Meriter

1 Olivecrona, Samuel Detlof Rudolf Knut, f 7 okt 1817 i Bro, Värml, d 2 febr 1905 i Sthlm, Klara. Föräldrar: v häradsh Hans Carl O o Christina Sophia Heijkenskjöld. Inskr vid UU 13 juni 36, FK 27 mars 39, disp pro gradu 7 juni 39, mag 15 juni 39, JK 31 aug 42, allt vid UU, auskultant i Svea hovrätt 6 sept 42, eo notarie där 31 maj 43, eo kanslist i justitierevisionsexp 5 juni 43, auskultant i Sthlms rådstuvu- o kämnärsrätt 5 juli 43, sekr i svensk-norska unionskomm juni 44, doc i kriminalrätt vid UU 11 jan 47, i processrätt 30 maj 48, tf prof i kriminalrätt o processrätt 22 sept 48, ombud i rättegångsärenden nov 48, tf prof i sv civilrätt o romersk rätt 17 sept 49, ord 11 mars 52–68, allt vid UU, v häradsh 28 sept 49, JL vid UU 7 juni 51, rektor juni 61–maj 62, jur utr dr där 1 juni–63, ordf i stadsfullm i Uppsala 67–68, justitieråd 16 jan 68–89. – HedLVS 84, LVA 96.

G 1) 11 sept 1848 i Uppsala m Maria Magdalena Charlotta Schenson, f 2 nov 1820^[1] där, d 3 okt 1854 där, dtr till akademikamreren Johan S o Maria Magdalena Hahr; 2) 2 juni 1857 i Sthlm, Klara, m Rosalia Ulrika Roos, f 9 dec 1823 där, Finska, d 4 juni 1898 där, Klara, dtr till fältkamreren Olof Gustaf R o Ulrika Euphrosina v Keppel.

Biografi

Till de första eleverna i den 1827 öppnade Nya elementarskolan i Sthlm hörde Knut O och hans yngre broder Thomas, säkerligen på föranstaltande av statssekreteraren A v Hartmansdorff (bd 18) som tagit initiativet till denna reformskola. De kom därmed att åtnjuta Love Almqvists stimulerande undervisning. Efter faderns död fick de båda bröderna ett hem hos de barnlösa makarna v Hartmansdorff.

O tog först den filosofiska graden och övergick därefter till juridik. Efter examen tjänstgjorde han två år i domstolar men greps även av intresse för rättsvetenskaplig forskning. Vid sidan av gällande rätt ägnade han först sina studier åt den tidiga skandinaviska rätten; han brevväxlade även med norska rättshistoriker liksom med de främsta tyska, Karl v Amira och Konrad Maurer. Samtidigt speciminerade han i straffrätt, ehuru ämnet ej ännu var företrätt i den juridiska fakulteten i Uppsala. 1846 lade han fram en avhandling om tjuvnadsbrottet. Följande år kallades han till en docentur i kriminalrätt.

När professuren efter J P Boëthius i sv civilrätt och romersk rätt genom innehavarens frånfälle blev ledig, anmälde sig O jämte flera andra som sökande. Han åberopade som stöd en nyskriven avhandling, nu i civilrätt, Om lagbestämd giftorätt ... O hade lagt tyngdpunkten på den rättshistoriska bakgrunden. Han fick universitetets stöd, men kampen blev likväl lång och hård. Hans medsökande vann universitetskanslern kronprins Karls stöd. När O överklagade dennes förord, väckte detta kung Oscars irritation. Likväl utnämndes O till professuren.

Som professor kom O i första hand att göra insatser inom forskning och undervisning. Uppvuxen i v Hartmansdorffs miljö och inspirerad av Almqvists undervisning hade han gripits av tankar som utvecklats av K v Savigny och påverkats av den "historiska skolans" syn på rätten. Tankarna hade visserligen redan blivit kända i Sverige genom förmedling av E G Geijer; han hade åberopat dem under sin fejd med J G Richert om den akademiska domsrätten. Hartmansdorff hade likaledes från en liberal uppfattning övergått till en mera konservativ, under intryck av romantikern F W v Schelling. O hoppades väcka ett fördjupat intresse hos sina åhörare med hjälp av rättshistoriskt material enligt de tyska förebilderna. Intresset för sv rättshistoria hade stimulerats av laghistorikern C J Schlyter som föreläste i Uppsala 1835–39.Vid den tyska rättshistoriska skolan höll O fast livet ut.

