Meriter

Olof "skötkonung", f senast i början av 980-talet (S Carlsson 1973, s 276), d trol vintern 1021-1022 (Axelson 1955, s 48; annorlunda Moberg 1941, s 144). Föräldrar: konung Erik "segersäll" (bd 14) av Sverige o Sigrid "storråda" (G Carlsson, Sigrid Storråda; S Carlsson 1973, s 276; annorlunda L Weibull 1911). Sv konung från omkr 995 (Schück 1914, s 18).

G m obotritiskan Estrid (Adam av Bremen).

Biografi

Samtida källmaterial om O föreligger dels i form av några hundra mynt med inskriptioner, som nämner honom och flera myntmästare samt präglingsorten Sigtuna, dels i form av ett nyligen vid utgrävningar där påträffat dubbelsidigt blyavtryck från denna myntprägling (Lagerqvist 1990). Mynten är efterbildningar av angelsaxiska typer från slutet av 900-talet och har satts i samband med att den Olof som 994 tillsammans med Sven "tveskägg" av Danmark enligt en angelsaxisk krönika anföll London kan vara O, ej den norske Olaf Tryggveson, såsom tidigare ansetts (Gamby i Sc). O är den förste sv konung som kan beläggas ha låtit prägla mynt. Sådana föreligger även från hans son och efterträdare Anund Jakob (bd 2), men den sv myntningen synes därefter ha avstannat och återupptagits först mot slutet av följande sekel under konung Knut Eriksson (bd 21).

I Adams av Bremen på 1070-talet tillkomna Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum uppges, att O:s fader Erik "segersäll" besegrat Sven "tveskägg" och ockuperat Danmark, att den senare åter tog sitt rike i besittning efter Eriks död, samt att O fördrev honom och erövrade Danmark men återinsatte Sven som konung där, sedan denne gift sig med Eriks änka. Dessa uppgifter har betvivlats (Steenstrup) och ansetts vittna endast om Adams mot Sven kritiska tendens (L Weibull 1911; C Weibull 1921, s 77 ff), men senare har påpekats (Bolin 1953), att uppgifterna torde härröra från Sven "tveskäggs" dotterson konung Sven Estridsson.

Adam av Bremen uppger också, att O var i förbund med Sven "tveskäggs" son Knut "den store", då denne erövrade England 1015. Vidare skall O enligt Adam ha velat riva ned det hedniska templet i (Gamla) Uppsala, grundat biskopssätet i Skara, då hans hedniska undersåtar avtalat med honom att utöva sina k befogenheter i det landskap han föredrog, samt genom förmedling av Thurgot, den förste biskopen i Skara, sänt stora gåvor till ärkebiskop Unwan i Bremen.

Ännu utförligare uppgifter om O föreligger i den isländska litteraturen, som dock är betydligt yngre och därför till sitt källvärde mera oviss; de där citerade skaldeverserna från hans tid är ofta svårtolkade och besvärliga att säkert datera. I denna litteratur är det huvudsakligen O:s förhållande till Norge som behandlas. Han uppges sålunda där ha deltagit i Sven "tveskäggs" även av Adam nämnda strid med den norske konungen Olaf Tryggveson och efter dennes fall ha fått halva Tröndelag, Nordmöre och Sunnmöre med Romsdalen söder därom samt hela Bohuslän, vilket allt O:s systers make jarlen Sven Håkansson fick administrera åt honom. Vidare skildras O:s motsatsförhållande till den följande norske konungen Olaf Haraldsson "den helige", vilken före sin återkomst till Norge skall ha härjat som sjörövare bl a i Mälaren, och hur O av bönderna tvingades att sluta fred med denne och lova honom sin dotter Ingegerd (bd 20) men i stället gifte bort henne med den ryske storfursten Jaroslav, medan Olaf Haraldsson fick nöja sig med O:s illegitima dotter Astrid (bd 2).

