Meriter

1 Nordenskjöld, Otto Hindric, f 22 febr 1747 i Mäntsälä, Nyland, d 8 april 1832 i Misterhult, Kalm. Föräldrar: Översten Carl Fredrik Nordenberg, adl Nordenskiöld, o Hedvig Märta Ramsay. Kadett vid amiralitetet i Karlskrona 14 april 61, officersex 4 juli 64, löjtn vid Sthlms galäreskader 18 nov 67, kapten vid örlogsflottan o adjutant hos militäramiralen 20 juli 74, major vid amiralitetet 17 okt 76, i engelsk o fransk tjänst 77–80, överstelöjtn vid sv amiralitetet 25 sept 81, överadjutant hos generalamiralen H af Trolle 82, överadjutant vid flottan 7 dec 84, flaggkapten hos storamiralen hertig Karl 88–90, konteramiral 21 juli 88, led av komm ang örlogsflottans utrustn nov 89–maj 90, v amiral 3 juni 90–4 okt 98, led av deputationen för sjöreglementets förbättrande 91–95, v ordf i komm för örlogsflottans ärenden jan 97, led av komm ang nytt reglemente för krigsmanskassan 98, frih 7 okt 15. – LÖS 71, HedLLA 12.

G 11 jan 1789 i Stigtomta, Söd, m grev Beata Jacquetta Wrangel, f 6 dec 1770 där, d 11 jan 1813 i Misterhult, dtr till översten greve Johan Reinhold W o frih Charlotta Wachtmeister.

Biografi

N tillhörde en nyadlad i Finland besutten sv släkt, som i Frugård i Mäntsälä nära Hfors under flera släktled hade en fast punkt. Den karolinska tidens värderingar var här ännu levande.

Vid 14 års ålder placerades N, som många finländska ynglingar, i flottans tjänst i Karlskrona. Under mångårig väntan på befordran tjänade han på kofferdiskepp, först som matros, senare som styrman.

Av vikt för N:s fortsatta utbildning, liksom för många av hans jämnåriga, blev hans tjänstgöring utomlands. N kunde i fransk tjänst bevittna hur den nedärvda linjetaktiken började ersättas av friare operationer. Som "lieutenant de vaisseau" på amiralen de Vaudreuils flaggskepp, Fendant, stred han med utmärkelse vid intagandet 1779 av Senegal samt i slaget vid Grenada. Följande år deltog han i tre svåra drabbningar mellan den franska och den engelska flottan. Efter återkomsten till Karlskrona 1780 sökte N energiskt förmedla till flottan kunskaper som han och hans kamrater förvärvat. Som överadjutant hos generalamiralen Henrik af Trolle spelade han i övrigt en viktig roll i arbetet på flottans utbyggnad. Efter dennes plötsliga frånfälle fortsatte han verket i nära samarbete med efterträdaren C A Ehrensvärd (bd 12). Han hörde till dem, som stödde af Chapmans revolutionerande verksamhet på skeppsbyggeriets område mot de äldre amiralernas konservatism. I den viktiga provsegling som 1787 genomfördes för att jämföra det av Sheldon byggda linjefartyget Sophia Magdalena med af Chapmans Gustaf Adolph, fördes detta av N. Detta konstaterades i viktiga avseenden vara överlägset.

Ehrensvärds uppskattning av N ledde till att han fick en säker position som "flottans adjutant" på stat. Därmed var N utsedd att i krigsfall bli flaggkapten hos flottans befälhavare.

När de storpolitiska konjunkturerna 1787 förändrades genom det rysk-turkiska kriget och Gustav III övervägde att bekämpa det under senare år allt mer framträdande hotet från S:t Petersburg, anlitades N av regeringen som flottexpert. I krigskonseljen på Haga 25 jan 1788 hemställde statssekreteraren Ruuth att såväl Ehrensvärd som af Chapman och N skulle höras om Tolls krigsplan; kungens beslut blev att endast genom N "utleta flottans tillstånd". Begränsningen till N var säkerligen föranledd av sekretessbehovet; flottans ledare i övrigt var redan orienterade om krigsplanen. När denna konkretiserades förordnades N till chef för flottans utrustning. Uppgiften var svår; de resurser som stod till buds var ej tillräckliga. Det stöd han kunde vänta från Ehrensvärd var svagt; överamiralen hade markerat sin negativa hållning till kungens planer. Den kritik som senare drabbade N för bristerna i flottans utrustning är därför orättvis. Han hade gjort det bästa av de förefintliga möjligheterna.

