Meriter

Olaus Laurentii (Olof Larsson), d 25 juni 1438 i Nyköping (DS 3834). Baccalaureus in artibus vid univ i Prag 07, inskr vid univ i Leipzig vinterterminen 09, mag in artibus där 28 dec 09, baccalaureus in decretis vid univ i Paris (DS 3834), kanik i Uppsala o Strängnäs, kh i Spånga, Sth, vald till domprost i Uppsala hösten 17, providerad 12 juli 18, troligen kh i Tärna, Vm, vald till ärkebiskop i Uppsala 12 febr 32, providerad 7 maj 32, vigd i Rom 18 maj 32.

Biografi

O var från Trögd i södra Uppland och sannolikt av ofrälse härkomst. Hans utbildning var ovanligt bred med examina från tre universitet. Hösten 1417 valde domkapitlet i Uppsala honom till domprost. Utnämningen stadfästes av ärkebiskopen, men O skaffade sig följande år även påvens bekräftelse på sitt ämbete. Han ansåg tydligen det vara säkrast att följa gammal sedvana och få utnämningen av påven, även om detta kostade, när det gällde både resor och avgifter till kurian.

Ärkebiskop i Uppsala var vid O:s utnämning den danske adelsmannen Johannes Gerechini (bd 20) som nått denna position genom unionskungen Erik av Pommerns agerande. Sommaren 1419 inträffade dock en brytning mellan kungen och ärkebiskopen. I sept s å övertog Uppsala domkapitel med O i spetsen förvaltningen av ärkestiftet på kungens uppmaning, eftersom Johannes misstänktes för att ha förskingrat kyrkans egendom. Kort därefter for O till kurian för att söka få ärkebiskopen avsatt. Julafton 1420 var O i Riga för att till ärkebiskopen där överlämna kurians uppdrag att rannsaka i tvisten mellan Johannes och kung Erik. I mars 1421 var O tillbaka i Uppsala och uppdrog åt en präst att förelägga Johannes Gerechini stämningen.

Det framgår inte om O och hans chef råkat i personliga motsättningar eller om O handlade enbart enligt kungens direktiv. Domkapitlet samlade i varje fall bevismaterial om Johannes Gerechinis föga kyrkliga leverne; man fruktade att han skulle komma tillbaka till Uppsala, men kungens hövitsman i Sthlm skickade lugnande försäkringar. Lösningen blev först att Johannes avgick hösten 1421, och i mars 1422 avsattes han också av påven. Sannolikt var det O som utverkade detta beslut, eftersom han i april s å betalade 500 floriner till kurian, vilka utgjorde halva avgiften för utnämningen av näste ärkebiskop, Vadstenamunken Johannes Haquini (bd 20). Utnämningen av denne var kungens verk. Under 1420-talet vistades O i flera omgångar vid kurian – han var i Rom 1425–okt 1426, april 1427, juni och okt 1429 samt i jan 1431. Han kan knappast ha varit mycket i Uppsala. Eftersom kung Erik hade goda förbindelser med påven och kurian, måste O också ha varit väl känd av kungen och hade förmodligen uträttat uppdrag åt denne.

Johannes Haquini avled 9 febr 1432. Tre dagar senare valde Uppsalakapitlet "per viam inspirationis" sin domprost till ärkebiskop. Valsättet innebar att ingen enskild behövde stå till svars för sin röst – man visade en enig front. Uppenbarligen insåg domkapitlet att det var djärvt att företa ärkebiskopsval utan att kungens åsikt inhämtades – kungen hade haft stort inflytande på biskopsvalen i de nordiska länderna. Sannolikt förlitade man sig på att O stod väl till boks hos kung Erik sedan han medverkat till att få bort Johannes Gerechini. Avsikten med tillvägagångssättet var dock att återuppliva den fria valrätten, även om man inte omedelbart framförde detta. Den valde var väl hemmastadd vid kurian och borde ha goda utsikter att få valet bekräftat av påven. O befann sig i Uppsala 12 febr men avreste strax därefter till Rom. Domkapitlet skrev ett diplomatiskt brev till kungen, som emellertid på andra vägar hört om dödsfallet; han föreslog biskop Tomas av Strängnäs till ny ärkebiskop. Uppsalakapitlet sade sig veta att biskop Tomas inte ville komma i fråga, och kungen föreslog då biskop Arnold av Bergen. Båda dessa hade haft ett gott samarbete med kung Erik, som använde biskopar för politiska uppdrag och därför ville ha sina betrodda män på dessa ämbeten.

