Meriter

2 Nerman, Birger, bror till N 1, f 6 okt 1888 i Norrköping, S:t Olai, d 22 aug 1971 i Sthlm, Osc. Mogenhetsex vid hal i Norrköping 10 juni 07, inskr vid UU 19 sept 07, FK där 31 mars 10, bibliotekarie vid Östgöta nation 12, FL vid UU 16 sept 12, disp 7 maj 13, FD 31 maj 13, doc i nordisk o jämförande fornkunskap med nordisk sagohist 20 okt 19, allt vid UU, led av Centrala hjälpkomm för det hungrande Ryssland 21–22, sekr i Upplands fornminnesfören 21–23, prof i nordisk o estnisk arkeologi vid univ i Dorpat 2 maj 23–25, anställd vid Statens hist museum 26, led av styr för Sv-estniska fören 28, sekr i Sv fornminnesfören 29–39, ordf där 39–69, led av styr för Sthlmsavd av Riksfören för svenskhetens bevarande i utlandet 29–41, av styr för Sv-litauiska fören 31, initiativtagare till Baltiska inst 31, v ordf i Sv-lettiska fören 33, dir vid Statens hist museum 31 aug 38–31 okt 54, ordf i baltiska komm 43, v ordf i Djurgårdens hembygdsfören 47, ordf där 50. — LVHAA 46.

G 21 jan 1932 i Sthlm, Hedv El, m sin kusin Zelma Maria Elisabeth Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta Axelsdtr Nerman, f 13 mars 1900 i Karlstad, d 27 okt 1961 i Sthlm, Osc, dtr till bokhandl Carl Axel N o Zelma Julia Maria Olin.

Biografi

N började sina studier med nordiska språk, litteraturhistoria och arkeologi. Han hade först tänkt sig biblioteksbanan men kom i stället att bli språkforskare och arkeolog och företrädare för en forskning där filologi, historia och arkeologi smälte samman. Källorna till Nordens historia under forntid och medeltid diskuterades vid denna tid på seminarier och i skrifter av en rad forskare. N:s insats blev att tillföra denna forskning konkret arkeologiskt material.

Som arkeolog blev N under sin studietid kopplad till undersökningar av främst stenålderns bebyggelse i olika landskap. Denna forskning initierades av K Stjerna i Uppsala och leddes efter dennes död av O Almgren (bd 1). N fick till uppgift att behandla Östergötlands stenålder vilket resulterade i en publikation 1911. Han hade tidigt bedrivit visst utgrävningsarbete på Säterboplatserna vid Bråviken. På grund av sitt läge vid olika strandlinjer är dessa betydelsefulla för belysningen av problem rörande den yngre stenåldern i landskapet.

Samtidigt var N ivrigt sysselsatt med sina filologiska och litterära forskningar. Hans doktorsavhandling Studier över Svärges hedna litteratur blev färdig 1913. I de norskisländska och danska dikterna och sagorna och i Beowulf spårade N ett äldre skikt av sv eller götisk dikt- och sagolitteratur som han sökte datera till folkvandringstiden. I sin bevisföring tog han fram även arkeologiska aspekter. Därvid fick han stark kritik av filologer och litteraturhistoriker som förfäktade att de arkeologiska argumenten var osäkra. Motgången vid disputationen, som inte ledde till docentkompetens, blev avgörande för hans fortsatta inriktning. Uppmuntrad av Almgren närmade han sig alltmer arkeologin, även om han inte övergav den nordiska filologin. S å som doktorsavhandlingen utkom publicerade N en studie av metriken i Yng- lingatal. Den ingick i ett större arbete där kvädet behandlades ur olika aspekter. Under större delen av sitt verksamma liv fortsatte N att publicera språkvetenskapliga arbeten vid sidan av sina arkeologiska och att i sin forskning kombinera de båda disciplinerna.

Efter disputationen försökte N klarlägga den historiska bakgrunden till arkeologiska monument från järnåldern. Han kombinerade uppgifter i Snorres skildring av Ynglingaättens konungar Aun, Egil och Adils med de tre stora kungshögarna i Gamla Uppsala och de arkeologiska fynd som där påträffats under utgrävningar på 1800-talet. Skriften Vilka konungar ligga i Uppsala högar? utkom s å som avhandlingen. Den följdes av flera artiklar som behandlade de problem som uppkom vid användningen av kungalängder och arkeologi som källa till sv historia under järnåldern. N:s filologisk-historisk-arkeologiska inriktning väckte stort uppseende och blev positivt bedömd inte bara av arkeologer som Almgren och O Montelius (bd 25) utan även av filologer. Det ledde till att ytterligare en kungshög, Ottarshögen i Vendel i Uppland, undersöktes. Resultatet redovisades i artikeln Ottar Vendelkråka och Ottarshögen i Vendel (1917) och bekräftade bärkraften i N:s metod och teorier. Som en fortsättning på denna linje kan N:s arbete Kungshögarna på Adelsö och Sveriges äldsta konungalängder (1918) ses.