När Gustav III kort före flottans avsegling från Karlskrona 1788 utsåg överbefälhavare, kom Ehrensvärd ej, som avsett varit, ifråga. Med hänsyn till hans pessimistiska hållning valde kungen i stället sin broder, hertig Karl. Därmed kom N som designerad flaggkapten i en mycket brydsam position. Ehrensvärd var en kunnig militär, med vilken N alltid kunnat samarbeta, hertigen ägde en begränsad sjömilitär erfarenhet. Som flaggkapten var N ansvarig för flottan och krigsoperationerna men stod i beroendeställning till storamiralen. Han måste ta hänsyn till dennes behov av prestige. Svårigheterna ökades av hertig Karls nära förbindelser med adelsoppositionen. Denna företräddes av flera ombord på flaggskeppet. Med andra oppositionella, som G A Reuterholm, stod hertigen i livlig brevväxling under tider då de ej kunde sammanträffa. N åter hörde till de obrottsligt lojala officerarna. Hans politiska uppfattning hade påverkats av erfarenheter under frihetstiden. Han uppskattade inte partistriderna och det starka ryska inflytandet i Sverige under denna tid. Otvivelaktigt hade N en stor del av förtjänsten av att den stora flottan kunde hållas samman under det första påfrestande krigsåret och de upprepade politiska kriserna.

När Gustav III även för de båda följande kampanjerna utsåg hertig Karl till flottans överbefälhavare, ökade svårigheterna för N. Kungen var väl medveten om sin brors brister men satte sin lit till N. Inför 1790 års krigsoperationer sände han till sist N en instruktion vid sidan av den till hertigen, vari han höll N ansvarig för att denne åtlydde kungens order. Kungen satte med andra ord sin broder under N:s förmynderskap. N ansåg sig ej kunna godta ett sådant förhållande. I en utförlig protestskrivelse 18 april 1790 åberopade han de "lagar och krigsbruk", som reglerade förhållandet mellan storamiralen och dennes flaggkapten. Han kunde inte heller hållas ansvarig för sin chefs "vilja och tänkesätt".

I slaget vid Hogland 17 juli 1788 ledde N den svenska flottan. Han hade förordat att under rådande förhållanden undvika drabbning, men hertig Karl ansåg sig bunden av Gustav III:s order att snarast uppta strid och fortsätta mot Kronstadt. N:s ledning utmärktes av skicklig planering och manövrering. Som ett erkännande härav befordrades han till konteramiral. Slaget slutade med en taktisk framgång, som dock ej kunde fullföljas till en total seger på grund av skador på fartygen men även av bristande tillgång på ammunition.

Främmande för de politiskt inspirerade intrigerna mot Gustav III, lojal mot denne och fosterländskt sinnad hade N förtjänsten av att hertig Karl till sist motstod frestelsen att till egen fördel utnyttja oppositionen mot kungens krigspolitik.

N:s uppgift blev, efter att under svåra förhållanden skickligt ha fört flottan till Karlskrona, att förbereda dennas utrustning för kommande operationer. I det politiska spel, som samtidigt pågick, då Gustav III med stöd av en bred och mot adelsoppositionen riktad opinion kunde skapa nya former för en samling av rikets resurser, deltog N ej. Flottans iordningställande krävde all hans energi och uppfinningsrikedom.

Trots alla svårigheter lyckades N i början av juli 1789 få en eskader i sådant skick att den kunde bevaka ryska stridskrafter i södra Östersjön. Den 26 juli tog flottan vid Ölands södra udde upp striden med en från Finska viken kommande rysk eskader, i syfte att förhindra dennas förening med andra enheter. Slaget blev en framgång för den del av eskadern som deltog häri, men inte en seger av avgörande betydelse. Orsaken härtill var främst att arriärgardet, som kommenderades av konteramiralen P Lilliehorn (bd 24), i strid mot upprepade ordersignaler ej höll sin plats i slaglinjen utan undvek kontakt med fienden. Under den långvariga rättegång som följde, kunde orsakerna aldrig fullt utredas.