Skriftväxlingen mellan kungen och Uppsala tog över en månad. O hann därför både få påvens bekräftelse på sin värdighet och bli vigd innan kungens bud hade hunnit lägga fram dennes version. Kungen klagade då genom sina danska biskopar hos påven över att O fräckt hade brutit mot den goda gamla vanan att domkapitlen skulle fråga kungen om en lämplig person att välja till biskop. Ärkebiskopen i Sverige var näst kungen den förnämste i riket och ställföreträdande styresman i kungens frånvaro, vilket gjorde personvalet mycket viktigt. O hade gjort sig misstänkt genom att väljas i smyg och sedan skaffa sig påvens bekräftelse genom att falskt utge sig för att vara kungens kaplan och ha dennes samtycke.

Påven Eugenius IV var dock inte lätt att rubba från ett beslut. Han lät hälsa kungen att O hade fått ämbetet för sina förtjänsters skull och därmed skulle saken vara utagerad. O fick dock vistas utomlands ett par år och processa vid kurian. Kungens ärkebiskopskandidat Arnold av Bergen bemäktigade sig Uppsalastolen, och när han avled ersatte Erik honom med prosten Torlav från Bergen. O hade visserligen skickligt drivit igenom sin utnämning, men kungen hade den militära makten och ämnade inte släppa sitt inflytande över biskopsvalen. O fick ett ljumt stöd från övriga sv biskopar. Biskopen av Åbo lånade honom pengar till Romresan, men det var innan kungens motstånd blivit uppenbart.

I början av 1434 vistades O i närheten av Basel, där det nya reformkonsiliet just hade triumferat över påven. Västeuropas prelater strömmade till Basel. O hade två ombud i staden, och han övervägde att lägga fram sin sak vid konsiliet, trots att processen pågick vid kurian, där han själv kände sig mer hemma. Han visste inte heller hur det skulle gå med stridigheterna mellan påven och konsiliet eller på vilken sida kung Erik skulle ställa sig, om det blev en ny schism. O ville inte själv infinna sig i Basel utan bara bevaka situationen – han var tydligen ingen övertygad anhängare av konsilieidéerna. I febr bestämde han sig dock för att dra sin sak inför konsiliet, även om han i brev till påven uppgav att det var Uppsalakapitlet som gjort det på eget initiativ. I ett intressant brev från O:s ombud i Basel, Uppsala-kaniken Kristoffer Larsson, som var övertygad om att konsiliet var kyrkans högsta instans och kunde hjälpa O, uppmanades denne dels att snarast infinna sig vid konsiliet för att få viktiga upplysningar av den vänligt sinnade kardinalen av Arles, dels resa hem till Uppsala för att gjuta mod i sina anhängare. Kristoffer skrev att kungen troligen inte skulle vidtaga några åtgärder, och i värsta fall kunde Bengt Jönsson (Oxenstierna) på Salsta säkert försvara O några dagar, om det behövdes. O kunde tydligen känna sig säker på stöd av Upplandsadeln, vilket tyder på att Uppsalakapitlets val inte bara hade kyrkopolitiska aspekter utan också hade något samband med den sv adelns växande motstånd mot Erik av Pommern.

O infann sig vid konsiliet 23 juli 1434. Han vistades där några månader men omtalades i början av okt som frånvarande. Engelbrekts uppror i juni hade drivit iväg kungens folk från Uppsala. Det verkar som om O på hemvägen skulle ha sammanträffat med kung Erik. Tvisten mellan dem bilades i varje fall, ehuru inget är känt om hur. För kungen var det säkert lugnare att som ärkebiskop i Uppsala få den för honom välkände och tidigare samarbetsvillige O än en eventuell lierad med Engelbrekt. Någon direkt koppling mellan Engelbrekts uppror och O:s kamp för sitt ämbete kan knappast göras, även om O i en redogörelse till konsiliet skrev att upprorsmännen i lika mån önskat landets och kyrkans frihet. Ärkebiskopsvalet 1432 och upproret 1434 var snarare båda symptom på missnöje med olika sidor av kungens regeringssätt. Trots att O vunnit ärkestolen genom Engelbrekt, arbetade han efter hemkomsten för fortsatt samförstånd med kungen och unionens fortbestånd.