1914 blev en milstolpe i N:s vetenskapliga utveckling. Han började då intensivt intressera sig för Gotlands järnålder och järnåldern i Baltikum. Det finns ett problemmässigt samband mellan dessa forskningsområden, vilka båda kom att få stort utrymme i N:s verksamhet. Den närmaste anledningen till denna övergång till systematisk arkeologisk forskning var Almgrens erbjudande till N att medarbeta vid publiceringen av material rörande Gotlands järnålder. N som då endast hade en fil kand i arkeologi, skaffade sig fördjupade kunskaper i ämnet, och 1918 avlade han lic-examen i nordisk och jämförande fornkunskap. Som specimen för docentur behandlade N gravfynden från Gotlands vendeltid och publicerade arbetet Gravfynden på Gotland under 550-800 e Kr, 1 (1919). Materialet var så rikt att N valde att göra en uppdelning. I den första delen tog han upp till typologisk-kronologisk bearbetning det rika material som endast förekommer i kvinnogravar. Han avsåg att fortsätta med de övriga fynden men på grund av andra arbetsuppgifter kom det att dröja. Under studierna för lic-examen utförde han under 1915 och 1916 även utgrävningar på Gotland, huvudsakligen på gravfältet Trullhalsar i Anga.

S å som den första publikationen om gravfynden kom ut blev N i Uppsala docent i nordisk och jämförande fornkunskap med nordisk sagohistoria. Genom det sistnämnda tillägget till rubriceringen på hans docentur erkändes hans kombination av sagohistoria och arkeologiska forskningsresultat. Som akademisk lärare var N vid sidan av sin undervisning sysselsatt med att tillsammans med Almgren utarbeta andra delen av publikationen Die ältere Eisenzeit Gotlands. Den förelåg i tryck 1923 och därmed var standardverket med detaljerade föremålsbeskrivningar över Gotlands äldre järnålder avslutat. N fortsatte dock den bearbetning av delar av Gotlands järnåldersmaterial som han tidigare påbörjat. En typologisk detaljanalys med utförlig bildförteckning präglar publikationen Die Völkerwanderungszeit Gotlands (1935). Fortsättningen, Die Vendelzeit Gotlands, kom under N:s livstid ut endast som en bilddel med provisorisk förteckning.

Förutsättningarna för N:s vetenskapliga insatser beträffande järnåldern i Baltikum var hans långvariga vistelse i området. Efter att ha varit tf professor i Uppsala under kortare perioder 1917 och 1920 kallades han 1923 till en nyinrättad professur i arkeologi i Dorpat och han lade grunden till den arkeologiska forskningen där. N återvände redan 1925 men arkeologin i området blev ett återkommande tema i hans forskningar. Sambandet mellan Baltikums och Gotlands förhistoria är starkt och det belystes i många arbeten. N:s främsta fältarbeten förlades till Baltikum. Redan 1924 gjorde han utgrävningar i Izborsk i Estland. 1929—30 hade N i uppdrag att undersöka fyndområden, främst gravfält, belägna vid Grobin i Lettland. Ett mycket rikt material visar kontakterna dels med mellansv område, dels med Gotland. Detta är temat i arbetet Die Verbindungen zwischen Skandinavien und dem Ostbaltikum in der jüngeren Eisenzeit (1929). N såg förbindelserna som belägg för en fastlandssv/gotländsk koloni där 650—850 e Kr. I publikationen Grobin-Seeburg, Ausgrabungen und Funde (1958) framförde N uppfattningen att bebyggelsen är identisk med det Seeburg som nämns av Rimbert i Vita Ansgarii. För att ytterligare belysa de problem som grävningarna i Grobin aktualiserat gjorde N kompletterande utgrävningar i andra områden. 1931 grävde han i Apuolé i Litauen och året därpå i Wiskiauten i Ostpreussen.

N kombinerade det noggranna föremålsstudiet med en strävan att förklara de historiska sammanhangen. Han sökte på arkeologisk väg spåra folkvandringar och politiska händelser. Ett exempel är arbetet En utvandring från Gotland och öns införlivande med Sveaväldet (1923) där N utgår från Gutasagans berättelse om en forntida utvandring mot öster. Han kombinerade detta med iakttagelser om en minskning av antalet gravar på de gotländska gravfälten. Andra arbeten, som följer samma linje, gäller såväl bronsålder som järnålder, bl a verken Det svenska rikets uppkomst (1925) och Sveriges första storhetstid (1942). Den kolonisation som N spårade från och med vendeltid kopplade han samman med vikingafärderna under 800— 900-talen. Flera av N:s teser blev mycket uppmärksammade och omdiskuterade. — Några av hans arbeten är avsedda för en vidare läsekrets och har populärvetenskaplig karaktär. Det gäller Gamla Upsala — svearikets hjärtpunkt (1943) där även Sveriges kristnande behandlas.

