Meriter

1 Pasch, Lorentz (Lorenz, Lorens, Lorents), f i mars 1702 i Sthlm, trol Jak o Joh (fdb saknas), d 27 april 1766 där, Klara. Föräldrar: åldermannen vid målarämbetet Dank-wardt P o Judith Larsdtr. Elev i David v Kraffts (bd 21) ateljé i Sthlm 14, konststudier i London 21 —28, verksam i Sthlm från 28.

G 6 aug 1730 i Sthlm, Jak o Joh, m Anna Helena Beckman, f omkr 1706, d 26 aug 1756 i Sthlm, Nik, enl db 50 år gammal, dtr till slaktaråldermannen Olof B (bd 3, s 20) o Catharina Roth.

Biografi

Till David Krafft kom P efter att som helt ung ha inhämtat grundläggande kunskaper i faderns ateljé. Han anses hos Krafft ha medverkat vid tillkomsten av en del kungaporträtt, och det berättas att han följde med läraren till Lund 1717. Enligt en icke bestyrkt berättelse skall han tillfälligt ensam med Karl XII i ateljén ha bevittnat kungens förargelse inför sitt porträtt, vilket han högg sönder med sin värja till stor förskräckelse för P, som brast i gråt.

I den krafftska ateljén samlades de flesta av tidens sv porträttmålare med Hans Hy-sing, Johan David Schwartz, Johan Starbus, Georg Engelhard Schröder, Olof Arenius, Johan Henric Scheffel och Gustaf Lundberg som främsta namn. Det kan förutsät- tas, att P här inhämtade grundläggande intryck inför sin vidare utveckling, även om en del av de nämnda redan lämnat ateljén. De bistra tiderna drev konstnärerna utomlands, och för P blev det England som lockade, kanske med Schröder, Michael Dahl, Hysing och Schwartz som inspirerande exempel. En sv konstnärskoloni hade bildats i England, och P kunde räkna med gott mottagande när han 1721 begav sig dit.

P tillhörde den sv församlingen i London och betalade "Stohlrumspengar" där. Enligt uppgifter, som sannolikt härrör från P själv, studerade han för Dahl och Hysing (jfr Strömbom, s 7). Samtida med P i London var också Schröder, som i Chérons och Van-derbanks akademi var kamrat med William Hogarth. Den nittonårige P var öppen för intryck, och han erbjöds en blandning av engelska, franska och italienska stilar. Den begynnande rokokon, med källor i både Italien och Flandern men födelseort i Frankrike, lockade honom till Paris, men resan dit inställdes på grund av hans fars död 1727 och tvistigheter om arvet. P återvände istället 1728 till Sthlm. Han bosatte sig till en början i kvarteret Skotten på Norrmalm, men efter sitt giftermål köpte han eget hus i kvarteret Jericho i samma stadsdel.

P blev i Sthlm företrädare för ideal som sökte sina förebilder i England, Holland och Frankrike. Under 1730-talet blev han jämte Arenius Sveriges ledande porträttmålare. Hans porträtt av unga ädlingar i lättsamma fritidssysslor som jakt eller musicerande är tidiga exempel på den engelska skolan, som blev mer spridd vid och efter seklets mitt. Porträttet av Eric Brahe från omkring 1732 är hans mest berömda; det och Flöjtspelaren, som sannolikt föreställer brodern Johan (P 2), har ansetts "tillräckliga att göra honom känd och erkänd såsom den störste lyrikern bland frihetstidens målare" (Nisser 1932). I denna anda utförde P en grupp porträtt av ädlingar vid Fredrik I:s hov, maskeradporträtt, gärna i parkmiljö, som Carl Bonde (1732) i pilgrimsutstyrsel, Gustaf Jacob Horn (ca 1736) och Carl Ter-smeden (ca 1740). Unga män och kvinnor ur de högre klasserna skulle avbildas i obesvärade poser, gärna under sportiga eller konstnärliga göromål och iförda därför lämpad klädsel. För ungdomen gällde veka- re ideal än den karolinska tidens bistra krigare, och P blev en av de främsta introduktörerna av denna stil.