O:s företrädare på professuren hade föreläst över civilrätt enligt en kommentatorisk princip ehuru han ej saknade intresse för rättshistorien. Han behandlade 1734 års lag kapitel för kapitel. En sådan metod kunde ha fördelar men bibringade ej, menade O, ett klart begrepp om civilrätten som vetenskap. De studerande kunde väl få förklaringar över svårtolkade ställen men ingen djupare insikt i lagfarenheten eller i civilrättens samband med rättsvetenskapen i övrigt.

Mot en sådan juridisk kasuistik ställde O sin på rättshistorien byggda metod. Denna kunde ge kunskap om rättens ledande principer, om banden mellan dess olika delar i ett organiskt helt och om de rättspolitiska motiv som burit upp rättsreglernas framväxt.

Det blev snart tydligt att O vann framgång bland studenterna. Hans redogörelse för sin undervisning framstod i en förmånlig dager när han 1859 försvarade den i broschyren Om den juridiska undervisningen vid universitetet i Upsala ... Broschyren behandlade två ämnen, undervisningens utformning och universitetets förflyttning till Sthlm. Den var ett betydande inlägg i den sedan nära ett halvt århundrade pågående striden om universitetens förläggning. Vid olika tillfällen hade krav framförts på förflyttning till Sthlm av hela Uppsalauniversitetet eller av en eller två fakulteter. En på riksdagens begäran publicerad utredning av frågan hade framkallat en häftig broschyrfejd.

O ansåg att undervisningen borde bestå av vetenskapliga föreläsningar som meddelades av professorer. Den skulle bygga på rättshistoriskt material; han ivrade för en utökad fakultet med fem professurer. Universitetet borde kvarstanna i Uppsala och vara en enhet. O följde i sin argumentering den klassiska åskådningen av vad ett universitet är.

Skälet till att O ville försvara sin undervisning var sambandet med kritiken av Uppsala som universitetsort. Det dröjde inte länge förrän ett motangrepp kom. S å bemöttes O anonymt i en broschyr med rubriken Idéer till en universitetsreform i helt annan riktning, än som för den juridiska fakultetens ombildning blifvit å bane bragt. Den visade sig snart vara författad av S L Theorell. Skriften var en polemik mot O:s reformprogram och väckte hans sakliga ogillande. En rent personlig aversion mot Theorell kom även till uttryck. Denne hade varit en energisk liberal politiker men i slutet av 1830-talet övergått till regeringspartiet. 1841 hade han blivit vald till justitieombudsman i en skickligt utförd kupp, organiserad av bl a v Hartmansdorff.

Theorell saknade förståelse för O:s juridiska åskådning. Han ansåg att statens intressen var tillgodosedda om studenterna lärde in ett begränsat pensum av kunskap om lagens innehåll; det kunde klargöras genom skriftliga anvisningar på litteratur. Stoffet skulle noga inläras och förhöras. För det behövdes inga vetenskapliga föreläsningar och blott ett begränsat antal lärare.

O hann att på kort tid bereda plats för ett bemötande i en andra upplaga av sin broschyr. Den kom ut s å, 1859. O sammanfattade där sin kritik i snäva omdömen om Theorells broschyr; hans reformplan skulle förvandla universitetet till en anstalt för samlande av kunskap med hjälp av lärare som enbart lämnade anvisningar på böcker för inlärning men ej kunde intressera någon för ett djupare inträngande i rättsväsendet.

Frågorna om den juridiska utbildningen och fakulteternas placering kom med tiden att lösas efter andra tankar än dem som Theorell utvecklat. Den framtida undervisningen i juridik låg närmare 0:s synsätt än hans motståndares.

O:s intresse inriktades mot slutet av hans professorstid åter på straffrätt. Han hade anslutit sig till dem som såg ett straffs främsta uppgift i den felandes förbättring. En av hans studier behandlade problematiken kring återfall i brottslig verksamhet. I detta och andra sammanhang uppmärksammade han fångvårdens problematik och behovet av rättssäkerhet i den juridiska prövningen.

O:s mest uppmärksammade insats blev dock hans envisa kamp mot dödsstraffet. Hans målsättning var radikal. Han siktade mot straffets fullständiga avskaffande, ett mål som några stater redan uppnått. Men O strävade även efter straffets humanisering. Han har motiverat sin ståndpunkt: Den var en reaktion på anblicken av en avrättads huvud och kroppsdelar på en avrättningsplats.

