Meriter

Nilsson, Janne, f 17 maj 1882 i Hörby, Malm, d 9 dec 1938 i Sthlm (enl db för Hörby). Föräldrar: lantbrukaren o riksdagsmannen Nils Jönsson o Kersti Nilsdtr. Lantarbetare i Hörby, lant- o järnvägsarbetare i USA o Kanada 05–10, lantbrukare i Hörby från 11, led av kommunalnämnden 13, ordf i kommunalstämman 14, i kommunalfullm 19–36, allt i Hörby, led av styr för bla Skånska andelsslakterifören 14, ordf där 25, led av Malmöhus läns landsting 19–35, av finans- o civilutsk där 34–35, av AK från 22 (led av AK:s första tillf utsk 24, av bevilln:utsk 29–32, av särsk utsk 36), ordf i Hörbyortens mejerifören 28, i ab Jordbrukarbankens avd:kontor i Hörby från 30, led av 1930 års försvarskommission okt 30–juli 35, av riksgäldsfullmäktige sept 32 — juni 33 o febr 34–juni 36, av riksdagens lönekomm maj–dec 33, av komm ang länsarkitektinstitutionen okt 33–jan 34, v ordf i Skånska slakterikartellen 34, led av brännoljekommitterade av 1934 nov 34–nov 35, statsråd o chef för försvarsdep från 19 juni 36.

G 21 juni 1912 i Hörby m Anna Nilsson, f 20 sept 1888 där, d 30 sept 1960 där, dtr till lantbrukaren Nils Olsson o Karna Andersson.

Biografi

N:s uppväxtmiljö präglades av föräldrarnas frikyrkligt varma religiositet. Fadern var vid sidan av sina religiösa intressen även starkt kommunalt och politiskt engagerad, vilket bl a ledde till hans inval i AK. Efter en tid som lantbruksarbetare i hemorten utvandrade N vintern 1905 till Nordamerika, där han försörjde sig omväxlande som lant- och som järnvägsarbetare i USA, Kanada och Alaska; bl a deltog han som rallarbas vid utbyggnaden av Northern Pacific mellan Minneapolis och Seattle. I slutet av 1910 återvände N till hemlandet, där han i febr följande år förvärvade en gård i Köinge i Hörby, som han innehade till 1922. Så övertog han arrendet av kronoegendomen Hörby boställe, som därefter gav honom hans identitet som rikspolitiker. Vid sidan av sina många allmänna uppdrag gjorde sig N känd som en driftig och framgångsrik odlare och djuruppfödare.

I kraft av sina nyförvärvade och för tiden ovanliga livserfarenheter och sin vilja att påverka och styra fann N det naturligt att efter hemkomsten från Amerika engagera sig i politiken. Han anförtroddes ansvarsfyllda uppgifter inom såväl det kommunala livet som lantbrukets intresseorganisationer. I förgrunden för hans intresse stod av naturliga skäl jordbruksfrågorna. Som ledamot av Malmöhus läns landsting nedlade han också ett betydande arbete på de sociala ärendena, och han har tillskrivits en stor andel i tillkomsten av de hem och arbetshem för kroniskt sjuka i Skåne som länge framstod som förebilder på området.

Politiskt anslöt sig N redan från början till det konservativt orienterade Jordbrukarnas riksförbund, som 1921 sammanslogs med bondeförbundet. Sin i grunden konservativa åskådning, vilken bl a tog sig uttryck i ett levande intresse för försvaret och dess problem, behöll N livet ut. Under sin tid som riksdagsman avgav han 56 egna motioner, företrädesvis avseende kommunala spörsmål och stödåtgärder åt jordbruket.

