Meriter

Lundgren, Egron Sellif, f 18 dec 1815 i Sthlm, Jak o Joh, d 16 dec 1875 där, ibid. Föräldrar: fabrikören Erik L o Maria Elisabeth Fåhraeus. Elev vid Teknol inst i Sthlm juni 29–32, elev vid Finspongs kanongjuteri, Ög, 32–34, vid FrKA 35-39, hos Leon Cogniet i Paris 39–41, bosatt i Rom 41–49, i Spanien 49–53, därefter i London, resor till bla Indien, bosatt i Sverige tidvis från 67. Målare, förf. – LFrKA 50, led av The Old Water Colour Society o The Graphic Society 64. – Ogift.

Biografi

L:s egendomliga förnamn var faderns uppfinning; han trodde på namnens magiska kraft och för sin sjätte son önskade han att han alltid skulle "äga ron" och leva ett "sällt liv". Fadern dog bara någon dag efter åttonde barnets födelse; modern fick ensam ta hand om barnens uppfostran. Då Egron L var fjorton år, intogs han som elev på Teknologiska institutet i Sthlm. Efter tre års studier med goda betyg arbetade han i Eskilstuna och Finspongs kanongjuteri, där han skulle lära sig tackjärnsgjutningens teknik.

L blev emellertid allt starkare medveten om sin konstnärliga kallelse och lyckades 1834 övertyga modern om att låta honom söka inträde vid konstakademin, där han vantrivdes i fyra år. Eftersom målning inte förekom på undervisningsschemat, tog L lektioner i måleri för Axel Fägerplan, som då hade gott anseende. Konstakademin befann sig i ett eländigt tillstånd; L har sakkunnigt och ironiskt skildrat det i sina minnen.

1839 fick L moderns löfte om understöd, så att han kunde studera i Paris, där han blev elev i Leon Cogniets berömda ateljé. Fritz v Dardel studerade redan där. 1841 for L över Schweiz till Italien. I det längsta upplevde han tillvaron i Rom som en vacker dröm: "Beständigt klar himmel, till och med när det regnar, och solsken även när det är mulet", skrev han. Samtidigt verkade han praktiskt för den skandinaviska konstnärskolonin. Han arbetade för att få till stånd ett nordiskt bibliotek för de konststuderande i Rom och för tillkomsten 1846 av en "skandinavisk hjälpkassa" för nödlidande nordiska konstnärer, som behövde hjälp till hemresa. Efter sju år kom andra tonfall in i hans brev: "Det börjar bli otrevligt i Italien, man hör icke talas om annat än krigsförklaringar, revolutioner, konstitutioner, tradimenti, mord och ledsamheter. ... den lugnare och mera anständiga delen av Roms befolkning [har] bildat sig till ett slags nationalgarde, 'guardia civica', och tagit vapen i händerna. Även jag har fått ett gevär med bajonett och en sabel och måste göra tjänst ibland" (april 1848).

Under Rom-tiden inriktade L sig på att bli historiemålare, vilket gav social status, och han arbetade nästan uteslutande i olja. Men några historiemålningar blev det aldrig, däremot genrebilder som Neapolitanska fruktförsäljare (1843, NM), utförd i den mer kolorerade än koloristiska stil som var gångbar i Rom på den tiden och älskad av turister. Han skickade den till Sthlm, konstföreningen köpte den och konstakademin var nöjd och gav honom sitt stora resestipendium. Fyra år senare spände han sina krafter inför ett motiv, långt mer komplicerat än något han tidigare prövat: "Corpus Dominifesten, då man i procession bär Hans Helighet påven, liggande på knä och tillbedjande sakramentet". Även den målningen skickades hem och köptes av konstföreningen, för dess medlemslotteri. Vinnare blev en medlem av kungliga familjen – genom Karl XV:s testamente hamnade målningen i NM. Konstakademin betraktade hädanefter L som en av de löftesrikaste påläggskalvarna och förlängde hans stipendium.

I mars 1849 var L trött på oron i Italien och for över Marseille till Spanien, först till Barcelona, sedan till Granada och slutligen Sevilla, där han stannade. Han förtrollades av den spanska verkligheten, men det var med färgade glasögon han såg den: alla tiggare var pittoreska, alla rövare romantiska, alla flickor graciösa, glada, livliga, vackra som dockor och sjutton år; halvmånen lyste varje natt och solen sken även här då det var mulet. L var den evige turisten, som vägrade att acceptera livets mörka sidor annat än som effektfull bakgrund till det ljusa livet. Han registrerade i sina dagböcker och brev avrättningar, mord och blodiga tjurfäktningar, där inga vidriga detaljer besparades läsaren, men allt skildrades med en nästan iskall objektivitet, vilket länge varit i romantikens smak. L hade också med behållning kopierat Goyas kusliga etsningar i serien Caprichos utan att för den skull smittas av mästarens misantropi.