Betydligt yngre än Adams av Bremen verk är även västgötalagens kungalängds uppgifter, att O av en biskop Sigfrid, enligt västgötalagens biskopslängd engelsman, skulle ha blivit döpt i Husaby, och att han givit hela byn där till biskopsstolen. Sena är också Sigfridslegendens utförligare uppgifter om denne och om O:s straffexpedition till Värend med anledning av att Sigfrids systersöner blivit dödade av hedningarna där. Den danske historieskrivaren Saxo uppger, att den engelsman som döpte O hette Bernard.

På O:s dop har ett brev ansetts (bl a Giesebrecht, Hildebrand 1891 o senast Westman) syfta, som skrevs 1008 av den tyske missionären ärkebiskop Bruno av Querfurt till kejsaren Henrik II (Monumenta Poloniae historica). Däri uppger sig Bruno till "suigerna" ha sänt en biskop, som döpt "seniorem suigiorum", vars hustru redan var kristen, jämte tusen personer och sju socknar ("plebes"). Det har emellertid bestritts, att "suigerna" skulle vara svearna (Lundström; Schmid 1931, s 136-139; Beckman 1970).

En traditionsuppgift, att O skulle ligga begraven vid Husaby kyrka i Västergötland, har ej kunnat beläggas tidigare än 1740, och den utpekade graven anses härröra från 1100-talet; ej heller en uppgift från 1500-talet, att han skulle ha begravts i Linköping, eller en förmodan från 1600-talet, att han begravts i Skara, har kunnat styrkas (Gahrn 1988, s 230-247).

O:s tillnamn tolkades i den isländska Hervararsagan med den tydligen oriktiga uppgiften, att han, då han blev konung, skulle ha varit barn och burits i skötet (vecket av en klädnad). Andra tolkningar har utgått från den alternativa namnformen "skötkonung" i betydelsen skattkonung och gett de hypotetiska förklaringarna, att O skulle ha skattlagt jorden i svealandskapen (Hildebrand 1905), infört peterspenning till påven (Olavus Petri; Schück 1922), betalat till ärkebiskopen i Bremen (Lindqvist 1960– 62) eller varit tributskyldig till sin son Anund Jakob (Schück 1956) eller till Sven "tveskägg" (Sawyer 1991). Det har också ansetts, att tillnamnet skulle åsyfta hans i västgötalagens kungalängd nämnda skötning av Husaby till biskopsstolen (Schmid 1931) eller ha samband med inskriptionen "sceat" på vissa av hans mynt (Lagerqvist 1965). Det har även påpekats (Gamby 1985), att skatt i flera fornspråk betyder mynt, men denna betydelse tycks dock ej kunna beläggas i fornsvenskan.

Utom till de förutnämnda barnen Anund Jakob, Ingegerd och Astrid var O far till Emund "slemme" (bd 13), som blev den siste konungen av hans ätt och enligt Adam av Bremen var född av en frilla, enligt Snorre Sturlason en vendisk jarlsdotter vid namn Edla, som även skall ha varit mor till Astrid.

Tack vare de ovan refererade källorna är O den tidigaste sv konung, om vilken någorlunda fylliga uppgifter finns, även om flera källors sena och ovissa karaktär fördunklar bilden av honom. Det är emellertid oomtvistligt, att han bedrivit myntning och att han sökt införa kristendomen samt att han regerat över åtminstone större delen av Svealand och Götaland, även om det ej är säkert, att han samtidigt haft makten i båda dessa områden. Den isländska litteraturens negativa uppgifter om O:s karaktär torde åtminstone huvudsakligen böra ses som präglade av dess tendens till hans antagonist Olaf "den heliges" förmån.