O följde noga den allt livligare debatten i Europa om dödsstraffet. Han tog kontakt med flera av de senare kritikerna av straffet, främst den franske juristen Charles Lucas. Samtidigt inledde Victor Hugo sin litterära kamp mot straffet, följd av F Guizot. Samma opinion företräddes av Heidelbergprofessorn Karl Mittermaier. Med såväl Lucas som Mittermaier förde O en mångårig brevväxling.

Motsatt åsikt hade emellertid hävdats av Immanuel Kant, som företrädde en absolut straffteori. Dödsstraffet var nödvändigt för att staten skulle kunna fylla sin uppgift att sörja för rättsordningens upprätthållande, en lära som vann ett betydande inflytande då den även omfattades av Hegel och Feuerbach. I Sverige blev den betydelsefull genom att flera av de främsta filosoferna anslöt sig till den i sin undervisning av blivande domare och ämbetsmän. I Uppsala fick Boströms och hans anhängares försvar för dödsstraffet ett avsevärt inflytande.

När O som medlem av adeln vid 1860 års riksdag fick tillfälle att påverka utformningen av det förslag till ny strafflag som till sist skulle ersätta de föråldrade balkarna i 1734 års lag, lyckades han få infört ett tillägg i förslaget till förordning om mord, dråp och annan misshandel. Det skapade ett alternativ till det föreslagna dödsstraffet vid uppsåtligt mord. Vid synnerligen förmildrande omständigheter kunde den brottslige dömas till straffarbete på livstid. Tillägget var en betydande framgång för honom. Det var byggt på ett tidigare förslag av Richert.

I den stora debatten före representationsreformen (1865) deltog O med ett inlägg, vari han avrådde från det De Geerska förslaget. Det byggde, enligt O, på en orättvis princip, nämligen penningen som grund för rösträtt och var ej heller tillräckligt grundat på landets historia. Anknytningen till landstingen vid val till FK var ohistorisk. De delar av befolkningen som genom begränsningen av rösträtten nu blev uteslutna skulle sannolikt bli missnöjda. Vad skulle man svara dem? Hur länge skulle rösträttshindren kunna vidmakthållas? Jämvikten mellan de båda kamrarna var för litet skyddad, vilket kunde innebära en fara för regeringsmakten (AdRP 6 dec 1865). – Trots dessa och andra betänkligheter genomfördes reformen, och O fick söka andra vägar för sina opinionsyttringar.

Den framgång som O haft med sina inlägg i fråga om dödsstraffet föranledde honom att ägna fortsatt arbete åt en bok i ämnet. Två år efter strafflagens ikraftträdande gav han ut Om dödsstraffet (1866), som han dedicerat till Mittermaier. O höll fast vid sin åsikt, att straffet ej behövdes då staten hade andra möjligheter att upprätthålla lag och ordning. Blott kommunardernas styre i Paris 1870 gjorde honom tveksam. O:s bok föranledde en ivrig debatt. Denna nådde sin höjdpunkt under riksdagarna 1867–68. Vid den förra väcktes en motion om dödsstraffets avskaffande. AK beslöt att bifalla förslaget, men FK avslog motionen med blott en rösts övervikt. Nu fick De Geer tid att till den följande riksdagen förbereda opinionen i motsatt riktning. Till överraskning för straffets motståndare lyckades han nu förmå FK att åter avslå motionen men nu med större majoritet än föregående år.

1868 blev O medlem av HD. Valet av honom till justitieråd var ur flera synpunkter märkligt. Hans erfarenhet av dömande verksamhet var ej stor. Domstolen hade sex år tidigare fått en vetenskapsman, C Naumann (bd 26), till ledamot. Nu fick den ytterligare en som dock ej sällan var av annan mening än sin vetenskaplige kollega.

O var aktiv i domstolen men hans vota har i flera fall betecknats som alltför doktrinära. Främst kom O att utöva ett betydande inflytande på praxis ifråga om dödsstraffet. Varje medlem av HD hade att ta ställning till dödsdom, då en ansökan om nåd ingivits. Han hade att bedöma gärningsmannen med hänsyn till omständigheterna och lagstiftningens syfte. I vissa fall kunde ledamöter ytterligare ha att delta i ärendets slutliga avgörande i justitiekonselj, där tre justitieråd skulle ingå.

Vid O:s inträde i HD var det många som hoppades att alternativstadgandet i strafflagen skulle minska antalet dödsdomar; straffet kunde ersättas med livstids fängelse vid förmildrande omständigheter. Framför allt kunde utdömt dödsstraff eftergivas tack vare kungens benådningsmakt.