I Spanien umgicks L flitigt med engelska målare, bl a John Phillips och F Topham; av dem lärde han sig definitivt inse vattenfärgens möjligheter. Han gav upp drömmen om att bli historiemålare, sedan den lätta, flyktiga akvarellen hjälpt honom att finna sig själv. Då han inte förleddes av sina ständiga ögonblicksförälskelser till idealiserad sötma, kunde han nå en suverän artistisk frihet och till och med kraft i sina målningar. Redan under Italien-åren hade han i Venedig snuddat vid idéer som den franska impressionismen ett par decennier senare skulle göra till sina. Men L var inte någon intellektuell och drog inte några teoretiska slutsatser av sina venetianska erfarenheter. I Spanien kom han emellertid i praktiken allt närmare impressionismen. Sedan han i maj 1853 lämnat Spanien för att på sina engelska vänners förslag bosätta sig i England, blev han fullfjädrad impressionist i sin syn på verkligheten.

Hemma i Sverige hade man med intresse följt L:s utveckling. Man räknade med honom som blivande professor; för att knyta honom närmare till sig hade akademin valt honom till ledamot 1850. Efter Nils J Blommérs död 1853 hade man erbjudit honom en professur, men han hade hövligt men bestämt avböjt. Hans minnen av akademitiden levde ännu friska och obehagliga; att han envist förblev utomlands, berodde i hög grad på hans fruktan att bli snärjd i akademins ekonomiskt lockande garn.

I England fick L snabbt nya vänner inom aristokratin, och han presenterades för drottning Victoria, som genast köpte en rad spanska akvareller och teckningar av honom och dessutom beställde reportagebilder från det kungliga familjelivet och från hovets fester. Genom drottningens protektion fick L en säkrad ställning och kunde lätt motstå uppmaningarna att bege sig hem till Sverige. Då sepoysupproret brutit ut i Indien 1857, fick han av en konsthandelsfirma i Manchester beställning på ett praktverk med laveringar från kriget. Samtidigt beställde drottningen målningar med indiska motiv. L fick rekommendationsbrev, som skulle öppna alla dörrar för honom. Han anlände till Calcutta efter sex veckors båtresa med längre eller kortare uppehåll i bl a Egypten. Under denna resa utförde han en rad märkliga akvareller, som i teknik och kolorit var djärvare än något han tidigare målat.

I Indien drogs L snabbt in i den engelska societetens nöjesvirvlar: han fick nya vänner, han studerade indisk konst och började lära sig hindustanispråket. Samtidigt anammade han aningslöst de brittiska imperiebyggarnas tänkesätt och herrefolksanda. Han fick en inbjudan av överbefälhavaren lord Clyde att följa med armén ut i stridslinjen; 24 nov 1858 fick han uppleva sitt första fältslag. I sina anteckningar skildrade han fälttåget och bataljerna med en objektivitet som för en sentida läsare kan ge intryck av känslokyla och cynism men som snarast får betraktas som en tidssjukdom. De teckningar som han gjorde är emellertid märkliga i sin konstnärliga frihet och sin ljusdruckna vitalitet. Han fångade de blixtsnabbt förbiilande intrycken av glittrande solsken och rörelse utan att grubbla över krigets elände och blind för alla tragiska situationer.

På våren 1859 var L tillbaka i London. Han visade på en utställning omkring 500 teckningar och akvareller, utförda under resan. Han blev vederbörligen hyllad, främst av drottningen själv. Han köpte ett litet prydligt hus, nr 13 Upper Phillimore Gardens i London. Det blev hans replipunkt, dit han ständigt återkom efter sitt oroliga flackande runt om i Gamla världen. Till Sverige kom han efter 21 års bortovaro men bara på kort visit 1860 för att via Sydnorge och England fara till Egypten, där han stannade vintern 1861–62. Följande vinter besökte han Spanien på nytt; han hade varit där en kort tid året före Indien-resan. Under London-uppehållen deltog han flitigt i utställningslivet, sålde bra och blev en rik man; 1864 hedrades han med inval i en exklusiv klubb för engelska akvarellmålare. Han blev erbjuden att kostnadsfritt fara till USA och korsa den Nya världens kontinent men avböjde det generösa erbjudandet – han hade ännu inte Gamla världen avklarad.

