Meriter

Olsson, Olof (Olle) Conny, "Hagalund", f 12 juli 1904 i Solna, d 13 juni 1972 där. Föräldrar: filaren Knut Conny O o Augusta Lovisa Brolin. Kontorsvakt vid SJ, Solna, 18–19, assistent åt teatermålaren Elias Johansson o dekorationsmålaren Filip Månsson (bd 26), Sthlm, periodvis under 20- o början av 30-talet. Konstnär. – LFrKA 60.

G 19 juni 1937 i Landskrona (kbf i Solna) m Valborg Maria (Maja) Karlsson, f 1 maj 1907 i Bromma, Sth, dtr till förmannen August Gotthard K o Johanna Viktoria Lindgren.

Biografi

Olle O föddes i den snickarglädjevilla som hans morfar uppfört 1891 som en av de första byggnaderna i det nyexploaterade kåksamhället Hagalund strax norr om Sthlm. Han förblev bosatt i samma hus hela sitt liv och vägrade hårdnackat att sälja det, då Solna kommun åren kring 1970 rev den äldre bebyggelsen för att i stället uppföra långa fjortonvåningshus.

O visade konstnärliga anlag redan under den korta skoltiden. 1917 vann han pris i en teckningstävling utlyst av Vecko-Journalen. Beslutet att bli konstnär mognade dock sent, och hans korta sejour vid Carl Wilhelmsons målarskola snarare avskräckte än uppmuntrade honom: "Jag har alltsedan dess varit rädd för akademier och allsköns målarskolor" (Wennerholm, s 43). Som teatermålare och dekoratör torde han dock ha vunnit en teknisk färdighet som i förening med hans medfödda begåvning fick honom att framstå som en färdig konstnär vid den första separatutställningen 1938. Den väckte sensation bland kritiker och allmänhet: "Denna debut kan utan tvekan sägas vara en av de allra bästa vi haft på senare år" (Näsström 1938). Man häpnade över de måleriska värden han lyckats avlocka Hagalund, som betraktats som en ful och misärfylld kåkstad: "Aldrig förr har det svenska stationssamhällets illa beryktade arkitektur fått en sådan apoteos", menade en konstkritiker, som också fann att O "lånat Hötorgsmålarnas pensel men använt den som en trollstav för att locka fram en sällsam sagans skönhet även ur en ful och trist vardag" (G Johansson 1938).

O signerade redan då sina målningar Olle Olsson Hagalund och hade redan inmutat det motivområde som skulle bli det centrala i hans konstnärskap: förstadssamhällets gator och prång, dess pittoreska snickarglädjevillor och hyreshus med flagande rappning, dess invånare i vardag och fest. Det vilar en fördrömd sagoton som direkt förknippas med O över dessa målningar. Han hade dock först så småningom funnit sin form och sitt uttryck. O:s första Hagalundsbilder kännetecknas av "gråruggig atmosfär, som ännu inte lyser av sagans ljus" (Välme o Linde, s 71), och han utförde i början och mitten av 1930-talet målningar med rätt okänslig färghållning, i vilka människor med hårda eller likgiltiga, smått karikatyrmässigt återgivna fysionomier tränger nära inpå betraktaren på ett sätt som påminner om James Ensor; O hade kunnat studera dennes måleri på utställningen Belgisk konst på Liljevalchs konsthall 1934. Påverkan från Ensor tycker man sig finna i bl a Efter loppet på Ulriksdal från 1934 liksom i restauranginteriörerna för Normatävlingen 1937 och i minnesbilder från en sjöresa 1936, t ex Sjömanskrog i Gdynia.

O:s bilder av Hagalund har jämförts med Utrillos målningar från Montmartre, men någon påverkan är det knappast frågan om: "Jag intresserar mig mycket för Utrillo ... Någon kopiering ber jag emellertid få svära mig fri ifrån" har han själv sagt (Sthlms förstadsblad 8 aug 1942). O var heller inte i sin konst fullt så bunden till Hagalund som Utrillo till Montmartre utan reste mer än vad man kanske föreställer sig; förutom den nämnda sjöresan till hamnar vid Östersjön och Nordsjön reste O flera gånger till Norge och inte minst till Danmark, där han trivdes, och han besökte några gånger Paris. Somrarna tillbringade han helst i sin stuga på Gullholmen i Bohuslän. Vart han kom lagrade han synintryck som han omsatte i målningar. Men det är som om han på sina resor förde med sig Hagalund i bagaget. När han 1939 första gången kom till Paris kunde han uppskatta staden "därför att det hela liknade Hagalund så mycket" (Välme o Linde, s 41).