I den upprustning av de sv flottorna som genomfördes under den följande vintern och våren deltog N med sedvanlig energi. Högsjöflottan kunde detta år lämna Karlskrona redan 30 april. N:s plan för de kommande operationerna hade i första hand till mål att hindra föreningen av den ryska eskader som övervintrat i Reval, och den som låg i Kronstadt. Syftet var att om möjligt erövra eller förstöra Reval-flottan. N yrkade på ett överraskande angrepp redan 12 maj och utfärdade en anfallsorder härom till fartygscheferna (G Unger). Då den ryska flottan var oförberedd, anses en framgångsrik operation ha varit säker. Men hertig Karl kunde då ej förmås härtill, utan anfallet uppsköts till dagen därpå, då fienden i sista stund lyckats vidta väsentliga försvarsåtgärder. N hade visserligen av Gustav III skriftligen berättigats att mot hertigens vilja genomdriva de operationer som han fann befogade. Men i det svåra läge, vari han kommit, ansåg han sig ej kunna göra annat än respektera storamiralens befallning. När anfallet utfördes, fick det endast en begränsad framgång.

Efter slaget vid Reval vidhöll N sin åsikt att den stora flottan skulle bevaka Finska vikens västra del och ej operera i de östra farvattnen. I skrivelse till Gustav III 21 maj utvecklade han sina skäl. Men kungen vidhöll sina order: örlogsflottan skulle fortsätta in i Finska viken och skydda skärgårdsflottans operationer mot Viborg. När N:s protester ej beaktades var förklaringen kungens politiska planering och understöd av en gästande engelsk sjöofficer, Sidney Smith; denne kritiserade N för hans försiktiga hållning. För Gustav III hägrade åter hoppet att genom ett starkt tryck mot S:t Petersburg och Kronstadtregionen kunna förmå Katarina II till en snabb fred.

Så kom den stora flottan att sättas in i operationer utanför Kronstadt och vid Viborgska vikens mynning. Gustav III, som detta år själv förde befälet över skärgårdsflottan, och hertig Karl möttes 11 och 12 juni. Resultatet blev flottornas engagemang i ett angrepp mot de ryska stridskrafterna vid Viborg. När resultaten ej motsvarade förhoppningarna rådde N 20 juni kungen att snarast föra båda flottorna ut ur Viborgska viken, men vindförhållandena omöjliggjorde länge denna reträtt. Sedan den ryska Revaleskadern kunnat förena sig med Kronstadt-flottan var utfarten stängd.

N utarbetade ett förslag till en genombrytning. Han hade att beakta snabbt skiftande förändringar i de ryska styrkornas placering. Sedan den västra utfarten spärrats förordade han en utbrytning genom det öster därom liggande sundet mellan Björkö och fastlandet men föredrog till sist den västra farleden. Vindförhållandena blev efter tre veckors spänd väntan gynnsamma. En genombrytning av de ryska flottorna syntes möjlig. Avgörandet träffades under natten mellan 2 och 3 juli 1790. Gustav III och hertig Karl möttes åter ombord på den senares flaggskepp.

Efter föredragning av N ställde Gustav III frågan om ej det västra alternativet var alltför vanskligt; var inte leden genom Björkösund lättare för skärgårdsflottan och en mera sydlig led lämpligare för den stora flottan? När N vidhöll sin plan, begärde kungen få se alla förslag till utbrytning som fanns. N lade dem alla på bordet men räckte kungen sitt första förslag, som avsåg den västra leden. Inför det dramatiska valet mellan planerna anhöll N om kungens skriftliga godkännande av den väg som han valde. Kungen följde N:s plan; när han väl fattat sitt beslut, "var han sig helt olik". Trötthet och oro syntes med ens bortblåsta. N:s lugna auktoritet hade skapat tillförsikt. N följde hertig Karl på flaggskeppet Gustav III genom de ryska spärrarna, som efter Pukes och den övriga flottans genombrott inte längre var något svårare hinder. Likväl hängde det på ett hår att såväl hertigen som N blivit dödsskjutna. Det skickligt planerade "Viborgska gatloppet" lyckades.