L levde snabbt och efter fyllda femtio år kände han sig gammal. Barndomsminnen dök allt oftare upp med en nästan smärtsam påtaglighet. Lydande en spontan impuls lät han inköpa åt sig sin barndoms paradis, den Sturzen-Beckerska släktgården Hästängen utanför Sthlm. 1867 kom han tillbaka till Sverige mitt i sommaren. Han for ut till Hästängen för att återuppleva barndomen, men då höstmörkret kom flydde han barndomens skuggspel, for in till Sthlm och hyrde ateljé i bildhuggaren J P Molins hus vid Näck-strömsgatan. Då första snön kom, flydde han på nytt och hejdade sig inte förrän i Sevilla. Han var inte längre en glad, piggögd upptäckare av skönheten i världen; nu var han på melankolisk spaning efter det förflutna. Han kom åter till Sverige under fransk-tyska kriget 1870 och trivdes ganska bra, men så snart kriget var över, grep honom oron. Han tog tåget söderut och hamnade först i Egypten och sedan i Italien.

Då L för sista gången vände hem till Sverige 1873, var han en i förtid bruten man. Han vantrivdes intensivt i den kalla grå Norden. I de djupt melankoliska Förtroliga bekännelser som han skrev under sitt sista levnadsår, sedan han insett att han endast hade några månader kvar att leva, fanns ingenting kvar av den okomplicerade lyckokänslan: "Januari 1875: Jag hatar snö och köld; det skrämmer mig att se till och med vattnet frysa; solen, liksom trött och kraftlös, orkar icke lysa mer än några stunder mitt på dagen, mörkret känns bly tungt och jag gäspar som vore jag ej rätt vaken. Det är så, fastkedjad på en klippa mitt i snön, allena, som Prometeus borde målas. Jag lider ... Jag har en blomkruka med en geranium som står så duven vid de isiga innanfönstren och nog tänker på samma vis" ... "5 oktober: Jag tänker hela dagen på slutet och har inga planer för framtiden". Det var den sista "förtroliga bekännelsen". Tio veckor senare dog L, två dagar före sin sextioårsdag.

L var en av våra finaste brevskrivare. I breven till modern skildrade han konstnärslivet i Paris på ett sätt som erinrar om Murgers roman Scenes de la vie de Boheme, dock publicerad först 1848. L:s brev från Rom är lika spirituellt pittoreska som Paris-breven. Han skildrade sin verklighet med en lätthet och grace som saknar de samtida sv yrkesförfattarnas gammaldags tyngd och omständlighet. L skulle med åren alltmer raffinera sin litterära stil. Redan på 1860-talet kunde sakkunniga litteraturkritiker tala om honom som en av vårt lands finaste författare. Hans närmaste hade 1861 utgett ett litet urval av hans brev i en för vänkretsen avsedd upplaga, Ur E L:s bref till hemmet. 1870–73 utkom En målares anteckningar ..., först Italien och Spanien med brev från första resan, som belönades med SA:s mindre skådepenning i guld följande år. 1872 utkom Indien och 1873 Lediga stunder i främmande land, som skildrade hans vistelse i Egypten och Italien 1871–73.

L hade också sporadiskt uppträtt som illustratör. Redan 1839 illustrerade han Stephens' Bidrag till Fritiofs saga, 1853 tecknade han illustrationerna till lady Tenisons Castile and Andalucia. I slutet på 1860-talet utgavs ett album med spanska mästares tavlor, kopierade bl a av L och av Gustave Doré: Spanish pictures drawn with pen and pencil. Tillsammans med sin vän John Phillips gjorde han 1866 illustrationerna till Travelling in Spain the present day. 1875 utkom i en ny utgåva G O Hyltén-Cavallius' och Stephens' Svenska folksagor; illustrationerna hade L emellertid tecknat redan 1847. Året efter L:s död ordnade FrKA en minnesutställn över honom. Samtidigt instiftades Egron Lundgren-medaljen, som skulle utdelas till framstående sv akvarellmålare. 1915 arrangerades (av K Asplund) i FrKA en utställn till 100-årsminnet av L:s födelse. 1980 visades en utställn av L på Prins Eugens Waldemarsudde.