O målade sällan inför motivet; inte ens hans porträtt och figurskildringar är – med få undantag – målade efter modell. Han nöjde sig med att ge minnet stöd med hjälp av hastigt nedkastade annotationer i sitt skissblock och stängde sedan in sig för att i ensamhet utföra sina målningar. "Jag har aldrig sett honom måla och det tror jag ingen annan har gjort heller", sade hustrun Maja efter hans död (Norrländska socialdemokraten 23 okt 1973). Ändå ter sig O:s detaljrika målningar som topografiskt tillförlitliga dokument över ett raserat samhälle, en svunnen livsform. Med ackuratess redogör han för snickarglädjevillornas torn och burspråk, trädgårdarnas spjälstaket och den vildvuxna floran av affärsskyltar. Övertygande redovisar han ljusets blänk i fönstren eller på gatstenarna. Man kan följa årstidernas växlingar i hans Hagalund, vinterns blötsnö, det uppsprickande molntäcket efter en höstlig regnskur. "Han är en mästare i att framställa olika 'väderlekstyper' – fånga in skiftande atmosfärer" (Hellman). Ulf Linde har påpekat hur 0:s tekniska skicklighet också har poetiska dimensioner, och O har själv sagt om sina Hagalundsbilder: "Jag vill visa att det kan skimra, just skimra av skönhet i sådant som folk spottar åt och kastar åt sidan som banalt och värdelöst. Jag vill måla en träsked så att den liknar en Gud" (Wennerholm, s 55).

Någon övertänkt teori låg inte till grund för O:s konst; "man ska måla med hjärtat, föstårru" sade han en gång till Näsström (SvD 5 okt 1973), och de orden ger troligen något av hans konstnärliga credo. Man har kallat honom ömsom naivist, ömsom naiv – hans förmäla behärskning och tekniska färdighet gör väl den förstnämnda termen mest adekvat. Själv intresserade han sig inte för vilket fack man ville placera honom i: "Att jag var naivist hade jag inte tänkt på förrän kritiken påpekade saken. Jag trodde att jag var naturalist" (Wennerholm, s 56).

O:s tro på barndomens förmåga att se världen i dess rätta ljus ger en nyckel till förståelsen av hans konst. Linde skriver, med syftning på O: "Naivisterna har velat återvända till barnaårens ljuvliga förtrolighet med tingen i omvärlden, de har velat drömma och fantisera om världen även som vuxna", något som bekräftas av O:s egna ord: "Jag är naivist för att kunna behålla min barndoms syn på tingen. Det är dock den som blir den lyckligaste delen av livet. Kan jag behålla den kvar, kommer jag alltid att bli lycklig" (Välme o Linde, s 53).

Människan spelade alltid en viktig roll i O:s konst, hans gator och gränder är befolkade. Men från mitten av 1940-talet kom kvinnoskildringar att bli ett centralt motiv, oftast unga, drömskt oskuldsfulla skönheter i intim hemmiljö. En kritiker talar om "en persikodunig och rosig charm, som leder tanken till Renoir" och menar "att deras oskuld – i kraft av hans egen – blir något starkare pointerad än den torde vara i verkligheten" (Näsström 1945). Det kan bli alltför mycket sötma i O:s kvinnobilder, och ett par anmälare reagerade negativt inför hans sista separatutställning i Sthlm 1956. En fann honom i figurbilderna "tröttande artificiell och koloristiskt läcker som en alltför mycket garnerad gräddtårta" (SvD 18 nov 1956), och en annan ansåg att konstsalongen "Samlaren har genom denna enkelt artistiska utställning förvandlats till en folkhemsk parfymbar" (Wennerholm, s 70).

Som en motvikt till det parfymerade i O:s kvinnobilder vilar över målningarna från Hagalund ofta en svag ton av vemod mitt i berättarglädjen och humorn, ett vemod som kan få en skärande biton av smärta i de verk som tillkommit sedan grävskoporna börjat jämna hans älskade Hagalund med marken; Det hotade paradiset kallade han en av sina sista målningar, från 1969. Detta vemod, som O delar med andra naivister, har Linde förklarat med följande ord: "Det faktum att naivisten är en vuxen människa med insikt om att de flesta trollerier har sin förklaring och att de gamla ting han älskar tillhör en obevekligt förgången tid kan hjälpa till att förklara det vemod, som finns som en underton i konst av detta slag. Sagolandet är förlorat, vilket givetvis lätt ger en sorgsen stämning" (Välme o Linde, s 54).

Den överraskade kritiken liknade O efter debuten vid "en proletärdiktare vid paletten" (Näsström 1938). Men liknelsen haltar, eftersom han aldrig ger uttryck åt socialt patos i sina målningar: "Det proletära ligger hos honom uteslutande i miljön" (G Johansson 1945). O:s bilder av frälsningssoldater i Hagalunds slum tyder knappast på socialt engagemang, lika lite som hans begravningsbilder vittnar om grubbel över existentiella frågor. Det är i båda fallen motivens koloristiska och förmäla möjligheter som fångat hans intresse.

