Meriter

9 Nordenskiöld, Bengt Gustafsson, brorsons sonsons son till N 1, f 6 sept 1891 i Sundsvall, d 28 jan 1983 i Österhaninge, Sth. Föräldrar: dir, frih Gustaf Henrik Nordensköld o Ester Laura Andersson. Sjökadett 06–08, mogenhetsex vid Lunds privata elementarsk 10 juni 10, officersvolontär vid Svea livg 11 juni 10, elev vid krigssk på Karlberg 19 okt 11, officersex 19 dec 12, underlöjtn vid Svea livg 31 dec 12, löjtn där 28 nov 16, över stat 19, genomgick stabskurs vid Krigshögsk 22–24, aspirant vid generalstaben 15 april 25–27, kapten i Svea livg 9 dec 27, i generalstaben 1 jan 28, generalstabsofficer vid östra militärfördeln 9 okt 31–33, utbildn till flygspanare 31, lärare i taktik vid krigshögsk 28 dec 33–34, major i generalstaben 27 april 34, utbildn till flygförare 34–36, överstelöjtn vid flygvapnet o chef för flygstaben 1 juli 36, v ordf i Aeroklubben 37–44, överste 1 juli 37, chef för flygkrigshögsk 1 okt 39–30 sept 41, chef för flygeskadern 39–42, led av styr för Skånska cementab o ab Iföverken 39–66, generalmajor 6 juni 41, generallöjtn o chef för flygvapnet 1 juli 42 –30 juni 54, general 30 april 54, ordf i styr för ab Salén & Wicander, Wiklunds bil ab, ab Godslagring 54–72, v ordf i styr för ab Ekensbergs varv 55–72. – LKrVA 36 (styresman 48-49), HedLÖS 54.

G 1) 16 okt 16(–34) i Sthlm, Hedv El, m, Dagmar Werner, f 4 aug 1897 där, ibid, d 17 jan 1978 där, Osc, dtr till grosshandl Carl Linus W o Severina (Inez) Natalia Jehander samt senare g m Erik Brändström; 2) 31 okt 1934 i Sthlm, Jak, m Marie-Louise Elsa Eva Hanna Augusta Lambert-Meuller, f 10 juni 1909 i Sthlm, Engelbr, dtr till dir August Fredrik L o Elsa Flygare.

Biografi

Bengt N tänkte sig ursprungligen en sjömilitär bana och blev 1906 antagen till sjökrigsskolans 2:a klass. Två år senare lämnade han dock skolan och skrevs in vid Lunds privata elementarskola, ett realgymnasium, där han avlade mogenhetsexamen 1910. Så började han sin utbildning som officersvolontär vid Svea livgarde. Efter att ha genomgått infanteriets officersvolontärskola och officersskolan på Karlberg utnämndes han 1912 till underlöjtnant vid Svea livgarde, där han så småningom befordrades till löjtnant.

N:s betyg och vitsord från den militära utbildningen var goda men ej exceptionellt höga. Han visade dock en klar fallenhet för taktik men tycks vid denna tid ännu inte definitivt ha bestämt sig för ett liv som yrkesmilitär. När han 1919–20 sattes över stat, dvs inte uppbar någon lön, tog han tjänstledigt och begav sig till Kenya på storviltjakt. Enligt egen uppgift tänkte han slå sig ned där som plantageägare, men köpet av en lämplig farm gick om intet. N beslöt att återvända hem och satsa på en militär karriär. 1922–24 genomgick han Krigshögskolan, där han utexaminerades som bäste officer i sin kurs. Därmed var han kvalificerad för aspiranttjänstgöring vid generalstaben. 1927 befordrades han till kapten i Svea livgarde men utnämndes redan året därpå till kapten i generalstaben.

I motsats till åtskilliga av sina kamrater, som tjänstgjort eller tjänstgjorde vid generalstaben, tillhörde N inte kretsen kring Ny militär tidskrift, som arbetade för en ändring av 1925 års försvarsbeslut. Framför allt genom sin medverkan i 1930 års försvarskommission fick denna ett avgörande inflytande på 1936 års försvarsbeslut. Kretsen kring Ny militär tidskrift, vars strävan bl a gick ut på att förstärka flygvapnet, fick dock, om än indirekt, avgörande betydelse för N:s karriär. Han hade 1931 utbildats till flygspanare men visade inte något större intresse för flygmilitära frågor förrän ett par år senare, då han begärde och fick dispens att trots sin relativt höga ålder utbildas till flygförare.

