Meriter

Olson, Johan Emil, f 9 juni 1876 i Brandstad, Malm, d 1 okt 1937 i Lund. Föräldrar: handlanden Carl Magnus Ohlsson o Johanna Helena Hasselgren. Mogenhetsex vid Malmö h a l 25 maj 95, inskr vid LU 5 sept 95, FK där 29 maj 97, medarb i Sv akad:s ordboks (SAOB) red 1 febr 03, ord medarb där från 1 jan 04, FL vid LU 28 maj 03, disp 14 maj 04, FD 31 maj 04, doc i nord språk 15 juni 04, allt vid LU, lär vid Privata h lärarinnesem i Lund ht 08–vt 14, tf prof i nord språk vid LU jan–dec 10 o 20 mars 11–17, prof där från 28 sept 17, huvudred för Arkiv för nord filologi (ANF) från 29. – LHVL 18, LVSL 25, LSkS 27.

G 16 maj 1904 i Lund m Clara Bernhardina Engström, f 18 sept 1880 där, d 16 juli 1951 i Malmö, Slottsstaden, dtr till skomakaren Bengt Hansson E o Anna Olin.

Biografi

Det har uppgivits, att Emil O:s matematiklärare i läroverket Anders Rosén upptäckte realaren O:s intresse och begåvning för humaniora och hjälpte honom med studierna i latin och grekiska vid sidan av det obligatoriska skolarbetet. Också O:s lärare i svenska Erland Lagerlöf (bd 22) kom att få ett stort och gynnsamt inflytande på honom.

Under 1800-talets tre sista decennier hade i Sverige publicerats en rad undersökningar över språket i sv medeltidslagar. Denna språkbeskrivning fick ett tillskott, då O 1904 publicerade doktorsavhandlingen Östgötalagens ljudlära. Skriften ansluter sig till mönstren; den är pålitlig. Med viss resignation yttrar O i företalet: "Några nya bidrag av vikt till den fsv grammatiken i allmänhet har min undersökning ... icke kunnat lämna, då Ögs språk på allra flesta punkter redan förut blivit ... behandlat".' Någon belysning genom material från nyare: östgötska dialekter ges inte. "Som oföretagsamhet måste det betecknas att författaren icke tagit i ögnasikte den handskrift han behandlar" (Noreen). Kanske han drog sig för att resa till Sthlm: "Sällan och med tvekan överskred O sitt skånska fosterlands gränser" (Lindqvist). – Desto mera fördjupade sig O i handskriftsstudier i sin lovordade utgåva Östgötalagens 1300-talsfragment (1911). I den omfattande inledningen, som innehåller handskriftsbeskrivning och detaljerade upplysningar om språket, anför han i viss utsträckning också modernt dialektmaterial.

Sin skicklighet som utgivare av fornsv texter visade O också i den som "ypperlig" bedömda utgåvan av Flores och Blanzeflor (1921). O anlägger den givande metoden att regelbundet utnyttja de fornvästnordiska Flores-texternas varianter för fastställande av de rätta läsarterna. Däremot anförs inte dessas lydelse i notapparaten. Utgåvan är inte alldeles fullständig; växlingen i handskriftsbeståndet som mot, amot(e) och j mot(e) anmärks inte, trots att de har betydelse för rytmen och trots att de har betydelse för den fornsv lexikografin.

I en festskriftsuppsats 1911 hade O redogjort för sina resultat från en undersökning av rimmen i knitteldikten Flores och Blanzeflor. Han drog slutsatsen att rimmens karaktär tydde på att dikten kommit till "först inemot mitten av 1300-talet". I dikten saknas t ex kona; det ersätts av det yngre ordet kvinna. Dateringen har eftertryckligt bestritts med hänvisning bl a till att det mesta av jämförelsematerialet, lagtexter osv, var arkaiskt och återspeglade ett föråldrat språkstadium. O vidhåller sin uppfattning i utgåvan 1921. – I uppsatsen 1911 förespråkade O också Axel Kocks (bd 21) uppfattning om förekomsten av ett sv riksspråk redan på 1300-talet, en teori, som Bengt Hesselman sedermera vederlade.

