Meriter

1 Lyttkens, Ivar, f 22 jan 1823 i Össeby-Garn, Sth, d 30 juni 1899 i Snöstorp, Hall. Föräldrar: fabrikören o godsägaren Adolph Friedrich Lytkens o Eva Olava Gustava Rudbeck. Elev vid Teknolog inst 10 aug 35–17 jan 39, ing vid Huskvarna gevärsfaktori 39, lantbrukselev på Börringe, Malm, 40, studier vid univ i Greifswald o vid Eldena lantbruksinst i Pommern, förvaltare på Börringe, Malm, arrendator på Ebbesjö, Börringe, godsäg på Skedala, Snöstorp, 50, ordf i kommunalnämnden i Snöstorp 56–68, led av Hallands läns landsting 63–68, 71–74 o 76–99 (v ordf 87–97), av styr för småskollärarinnesem i Halmstad 68–83, av Hallands läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 69–99, av AK 70–93 (tillf utsk 70 o 77, bankoutsk 71 o 75–76, v ordf där 78–87B, KU 72–74, statsrevisor 73, statsutsk 91–92, talmanskonferensen 91–93), av komm ang ny ordn:stadga för brännerierna i riket maj–juli 71, av styr för Hallands läns folkhögsk 72–81, av styr för Kemiska stationen o frökontrollanst vid Halmstad 76–80, av styr för Räddningshemmet för vanartiga barn i Mäshult, Skällinge, Hall, från 76, av komm ang beskattn av maltdrycker aug 77–juni 81, av komm ang förändrad organisation av bankanstalterna nov 81–dec 83, av komm ang ångfärjeförbindelse mellan Sverige o Själland maj–sept 84, v VD för Skåne-Hallands jernväg 85–94, VD för Halmstad-Bolmen jernvägsab 86–99, led av styr för Hallands läns lantmannaskola 90–95. – LLA 79.

G 7 april 1844 i Börringe, Malm, m Ulrika Wahlström, f 9 juni 1809 i Häggeby, Upps, d 15 febr 1892 i Snöstorp, dtr till kyrkvärden Lars Larsson o Anna Andersdtr.

Biografi

Efter skolgång i Klara trivialskola i Sthlm utbildade sig L först till ingenjör men gick tidigt över till lantbruksutbildning, bl a i Tyskland, där han under 1840-talet dels bedrev reguljära studier, dels som stipendiat studerade ängsbevattning och fårskötsel. Han anställdes av greve Corfitz Beck-Friis på Börringe, på vars uppdrag han 1846, förklädd till vanlig arbetare, studerade driften vid det för främlingar stängda Bjerres bränneri i Khvn. Återkommen till Börringe anlade han ångbrännerier där och på det närbelägna Ebbesjö, "de första i sitt slag i riket" (Hofberg). I Malmöhus län verkade han samtidigt som konsulent i fråga om bränneriteknik, vattenvård och fårskötsel.

Från 1850 var L godsägare på Skedala i Halland. Hans tid som aktiv och mycket driftig jordbrukare – med stort intresse även för skogsbruk – inföll under en tid av stark expansion for den halländska modernäringen. Hans stora kunskaper, auktoritativa uppträdande och replikkonst ledde till att uppdragen hopade sig på honom, på lokal-, provins- och slutligen riksplanet. Vid sitt inträde i AK 1870 anslöt han sig till Lantmannapartiet och tillhörde i huvudsak dess vänsterorienterade, liberalt anstrukna flygel, vanligen i nära samarbete med sin granne på Hallandsbänken, C Ifvarsson (bd 19). I spelet bakom kulisserna blev han väl hemmastadd (Petré, s 96; Hultqvist 1959, s 122). Om hans höga anseende vittnar det faktum att statsminister O R Themptander 1884 nämnde honom som en av fyra tänkbara kandidater till posten som v talman (Petré, s 55).