N:s flygintresse hade sannolikt väckts av utsikten att få transport till flygvapnet och på så sätt kunna göra en snabbare karriär. Flygvapnet, som 1926 organiserats som självständig försvarsgren, hämmades under sina första år av otillräckliga anslag, föga realistiska anskaffningsplaner, avsaknad av en flygstab, inte fullt kompetenta chefer och med delvis av dessa brister föranledda strider inom den av lant- och sjömilitärer sammansatta officerskåren. 1934 blev Torsten Friis (bd 16, s 567), som tillhörde kretsen kring Ny militär tidskrift, chef för flygvapnet. Han var fast besluten att göra det till ett med de äldre försvarsgrenarna jämställt och effektivt vapen. Till detta behövdes bl a en flygstab, som även skapades genom 1936 års försvarsbeslut. Flygvapnet saknade emellertid en stabs- och flygutbildad officer som kunde förordnas till stabschef. Friis erbjöd därför N denna befattning.

N tillträdde tjänsten 1936. Friis gav honom fria händer att utveckla och tillämpa sina taktiska och operativa idéer. Bl a för att snabbt driva igenom dessa åtog N sig även chefskapet över flygkrigshögskolan och befälet över flygeskadern. Som eskaderchef svarade han för flygförbandens taktiska och operativa övningar och skulle i krigsfall föra det omedelbara befälet över den operativa huvuddelen av krigs flygförbanden. N såg vidare till att det byggdes upp en modern basorganisation. Tack vare honom torde Sverige ha varit den första stat som systematiskt utnyttjade landsvägar som krigsbaser. Även i andra frågor, t ex beträffande flygvapenpersonalens uniformer och uppträdande, förläggningar och skolor, framstod han med sin omvittnat goda smak och sin kreativa fantasi snart som idégivare, trots att han ofta endast genomförde Friis' intentioner, låt vara i vidareutvecklade former. Lojalt och hårdhänt stödde han Friis' linje att göra flygvapnet jämställt med de äldre försvarsgrenarna och att skapa sammanhållning, arbetsvilja och framåtanda inom dess personalkår. De flesta fascinerades och rycktes med av hans utåtriktade, fasta attityd, som särskilt under beredskapsåren kontrasterade mot alla eventuella känslor av sv underlägsenhet. Inställningen motiverades av ett mycket målmedvetet krav på att det sv flygvapnet skulle vara bland de främsta, beträffande både personalens utbildning och materiel. I synnerhet för ett litet land som Sverige vore allt annat ett slöseri med liv och pengar. Kravet fick påtagliga konsekvenser för den inhemska flygindustrin, som måste ha blick för projekt som hade framtiden för sig. N saknade dock ibland respekt för industrins integritet och förståelse för de med utvecklingen och produktionen av flygplan sammanhängande problemen. Trots att han som stabschef inte hade med materielanskaffningen att göra, ville han t ex våren 1938 diktera SAAB:s personalpolitik. Under andra världskriget krävde han vid några tillfällen att SAAB skulle lägga om sin produktion och visade därvid inte någon större förståelse för de därmed sammanhängande svårigheterna. Under åren närmast efter kriget ville han lägga ned sv flygindustri, eftersom den enligt honom ändå inte kunde utveckla och producera moderna plan. Just då började SAAB tillverka J 29, Sveriges första fullt moderna flygplan.

N framförde ofta åsikter och kritiska synpunkter på ett arrogant och sårande sätt. Med sin utpräglade militära begåvning och sin stora arbetsförmåga – han unnade sig inga hobbies, bortsett från enstaka segelturer och jaktutflykter – var han visserligen ofta i sakfrågor överlägsen sina underordnade och motparter, men han hade svårt att erkänna andras arbete och lyssna till argument. Därigenom motverkade han ibland flygvapnets intressen, och inom vapnet äventyrade han stundtals just den arbetsglädje och den sammanhållning han eftersträvade. Denna N:s läggning föranledde även försvarsministern P E Sköld och överbefälhavaren O Thörnell att 1942 vädja till Friis att stå kvar som chef för flygvapnet. Trots att Friis i långa stycken delade Skölds och Thörnells omdöme om N, ansåg han att denne nu måste efterträda honom, om flygvapnet skulle kunna följa med i den alltmer accelererande utvecklingen. N:s sätt torde för övrigt ha bidragit till att han varken 1944 eller 1951, då nya överbefälhavare skulle utses, blev en allvarlig kandidat till denna befattning.

N ledde flygvapnets övergång till jetdrivna plan och till ett på radar baserat övervaknings- och ledningssystem. Till en början insåg han emellertid inte till fullo radarns betydelse. När överste A Ljungdahl, som under ett besök i England 1941 sett radarlett jaktförsvar, föreslog uppbyggnaden av ett liknande system i Sverige, ställde N sig skeptisk. Visserligen krävde han i samband med 1948 års försvarsbeslut under hänvisning till erfarenheterna från slaget om Storbritannien en mycket kraftig förstärkning av jaktflyget, men detta skulle framför allt organiseras som dagjakt, och dessa plan skulle inte utrustas med radar, eftersom de då skulle bli för tunga. Däremot måste nattjaktflyget radarledas. F 1 i Västerås omorganiserades också fr o m 1948 till Sveriges första nattjaktflottilj. Det dröjde dock till 1952 innan flygvapnet utnyttjade radarn i den operativa incidentberedskapen.