Också i kvinnoporträtten märktes de nya idealen. Hedvig Sofia Baner porträtterades redan 1731 som herdinna med en grace och luftighet som vida överträffade de karolinska herdinnorna. S å målade P kungens mait-resse Hedvig Ulrika Taube, hans måhända främsta kvinnoporträtt, en romantisk rokokodröm i svala gröngrå och blå toner. Kanske hennes beredskap för herdestunder föreföll övertydlig, men senare målade P henne klädd som nunna — ytterligare ett exempel på hans förkärlek för utklädsel och lek med symboler. — Även inte helt unga kvinnor skildrade P med grace och ungdomlighet. Stina Douglas' rokokoherdinna föreställer en i verkligheten omkring 50-årig dam som anammat den nya stilen. Juliana Faber är en medelålders dam med ungdomlig framtoning.

Vid sidan av den nya stilen måste emellertid en porträttmålare rätta sig efter rådande konventioner. I P:s produktion återfinns porträtt, som fogar sig efter den avbildades uppenbara önskningar. Redan 1730 målade han Carl Gyllenborg (bd 7) i full ämbetsdräkt som riksråd och med tyngd och allvar motsvarande ämbetets och modellens fordringar. Den nya tiden märks dock något i den lättare färgskalan. En rad ämbetsman-naporträtt ansluter till detta i skildring och människouppfattning, t ex Clas Ekeblad (bd 12), Olof Nordenstråle och Samuel Åker-hielm. Eftersom målningarna skulle likna de många äldre porträtten behölls länge den karolinska senbarockens tunga uttryckssätt och färgskala.

Också de militära representationsporträtten behöll åtskilligt av den karolinska stilen. P kunde även lätt finna förebilder från sina engelska läroår, t ex i Michael Dahls produktion av nobla fältherrar och amiraler. I porträtt från omkring 1730 av Hans Hin-rich v Liwen (bd 22) klingar engelska minnen i hans självmedvetna hållning. I bilden av Gustaf Ulf Bonde af Säfstaholm har den barocka kompositionen behållits, men den nya tidens stil har smugit sig in i människoskildringen, i detaljer som ögonform och peruk, i en fläkt av begynnande rokokoelegans, sen i förhållande till de franska fö- rebilderna men kanske djärv i förhållande till konstmarknaden i Sthlm.

P förmodas omkring 1743 ha gjort en resa till Finland (Schunnesson), och där återfinns en rad porträtt, många av medlemmar av familjen Creutz på Sarvlax. Carl Johan Creutz dy (bd 9) och hans syster Hedvig Helena hör till denna serie tillsammans med deras mor Beata Charlotte Wre-de. Målningarna ansluter till det karolinska arvet men vittnar också om skolningen hos Dahl. Andra exempel är bilderna av bergsrådet Johan Jacob Kijk (bd 21) och dennes tredje hustru Catharina Elisabet Grubb. P utförde även en kopia efter Peter Lelys porträtt från 1664 av Barbara Villiers, hertiginna av Cleveland.

P:s förmåga att anpassa sig till rådande stilkonventioner framgår av hans borgerliga porträtt, enkla men värdiga bilder av män och kvinnor medvetna om sin betydelse. Wilhelm Grubb (bd 17) i sin bruna rock företräder med tyngd Skeppsbrohandlarna på ett porträtt från 1742, som ger en förbindelse med de finska målningarna. På 1740-talet hade P börjat söka kunder också bland de välbärgade borgarna. Konkurrensen i Sthlm mellan porträttmålarna ökade nämligen när Olof Arenius 1736 återvände från Holland. An svårare blev det för P att hävda sig mot Gustaf Lundberg, som 1745 flyttade hem med senaste franska lärdomar i bagaget. Hans pastellporträtt blev snabbt ett förhärskande mode i de högre kretsarna. P måste söka sina kunder mer och mer i de borgerliga kretsarna som inte frågade efter lätta rokokokapricer utan önskade realistiska avbildningar.