I avvaktan på nya arbetsuppgifter sökte N sig ett hem på landet; det blev säteriet Fårebo norr om Kalmar. Under de närmaste åren åtnjöt N permission med tillfälliga uppdrag. Inte förrän en ny kris i förhållandet till Ryssland uppkommit i början av 1796 kallades han till Sthlm; han var utsedd att kommendera örlogsflottan i händelse av krig.

N:s erfarenheter från sina senaste arbetsuppgifter i olika kommittéer och av de intriger som han kunnat följa, föranledde honom att redan 1798 begära avsked med pension; han var sedan 1790 v amiral men hade förbigåtts vid befordran till amiral.

N:s ledning av flottan under krigsåren har bedömts olika. En kritisk syn präglar Gustaf af Klints (bd 21) vid hög ålder nedtecknade anteckningar om sjökriget, vari han som ung löjtnant tagit del; de har uppenbart påverkat den framställning som C A Gyllengranat (bd 17) lämnat i sin Sveriges sjökrigshistoria. Klints negativa bedömning är emellertid starkt subjektiv. Tendensen är att prisa flottan men tillskriva det begränsade resultatet en bristfällig högsta ledning. Först med senare forskningar (Unger, Munthe, Lönnroth m fl) har en rättvis bild av N och hans insatser kunnat skapas. De begränsade resultaten av flottans strider har härvid i flera fall visat sig bero på brister för vilka N ej kan lastas.

Författare

Stig Jägerskiöld

Arkivuppgifter

N:s arkiv, E 4903 a – 4918 c (konc, brev, sjöexpeditioner, sjökrig, mm), i N:ska arkivet, RA. Handkar efter N (5 vol) även i Prof Otto Henrik N:s släktarkiv, RA. – Brev från N i KB, RA (bl a många till hustrun), UUB o i Frugårdsar-kivet, Hfors UB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tal vid vice amiralen, chefen för Kongl. Am:ts andra volont. regementet ... välborne herr M. Lilljenanckars graf då baneret sönderslogs d 7 nov 1786. Carlscrona u å. 22 s. [S 12–22: gravskrifter.] – Utdrag af anmärkningar, gjorde öfver örlogs skeppens tackling i England, inlämnade år 1778 (Örlogsmannasällskapets handlingar, h 1*, Sthlm 1787, s 42–44). – Mémoires sur la campagne en Finlande 1790. U o 1796. 16* s. [Anon; utkom ej.]

Källor och litteratur

Källor o litt: M 1833 (flottans meritförteckn:ar), RA.

E L Birck, General Tolls krigsplan 1788 (1944); H E Charlotta, Dagbok, 2–3 (1903–07); P Dahlgren o A H Richter, Sveriges sjökarta (1944); J R Danielson Kalmari, Finland under gustavianska tiden, 2 (1926); J A Ehrenström, Efterlämnade hist anteckmar, 1, ed SJ Boethius (1882); S Grauers, Ätten Wachtmeister, 3:1 (1953); C A Gyllengranat, Sveriges sjökrigshist i sammandrag, 2 (1840); Hist memoarbibi, 1 (1855); [F Hierta,] Journal öfver k sv flottans sjöexp år 1788 (1788); Karlskrona stads hist, 1–2 (1930-34); E Lönnroth, Den stora rollen (1986); J Mankell, Antecknar rör finska arméns o Finlands krigshist, 1–2 (1870); A Munthe, Sv sjöhjältar, 6. Henrik af Trolle, Fredrik af Chapman, O H N, Gustaf III, politiken o flottan (1911); dens, d:o, 7: 1-6. Flottan o ryska kriget 1788–1790, O H N (1914–23); E Nordenskjöld, På amiralens tid (1933); W Odelberg, Viceamiral Carl Olof Cronstedt (1954); Odhner 2-3 (1905); A F Skjölde-brand, Memoarer, 1–2, ed H Schiick (1903); C Tersmeden, Memoarer, 5–6, ed N Erdmann (1918–19); G Unger, Några märkliga dokument från 1788-1790 års ryska krig (TiS 1906); dens, Reval o Aboukir (ibid); dens, 111 sv sjökrigshist, 2 (1923); K Warburg, Karl August Ehrensvärd (1893).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Otto Hindric Nordenskjöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8255, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-11-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8255
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Otto Hindric Nordenskjöld, urn:sbl:8255, Svenskt biografiskt lexikon (art av Stig Jägerskiöld), hämtad 2024-11-08.