Uppsatsen Ändelsevokalernas växling i Östgötalagens textcodex (ANF 1914) är ett utförligt svar på kritik mot O:s doktorsavhandling av upsaliensaren F Sandwall. O varnar för att utan absolut tvingande skäl överge "den fonetiska metoden", d v s att söka andra förklaringar av skrivningar i forntexterna än sådana som baseras på analys av ljudföreteelser. Annat, t ex att räkna med skrivfel, vore "till sina konsekvenser synnerligen vådligt".

I uppsatsen Norvagismer i några fornsvenska medeltidsdikter (1915) visar O, enligt en bedömare, en för honom "sällsynt djärvhet i slutsatserna". Dessa har också till stor del bestämt kritiserats av bl a Valter Jansson. Bl a framkastar O tanken att författaren till Konung Alexander skulle ha tillägnat sig norska ord och ordformer "genom vistelse bland norsktalande". Inte heller O:s förslag, att samme man diktat Eufemiavisorna, har godtagits. – För en äldre generation av studerande i nordiska språk var O:s kommenterade och glosserade edition av utdrag ur Magnus Erikssons landslag en lärorik, obligatorisk läsning. Den upplevde tre upplagor.

Utöver dessa skrifter med utgångspunkt i sv medeltidstexter publicerade O en lång rad andra språkhistoriska undersökningar.

Välgrundade invändningar mot antaganden av den finländske språkforskaren O F Hultman karakteriserar Omtvistade frågor i fornnordisk ljudlära (ANF 1912–13), invändningar som samtidigt innebär försvar för teser av A Kock. Problemen rör a-omljud i fornvästnordiskan och utvecklingen av o i fornsvenskan och forndanskan. I det sistnämnda fallet ser somliga forskare nu (1992) annorlunda på materialet.

O argumenterar i uppsatsen Till frågan om uppkomsten av den s. k. tredje svaga konjugationen i svenskan (ANF 1913) för en egen teori om hur verb av typen tro, trodde, trott utvecklats ur tro, trodhe, trott. Det av en lång rad forskare diskuterade problemet torde sedermera ha fått en definitiv lösning av Valter Jansson. –Sund språkhistorisk metod utmärker festskriftsuppsatsen Om konsonantförlängningen i pluraler av typerna fötter, getter, nötter, böcker (1914). Här redovisar O också ett stort dialektmaterial.

Som ett resultat av arbetet vid SAOB publicerade O i Språk och stil 1904 uppsatsen Sv. darra, dallra m m. Där anslöt han sig till en forskningsriktning som inte tvekade att föra enbart nynordiska språkformer tillbaka till indoeuropeiska rötter. Hemul i forntexter och motsvarighet i övriga germanska och indoeuropeiska språk kunde man bortse från. Elof Hellquist visade sedermera hur ord av denna typ bör uppfattas. Två år senare publicerade O uppsatsen Svenska kippa m m. En semologisk-etymologisk studie. Också här uppställer O urgamla utgångsformer, där avljud och en utveckling som *kefen- till *kepp- förekommit. Enligt Hellquist är kippa tämligen ungt och ljudhärmande. Däremot accepterade Hellquist O:s uppfattning att dank i 'slå dank' hör samman med danka i en ursprunglig betydelse 'slänga och dingla'. Tesen är framlagd med stort jämförelsematerial i uppsatsen Några ord med bet. "slå dank" (Språk och stil 1907). O publicerade också några smärre insiktsfulla bidrag med runologiskt ämne.