O ägde ett genuint människointresse, men det fåtal porträtt han utförde förutom självporträtten och bilderna av hustru och dotter utgör inte några djuplodande personkarakteristiker: Eric Wennerholm 1953, Anders Sandrew 1963, Carl Albert Anderson 1969 (de båda sistnämnda postuma). Att han själv var en inte alldeles okomplicerad personlighet vittnar självporträtten om. I Kanske en målare (1938) står han bland vita liljor på en kyrkogård, där ett kors bär inskriften "Ars longa vita brevis". Fåglar äter ur hans hand och han vänder sig mot oss med skygg blick, medan oförstående människor tittar på honom från andra sidan kyrkogårdsstaketet. Självporträtt i sprucken spegel (1940) "är lika optiskt som psykologiskt dubbelbottnad, där finns också en ängslans blick" (S Johansson).

O motsvarade i läggning och livsföring långtifrån den traditionella konstnärstypen. En mångårig vän har vittnat om hans "sobra levnadsvanor, tillbakadragenhet och ytterst aktsamma förhållande till pengar" (Wennerholm, s 43). O:s hem var småborgerligt prydligt, dockskåpsaktigt pyntat, och även i klädsel och vanor hade han mycket av korrekt småborgare över sig. "Vänlig vill jag vara, men håller mig på min kant", har han sagt om sig själv (Välme o Linde, s 69). Näsström talar om "hans stolta motborgarväsen"; hans värnande om sin integritet torde ha bottnat både i självmedvetande och skygghet, känslomässig ömtålighet. O:s slutenhet inbegrep också hans konst. Enligt hustrun "förklarade [han] aldrig sina tavlor och över huvud taget pratade han mycket litet om konst. Han umgicks inte med några kolleger" (Norrländska socialdemokraten 23 okt 1973).

O ville ogärna skiljas från sina verk, och på senare år var han ovillig att sälja och deltog sällan i utställningar. Han hade emellertid blivit folkkär; alla visste vad en "hagalundare" var. Därtill hade de litografier bidragit som han utfört för Konstfrämjandet liksom den mapp med reproduktioner som 1956 gavs ut av Bokkonsum. O:s mest spridda, men kanske också mest förbisedda, konstverk blev dock de frimärken som utgavs efter hans förlaga till Svenska flaggans dag 1955. En stor publik mötte han också som scenograf i en rad populära uppsättningar, främst på Oscarsteatern, bla Vita hästen, Kiss me Kate och Lilla helgonet. Hans berättarglädje och dekorativa fantasi gjorde honom som klippt och skuren för sådana uppgifter.

Under 1970-talets första år utfördes några bildvävnader efter målningar av O på beställning av bl a Sthlms läns landsting och Solna kommun. Vid den tiden hade han i stort sett upphört att måla. Han hade tappat lusten till följd av den pågående utplåningen av det gamla Hagalund; förtrollningen var bruten. Möjligen bidrog den bitterhet O kände till hans död vid knappt 68 års ålder. Hans motstånd och en stark folkopinion ledde ändå till att hans egen villa och ytterligare några hus bevarades som en liten enklav i höghusens skugga. Olle Olssonhuset fungerar numera (1992) som ett konstnärsmuseum; något av hans hemmiljö har återskapats i övre våningen sedan O:s änka och dotter där deponerat ett 40-tal konstverk samt möbler och andra inventarier. O:s konst är oupplösligt förbunden med det Hagalund som han lade till sitt namn som konstnär. "Han har i svensk konst skapat Hagalund på samma sätt som Turner skapade Londondimman" (Näsström 1945).

Författare

Hans-Olof Boström

Källor och litteratur

Källor o litt: Pressklipp, Statens konstmuseers klipparkiv, Sthlm.

G Hellman, art om O (Storstaden 1973, nr 20); G Johansson, utställn.rec (SvD 13 sept 1938); dens, art om O (SvD 12 nov 1945); S Johansson, art om O (SvD 23 okt 1973); Meddekn från FrKA 1973–1974 (1975); G Näsström, utställn:rec (S-T 11 sept 1938); dens, art om O (S-T 28 okt 1945); Olle O Hagalund, 10 reproduktioner i färg. Med text av U Linde (1956); Olle O Hagalund, 1904–1972. Minnesutställn (Liljevalchs konsthall, kat 312, [1973]); SKL; SMoK; E Wennerholm, Olle O o hans Hagalund (1973); R Välme o U Linde, Olle O Hagalund, kvick kraftkarl i konstnärsidyll (1965).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof (Olle) C Olsson "Hagalund", https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7791, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans-Olof Boström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7791
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof (Olle) C Olsson "Hagalund", urn:sbl:7791, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans-Olof Boström), hämtad 2024-04-19.