Oaktat sin konservativa läggning gick N tillsammans med Axel Pehrsson i Bramstorp retian i slutet av 1920-talet in i samtal med Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld om tänkbara samförståndslösningar mellan bondeförbundet och det socialdemokratiska partiet, främst avseende jordbrukspolitiken. Dessa enskilda försök strandade emellertid på grund av motstånd från både den socialdemokratiska riksdagsgruppen och bondeförbundsledaren Olof Olsson i Kullenbergstorp. Kontakterna återupptogs emellertid tidigt under 1933 års riksdag då den av P A Hansson nybildade socialdemokratiska regeringen lade fram sin proposition rörande bekämpandet av arbetslösheten och därvid undersökte möjligheterna att erhålla stöd från det borgerliga lägret. Vid de slutliga förhandlingarna mellan de båda partierna, som förde fram till "kohandelsuppgörelsen" i maj 1933, och som från bondeförbundets sida leddes av Pehrsson i Bramstorp med åsidosättande av Olsson i Kullenbergstorp, tillhörde N de mera verksamma tillskyndarna. N:s ställningstagande i denna fråga har tett sig förvånande eftersom han alltsedan början av sin politiska karriär anses ha stått Olsson i Kullenbergstorp mycket nära. N:s handlingssätt har setts som ett utslag av generationsmotsättningar, där de yngre inom partiet var missnöjda med Olssons försiktiga navigerande i högerns kölvatten. Redan 1931 hade N i ett riksdagsanförande reagerat mot högerns benägenhet att, såsom han uttryckte det, "spela Napoleon" gentemot bondeförbundet. N ansåg tiden vara inne för partiet att visa upp en egen profil (Nyman 1947). "Kohandeln" fick vittgående konsekvenser även för bondeförbundet. Den reella ledningen av. partiet övergick alltmer i Bramstorps händer och vid partistämman 1934 avsade sig Olsson uppdraget som partiledare.

N:s obestridliga insatser inom jordbrukspolitiken till trots knyter sig hans namn i första hand till 1930-talets försvarspolitik och till hans tid som chef för försvarsdepartementet. När N hösten 1930 utsågs till bondeförbundets ende ledamot i försvarskommissionen hade han länge visat ett varmt intresse för försvaret och i riksdagsgruppen inför de årliga remissdebatterna svarat för granskningen av fjärde huvudtiteln. Inom kommissionen uttalade han tidigt misstro mot folkförbundets förmåga att garantera de små staternas fred och säkerhet. Han ansåg det visserligen självklart att Sverige i den internationella solidaritetens namn skulle sluta upp kring förbundet och dess syften men menade samtidigt att Sverige inte kunde förlita sig på något militärt stöd från förbundets medlemsstater. Landets försvar måste byggas upp så att det på egen hand kunde avvisa ett angrepp.

I kommissionsarbetets slutskede profilerade sig N som den främste företrädaren för den sk "mellanpartilinjen", som lades till grund för det i aug 1935 överlämnade huvudbetänkandet. Här föreslogs en årlig kostnadsram på omkring 148 milj kr medan högerns och socialdemokraternas reservationer låg på ca 160 respektive 114 milj kr. Som konstruktion var mellanpartilinjen väsentligen ett verk av den lantmilitärt betonade expertgrupp som samlats kring kommissionens armésekreterare majoren Helge Jung och vars språkrör blev den av gruppen startade Ny militär tidskrift.

När den socialdemokratiska regeringen under P A Hansson i sin med stort intresse emotsedda proposition rörande ny försvarsordning 1936 valde ätt lägga sig på en kompromissnivå ungefär mitt emellan kommissionens majoritetsförslag och den socialdemokratiska huvudreservationen, möttes propositionen av bondeförbundets och folkpartiets gemensamma s k "mellanparti-motion", vilken i huvudsak anslöt till kommissionens huvudförslag och även utarbetats av de experter som låg bakom detta. Hanssons ansträngningar att nå en kompromiss med mellanpartiernas företrädare anses ha strandat väsentligen på N:s omedgörlighet och hårda motstånd. Pehrsson i Bramstorp torde ha varit benägen att gå Hansson till mötes men böjde sig för N sedan denne emfatiskt förklarat att mellanpartiernas motion var att anse som ett absolut minimibud som på inga villkor fick underskridas och däri fått partiets majoritet på sin sida. Inom folkpartiet betraktades visserligen motionen närmast som ett maximiförslag men även där motstod man Hanssons locktoner, vilket till övervägande del tillskrevs N:s oböjliga hållning. Vid slutvoteringarna segrade mellanpartimotionen sedan denna även fått högerns röster.

N framstod genom sitt agerande som försvarsuppgörelsens segerherre. Som organisatör utpekades emellertid Jung, och allmänt ansågs N ha stått under starkt inflytande av honom och hans generalstabsexpertis. Obestridligt är dock att N själv var övertygad om programmets militära kvaliteter. Det var också första gången en auktoritativ militär expertis så helhjärtat gav sitt stöd åt ett försvarspolitiskt program som låg utanför högerns ramar, vilket bidrog till att bl a den försvarsintresserade N så villigt lät sig "fångas in". Klart är emellertid att N:s insats inte låg i själva konstruktionen utan på det politiska planet, där hans orubbligt fasta hållning blev tungan på vågen vid de avgörande förhandlingarna.