Redan från sin tidiga ungdom var O fängslad av Islands språk och litteratur. Han kom också att göra viktiga insatser som norrön filolog: som utgivare, översättare och exeget av detaljproblem. 1912 utgav han mycket förtjänstfullt Yngvars saga viö-forla. Utgåvan innehåller handskriftsbeskrivning, anmärkningar till ortografi och ljudlära samt en filologisk-litteraturvetenskaplig inledning. Vid editionen är fogat ett bihang med en översikt av de s k Ingvarsinskrifterna, alltså runinskrifter över män som dött under den vittfarande Ingvars vikingatåg i österled. Till ämne för sin installationsföreläsning (ht 1918) valde O det svåra och mycket diskuterade ämnet Den isländska sagans ursprung. Han hävdade där med skärpa tron på sagans inhemska rötter och dess oberoende av utländska förebilder; särskilt vände han sig mot teorierna om inflytande från den iriska sagolitteraturen. – 1919–25 kom den i samarbete med överbibliotekarien Carl af Petersens utgivna Sogubrot af fornkonungum och Knytlinga saga.

En kulturinsats gjorde O genom sin översättning av Heimskringla, Snorre Sturlassons konungasagor. Arbetet, som tog sju år, har lovordats för det goda stilomdöme som O visade genom sitt sätt att finna vägen mellan ett mot originalets anda stridande arkaiserande och en alltför vardaglig stil. "Olson har klätt de gamla berättelserna i en dräkt, som smyger sig smidigt och känsligt efter den isländska texten, men som icke verkar långods ur något historiskt museum eller någon teatergarderob" (Lindqvist).

Ett omtvistat ställe i Ragnarsdrápa, bevarad i Snorres Edda, sökte O komma till rätta med i en uppsats 1929. Hans uppslag är fyndigt, nämligen ändring av andvanar till andvana. Sedermera visade Ernst Albin Kock (bd 21), att stället kan ges en god mening utan textändring. I uppsatsen En syntaktisk anmärkning till Hávamal (1918) ger O en evident riktig tolkning av de första raderna i dikten, en tolkning som för övrigt s å publicerades också av studenten, sedermera professorn Ivar Lindquist. Anmärkningar till ett par verser av }ór Kolbeinsson (1934) bygger på god insikt i isländska men kännaren på området E A Kock blev ändå inte övertygad.

Det arbete av O som sv språkhistoriker framför allt förknippar med hans namn torde vara De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan (1916). Titeln är dock inte riktigt lyckad. Vad boken ger är en redogörelse för hur de i fornsv texter belagda substantiven är bildade, oavsett om de har anor från indoeuropeisk, urgermansk eller urnordisk tid eller har tillkommit senare. Skriften är byggd på omfattande studier i germansk ordbildningslära och etymologi. Den har också spelat en stor roll som en uppslagsbok för många generationer nordister i och utom Sverige.

O ägnade alltså sin forskning framförallt åt fornspråken, fornsvenska och fornisländska. Emellertid intresserade han sig också för yngre språkskeden. Han gav bl a ut Jacob Wallenbergs Min son på galejan med inledning och kommentar (1921). Som hans tyngst vägande vetenskapliga insats har betecknats bidragen till SAOB.

Efter att ha avlagt licentiatexamen anställdes O som fast medarbetare på SAOB:s redaktion, en arbetsmiljö som han sedan kom att tillhöra till kort före sin död. Han fortsatte alltså att medarbeta också efter professorsutnämningen. O:s författarskap inom SAOB blev väldigt. Antalet spalter uppgår till ca 2600, omkring ett och ett halvt band. Till de artiklar han fick i uppdrag att skriva hörde ordet den. Omfånget blev så stort, att O fann det rimligt att ge ut artikeln – med vissa uppmjukande förändringar och en del omdisponeringar – som en egen bok: Studiet över pronomenet Den i nysvenskan (1913). O hade utan tvivel stora förutsättningar att lyckas som ordboksredaktör; han var lärd, outtröttligt arbetsam och hade sunt omdöme. Hans lätthet att formulera är omvittnad. – Chef på ordboksredaktionen då O blev medlem var professorn i nordiska språk K F Söderwall. Över denne liksom över sin lärare A Kock och över kollegan E Hellquist höll O utförliga och om djup sympati vittnande minnesanföranden i HVL (sedermera tryckta i O:s posthumt utgivna bok In memoriam 1937).

