Meriter

Nicolaus Magni, f trol i Arboga, d 24 nov 1543 i Marburg (Stiernman). Inskr vid univ i Wittenberg 30 okt 24, k kamrerare i Sthlm åtminstone aug 29–juli 31, vistades utomlands (bl a i Wittenberg o Venedig) från 32, promov mag artium i Wittenberg 35, upptagen i fil fak:s lärarkoll där 30 april 36, juris utriusque doctor. — Ogift.

Biografi

N nämns första gången i Wittenbergs universitetsmatrikel som inskriven student 1524. När han efter några års studier återvände till Sverige och började tjänstgöra i den k kammaren, synes han ha vunnit Gustav I:s förtroende. N:s fortsatta studier finansierades delvis med hjälp av kungen, bla genom att han erhöll S:t Lars prebende i Åbo i okt 1532; tidigare hade han haft uppsalakanonikatet Alunda. N fick också diplomatiska uppdrag: 1533 instruerades han att skaffa kungen upplysningar om Lubecks avsikter och — tillsammans med Fredrik Kyssel — att genom hertigarna Magnus' av Sachsen-Lauenburg och Kristians av Holstein förmedling söka nå en förmånlig uppgörelse i tvisten med Lübeck. Gustav I blev dock missnöjd med resultatet av N:s ansträngningar liksom med hans underlåtenhet att komma till Sverige för personliga överläggningar (brev 10 nov 1533).

Under de följande åren skrev kungen flera brev till N i Wittenberg med uppmaningar att återvända till hemlandet och träda i hans tjänst; kungen led nämligen stor brist på utbildade och språkkunniga medhjälpare. N värjde sig dock mot inviterna, bla i ett brev 12 maj 1536, där han besvarade kungens brev av 26 juni 1535 och förklarade, att han nu börjat studera "kejsarlagen", dvs den romerska rätten och därför behövde vistas ytterligare några år i Tyskland, Frankrike eller Italien. Till skrivelsen fogade N ett brev som återgav ett i Tyskland utspritt rykte om att Gustav I mördats.

Att N misstrodde kungen och med oro såg på situationen i hemlandet, framgår av hans brev till biskop Sveno Jacobi i Skara 27 juli 1535. Även biskopen, som var N:s vän och välgörare, hade bett honom komma hem, men N sade rent ut, att han avskräcktes av den misstänksamma atmosfären i Sverige, där det oskyldigaste yttrande kunde få ödesdigra konsekvenser; han vågade dock inte förklara sig närmare. 3 febr 1537 uppmanade Gustav I ånyo N att återvända, men med det något överraskande tillägget, att han först borde skaffa sig ytterligare erfarenhet genom ett eller två års tjänstgöring i någon furstes kansli. Eventuellt hoppades kungen på att till sist få N till sin kansler, sedan han under flera år förgäves gjort ansträngningar att finna en tysk sådan. N återkom visserligen aldrig till Sverige men bemödade sig att utföra de uppdrag som han fick av kungen genom ett ofta citerat brev av 1 aug 1538. Som svar på ett (ej bevarat) brev från mars s å, där N meddelat, att man i Tyskland förvånade sig över att Sverige inte hade något universitet, sade sig kungen vara medveten om problemet men ursäktade sig med hänvisning till krig och oroligheter samt bristen på kvalificerat folk; om bara N och andra lärda män ville komma till Sverige och undervisa, skulle han se till att ett universitet kom till stånd. Därtill bad han N hålla honom underrättad om utvecklingen i Tyskland samt skaffa honom en räknemästare och — först och främst — en lärare till prins Erik. Till den sistnämnda tjänsten lyckades N värva Georg Norman. Detta skedde i samråd med Luther och Melanchthon, som utfärdade rekommendationsbrev för Norman. Uppenbarligen engagerade sig N med stort intresse i frågan om prinsens lärare: när han i ett brev till Sveno Jacobi (bevarat i konceptfragment) betonar, vilken viktig roll god undervisning spelar för avhjälpande av karaktärsfel hos en furste, kan man ana en förtäckt kritik mot Gustav I. Dansken Svaning, som träffade N i Wittenberg och fick se kungens brev, berättar, att N gjort seriösa försök att övertala lärda tyskar att undervisa i Uppsala men misslyckats. På Svanings fråga, varför N själv inte var intresserad, hade N svarat: "Jag skulle inte lita på min herre Gustav, om han så skrev brev till mig med sitt eget blod", och på den indignerade följdfrågan, varför han då sökte locka andra, hade han blivit svarslös (Riardam s 347, Svalenius s 29; jfr Odberg s 40). N förblev sålunda skeptisk mot kungen. Denne hyste dock alltjämt förhoppningar om honom och anslog vid samma tid kanonikatet Rasbo i Uppland till hans underhåll; ännu 1542 uppmanade han N, som då var i Danzig, att resa hem. I början av 1543 for N till Italien med två andra svenskar. Senare s å avled han i Marburg; eventuellt hade han varit lärare där, men uppgift härom saknas. N testamenterade sin egendom till Gustav I.

