Meriter

I Nordencreutz, Jacob, före adl Hagman, f 12 dec 1671 i Nyland (Orig:geneal), d 1 mars (Marks v Würtenberg), själaringn 4 mars 1747 i Jak, Sthlm. Studier i matematik o lantmäteri i Narva från 86, bitr lantmätare i Ingermanland 90, lantmätarex i Sthlm 5 nov 95, biträdde stadsingenjören i Sthlm J Cortman, lantmätare vid lantmäterikontoret 18 mars (k fullm 20 april) 97, inspektor där 4 febr 04, dir över lantmäteriet 15 sept 09 (rådets fullm 26 maj 10, k fullm 3 okt 10), adl 2 dec 19, överdir 13 aug20, deltogi riksdagarna 19/20–42/43.

G 1) 2 nov 1697 trol i Norrköping, Olai (Orig:geneal) m Beata Emundsdtr Holm, f 3 okt (Orig:geneal), dp 5 okt 1652 där, ibid, d II juli (Orig:geneal), sjalaringn 12 juli 1726 i Jak, Sthlm, dtr till borgaren Emund Larsson o trol Anna Larsdtr (Norrköpings Olai kyrkoarkiv), samt tidigare g m bokhållaren Daniel Hackman; 2) 1729 (Marks v Würtenberg) m Martha Sophia Gyllenbååt, dp 16 juni 1709 i Sthlm, Ty, begr 25 juni 1734 där, Klara, dtr till överkommissarien Börje G o Maria Pincier.

Biografi

Efter åtta års studier i hemlandet kom N 1686 till Narva för att i första hand studera lantmäterivetenskap. Han antogs fyra år senare som biträde till den ordinarie lantmätaren i Ingermanland. N:s huvudsakliga sysselsättning blev att på generalguvernören J Sperlings uppdrag utarbeta en detaljerad generalkarta över provinsen. Sedan han slutfört uppdraget kom han till Sthlm och lantmäterikontoret, som då lydde under kammarkollegiet. Efter avlagd examen följde N sin chef J Transchiöldh till Västmanland för att kartlägga skogar och allmänningar. N ledde en grupp lantmätare vid uppmätningen av Skinnskattebergs bergslag.

Redan från 1701 – N:s chef sedan tre år G Dahlstierna (bd 9) vistades på tjänsteuppdrag i Pommern – förestod N kontoret i Sthlm. Hans utnämning åtta år senare till direktör måste därför betecknas som ganska självklar. Ett bevis på hans kompetens var att han ledde verksamheten även innan han blev inspektor, med förbigående av sin förman. – Liksom på de flesta andra områden inom den civila förvaltningen hämmade kriget arbetet, och N fick se antalet tjänster inom lantmäteriet – både centralt och regionalt – mer än halveras. En återgång till förhållandena före 1700 skedde efter fredssluten mycket långsamt.

N strävade tidigt efter att söka höja lantmätarnas status och löner och var även mycket aktiv när det gällde personalrekrytering och anskaffning av utrustning. Sedan han adlats kunde han med viss framgång driva för lantmäteriet väsentliga frågor i riksdagen: 1720 beslöts att lantmätarna skulle få sina fullmakter av K M:t i stället för av kollegiet, s å fick hans närmaste man inspektor B Hesselgren titeln överinspektör, och 1740 utfärdades en k resolution angående lantmätarnas rang, vilken innebar att de skulle anses för adelns vederlikar. N lyckades också genomdriva att de kartor som utfördes av bergskollegiets lantmätare skulle justeras i lantmäterikontoret, och periodvis skulle även dessa lantmätare utföra arbete i N:s kontor; vidare skulle överdirektören föreslå innehavare av tjänsten som stadsingenjör i Sthlm. N motarbetade framgångsrikt ett i riksdagen framfört förslag att krigskollegiets fortifikationskontor gemensamt med kammarkollegiet skulle föreslå innehavare av chefstjänsten på lantmäterikontoret. – Trots låga löner kunde N knyta flera mycket dugliga tjänstemän till kontoret, bl a sin närmaste man och efterträdare J Faggot (bd 14), instrumentmakaren D Ekström ^[1] (bd 13), kartritaren Nils Edberg och ingenjören och gravören Georg Bjurman.

Anskaffning av nya instrument och utveckling av mättekniken hörde till N:s uppgifter. 1705 begärde han medel till bl a ett avvägningsinstrument, och det är veterligen första gången ett sådant omnämns i Sverige. 1728 fick han tillstånd att använda bötesmedel till inköp av instrument och att undervisa "ungdomen" i dess bruk. I linje med omsorgen om kårens status låg N:s intresse för lantmätarnas utbildning. Han underströk ofta vikten av att de som antogs till yrket hade de rätta förutsättningarna; särskilt kunskaperna i matematik borde vara grundliga. Så tidigt som 1708 uppgav han att han utbildat över 30 lantmätare, verksamma dels inom lantmäteriet, dels inom det militära.