Det väckte uppmärksamhet när kungen hösten 1868 på De Geers och statsrådsmajoritetens hemställan – med stöd endast av en knapp majoritet inom HD och mot statsrådet Axel Adlercreutz' mening – tillstyrkte nåd för en kvinna i Sthlm som begått ett rånmord. Det tolkades som ett slutgiltigt bevis för att dödsstraffet de facto avskaffats, men redan följande år visade det sig att så ej var fallet. Frågan var då om ett mord på en fångvaktare, en befattningshavare som kunde göra anspråk på ett förhöjt skydd. Fallet komplicerades ytterligare av att dådet begåtts av en livstidsfånge som tidigare dömts till döden för mord men då blivit benådad. Målet försvårades även genom att O yrkade på sinnesundersökning, vilket ej var obligatoriskt.

Till belysning av O:s argumentation kan ett uppmärksammat nådeärende anges. Det ärende som vållade O de största svårigheterna och obehagen gällde två män, Gustaf Adolf Hjert och Konrad Tektor. De hade avsett att råna postskjutsen mellan Eskilstuna och Malmköping men tagit fel och i stället skjutit en ingenjör och hans kördräng. För morden hade gärningsmännen dömts till döden av enhälliga underinstanser. När målet kom upp i HD 10 jan 1876 var O ensam om att enligt det alternativstadgande som 1861 införts i lagen föreslå livstids straffarbete. Han var även ensam om att tillstyrka nåd. O:s motivering var att dödsstraff inte hade den avskräckande effekt som kunde rättfärdiga det; att gärningen ej var grövre än andra brott där nåd medgivits samt att staten i livstidsstraffet hade ett tillräckligt skydd. O:s votum blev dock denna gång föremål för hårt klander i riksdagens opinionsnämnd. O blev prickad av sex ledamöter. Oscar II valde att stadfästa dödsdomen. En benådning skulle ha betytt att han ensam de facto upphävt en med riksdagen gemensamt stiftad lag.

När avskräckningsmotivet förlorade i betydelse blev sambandet mellan brottet och gärningsmannens sinnesbeskaffenhet av ökat intresse. O kom att i ett ej ringa antal fall aktualisera problemet. Han hade behandlat hithörande frågor i ett votum 1872. Nu dryftades betydelsen av viljans frihet, ärftlighet av anlag samt betydelsen av spritkonsumtion.

Under sin återstående tjänstetid fortsatte O att i HD bekämpa dödsstraffet. Med åren blev benådning vanligare; O fick, särskilt mot slutet av sin yrkesverksamma tid, allt fler meningsfränder. I de fall då benådning vägrades var O ensam om sin mening; motiveringen för avslag var vanligen en hänvisning till nödvändigheten att upprätthålla rättsordningen samt till brottets svårighetsgrad.

Tack vare de omfattande förbindelser O genom brevväxling och resor kunnat etablera med utländska rättsvetenskapsmän – främst franska och tyska – kunde han även efter sin pensionering genom rekommendationer underlätta för sv studenter och yngre forskare att få kontakter av värde för deras forskningar. I historien om det sv rättsväsendets reception av främmande impulser är O:s medverkan betydelsefull och intressant (Sundell). Här finns namn som Rudolf v Jhering, v Amira, Maurer och Bernhard Windscheid. För Johan Hagströmer, Hjalmar Hammarskjöld och Ivar Afzelius var denna hjälp av särskilt stor betydelse.

För O:s blivande hustru Rosalie U O (1823–98) blev en amerikavistelse 1851–55 viktig för hennes syn på kvinnans möjligheter i samhället. Hon kom senare i kontakt med Sophie Adlersparre och var 1859–68 medredaktör i Tidskrift för hemmet där hon skrev ett stort antal artiklar i kvinnosaksfrågor. Hon gav även ut ett par diktsamlingar.