När Pehrsson efter P A Hanssons avgång bildade regering sommaren 1936 ansågs N tämligen given som försvarsminister. Han personifierade den försvarspolitiska linje bondeförbundet stod för och han betraktades också som den för försvarsbeslutet närmast ansvarige. Det ansågs rimligt att han nu också skulle beredas tillfälle att föra beslutet i verkställighet. Däremot var det inte lika självklart att N skulle få behålla sitt ämbete på hösten s å då P A Hansson återkom som regeringschef. Trots den stora socialdemokratiska valsegern erbjöd denne något överraskande bondeförbundet att ingå i regeringen. Syftet var att ge ministären bredast möjliga parlamentariska underlag. Vid regeringsförhandlingarna hade Gerhard Strindlund till skillnad från N ingått i bondeförbundets delegation och ansågs allmänt ha en starkare ställning än denne inom partiet. Pehrsson i Bramstorp synes för egen del ha föredragit Strindlund som försvarsminister men frågan var ytterligt känslig. Ett utbyte av N skulle ha uppfattats som en prickning, och dessutom hade denne stöd av en rad inflytelserika riksdagsmän från södra Sverige vilka Pehrsson ogärna ville stöta sig med. Pehrsson uppges ha överlåtit åt N och Strindlund att själva göra upp om saken, varvid Strindlund dragit sig tillbaka.

Socialdemokraterna hade ingenting emot att bondeförbundet tog hand om försvarsministerposten. Däremot gjordes invändningar mot det väntade personvalet. Elof Lindberg ansåg att det vore bäst om P A Hansson själv tog hand om försvarsdepartementet med en konsult som biträde. Diskussionen utmynnade emellertid i att bondeförbundarna själva skulle få göra upp om saken.

Redan vid Pehrssons regeringstillträde hade N försäkrat sig om Jung som närmaste militäre rådgivare. Vid regeringsskiftet hösten 1936 förstärktes departementet ytterligare genom att Tage Wärn, som under försvarskommissionens sista år varit dess generalsekreterare, blev statssekreterare. Departementet var alltså väl rustat för att realisera försvarsbeslutets intentioner, vilket var N:s stora mål. Samtidigt intog N en kallsinnig attityd mot strävanden att vidga anslagsramarna ytterligare, vilket renderade honom kritik även från kretsar som tidigare stött honom. Han ansågs alltför troget hålla sig till försvarsbeslutet och därigenom hindra de expansiva åtgärder som syntes påkallade av den tilltagande oron på kontinenten. Han motsatte sig också chefens för marinen, amiral Charles de Champs (bd 10), program för flottans ersättningsbyggnad, vilket under N:s sista år blev föremål för en omfattande revidering. N:s ställningstagande här låg helt i linje med den ståndpunkt han intagit beträffande flottan och dess uppgifter redan under arbetet inom försvarskommissionen. Han kritiserades också för att ha öppnat dörren för ett "klickvälde" inom armén, vilket förmenades vara dirigerat av Jung och kretsen kring Ny militär tidskrift.

"Anschlusskrisen" i mars 1938 blev en brytpunkt i den socialdemokratiska försvarspolitiken. Försvarsärendena drogs in i regeringsarbetets centrum och Hansson skötte själv deras handläggning. Sedan en tid led N av högt blodtryck och tilltagande ohälsa, vilket nedsatte hans arbetsförmåga. Samma vår insjuknade han allvarligt, och när han vid månadsskiftet aug-sept återupptog arbetet inom departementet mötte nästa stora kris, "Münchenkrisen". De påföljande åtgärderna uppdagade en rad allvarliga brister i den militära beredskapen. N var då alltjämt allvarligt märkt av sin sjukdom. Rykten var redan igång om lämpliga efterträdare. N var medveten om vad som var på gång. Han tog illa vid sig men visade inga tecken på att vilja avgå frivilligt. På morgonen 9 dec, ett par timmar före den sedvanliga fredagskonseljen, drabbades N av hjärnblödning och avled utan att ha återfått medvetandet. Den allvarliga utrikespolitiska situationen gjorde att socialdemokraterna själva tog över försvarsdepartementet. Per Edvin Sköld utsågs till N:s efterträdare.