N fick i samband med 1948 års försvarsbeslut ingalunda gehör för alla sina krav utan fick nöja sig med ett flygvapen om ca 750 stridsflygplan. Men han lyckades hävda principen att statsmakterna skulle stå för fördyringar och följdkostnader, betingade av exempelvis mera sofistikerade baser. I detta sammanhang introducerade han också de s k rullande sjuårsplanerna för materielanskaffning. Idén hade framförts redan 1933 av Ljungdahl. Med denna planering skulle det säkerställas att flygvapnets materiel förnyades successivt – en garanti för att flygvapnets stridsvärde steg och att flygindustrin kunde arbeta kontinuerligt och långsiktigt. För att bringa ned personalkostnaderna och samtidigt trygga tillgången på unga flygförare föreslog N att en ny personalkategori skulle införas: de kontraktsanställda fältflygarna. Riksdagen beslöt härom 1946.

Efter 1945 aktualiserades frågan om sv kärnvapen. N förespråkade detta vapen, och han framförde 1952 som förste sv militär denna åsikt offentligt. Vid denna tid var det endast flygvapnet som kunde sätta in kärnvapen, och som en konsekvens av detta krävde N en förstärkning av attackflyget. N:s inställning torde åtminstone delvis kunna förklaras av att en satsning på kärnvapen skulle ha stärkt flygvapnets ställning gentemot de andra försvarsgrenarna. Även efter sin pensionering och så sent som 1959 pläderade N för sv kärnvapen, trots att flygvapnet då inte längre krävde sådana.

N, som genom sin fader hade vissa kontakter inom det privata näringslivet, hade redan i slutet av 1930-talet blivit ledamot av styrelserna för Skånska cementab och ab Iföverken. Efter sin pensionering åtog han sig ytterligare uppdrag i industrin. I egenskap av ordförande i styrelsen för ab Salén & Wicander medverkade han till att marinen på 1960-talet valde Vertol 44 som medelstor helikopter.

N är en av det moderna sv flygvapnets skapare och förgrundsgestalter. Det var han som utvecklade flygvapnets taktiska och operativa doktriner och det var N som var upphovsman till det moderna flygbassystemet. Eftersom han i 18 år tjänstgjorde i flygvapnets högsta befattningar och inte tvekade att med kraft utöva de därmed förenade befogenheterna, satte han i hög grad sin prägel på denna försvarsgren.

Författare

Klaus-Richard Böhme

Arkivuppgifter

Brev från N i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tekniken i den moderna krigföringen (Teknisk tidskrift, årg 79, 1949, Sthlm, 4:o, s 905 f). – Inledning till Flygboken, flygningens historia och flyget av idag, utg under medv av B Bergman ..., Malmö 1945, 4:o).

Källor och litteratur

Källor o litt: Sjöförsvarets kommandoexp:s arkiv; Axel Gyllenkroks arkiv, allt i RA. Flygstabens arkiv; Flygförvaltn:s arkiv; Krigshögsk:s arkiv; Krigsskis arkiv; Sjökrigssk:s arkiv; Stig H:son Ericsons arkiv; Torsten Friis' arkiv, allt i KrA.

W Agrell, Alliansfrihet o atombomber: kontinuitet o förändr i den sv försvarsdoktrinen från 1945 till 1982 (1985); K-R Böhme, Sv vingar växer: flygvapnet o flygindustrin 1918–1945 (1982); dens o I Ström Billing, Sv försvarets anskaffn av helikoptrar (Krigsmaterielanskaffn, ed K-R Böhme, 1987); A Cronenberg, Militär intressegrupp – politik. Kretsen kring Ny militär tidskr ... (1977); I Dörfer, System 37 Viggen: Arms, Technology and the Domestication of Glory (1973); T Floden, Flyggeneralen sedd nedifrån (OBS! 1947, nr 13); S Grafström, Anteckn:ar 1938–44, ed S Ekman (1989), s 580 f; U Johanson, Bcfälskårer efter 1809 (Svea livg:s hist 1719–1976, 1976); K Sjökrigssk, 1–2, ed A Giron o H Hafström (1942); R Larsson, Införande av fältflygarkategorin (Militärhist tidskr 1986); K Västmanlands flygflottiljs hist 1929–1979 (1979); E Norberg, Fiyg i beredskap: Det sv flygvapnet i omvandling o uppbyggnad 1936–1942 (1971); G Norrbohm o B Skogsberg. Att flyga är att leva. Flygvapnet 1926–1976 (1975); S Scheiderbauer, Uppbyggnaden av flygvapnets första radarsystem 1944–1953 (Militärhist tidskr 1981); Sveriges militära beredskap 1939–1945, ed C-A Wangel (1982); N Söderberg, Med spaken i näven (1971).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt G Nordenskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8233, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klaus-Richard Böhme), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8233
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt G Nordenskiöld, urn:sbl:8233, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klaus-Richard Böhme), hämtad 2024-04-25.