N åtnjöt stort anseende för sin lärdom och hade goda personliga relationer till Luther och Melanchthon. Skarastudenten Benedictus Olai omnämner i brev till Sveno Jacobi 1536 N som den främste av de lärda svenskarna i Wittenberg. N brevväxlade på latin med Sveno Jacobi. Av försiktighetsskäl undvek han att diskutera förhållandena i Sverige och gav i stället temperamentsfulla skildringar av religionsstriderna i Tyskland med häftiga utfall mot påven och katolikerna. Han berättade också om sin resa med Melanchlhon till Mainz 1536 och sin därpå följande vistelse i Louvain hos den svårt sjuke sv magistern Ericus Enari, en annan av skarabiskopens skyddslingar. Sveno Jacobi har i ett brev berömt N för hans eleganta latin. Dock torde man knappast helhjärtat kunna instämma i omdömet att "språket i hans brev är ledigt och formskönt, med lätthet och elegans rör han sig i romarspråkets klassiska dräkt" (Annerstedt, s 57). N:s latin är visserligen i huvudsak klassiskt men uppvisar en del flagranta medievismer främst i fråga om modusbruk och konjunktioner. Dessutom finns några uppenbara felskrivningar. Hans stil är tung, omständlig och ofta krystad. Med skäl urskuldar han sig ibland för sin pratsamhet, en egenskap som även i viss mån vidlåder hans sv och tyska brev till Gustav I och som stundom kan ha varit taktiskt betingad.

N uppges ha författat en hyllningsdikt vid prins Eriks födelse med titeln Carmen genethliacum seu Oratio natalibus illustrissimi principis Sveciae Erici, regis Gostavi filii, sacra, tryckt i Olmütz 1534 (Stiernman). Inget ytterligare är känt om denna dikt, och uppgiften om tryckort synes vara felaktig (Collijn). En latinsk gravskrift på elegiska distika uppsattes över N i Marburg av Johannes Draconites och Olof Larsson (tr i Stiernman).

Författare

Eva Odelman

Arkivuppgifter

Ett odat konc:fragment bland Georg Normans ppr i Kanslitjänstemäns konc o mott skriv:er, vol 2, RA. — Brev Trän N i Skriv:er till konungen, Gustav I:s tid (ett tr i Carlsson, nedan a a, o i Sthlms magazin, 2, 1780, s 622 IT, o ett i KG Leinberg, Handhar rör finska kyrkan o presterskapet, 1892, s 2 lj, i Sveno Jacpbis ppr, E 5702 (delvis otillfredsställande tr i F Ödberg nedan a a), allt i RA.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Album Academiac Vitebergcnsis ab a Ch MDII usque ad a MDLX, ed CE Foerste-mann, 1 (1841), s 123; C Annerstedt, UU:s hist, 1 (1877), s 53, 55-57; B Bennich-Björkman, Författaren i ämbetet (1970), s 109 f; G Brandell, Sv undervisningsväsendets o uppfostrans hist, 1 (1931), s 361 f; C Callmer, Sv studenter i Wittenberg (1976), s 15; G Carlsson, Från Erik Segersäll till Gustav Vasa (1961), s 67 f, 151 f; Collijn, 2 (1927 — 31), s 31; Erasmus Nicolai Arbogcnsis, Ca-talogus reverendorum virorum ex Suecia, qui Wite-bergae in artium liberalium et philosophiae magist-ros creati sunt ed D Hcrwcghr (Kongl bibhs tidn:ar om lärda saker, 1767:1), s 57; GIR 6-12, 1529-39 (1875-90); S Kjöllcrström, Gustav Vasa o domkap i Uppsala (PHT 1978), s 5, 11 f; J Köstlin, Die Baccalaurci und Magistri der Witten- berger philosophischen Fakultät, 2 (1888), s 22, 25; S Lindroth, Sv lärdomshist, 1 (1975), s 222; S Ljung, Uppsala stads hist, 2 (1954), s 54 f; NF 19 (1913); HF Rordam, Kjobenhavns Univ:s Historie fra 1537 til 1621, 1 (1868-69), s 346 f; AA v Stiernman, Företal (E J Tegel, Konung Erics den XIVides hist, 1751), s 4; I Svalenius, Georg Norman (1937), s 14, 27-32; F Ödberg, Om magister Sven Jacobi, den förste protestantiske biskopen i Skara stift (VFT 1:8-9, 1897), s 38-40, 65-69, 72-77.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaus Magni, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8879, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Odelman), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8879
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaus Magni, urn:sbl:8879, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Odelman), hämtad 2024-04-24.