Författare

Hans Gillingstam

Källor och litteratur

Källor o litt: Adam av Bremen (1948); Adam von Bremen, Hamburgische Kirchengeschichte (1917); N Ahnlund, Intill 1537 (Jämtlands o Härjedalens hist, 1, 1948), s 61 f o 68; dens, Sthlms hist före Gustav Vasa (1953); dens, Tiden före 1560 (Den sv utrikespolitikens hist, 1:1, 1956); S-E Ander, L Gahrn o V Lindblom, Sveriges födelse (1984); T J Afrne], Ett 0:s mynt i Estland (Fornv 1927); S Axelson, Sverige i utländsk, annalistik 900- 1400 (1955), s 39 o 45–48; dens, Sverige i dansk annalistik 900 -1400 (1956), s 34 f; B Beckman, Biskop Osmund ännu en gång (KA 1970), s 90 f; N Beckman, Hvem har döpt O? (KÅ 1910); dens, Ur vår äldsta bok (1912), s 29 o 47–50; dens, Sveriges äldsta kristna konungalängd (PHT 1914); dens, Torgny lagman (Edda, 9, 1918), s 281–284; dens, Vägar o städer i medeltidens Västergötland (1923), s 86; G Behre, Sv rikets uppkomst (1968), s 24 f o 38; H Berg, Tiden fram till 1523 (Växjö stads hist, 1, 1956); W Biereye, Beiträgc zur Gcschichte Nordalbingiens im 10 Jahrhundert(1909),s 128; O Bjurling, Peterspenningen i de uppländska folklanden (Technica Sc humaniora. Festskr till Anders Nevsten 1885 18/3 1950, 1951), s 45 f; S Bolin, Om Nordens äldsta historieforskn (1931), s 143, 148 f, 151 f, 162, 169, 172, 176, 190 o 197; dens [sign B], Olof Skötkonung eller Skotkonung (Sv uppslagsbok, 21, 1952); dens, Erik Segersäll (SBL 14, 1953); Y Brilioth, Den påfliga beskattn af Sverige intill den stora schismen (1915), s 3 f; G Carlsson, rec av Brilioth, a a (HT 1917), s 45-48; dens, Sigrid Storråda o Sigridlev (PHT 1957); dens, Sigrid Storrådas söner (ibid); S Carlsson, Snorre Sturlason som genealog (SoH 1973), s 275-280; dens, Västgötarnas plats i Sveriges äldre hist (PHT 1986); H Cornell, Sigtuna o Gamla Uppsala. Ett bidr till kännedomen om de engelsk-sv förbindelserna under 1000-talet (1920), s 93 f o 97 f; Ö Einarsdöttir, Studier i kronologisk metode (1964); S Eliehoj, Studier over den aeldste norr0ne historieskrivning (1965); P Fahlbeck, Den s k striden mellan svear o götar, dess verkliga karaktär o orsaker (HT 1884), s 116; H Fleetwood, Kronorna i sv riksvapnet (PHT 1943); A Frieden-thal, Der Miinzfund von Pörafer (Zeitschrift fiir Numismatik, 36, 1926); O v Friesen, Om staden Sigtunas ålder o uppkomst (UFT 9, 1922-24), s 37, 40 f, 51 f o 54; dens, Fredsförhandharna mellan O o Olav Haraldsson (HT 1942); dens, En sv-norsk fredsuppgörelse för snart tusen år sedan (NT 1942); L Gahrn, Sveariket i källor o historie-skrivn (1988); dens, Bland svear o götar (1989); G Galster, Olav Skatkonges M0nt (Numism medd:n 28, 1935); E Gamby, Skötkonung-Skattkonung-Myntkonung (Myntkontakt. Sv numism tidskr 1985); dens, O, Sven Tveskägg o Ethelred den Rådville (Sc 1990); dens, Vem var Aacuneignvn-dei (Sv numism tidskr 1990); dens, Onlaf rex Nor-mannorum (Nord numism unions medlemsbl 1990); dens, Replik till Ove Moberg (Sc 1991); dens, Olafa Rex Ancol (Sv numism tidskr 1991); W Giesebrecht, Geschichte der deutschen Kaiser-zeit, 2 (1858), s 196 o 604; H Gillingstam, Utomnord o nord i de äldsta sv