Under sina senare år ägnade sig O i liten utsträckning åt primärforskning – frånsett medarbetarskapet i SAOB. Däremot publicerade han en mängd recensioner och andra artiklar i dagspressen och, fastän i något mindre mån, i facktidskrifter, särskilt ANF. Denna omfattande skriftställargärning bestyrker omdömet, att O hade "lätthet att formulera", en egenskap, som naturligtvis kom väl till pass för ordboksförfattaren O.

Då A Kock efter 40 år lämnade ledningen för ANF övertog O ansvaret som tidskriftens huvudredaktör, ett uppdrag som han innehade ända till sin bortgång. Den respekterade ställning i den internationella forskaropinionen som tidskriften intog under Kocks tid bibehöll den under O:s redaktörskap.

Av sina minnestecknare har O karakteriserats som redbar, vänlig och flärdfri, både respektingivande och vinnande. Om hans personliga blygsamhet och motvilja att framhäva sina insatser vittnar många yttranden i hans skrifter. – O:s ihärdighet var väldig. Han förivrade sig aldrig, snarare tvärtom; det flegmatiska i hans väsen var rentav påfallande. Akribin sviktade ytterst sällan. Han kunde se och uppskatta det värdefulla i andras uppslag – vilket hans många recensioner vittnar om – men en banbrytare och upptäckare av djupa sammanhang var han inte.

Tydligen hade O håg och fallenhet också för praktiska och administrativa uppgifter. – O:s katederundervisning var av allt att döma knappast fascinerande; därtill var tempot för stillsamt och framställningen i för hög grad i avsaknad av flykt och glans. Men hans föreläsningar var klara och överskådliga och därför lätta för åhörarna att tillgodogöra sig.