Som ett led i upprustningen kan lantmäteriinstruktionen av 1725 ses. Huvudansvarig för tillkomsten och utformningen av denna var N. Några verkligt genomgripande förändringar medförde den knappast, men några punkter innebar rena nyheter. För första gången föreskrevs att skifteskartor skulle stadfästas av domare, att man vid vissa slag av mätningar skulle använda sig av en bestämd skala och att det vid varje länsresidens skulle finnas ett länslantmäterikontor. Det för lantmätare i landsorten gällande stadgandet att inom en viss tid varje år sända in sina renoverade arbeten till lantmäteriet i Sthlm inskärptes. Bestämmelsen om att försumliga skulle erlägga böter blev inte, som tidigare synes ha varit fallet, en död bokstav utan tillämpades med biträde av kammarkollegiets advokatfiskal i många fall fullt ut.

När N kom till lantmäterikontoret fördelade sig arbetsuppgifterna på två huvudområden, dels det rent lantmäteritekniska geometriska arbetet, dels den geografiska kartläggningen av riket. 1736 tillkom nya uppgifter i och med att lantmätarna övertog justeringen av mått och vikt. Det var emellertid det kartografiska arbetet som under de första åren av N:s chefstid tog mest tid i anspråk, och det är också utgivningen av geografiska kartor som en senare tid uppmärksammat mest.

Ett arbete som N t vingades prioritera under sina första år var uppmätningen av skärgårdarna, såväl de i södra Finland som i Bottenviken och utanför Upplands och Södermanlands kuster. Det sistnämnda företaget ledde N personligen under flera somrar. Det var huvudsakligen en komplettering och ett slutförande av vad K Gripenhielm (bd 17) påbörjat och Transchiöldh fortsatt. Denna kartering avsatte ett synbart resultat i den stora karta över Sthlms skärgård som N och kontoret omsider utarbetade 1739. Det var sjöförsvarets behov som var den direkta orsaken till den omfattande kartläggningen av skärgårdarna.

Någon för offentligheten avsedd utgivning av kartor genom lantmäteriets eller någon annan myndighets försorg hade av sekretesskäl hittills inte skett. Giltigheten i dessa skäl diskuterades emellertid under 1720-talet, och i juni 1734 anhöll N hos ständerna, med hänvisning till sakens ekonomiska fördelar, om tillstånd att få gravera och ge ut kartor dels över hela landet, dels över enskilda landskap. Även Faggot synes ha spelat en väsentlig roll vid tillkomsten av detta förslag. Initiativet mottogs väl, och i dec s å utfärdade K M:t privilegier för utgivningen (förnyade 1738). På grund av otillräckliga medel gick utgivningen långsamt; 1739 utkom en karta över Mälaren, 1742 kartor över Uppland och Västmanland och senare ytterligare två, över Södermanland och Närke. Vissa arbeten överlämnades åt kontorets tjänstemän, som i eget namn och på egen risk gav ut bl a en karta över hela riket 1747, den första tryckta inhemska sedan 1626.

Trots den långsamma takten bildade denna utgivning epok i sv kartografi, eftersom den innefattade de första på officiell väg för allmänt bruk framställda kartorna i landet. I detta sammanhang tillkom också en kartbok över lands- och postvägar i varje provins, vilken 1742 sammanställdes till en allmän vägkarta över riket, den första i sitt slag. Framställningen av de geografiska kartorna tog N:s krafter i anspråk i sådan utsträckning att han 1734 begärde att överinspektorn skulle överta vissa av de uppgifter som formellt ålåg överdirektören.

Inom den lantmäteritekniska verksamheten var det framför allt inom tre områden N tog nya initiativ eller blåste nytt liv i företag som avstannat: skattläggnings-, awittrings-och skiftesverken. Minst framgång hade N i fråga om det förstnämnda; 1728 hade han utarbetat ett förslag till en generell skattläggningsmetod för hela riket, den första i sitt slag. Den antogs av adeln men fastställdes inte av K M:t och synes inte heller allmänt ha tillämpats. N verkade också för att fullfölja den geometriska kartläggningen i landet, eftersom långt ifrån alla fastigheter var uppmätta. Han underströk att korrekta och kompletta kartor skulle innebära att kostsamma tvister om jord kunde undvikas. Han föreslog vidare att en geometrisk uppmätning av lappmarkerna borde inledas så att åtminstone delar av dessa områden kunde uppodlas eller på annat sätt utnyttjas bättre. Under N:s chefstid påbörjades awittringsverket i mellersta Norrland, dvs krono-allmänningarnas avskiljande från enskildas ägor. Initiativet kom från bruksägare och bönder i Ångermanland, och awittringarna inleddes där i början av 1740-talet. Beslutet härom hade föregåtts av en långvarig och ingående utredning av kammarkollegiet, där N svarat för en stor del, och resultatet blev en instruktion för hur arbetet skulle bedrivas. Awittringarna i Ångermanland var en fortsättning på den verksamhet som inletts i Norrland under 1680-talet och som inte skulle komma att slutföras förrän under 1900-talets början.