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

O:s arkiv (bl a föreläsn:ms, koncept, en stor brevsaml) i UUB. – Brev från O i GUB (bl a till S A Hedlund), KB (bl a till S Leijonhufvud, W Bredberg o H Wieselgren), LUB (bl a till Sven Nilsson o K F Söderwall) o i RA (bl a till C Naumann o många till A v Hartmansdorff).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om de kännetecken, hvilka karakterisera tjufnadsbrott. Academisk afh. Upsala 1846. 74 s. – Några anmärkningar vid e. o. professorn C. A. Juels, för lediga professionen i civil rätt och romersk rätt vid universitetet i Upsala ... utg specimen "Om dana-arf" I. s. 3–110 (Post-och inrikes tidningar, 1851, Sthlm, fol, n:o 222, s [3] s, o Suppl, (2) s). – Om lagbestämd giftorätt i bo. Academisk afh. Upsala 1851. 174, VII s. 2. omarb o betydligt tillökade uppl: Om makars giftorätt. Sthlm 1859. VI, 259, VII s. 3. omarb o tillök uppl Upsala 1868. XI, 299, IX s. 4. d:o: Afd 1 -2. 1876-78. IV, 219 s, 256, VIII s. 5. uppl: ... och boets förvaltning. 1882. VII, 513, IX s. ([Omsl:] Ur Sveriges civilrätt, 2.) Fr övers se nedan 1865. – Om den juridiska undervisningen vid universitetet i Upsala och om den juridiska facultetens förflyttande till Stockholm. Upsala 1859. 114 s. 2. öfversedda, betydligt tillökade uppl 1859. VII, 151 s. – Bidrag till den svenska concurslagstiftningcns historia. Upsala 1862. 4:o. 23 s. (UUA, 1862. Rätts- och statsvetenskaper [1]; även i Inbjudningsskrift till professor C. A. Cornclius' installation.) – Blick på den juridiska undervisningens närvarande tillstånd i England. [Rubr.] [Upps] 1862. 4:o. 19 s. (Ibid [:2].) – Program för rectors-ombytet 1862. [Rubr.] [Upps 1862.] 4:o. 17 s. (Ibid [:Program].) – Förmögenhets rätten, efter ... föreläsningar. D l–2. [Sthlm 1862-63.] [Utg V. F. Vinroth; litogr över-tr.] 1. Sak rätt. [1862.] 112 s. [Ny uppl] 1870.215 s. 2. Obligations rätten. [1862-63.] 705 s. [Ny uppl] u å. XII, 705 s. – Ueber die neuen schwedischen Gesetzc i ni Betreff der Religions- und Bekenntnisfreiheit (Allgemeine deutsche Strafrechtszeitung, Jahrg 2, 1862, Leipzig, 4:o, sp 497–505). – Föreläsningar uti Sveriges yttre rätts-historia. [Sthlm 1863.] 4:o. 398, VII s. [Litogr övertr.] – Precis historique de 1'origine et du developpcment de la communauté des biens entré cpoux (Revue historique de droit francais et ctrangcr, T 11, 1865, Paris, s 169-187, 248-299, 354-424; även sep, 148 s). - Om dödsstraffet. Upsala 1866. XIV, 158 s. 2. fullst omarb, betydl tillök uppl 1891. XX, 310 s, 1 pl, 1 tab. Fr övers: De la peine de mort avec un rapport... par M. Ch. Lucas, Paris 1868, 206 s, "2. ed 1893, XVII, 325 s, 3 tab; förk finsk övers: Kuolema- ' rangaistuksesta, Hfors 1886, 88 s. – Om orsakerna till återfall till brott. Sthlm 1872. 124 s. Övers: Des causes de la récidive et des moyens d'en restreindre les effets, Paris, Sthlm, Berlin & Bruxelles (tr Sthlm) 1873, 218 s; Alcuni mezzi per attenuare le cause e le conseguenze della recidiva, Paris 1865, 4:o, XV, 198 s, 1 pl. - Notices statis-tiques sur 1'application de peine de mort en Norvcge. (Extrait, avec augmentations, de la Revuc Suédois de législation, etc pour 1869.) Sthlm 1870. 18 s. [Ur Tidskrift för lagstiftning ... 1869.] Övers Christiania [1871?], 20 s. - Åker-brukscolonien eller förbättringsanstalten i Val-d'Yévre. 2. öfversedda uppl Sthlm 1873. 15 s. [1. uppl i Tidskrift för lagstiftning ... 1868.] – Åkerbruks-kolonien i Mettray. Sthlm 1873. 49 s, 1 pl. [Enl uppg övers till fr 1878 o till sp.] – Testamentsrättcn enligt svensk lagstiftning. Upsala 1880. X, 426 s. ([Omsl:] Ur Sveriges civilrätt [1].) 2. öfversedda, delvis omarb uppl 1898. VIII, 464 s. – Sur l'expérience obtenue par la suppression de la peine de mort dans le grand-duché de Fin-landc les 56 derniéres années. Paris 1882. 15 s. [Ur Revue critique de législation et de jurisprudence, 1882.] – Le mariage des étrangers en Suéde et des Suédois å l'étranger (Journal du droit international privé, T 10, 1883, Paris, s 343–362; även sep, 22 s). – Om en reform i afseende på de juridiska studierna och examina vid universitetet i Upsala. [Rubr.] [Sthlm 1886.] 48 s. (Även [NJA, årg 11, 1886, afd 2,] n:r 6.) – Les juifs en Suéde au point de vue juridique et social. Bruxelles & Leipzig (tr Bruxelles). 18 s. [Ur Revue de droit international, T 19, 1887.] – Förord (J Stoughton, John Howards lif och gerning, Uddevalla 1890, s VI-VIII). – A Winroth. 1. Ur mina föreläsningar ... 2. Bilagor ... 1890. [Rubr.] [Sthlm 1891.] 7 s. [Recension; undert.] [NJA, 16, 1891, 2:4.] – Öfversigt af den svenska lagstiftningen rörande kriminel minderårighet samt för minderåriga förbrytares uppfostran i Sverige vidtagna åtgärder (Betänkande och förslag afgifna af den af Kongl. maj: t den 16 oktober 1896 tillsatta komitén för utredning af frågan om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. I. Betänkande och förslag angående minderåriga förbrytares behandling, Sthlm 1898, 4:o, s 63–81; även i Tidsskrift for Retsvidenskab, [Christiania 1899,] 8:o, s 315-343). – [Självbiografisk skiss i facsimil] (Autografier och porträtt, ser 4, Sthlm 1896-98 [h 14 b]). - La prima colonia agraria della Svezia per delinquenti mino-renni (Pel cinquantesimo anno d'insegnamento di Enrico Pessina, vol 2. Studii di diritto penale, Napoli 1899, s 137–145). – Bidrag i: Juridiska föreningens tidskrift, h 7, 1853, 12, 1856, Sthlm, Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning, årg2–7, 1865–1870, 9–11, 1872–1874, 13–19, 1876–1882, 21–25, 1884–1888, Sthlm, Revue dc droit international et de législation comparée, 1869, Bruxelles, Journal du droit international privé, från 1869, Paris (i red för T 6–31, 1879–1904), Rivista penale, Venezia & Roma, Tidsskrift for Retsvidenskab, årg 3, 1890, 7–8, 1894–95, 12, 1899, 14, 1901, Christiania, Zeitschrift fur intcrnationales Privat- und Strafgerccht, från 1890, Erlangen, Revue critique de législation et de jurisprudence, Paris, Nouvelle revue historique de droit francais et ctranger, Paris; enligt egen uppgift rec i Frey, Upsala.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 11 mars 1852, nr 1, RA.