Författare

Gösta Holm

Arkivuppgifter

O:s arkiv (39 vol) i LUB ("biographica", ms, excerpter, brev, foton m m). – Brev från O i GUB (bl a många till E Liden o H Lindroth), KB, LUB (bl a till A Kock) o i UUB (bl a till B Hesselman, A Noreen o många till O v Friesen ).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [K G Ossiannilsson m fl,] Förteckning på i svenska språket förekommande umbärliga främmande ord ocli uttryck, till samfundet Gauthiods tjenst utarb af dess språknämnd. Malmö 1895. 36 s. [Anon bidrag.] – Östgötalagens ljudlära. Akad afh. Lund 1904. V, 190 s. -Svenska kippa m. m. En semologisk-etymologisk studie (Från Filologiska föreningen i Lund, Språkliga uppsatser 3. Tillegnade Axel Kock, Lund (tr Lund & Leipzig) 1906, s 59-74). -Benplatta med runinskrift (Fornvännen, årg 4, 1908, Sthlm, s 14-27 o tilläggs 101). - Studier över rimmen i den fornsvenska Flores och Blan-zeflor (Festskrift till K. F. Söderwall på hans sjuttioårsdag den 1 januari 1912, Lund 1911, s 45–120). – Studier över pronomenet Den i nysvenskan. Lund & Leipzig (tr Lund) 1913. VI, 118 s. [Även:] VIII, 118 s. (LUÅ, N. F„ afd. 1, bd 9 [1913], nr 3.) – Om konsonantförlängningen i pluraler av typerna fötter, getter, nötter, böcker (Svenska studier tillägnade Gustaf Cederschiöld den 25 juni 1914 Lund 1914, s 49-75). -Norvagismer i några fornsvenska medeltidsdikter (Från Filologiska föreningen i Lund, Språkliga uppsatser 4, Lund 1915, s 88–105). – De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Bidrag till den fornsv ordbildningsläran. Lund 1916. XXXII, 603 s. - Underdånig förklaring med anledning av N. Beckmans besvär över Större akademiska konsistoriets i Lund förslag den 31 mars 1917 tilll[!] återbesättande av ett ledigt professorsämbete i nordiska språk vid Lunds universitet. Lund 1917. 14 s. – Axel Kock, Umlaut und Brechung im Altschwedischen ... (1911–)1916 ... [recension] (Svensk humanistisk tidskrift, årg 1, 1917, Gbg, 4:o, sp 109–112; betydligt utvidgad: Göttingische gelehrte Anzeigen, Jahrg 180, 1918, Berlin, s 197–222). – En syntaktisk anmärkning till Hávamal 1:1–4 (Studier tillegnade Esaias Tegnér den 13 januari 1918, Lund 1918, 4:o, s 538–541). – Den isländska sagans ursprung (Nordisk tidskrift ... utg af Lctterstedtska fören, [årg 41,] 1918, Sthlm, s 411-429; instal-lationsföreläsn). – Erik Bråte (Fornvännen, 19, 1924, s 58-62).. - Minnesord över K. F. Söderwall (HVL, Årsberättelse 1924-1925, Lund 1925, s 15–22). – Otto v. Friesen, Rö-stenen i Bohuslän och runorna i Norden under folkvandringstiden ... 1924 [rec] (Litteris, an international critical review of the humanities publ by The New society of letters at Lund, vol 2, Lund 1925, s 142–153). – Ordförklaringar [granskade o delvis meddelade] (Stockholms stadsböcker från äldre tid, Serie 3. Räkenskaper, 1. Stockholms stads skottebok 1460–1468 samt strödda räkenskaper ... Utg ... genom J A Almquist, Sthlm 1926, s 483-492; föret). - Språkvetenskapen (Sverige i våra dagar, en översikt ... utg under inseende av F Böök o G Upmark, d 1, Sthlm 1927, 4:o, s 303–312). – Öm undersökningar av svenska dialekter ock folkminnen. Utredningar hösten 1928 från Landsmålsarkivet i Uppsala, Landsmålsföreningarna i Lund ock Institutet för ortnamns- ock dialektforskning vid Göteborgs högskola. [Sthlm, tr] Upps 1928. IV, 99 s. [Föret; tills med H Geijer, H Lindroth.] [Även fr titlar.] (Svenska landsmål ock svenskt folkliv, [Tidskrift ...,] [Serie] B. 26.) – Fsv. faestnafra ual (Festskrift til Finnur Jönsson 29. Maj 1928, Khvn 1928, 4:o, s 429–433). – Ortnamn och bebyggelsehistoria. Magnus Oisen, /Ettegård og helligdom ... 