Efter att tidvis ha varit anställd vid Statens historiska museum blev N 1938 museidirektör där. Tiden fram till pensioneringen fylldes därmed av administrativa uppgifter. Han medverkade till färdigställandet av den nya museibyggnaden 1939 och stod bakom utställningen Tio tusen år i Sverige, vilken öppnades 1943. Som museiman såg N som en stor uppgift att på olika sätt göra samlingarna tillgängliga för allmänheten. I detta arbete fick han tillfälle att utveckla sin förmåga som populärvetenskaplig författare och talare. Trots en intensiv vetenskaplig verksamhet fann N också tid för skönlitterärt författarskap. I umgänget liksom i Sv fornminnesföreningen var hans  öppenhet och hans litterära och konstnärliga läggning en stor tillgång. Som en erkänsla för hans insatser för föreningen instiftades 7 mars 1985 en forskningsfond i hans namn.

Kontakten med Baltikum släppte N aldrig och han verkade intensivt för de sv-baltiska förbindelserna. Vid bildandet av Baltiska institutet var han en av initiativtagarna och han var ordförande i den 1943 bildade Baltiska kommittén i Sthlm. Han framträdde senare öppet i den politiska debatten för de baltiska folkens sak.

Författare

Berta Stjernquist

Arkivuppgifter

Huvuddelen av N:s arkiv (47 vol) inneh bla korr, ms ull polit, vetenskapl o skönlitt verk o tal, samt handl ang polit verksamhet o kongresser, RA. Självbiogr o vissa handl av skönlitt art hos överint Agneta Lundström, Sthlm (1987). - Brev från N i KB (bla till Bo Bergman), RA (bla till S Hedin), SSA o UUB (bla till S E Henschen o många till O v Friesen).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se M-L Bachman, Birger Ner-mans tryckta skrifter 1908—1965. Förteckning sammanställd, Sthlm 1965 (tr 1966), s 17-54. Dessutom: I stavningsfrågan. [Rubr.] Sthlm 1916. Fol. (1) s. [Undert tills med T Nerman.] — När Ture Nerman var ung (Folket i bild, 1936, Sthlm, 4:o, nr 20, s 6f, 24). - Ture Arne (VHAA, Årsbok, 1966, Sthlm (tr Lund), s 55-72). -Svenskar i Balticum under "Grobintiden" (Saga och sed, Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok, 1967, Upps (tr Lund), s 102-111). - Propagandan i Sovjetunionen (Svensk tidskrift, årg 54, 1967, Sthlm, s 448—455). - En historisk maskerad [svar på Stig Johanssons kritik 9/3 av L Holmbergs art Behöver vi jippon på museerna? 3/3] (SvD 1968, 23/3, s 5). — För Balticums frihet. Baltiska kommittén 1943-1968. Sthlm 1969. 48 s. - Med Nathan Söderblom i Upplands fornminnesförening (Uppland, årsbok för medlemmarna i Upplands fornminnesfören, 1969, Upps, s 22—29). — RigsPu-las ålder (Arkiv för nordisk filologi, bd 84 (F6, bd 2), 1969, Lund, s 15—18). — Svenska fornminnesföreningen. En skildring av de första åren. Till föreningens 100-årsjubileum. [Sthlm, tr] Lund 1970. 99 s. — The 'standard' of Sutton-Hoo—a torchholder? (The Antiquaries journal, vol 50, 1970, London, 4:o, s 340f). — Fimbultys fornar runar (Arkiv för nord filologi, 85(3), 1970, s 2061). - De äldsta Eddadikterna (ibid, 86(4), 1971, s 19-37). — Die Vendelzeit Gotlands. Im Auftrage der Kungl. vitterhets historie och antikvitetsakademien dargestellt. 1:1, 2. Sthlm (tr Upps) 1969-75. 4:o. 1:1. Text. Hrsg v A Lundström. 1975. 200 s. ([Omsl:] Monographien hrsg von der Kungl. vitterhets- historie- och antikvitetsakademien, 55.) 2. Tafeln. 1969. 308 s pl, VI pl-bl i färg. Provisori-sches Verzeichnis der Tafelfiguren. [Omsl.] 1969. 4:o. 52 s. [Stencil med tr omsl.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Betyg o merithand]:ar, vol 34, N:s arkiv; ED:s konseljakter 31 aug 1938, nr 2; allt i RA.

W Holmqvist, B N död (DN 24 aug 1971); S Karling, B N död (SvD 24 aug 1971); M Stenber-ger, B N (VHAAÅ 1972); UUM ht 1926 (1927); Väd 1969.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger Nerman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8838, Svenskt biografiskt lexikon (art av Berta Stjernquist), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8838
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger Nerman, urn:sbl:8838, Svenskt biografiskt lexikon (art av Berta Stjernquist), hämtad 2024-04-16.