dynastiska förbindelserna (PHT 1982); B Gudmundsson, Gotalands politiske stilling fra 950 til 1050 (NHT 5:6, 1927); P Hauberg, Myntforhold og Udmyntninger i Danmark indtil 1146 (1900), s 42 ff; Heiöreks saga. Hervarar saga ok Heiöreks konungs (1924); J A Hellström, Biskop o landskapssamhälle i tidig sv medeltid (1971), s 20 o 46 ff; F Herschend, What Olof bad in mind (Fornv 1992); B Hildebrand, CJ Thomsen o hans lärda förbindelser i Sverige 1816–37, 1–2 (1937–38); H Hildebrand, Sveriges medeltid, 1-4 (1879–1953); dens, S:t Sigfrid o hans mission (HT 1891); dens, Medeltiden (Sveriges hist intill tjugonde seklet, 2, 1905), s 71 -84; Å Hyenstrand, Sverige 989 (1989), s 16, 19 o 40; N Höjer, Olof Skottkonungs dop (HT 1913); O Janse, Sigtuna stads grundläggn o stadens betydelse under medeltiden (Gamla sv städer, 5, 1916), s III f; H Johansson, Skara stift 950 år (Julhälsnrar till församharna i Skara stift 1964), s 9 f, 12–16, 19–25 o 27-31; dens, Skara som stiftsstad (Skara, 1, 1986); O A Johnsen, Frid-gerdar-saga (NHT 5:3, 1916); K Jonsson, Övergångskedet mellan vikingatiden o medeltiden o uppkomsten av den medeltida myntn i Sverige ca 1050-1200 (hikuin, 11, 1985); S Kjöllerström, Sankt Sigfrid, Sigfridslegenden o Växjö stift (KA 1980); dens, Sigfridslegenden (HVL. Scripta minora 1980-81, 1982), s 7 f, 19 f o 30 ff; K Kumlien, Sveriges kristnande i slutskedet  – spörsmål om vittnesbörd o verklighet (HT 1962), s 256 f, 259 f o 292; L Lagerqvist, 0:s Sceat-Miinze (Dona nvmismatica Walter Hävernick zum 23 Januar 1965 dargebracht, 1965); dens, Sv mynt under vikingatid o medeltid... (1970); dens, Sverige o dess regenter under 1000 år (1976); dens, svar i fråge-spalten (Myntkontakt. Sv numism tidskr 1982, s 125–128); dens, Sensation igen i Sigtuna! (Sv numism tidskr 1990 o Nord numism unions medlemsblad 1990); dens o E Na-thorst-Böös, Mynt o medaljer o annan numismatik (1960), s 105-109; des, Mynt, sedlar o medaljer (1981); G Larsson, S:ta Birgittas källa i Finsta – en bortglömd offerkälla (Ledungen 1988, nr 4); L-O Larsson, Det medeltida Värend (1964); dens, Hist om Småland (1974), s 70, 72 o 80; dens, Den helige Sigfrid o Växjöstiftets äldsta hist (KA 1982), s 69, 71 f, 74, 78 o 82 f; dens, Växjö genom 1000 år (1991); M G Larsson, Ett ödesdigert vikingatåg (1990); V E Lilienberg, 0:s mynt (Numism medd:n, 19, 1910); T Lindkvist, Plundring, skatter o den feodala statens framväxt (1988), s 6, 34 o 59 f; dens o K Ågren, Sveriges medeltid (1985); I Lindquist, Västgötalagens litterära bilagor (1941), s 40 o 61; S Lindqvist, Den helige Eskils biskopsdöme (Antikvarisk tidskr för Sverige, 22:1, 1917–24), s 9, 55, 155 f o 168; dens, Forngutniska altaren o därtill knutna studier (HVUA 1960–62), s 93, 95 o 118 f; H Ljungberg, Den nord religionen o kristendomen (1938), s 206, 243–247 o 265; dens, Hur kristendomen kom till Sverige (1946), s 16 f o 37; I Lundahl, Det medeltida Västergötland (1961); K-E Lundberg, Gestalter ur medeltidens dunkel. Glimtar från tiohundratalets Skara (1977); T Lunden, Den helige Sigfrid (Credo 1957), s 99–103, 108 f, 117, 122, 124 