Under 1720-talet togs de första stegen mot ett genom lantmäteriet ordnat skiftesverk. I 1725 års lantmäteriinstruktion hade N fört in bestämmelser som reglerade lantmätarnas befattning med jorddelningar; de gällde framför allt de fall då kronans rätt av någon anledning borde bevakas. Lantmätarna kunde dock mot ersättning medverka även vid privata förrättningar. Eftersom det rådande solskiftet med ägorna uppdelade i ett ofta stort antal tegar och bygemenskap i skogar och betesmarker många gånger gjorde lantmäteriförrättningar omständliga, framförde N 1731 och 1743 förslag till hur systemet skulle kunna förenklas. Något genomgripande nytt hann dock inte ske under hans livstid, utan det var först under Faggots tid som de stora reformerna genomfördes på detta område; en grund för dessa var dock lagd.

Att justeringen av mynt och vikt anförtroddes lantmätarna anses i första hand vara Faggots förtjänst. Efter förslag från bondeståndet uppdrog K M:t 1734 åt kammarkollegiet att utfärda instruktion m m för lantmätarna i hithörande frågor. N fick till uppgift att utarbeta ett förslag, och på grundval av detta utkom i febr 1736 instruktionen om justering av mått och vikt, vilken kom att gälla till 1855. De nya uppgifterna medförde att N vid mitten av 1730-talet var mycket aktiv i dessa frågor, bl a när det gällde att söka eliminera såväl olikheter mellan skilda delar av landet som oklarheter beträffande mätkärlens utformning. Han hade även att ansvara för att olika typer av mått sändes till länslantmäterikontoren för att användas som likare liksom att tullens personal på olika orter erhöll vissa mått att användas vid förtullning av inkommande varor.

N:s främsta insats var att han kraftfullt och målmedvetet verkade för en reorganisering och återuppbyggnad av lantmäteriväsendet efter den långa krigsperioden. I detta ingick beredvilligheten att tillföra verksamheten nya utvidgade arbetsuppgifter. Enligt Faggot hade lantmäterikontoret under N:s tid "blivit bragt ifrån mörker och okunnighet, till ljus av snille och vetenskaper", och detta hade skett trots att N i sin ungdom egentligen inte haft möjlighet att skaffa sig den teoretiska utbildning som sedermera ansågs behövlig för vissa delar av verksamheten (Historien om sv lantmäteriet ... s 43). Vid sidan av sin duglighet var N även hjälpt av tidens merkantilistiska föreställningar om nödvändigheten av att kartlägga ett rikes alla tillgångar. – N sökte vid åtminstone två tillfällen utan framgång befordran inom kollegiet, men detta framhöll hans stora duglighet och hans oumbärlighet vid lantmäterikontoret.

Författare

Lars-Olof Skoglund

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Kommerskoll:s skriv:er till K M:t 6 okt 1739; Kammarkoll, Andra avräkn:kontoret, Reseräkn:ar, nr 20; Biographica, allt i RA. Kammarkoll, Kansliet, prot 1724, 1727, 1730, 1733–34, 1742; Kammarkoll, Andra provinskontoret, Arshandhar, Kronobergs län 1709, utan nr; allt i Kammarkolhs arkiv. Norrköpings Olai kyrkoarkiv C:l, s 8, VLA. Orig:geneal; Marks v Wiirtenbergs gcneal, RHA.

AdRP 1–13 (1875-91); J A Almquist, Det norrländska awittringsverket (Sv lantmäteriet, 1, 1928), s 383–389; O Bagger-Jörgensen, Lantmätarnas utbildn (ibid), s 97 f; Ekstrand; J Faggot, Historien om sv landtmäteriet ock geographien, uti tal förestäld för VA [1747]; L Falkman, Om mått o vigt i Sverige, 2 (1885); H Forssman, Om skifte o annan jorddelning i by (Sv lantmäteriet, 2, 1928), s 15 f; B Y Gustafson, Karl Gripenhielm (SBL 17, 1967–69); B Hildebrand, Jacob Faggot (SBL 14, 1951 -53); H Juhlin Dannfelt, Skifte o delning av jord ur ekon synpunkt (Sv lantmäteriet, 2, 1928), s 96; S Lönborg, Sveriges karta (1903), s 132, 138, 142, 147, 149, 153-155 o 158; J Svärdson, Lantmäteriteknik (Sv lantmäteriet, 1, 1928), s 158 f, 224; H Richter, Geografiens hist i Sverige intill år 1800 (Lychnos-bibl, 17:1, 1959); Saml:ar i lantmäteri, 1 (1901), s 199 f, 2 (1905); S Widmalm, Mellan kartan o verkligheten. Geodesi o kartläggn 1695–1860 (1990); E Williams, Skattläggn:väsendet o lantmätarna (Sv lantmäteri, 1, 1928), s 323.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Jacob Nordencreutz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8206, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8206
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Jacob Nordencreutz, urn:sbl:8206, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-24.