Författare

Bo Lindwall

Arkivuppgifter

L:s artistiska kvarlåtenskap i NM. Teckn:ar o akvareller i NordM. Självbiogr, dagböcker m m i KB. Reseant:ar i UUB. Ms i FrKA. – Brev från L i KB, NordM, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ur ... bref till hemmet. Utdrag, ombesörjda af en anhörig. Sthlm 1861. 215 s. [Utg av Laura Maria Grubb, f Fåhraeus.] – En indisk diamanthandlare (Litografiskt allehanda, årg 5, 1865, Sthlm, 4:o, s 3). – [11 brev 1850–64 till G W Palm] (ibid, s 61–68). – En målares anteckningar. Utdrag ur dagböcker och bref. [1]–3 (2. uppl: 1–3). Sthlm 1870–73. [1.] Italien och Spanien. 1870. 336 s. 2. uppl 1873-74. III, 424 s. 3. uppl 1882. 367 s. 4. uppl: 1-2. 1928. 248, 252 s. [Inl av K Asplund, omsl: Memoarer och resor.] [2.] Indien. 1872. II, 242 s. 2. uppl 1874. 3. uppl 1884. 204 s. 3. Lediga stunder i främmande land. 1873. II, 246 s. 2. uppl 1884. 212 s. - Ur ett bref från Cairo (Nornan. Sv kalender ..., årg I, 1874, Sthlm 1873, s 3-13). – Sommarnöjen (ibid, 2, 1875, tr 1874, s 28–37). – Några stycken ur en dagbok (Svea. Folk-kalender ..., årg 31, 1875, Sthlm 1874, s 69-93). – Ett besök i Belgien och Holland (Förr och nu, illustr läsn tor hemmet, utg o red av B Wad-ström, bd 5, 1874, Sthlm, 4:o, sp 7 f, 11 f). – En vattenkur. 1-3 (ibid, sp 581-585, 637-642, 669-672). - Bilder från England (ibid, 6, 1875, s 1 f, 33 f, 65 i). – Några bref... (Tidskrift för bildande konst och konstindustri, årg [2,] 1876, Sthlm 18[76–]77, 4:o, s 10–17, 53–59, 80–87). -Konsthistoriska bidrag (Svensk tidskrift för politik, ekonomi och literatur, 1875, Sthlm 18[75—]76, s 212–224). – Gamla pennritningar från trettitalet (Sv tidskrift för literatur, politik o ekon, 1876, tr 18[76–]77, s 163–177). – I Sverige. Ett par blad ur ... anteckningar (Nornan, 18, 1891, tr 1890, s 1–18). – Förtroliga bekännelser [utg av Maria Klefberg] (Läsning för hemmet, valda skrifter ... utg af E Kjellberg o N Beskow, bd 23, 1901, Sthlm (tr Upsala), [13.] Ur ... anteckningar från hans sista år. (Meddeladt af en hans släkting) [rubr], s 2–24). – Reseskildringar, anteckningar och bref, saml o utg af G Nordensvan. Sthlm 1905. 316 s. – Egron Lundgren om svensk konst. Några aktstycken, medd af G Nordensvan [jämte brev 2/11 1868 till F W Scholander] (Nordisk tidskrift ... utg af Letterstedtska fören, 1905, s 393-407). - I Holland och Belgien. Ur ... anteckningar. Medd af G Nordensvan (OoB 1905, s 383-388).

Källor och litteratur

Källor o litt: KTH:s arkiv, huvudarkivet, DI a:l (matr över studerande), RA.

T J Arne, Svenskarna o Österlandet (1952); K Asplund, EL, 1-2 (SAK:s publ 23–24, 1914–15); dens, E L, turistkonstnären (SvD 6 aug 1960); F Bull, Nordisk kunstnerliv i Rom (1960); C Burman, Post skriptum, Minnen (1905), s 269; F v Dardel, Minnen, 1-4 (1911–13); dens, Dagboks-anteckn:ar 1873–1876 (1916) o 1877–1880 (1918); C Eichhorn, Nya sv studier (1881); Europas konstnärer, ed A Ahnfelt (1887); A Gauffin, Sv konstnärsgestalter (1944); A T Gellerstedt, Minne af E L, barndoms- o ynglingaåren intill 1839 (SAH ifrån år 1886, 25, 1911–13, 1914); Hultmark; A Krook, E S L (Svea 1877); [B Lindwall,] E L 1815-1875 (Utställmkat, Prins Eugens Waldemarsudde o NM, 1980); H Molin, Kring Johan Peter Molin o hans fontän (Hågk o livsintr, 23, 1942); G Nordensvan, E L (NT 1890, s 213–237, 287–303); dens, E L om sv konst (NT 1905, s 393–407); S E Noreen, E L (SKL o där anf litt); T G Rudbeck, Femtiofyra minnen från en femtiofyraårig lefhad (1864), s 73; S Strömbom, Konstnärsförb:s hist, 1 (1945); R Sturzen-Becker, Oscar Patrik Sturzen-Becker (Orvar Odd), 2(1912).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Egron S Lundgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9827, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindwall), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9827
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Egron S Lundgren, urn:sbl:9827, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bo Lindwall), hämtad 2024-04-19.