1745 besvärade sig P över att behöva erlägga borgerlig tunga, vilket betydde att han inte önskade tillhöra målarskrået. Detta beviljades av magistraten och stadfästes slutligen av K M:t 1746 med motiveringen att porträttkonsten "icke annorlunda än som en fri konst tyckes kunna anses, som med borgerskapet och det därunder inbegripna målarämbetet icke synes hava någon nära förenad gemenskap, samt således ej kan vara underkastat de borgerskapet särskilt åliggande utskylder" (rådsprot i inrikes civ:ärenden 17 jan 1746). Bidragande till P:s önskan att stå utanför ämbetet kan ha varit att han redan tidigt engagerats som lärare i den 1735 inrättade K ritareakademin. Det var vanligen hovmålarna som kunde uppnå sådan lättnad, men P uppnådde aldrig denna rang trots en del beställningar från hovet och trots att Carl Gustaf Tessin redan 1735 låtit honom måla sitt och sin makas porträtt.

P spelade en viktig roll som introduktör av den nya livsstilen i Sverige, övergången till rokokon med en graciös lätthet efter det karolinska tidevarvets allvar och stränghet. Han förde hem från sina resor en fläkt av den stora världen och bidrog därigenom till att lägga grunden till det sena 1700-talets kulturella storhetstid. Mot slutet av 1740-talet minskade P:s anseende hos publiken och han tvingades till massproduktion till låga priser, en verksamhet som gjorde honom "ledsen och trötter" (Nisser 1932). Som lärjungar till P måste främst räknas hans barn Lorenz dy (P 3) och Ulrica (P 4). Vidare har antagits att Johan Stålbom från Östergötland samt Johan Buhre och en konterfejare vid namn Lindbom gick i lära hos P. Möjligen bör även Johan Joakim Streng räknas till lärjungeskaran.

Författare

Bengt M Holmquist

Källor och litteratur

Källor o litt: W Nisser, Studier i den äldre frihetstidens porträttkonst (outgivet korr, 1932), SPA.

T Andersson, L P d ä:s riksregalier (Tidskr för konstvetensk 1935-36); R B Beckett, Lely (1951); I Böhn-Jullander, Johan Pasch o rokokons dekorativa måleri i Sverige (1987); C H Collins Baker, Lely and the Stuart portrait painters (1912); A Hahr, David v Krafft o den Ehrenstrahl-ska skolan (UUÅ, Filosofi ..., 1, 1901); dens, Sv målade porträtt i UU:s konstsamhar (ibid, 2, 1904); dens, UU:s porträtt- o tavelsaml, 2 (1942); O Levertin, Niclas Lafrensen dy o förbindelserna mellan sv o fransk målarkonst på 1700-talet (1899); L Looström, Den sv konstakad ... 1735 — 1835 (1887-91); B v Malmborg, Sv porträttkonst genom fem århundraden (1978); K K Meinander, Porträtt i Finland före 1840-talet, 1 -2 (1931); W Nisser, Michael Dahl and the contemporary Swedish school of painting in England (1927); dens, Utveckl i den sv porträttkonsten 1725 — 45 (Tidskr för konstvetensk 1929); W Sch[unnesson], L P dä (SKL 4, 1961); S Strömbom, Porträttmålaren Lorenz Pasch dy... (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Lorentz (Lorenz, Lorens, Lorents) Pasch, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8048, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt M Holmquist), hämtad 2024-11-09.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8048
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Lorentz (Lorenz, Lorens, Lorents) Pasch, urn:sbl:8048, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt M Holmquist), hämtad 2024-11-09.