N:s stora intresse var egentligen jordbruksfrågorna, vilka han också behärskade med imponerande sakkunskap och auktoritet. Omständigheterna gjorde emellertid att N:s namn närmast kommit att förknippas med försvarsfrågan, som han visserligen omfattade med varmt intresse men där han av naturliga skäl inte hade motsvarande sakkunskap. Han tog emellertid klar ställning för det försvarsprogram som företräddes av bl a Jung. N handlade här obestridligen utifrån en personlig övertygelse, och han var föga sinnad att kompromissa bort någon del av programmet. Utan tvivel kom hans karaktärsstyrka också väl till pass i samband med slutförhandlingarna såväl inom försvarskommissionen som vid försvarsbeslutet 1936, då han spelade en central roll. Hade han sviktat då är det troligt att försvarsfrågan fått en utgång som ställt Sverige i än sämre läge inför det annalkande kriget. Departementsarbetet under N:s ledning förlöpte till synes tämligen friktionsfritt och han förefaller ha funnit sig väl till rätta med sitt ämbete intill våren 1938 då ohälsa bröt hans krafter.

N var uppskattad för sina karaktärsegenskaper, sitt rättspatos och sitt rättframma väsen. "N var en fribytarnatur, som vid behov hade ringa respekt för en vedertagen partiståndpunkt" (Wigforss). Han ansågs därtill godhjärtad och utrustad med en stor portion humor. Inom försvarsdepartementet upplevdes han som en älskvärd och lättsam chef. Handl:ar efter N hos lantbruksingenjör Nils Martin Nilsson, Malmö.

Författare

Arvid Cronenberg

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Centerpartiets arkiv, huvudarkivet A 11:2, A Illa: 1, F X:2 o F XIII:1; 1930 års försvarskomra:s arkiv; RA. Socialdemokratiska partistyns prot 1936; P A Hanssons arkiv, vol lb, 5, 12 o 13; AA. S-E Allstrins arkiv, vol 1 o 3; Torsten Friis' arkiv, vol 2 — 3 (dagböcker 1936 — 38); O Thörnells arkiv, vol 18 (dagböcker 1936-38); KrA.

I Anderson, Otto Järte — en man för sig (1965); G Andersson, Från bondetåget till samlingsregeringen (1955); AJ Andrae, Kretsen kring Ny militär tidskr o 1930 års försvarskommission (KrVA:s tidskr 1971, s 157-183); A Berge, Sakkunskap o politisk rationalitet (1987); K A Bratt, I krigarens lovliga avsikt (1952), s 201 f; K-R Böh-me, Sv vingar växer. Flygvapnet o flygindustrin 1918-1945 (1982); A Cronenberg, Militär intressegrupp-politik (1977); C A Ehrensvärd, I rikets tjänst (1965); Från bonderörelse till centerrörelse, ed Centerns sockenfören i Hörby (duplic, 1984); Ev Heland, Optimismens o besvikelsens år, 1922-1952 (1969); Å Holmquist, Flottans beredskap 1938-1940 (1972); G Jonasson, Bon-deförb vid skiljovägarna 1930-1945 (HT 1969); H Kellgren, Sex krigsår i Skölds skugga (1951); W Kleen, Ur skuggan av min dal (1954); O Månsson, Industriell beredskap. Om ekon försvarsplanering inför andra världskriget (1976); E Norberg, Flyg i beredskap. Det sv flygvapnet i omvandl o uppbyggn 1936-1942 (1971); O Nyman, Krisuppgörelsen mellan socialdemokraterna o bonde-förb 1933 (1944); dens, Sv parlamentarism 1932-1936 (1947); dens, Tillkomsten av mellan-partimotionen i försvarsfrågan 1936 (StvT 1948); J Olofsson, Försvaret till sjöss. Studier i sv sjöförsvarspolitik under mellankrigstiden o andra världskriget (Forum navale, nr 40, 1984); N Quensel, Minnesbilder (1973); Skånska andelss-lakterifören i Hörby 1913-1923 (1923); Studier i lokalpol o kommunal hist i Hörby-bygden (1985); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 3 (1986); F Wernstedt, Fullm i riksgäldskontoret 1789-1939 (1939); K G Westman, Polit antecknar april 1917-aug 1939 (1987); E Wigforss, Minnen, 3 (1954). - Nekr:er över N bla i DN, Ny tid, Skånska Dagbl, S-T, SvD o Sydsv Dagbl 10 dec 1938.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Janne Nilsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8953, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Cronenberg), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8953
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Janne Nilsson, urn:sbl:8953, Svenskt biografiskt lexikon (art av Arvid Cronenberg), hämtad 2024-04-16.