1926 [rec] (Ymcr, årg 48, 1928, Sthlm, s 111–118). – Lis jacobsen: Dansk Sprog ... 1927 [rec] (Acta philologica Scandinavica, Bd 3, Khvn 1928–29, s 285–288). – Några lärare (Minnen från svenska läroverk 3. Malmö högre allmänna läroverk, en minneskrans till jubileet år 1929 ... Under red av S Schartau, Lund 1929, s 204-217). – Minnesord över Esaias Tegnér vid högtidssammanträdet den 1 december 1928 (VSLÅ 1928, Lund 1929, s 1–7). – Ragnarsdråpa 5. 1–4. En textkonjektur (ANF, bd 46 (N F 40, 1928), Tilläggsbd. Studier tillägnade Axel Kock Lund 1929, s 525-530). – Ordförklaringar [granskade o delvis lämnade] (Stockholms .stadsböcker från äldre tid, S 2. Tänkeböcker, 3. Stockholms stads tänkeböcker 1492-1500. Utg ... genom J A Almquist, Sthlm 1930, s 477 — 479; föret). — Minnesord över de under året avlidna medlemmarna vid högtids-sammanträdet den 22 november 1930 [M Enge-ström, W v Geijer, W v Hallwyl o H Sköld] (VSLÅ 1930, tr 1931, s 105–116). – Minnesord över Elof Hcllquist (HVL, Årsberättelse 1932–1933, tr 1933, s XVII-XXXVII). – Anmärkningar till ett par versar av börör Kolbeinsson (Lunder germanistische Forschungen 1. Studia Ger-manica, tillägnade Ernst Albin Kock d 6 dec 1934, Lund & Khvn (tr Lund) 1934, s 261-264). -Ncuere Beiträge zur altnordischen Religionsge-schichte (Archiv fiir Religionswissenschaft, Bd 31, 1934, Leipzig und Berlin, s 213-271). - Axel Kock (HVL, Årsberättelse 1935-1936, tr 1936, s XVII– XLVII). – In memoriam, minnesteckningar över lundensiska språkforskare ... samt en minnesteckn över E O av A Lindqvist. Lund 1937. 132 s, 1 portr. [Över K. F. Söderwall, G Cederschiöld, E Tegnér, E Hellquist o A Kock.] – Artiklar i: Ordbok över svenska språket, utg av Sv akad, bd 2, 1903,4-15, 1911-39, Lund,4:o, Nordisk familjebok, 3.... uppl, bd 9–11, 1928–29, 15–16, 1931–32, 18–23, 1932–37, Sthlm, Svensk uppslagsbok, bd 20, Malmö 1934 (om Adolf o Erik Noreen); bidrag i: Språk och stil, årg 4-5, 1904-05, 7, 1907, Upps 1904-08, ANF, bd 22 (N F 18), 19[05–]06, 24, 19[07-]08, 26, 19[09-]10, 28-32, 1912-16, 35-41, 19[18]19–25, 45 (F 3:1), 1929, 47, 1931, 49-50, 1933–34, Lund, Meddelanden från landsmålsföreningarna i Lund rörande arbetsåret 1922(- 1930) (Svenska landsmål ock svenskt folkliv, Tidskr 1923(–1931), Sthlm; vidare SvD (102 st) 1911–34, Lunds dagblad (10 st) 1914, 1924, 1926-28, SDS (29 st) 1921, 1923–29, 1931–32, 1934-35; titlar se J Tuneld, Bibliografi över professor Emil Olsons tryckta skrifter (Bidrag till nordisk filologi tillägnade Emil Olson den 9 juni 1936, Lund 1936, 4:o, s 385-415). Utgivit: Utdrag ur Magnus Erikssons landslag ... med inl, anmärkningar o glossar. Lund 1909. XXXIII, 180 s. 2. uppl 1917. XXVI, 181 s. 3. uppl 1927. [Ny tr] 1937. – Östgötalagens 1300-talsfragment utg jämte inl. [Sthlm, tr (Sthlm &)] Lund'l 911. CI.II, 111 s. (SFSS, [37 =] h 139 [omsl].) – Yngvars saga viöforlajämte ett bihang om Ingvarsinskrifterna. Khvn 1912. CII, 71 s ([Omsl:] Samfund til udgivelse af gammel nordisk litteratur, [Skrifter,] 39.) – J L Runeberg, Älgskyttarne. Nio sånger. Kommentar av R Hedvall. Sthlm 1914. 