Under O:s ärkebiskopstid tillämpade kyrkan i Sverige Baselkonsiliets dekret om fria val till kyrkliga ämbeten och förbud mot att betala avgifter till kurian i Rom i samband med utnämningar; i övrigt höll man fast vid påven. Dessa två förändringar minskade kungens inflytande över kyrkan via Rom. Domkapitlen valde biskopar som uppsökte ärkebiskopen för att få bekräftelse på valet i stället för att resa till kurian och betala dryga avgifter för påvlig utnämning.

O fick inte mycket tid att ägna sig åt kyrkliga frågor. Kyrkans män var knappast entusiastiska över Engelbrekt, även om de drog nytta av honom. De jämförde hans bondehär med hussiterna i Böhmen. Problemet var att få kungen att regera med sv rådets råd – biskoparna ingick i rådet – och ge slottslänen till svenskar, helst rådsmedlemmar. Det är inte känt exakt när O kom hem efter sin treåriga vistelse utomlands, men våren 1435 började han verka i fredlig riktning. I början av maj var han i Halmstad och förhandlade med danska rådet. I juni invigde han den ombyggda domkyrkan i Uppsala. På hösten s å nådde man i Sthlm fram till en överenskommelse med kungen, vars position stärktes av den flotta han medförde. Snart visade kungen att han inte tänkte hålla den kompromiss som inneburit att svenskarna avstått från flera av sina krav. O övergick då till upprorspartiet. I Arboga 11 jan 1436 uppsades kung Erik lydnad av rådet med ärkebiskopen i spetsen, och man sökte i stället nå samförstånd om unionen tillsammans med de danska kollegerna.

Engelbrekts andra krigståg blev inte särskilt framgångsrikt, och han röjdes ur vägen av Magnus Bengtsson (Natt och Dag; bd 26). Engelbrekts efterträdare som krigsherre i Sverige blev Karl Knutsson (Bonde), utnämnd till marsk av kung Erik vid Stockholmsmötet. Hur det personliga förhållandet mellan marsken och O utvecklades är okänt. En senare tradition uppgav att Karl Knutsson låg bakom O:s död. Den på 1470-talet verksamme historieskrivaren Ericus Olai (bd 14) berättar att O förgiftades av mandelmjölk, som skickats honom "av en styrande herre i riket", d v s Karl Knutsson. O hade dock ställt sig på marskens sida i striden mot Engelbrekts vapenbroder Erik Puke som avrättades 1437. Somliga tycks ha ansett att O engagerat sig för hårt i denna sak och därigenom gjort sig olämplig för altartjänst. I maj 1438 beviljade påven en supplik av O, där det uppgavs att denne för säkerhets skull avhållit sig från att handha sakramenten, även om han själv inte menade sig ha handlat orätt, då han uppmanade marsken att ingripa mot Puke, som var en djävulens son och utgjorde en fara för kyrkan och alla fredliga människor i landet. O hade kvar sin gamla förankring vid den romerska kurian och var ingen anhängare av Baselkonsiliet, som vid denna tid bröt helt med Rom.

O:s stora mål var tydligen att bli ärkebiskop, men han fick inte många tillfällen att utöva sitt ämbetes kyrkliga del, eftersom han blev djupt invecklad i de politiska striderna i Sverige. Det var med rätta kung Erik beskrev ärkebiskopen som ett slags viceregent; O fungerade så, liksom hans företrädare och efterträdare. I Söderköping hösten 1436 fick sv kyrkan av rådet en allmän privilegiebekräftelse – en sådan som nya kungar brukat utfärda. Kung Erik beskyllde också de sv biskoparna för att ha delat ut kyrkliga förläningar, vilket han ansåg tillkom endast honom att göra. Det verkar alltså som om O utnyttjade den oroliga politiska situationen till att vinna fördelar för kyrkan.

O var högt bildad och berest och borde ha kunnat tillföra sin kyrka många impulser utifrån om han fått tillfälle att verka i den. Några personliga drag hos O är svåra att utläsa, men han bör ha varit en god diplomat.

Författare

Beata Losman

Källor och litteratur

Källor o litt: Akter rör ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432 ... (1903); Y Brilioth, Den senare medeltiden (Sv kyrkans hist, 2, 1941); DS, 5 (1858–65); B Losman, Norden o reformkonsilierna 1408–1449 (1970); E Lönnroth, Sverige o Kalmarunionen 1397–1457 (1934); N Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432–1435 (KÅ 1932).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olaus Laurentii, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Beata Losman), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7680
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olaus Laurentii, urn:sbl:7680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Beata Losman), hämtad 2024-04-19.