ff o 133–139; dens, Sveriges missionärer (1983), s 47 f, 50-59, 64, 66 f, 69 f, 174f, 179f, 182, 184, 190 ff, 200, 203, 205, 209, 211, 219, 221 o 224 f; H Lundström, Fynd o forskn:ar[, 1] (1912), s 3–22, o 2 (1914), s 59–88; dens, Bidr till tolkn:en af Biskop Bruns bref år 1008 till kejsar Henrik II (KÅ 1916); L F Läffler, Tolkn av inskrifterna på några O:s mynt (Numism medd:n, 21, 1918); B Malmer, O:s mynt o andra Ethelred-imitationer (1965); dens, The Sigtuna coinage c 995-1005 (1989); dens m fl, Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren, Sigtuna (1991); O Moberg, Olav Haraldsson, Knut den store o Sverige (1941), s 88–147 o 202-215; dens, Sv rikets uppkomst (Fornv 1944), s 171 ff o 176; dens, Den angelsachsiska krönikans Anlaf. Olav Tryggvesson eller Olof Skötkonung? (Sc 1991); Monumenta Poloniae historica, 1 (1864), s 228; B Nerman, Svärges älsta konungalängder som källa för sv hist (1914), s 18 o 20-25; dens, Torgny lagman (ANF 32, 1916); dens, Sveriges första storhetstid (1942), s 200 o 206-210; dens, När Sverige kristnades (1945), s 87- 106; G Nerman, Hvarest gräfde sig Olaf Haraldsson ut ur Mälaren (HT 1893); Olavus Petri, En swensk crö-neka (1917), s 40; Q F H Oldenburg,] Beskrifn öfver J F H Oldenburgs saml af sv ... mynt (1883), s 1; S U Palme, Kristendomens införande i Sverige (Historielärarnas förenis årsskr 1957–58, 1958), s 22 f o 27 ff; dens, Kristendomens genombrott i Sverige (1959); E Person [Gamby], Bidrag till Ors-myntens kronologi (NNA 1936); N L Rasmusson, Rex Ancol (Kulturhist lex för nord medeltid, 14, 1969); J Rosén, Knut den store o ärkebiskopen av Hamburg-Bremen (VSLA 1941), s 126 ff; M Roslund, Kulturkontakter o varuutbyte 970—1200 (Makt o människor i kungens Sigtuna, 1990), s 59; dens, Tidig kristen tro i Sigtuna (ibid), s 144; B Sawyer, Skaras profana hist under medeltiden (Skara, 1, 1986); dens, Skandinaviska omvändelsehistorier (Vetensk o omvärdering 1986); dens, Scandinavian conversion histories (The christianization of Scandinavia, 1987); P H Sawyer, Kungar o vikingar (1985); dens, The process of Scandinavian christianization in the tenth and eleventh centuries (The christianization of Scandinavia, 1987); dens, Da Danmark blev Danmark (Gyldendals og Politikens Danmarkshisto-rie, 3, 1988); dens, När Sverige blev Sverige (1991); Saxonis Gesta Danorum (1931); T Schmid, Den helige Sigfrid (1931); dens, Sveriges kristnande (1934); dens, Sigfrid (Kulturhist lex för nord medeltid, 15, 1970); B Schnittger, Silverskatten från Stora Sojdeby (Fornv 1915), s 201 o 208–214; J Schreiner, Tradisjon og saga om Olav den hellige (Skrifter utgitt av Det norske videnskaps-akademi i Oslo 1926, 1927), s 18, 21 f, 50, 53–56, 71 ff o 96; dens, Olav den hellige og nabolandene (NHT 28, 1927–29), s 23–32, 39 f, 45 o 47–54; dens, Viken og Norges samling (ibid), s 377–380; A Schück, Studier rörande det sv stadsväsendets uppkomst o äldsta utveckling (1926), s 113–117; dens, Torgny lagmans strafftal på Uppsalatinget (SvT 1949); dens, En tio-hundratalskrönika (Sv turistförems årsskr 1949); dens, Skottkonung (Namn o bygd 