90 s. (Medv.) Skoluppl. Förklaringar av R H o E O [omsl]: Hfors 1927. 108 s. 1932. 103 s. 1955. ill s. – Sogur danakonunga, 1. Sogubrot af fornkonungum, 2. Knytlinga saga, utg for Samfund til udgivelse af gammel nord litt. H 1 -5. Khvn [tr Lund] 1919-25 (tr 1919-26). ([1 —3:] Tills med C af Petcrscns.) [Samfund Skrifter, 46.] 1-4. 1919, 1920, 1921, 1923-24 [omsl]. 316 s. [S 81—96 makulerade o omtr.] 5. 1925 [tr 1926], LXVIII s. – C. J. L. Almquist, Samlade skrifter, 1. fullst uppl, med inledningar, varianter o anm under red av F Böök. D 3–4, [5-9,] 10, 12, [13–17,] 23–25, 28–29. Sthlm 1920 -32. (Tills med O Holmberg, J Mjöberg o A VVerin.) 5. 1920 [omsl: 1921]. XLVIII, 530 s. 12. 1920 [omsl: 1923]. XXXVI, 250 s. 6-9. 1921. XV, 391, XVIII, 468, XLIV, 364, XXVII, 354 s. 3-4. 1921 [omsl: 1923]. IX, 476, XXVI, 432 s. 13-17. 1922 [omsl: 1923]. XXVII, 610, 282, 439, LI, 573, LXXII, 480 s. 29. 1923. XIX, 348 s. 24. 1925. XIX, 594 s. 25. 1927. XX, 621 s. 10. 1929. 442 s. 28. 1929. 480 s. 23. 1932. XXIII, 402 s. – Flores och Blanzeflor. Kritisk uppl. [Sthlm, tr (Sthlm &)] Lund 1921. XXIV, 141 s, 2 vikta bl faksimil. (SFSS, [42 =] b 157 [omsl].) – J Wallcnbcrg, Min son på galejan ... med inl o förklarande anm. Sthlm 1921. 290 s. (Klassiska romaner utvalda av F Böök.) – Sånger ur den äldre Eddan. Övers av A Åkerblom. Lund 1923. 62 s. [Anon, tills medj Mjöberg.] (Skrifter utgav Modersmålslärarnas förening [22].) [2. tr okänd.] Ny tr 1936. 4.-7. tr 1939, 1945, 1948, 1952. (Ibid, 22 [omsl].) – Isländska sagor, övers av A. U. Bååth. Ånyo utg. Sthlm 1925. 442 s. [Med förord o anm.] (Världslitteraturen. De stora mästerverken ... [11].) – K. F. Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket. Supplement. [Omsl: H 1. Efter författarens död till trycket befordrad.] Lund 1925-26. 4:o. 32 s. (SFSS, [54:1 =] h 162 [omsl].) [Korrekturläst s 33-208, 1932-37.] - Arkiv för nordisk Filologi. Bd 45–53 (F 3:1-9), 1929–37. Lund. – E Tegner[dy], Ur språkens värld, 3. Fem uppsatser. Sthlm 1930. 316 s, 1 portr. [Efterskrift.] — Dens, Strödda uppsatser. Lund 1930. 310 s, 1 portr.  – Tills med E Noreen granskat E Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, ny omarb o utvidg uppl, bd 1–2, Lund 19[35-]39, XII, 1484 s (föret); 3. uppl 1948.

Översatt: Snorre Sturlasson, Norges konungasagor. D 1–3. Lund 1919–26. 1. 1919. XXXVIII, 403 s, 14 pl. 2. 1922. 492 s, 19 pl. 3. 1926. 549 s, 20 pl. – Valda stycken ur Snorre Sturlassons författarskap. Lund 1923. 40 s. (Skrifter utg av Modersmålslärarnas förening [23].)

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 28 sept 1917, nr 20, RA.

N Beckman, E O (ANF, bd 54, 1939); F Böök, Ebbe Tuneld (1960), s 117–124; A Lindqvist, E O (E Olson, In memoriam ..., 1937); K G Ljunggren, E O (VSLÅ 1937); LUM läsåret 1924–1925 (1925); E Noreen, E O (HVLÅ 1937–1938, 1938).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Emil Olson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7761, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7761
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Emil Olson, urn:sbl:7761, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gösta Holm), hämtad 2024-04-25.