866 (1935); Sv boklex 1700–1829. Rättegångshandl:ar (1958) o Riksdagshandl:ar (1961); H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen, 2 (1889); H Valentin, Judarnas hist i Sverige (1924).

John Magnus Gösta P: Nekr:er i DN och SvD 14 juni 1963.

John Otto Daniel P: Nekr:er i SvD 27 o 30 jan 1979.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Påhlman, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7430, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7430
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Påhlman, släkt, urn:sbl:7430, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2024-04-18.