1956); dens, "Blotsven" (Saga o sed 1957), s 24; H Schück, Sveriges förkristna konungalängd (1910), s 10 ff, 20 f, 23, 25 o 35 ff; dens, Den äldsta kristna konungalängden i Sverige (1914), s 13–19; dens, Kulturhist skizzcr (1922), s 68–75; K Skaare, Myntmester. Sverige for ca 1130 (Kulturhist lex för nord medeltid, 12, 1967); dens, Coins and Coinage in Viking-Age Norway (1976); J Steenstrup, Danmarks Sydgraen.se og Herredommet över Holstcn ved den historiske Tids Begyndelse (1900), s 72 ff; K Stjerna, Lund o Birka (HT för Skåneland, 3, 1908-09), s 196; G Storm, Yderligere Bemserkninger om den skotske "Historia Norvegiae" (Aarboger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1873), s 363 f; C G Styffe, Om konung Olof Haraldssons vikingatåg in i Sigtunafjärden o den väg han tog för att komma därifrån (UFT 3, 1894-96); E Svensson, Myntfynd i Sigtuna (Makt o människor i kungens Sigtuna 1990), s 67; S Svensson, 0:s mynt (Numism medd:n, 23, 1923); T Talvio, Om tolkmen av "Ancol" o andra förvirrade inskrifter på 0:s mynt (Sv numism tidskr 1992), s 94; S Tesch, Källmaterial o metod (Makt o människor i kungens Sigtuna, 1990), s 13 f; dens, Stad o stadsplan (ibid), s 30; B Thordeman, Sigtuna stads ålder (Ymer 1926), s 168 o 179 f; dens, Sveriges medeltidsmynt (Nord kultur, 29, 1936); S Tunberg, Götarnas rike (1940), s 91, 96 o 98-107; C Weibull, Om det sv o det danska rikets uppkomst (HT för Skåneland, 7, 1917-21), s 355-358 (omtr i dens, Källkritik o hist, 1964); dens, Sverige o dess nord grannmakter (1921), s 77 ff, 87, 94, 99, 101, 111 ff, 115, f, 123–150, 185 f o 191–196 (omtr i dens, a a 1964); dens, Sverige på tiohundratalet (Sv turistförenrs årsskr 1949), s 18 f,24, 26, 29 o 31 (omtr i dens, Händelser o utvecklingslinjer, 1949, s 25 f, 35 f, 39 o 43, o i dens, Hist problem o utvecklingslinjer, 1962, s 40 f, 47 ff o 52 f); dens, Goternas utvandring från Sverige (Sc 1955–57), s 181; dens, Die Geaten des Beowulf-epos (1974), s 6; dens, Beowulfs geater (Historielärarnas fören:s årsskr 1976/77), s 36; L Weibull, Kritiska undersökmar i Nordens hist omkr år 1000 (191 l),s 67-70, 80, 94 f, 106-110, 112 f, 118, 121 o 132 ff (omtr i dens, Nord hist, 1, 1948, s 288 f, 295, 303 f, 310-314, 317, 319 o 325 f); dens, Stiftet Skara o dess första biskopar (Sc 1948-1949); G T Westin, Historieskrivaren Olaus Petri (1946), s 267; K B Westman, Några anteckn:ar till Sigfridsproblemet (HVUÅ 1952), s 76–81, 87 o 91; J Wilcke, OTAFA REX AN COT (Numism meddel:n, 23, 1923); D H G Voigt, Brun von Querfurt (1907); A Åkerblom, Heimsk-ringlas framställn af förhållandet mellan O o Olaf den helige (HT 1899); dens, Olaf den heliges äfventyr i Mälaren (HT 1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof "skötkonung", https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7749, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-11-04.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7749
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof "skötkonung", urn:sbl:7749, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Gillingstam), hämtad 2024-11-04.