AdRP 1865–66, 1 (1865), s 341 ff; A Adlercreutz, Avtalsrättens framväxt i HD:s praxis (Rättshist studier, 17, 1990); J E Almquist, Svjur litt: hist (1946); B Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige (Rättshist bibl, 17, 1971); S Ekman, Slutstriden om representationsreformen (1966); E Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede 1809–1866 (Sveriges riksdag, 8, 1934); H Gullberg o V Köersner, Sv justitiematr (1887); G Hornwall, Diskussionen om ett stockholmskt univ under 1800-talet (Holmiana, 4, 1954); S Jägerskiöld, Oskuld o arsenik. C J L Almquist i den europeiska krisen 1848–1851 "(1987); dens, Två sekler med HD (SvjT 1989); H Lundh, Det glömda Uppsala. Människor o händelser kring en kommunalreform för hundra år sedan (1963); A Nelson, HD o straffrätten under den liberala rättsstaten (Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, 1 = Rättshist studier, 16, 1990); M Sandström, Die Herrschaft der Rechtswissenschaft (Rättshist bibi, 44, 1989); I Scth, Överheten o svärdet. Dödsstraffdebatten i Sverige 1809–1974, ed S Jägerskiöld (Rättshist bibl, 35, 1984); J-O Sundell, Tysk påverkan på sv civilrättsdoktrin 1870–1914 (1987); D Tamm, Fra "Lovkyndighed" til "Retsvidenskab" (1977); R Torstendahl, Källkritik o vetenskapssyn i sv hist forskn 1820–1920 (1964); K Warburg, Johan Gabriel Richert, 1–2 (1905); F Wieacker, Privatrechtsgeschichte der Neuzeit (1967); H Wijkmark, Från Nya elementarskolans ungdomstid (1928).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S D R Knut Olivecrona, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7723, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7723
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S D R Knut Olivecrona, urn:sbl:7723, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-04-19.