I likhet med Ifvarsson men i olikhet med flertalet "herremän" inom Lantmannapartiet var L njugg, näst intill pacifistisk, i sin syn på försvarsfrågan och var relativt litet intresserad av tanken på en "stor kompromiss" i fråga om värnplikt, indelningsverk och grundskatter. Han ägde själv ett frälsesäteri, och flertalet av hans kommittenter var ägare av frälsejord, vilket gjorde en grundskatteavskrivning relativt litet lockande. Vidare var Halland ovanligt litet belastat av indelningsverket. 1878 var L en av de ganska få partimedlemmar som avvisade partiets stora bud i försvarsfrågan som alltför generöst; han ville ha 45 dagars övningstid för beväringen, inte 90. Det framstod för honom som moraliskt äventyrligt att kasernera landsbygdens värnpliktiga ungdomar (1875); dessutom kunde kasernerna, liksom i Tyskland, bli "högskolor för socialismen men alldeles ej för dygd och goda seder" (AK;s prot 1883, 45, s 9). Den i Halland mycket livliga emigrationen såg L delvis som en följd av värnplikten (1883, 1885). Däremot förordade han vapenövningar i skolorna och ute i bygderna (1875, 1883, 1891). I motsats till Ifvarsson ansåg han flottan viktigare än armén. 1891–92 tillhörde L dem som konsekvent motsatte sig regeringens härordningsförslag. Under sin sista riksdag, 1893, uttryckte han stark sympati för S A Hedins försök att minska kungamaktens konstitutionella befogenheter vid krig och krigsfara.

L:s sparsamhetsnit drabbade även utrikesförvaltning, universitet och kyrkorestaureringar. I liberal anda krävde han parlamentarism, ökad tryckfrihet, frihandel, näringsfrihet samt reformer av den politiska och kommunala rösträtten. Han var en av de ganska få lantmän som avvisade förslagen om en utökning av FK:s mandatantal i utbyte mot en förstärkning av landsbygdens representation i AK (1891–92). Vidare ville L ha bort fideikommissen samt "latinväldet" i läroverken. Han förordade ett ökat inslag av praktisk undervisning och stödde småskolor och folkhögskolor liksom tanken på en för alla gemensam bottenskola. Han anslöt sig 1889 till förslaget om att kvinnor skulle få inväljas i fattigvårdsstyrelser och skolråd men uttalade 1891 skepsis mot teoretisk undervisning för flickor.

I unionsfrågan var L återhållsam. Han miste sin plats i KU, sedan han 1874 motsatt sig att regeringen prickades för sin hållning i ståthållarfrågan. En planerad opinionsyttring 1884 för den nye norske statsministern J Sverdrup skall i sista stund ha avstyrts av L, som sägs ha förklarat att Lantmannapartiet hade bekymmer nog med de sv angelägenheterna (Thermaenius, s 430). Under konsulatstriden 1891–92 vände han sig mot tanken på skilda beskickningar men önskade ökat norskt inflytande över de gemensamma ären- dena. 1891 deltog han i ett sv-norskt möte i Sthlm (Sundberg, s 344).

Som exempel på konservativa ställningstaganden från L:s sida kan nämnas hans motstånd mot kravet på införande av fakultativt civiläktenskap (1892) – äktenskapet borde hållas i helgd genom religiösa band – och hans ogillande av förslaget om införande av en fattigvårdsinspektion (1893). Han ansåg det också onödigt att i lag förbjuda bortauktionering av fattighjon, som enligt hans bedömning blott förekom i sällsynta undantagsfall (1891).

Både i landstinget och i riksdagen visade L stort intresse för järnvägsfrågor. För Norrlands del uttryckte han sympati för smalspåriga banor (1871–73). I Halland verkade han som direktör i två järnvägsbolag. Han menade, att Halland var en, bl a i järnvägsfrågor, försummad provins; efter de sv plundringarna under den danska tiden hade efter 1645 följt ringaktning och styvmoderlig behandling (1881, 1882).

Av jordbruks- och skogsfrågor var L helt naturligt starkt intresserad. Han prisade kronans skogssådd och var en vän av statliga initiativ inom skogsvården. Samtidigt hade han mycket hårda ord att säga om den fruktansvärda skogsskövling som inhemska, danska och tyska skogsägare hade bedrivit i Halland (1874, 1876).

Tullfrågans aktualisering vid mitten av 1880-talet väckte stark oro hos L. Han befarade att Lantmannapartiet – "ett lugnt och sansat, och jag vågar säga det, moderat konservativt parti" – nu skulle splittras (AK:s prot 1886, 18, s 18). Själv höll L fast vid frihandeln och anslöt sig vid splittringen 1888 till Gamla lantmannapartiet. 1890 påstås han med energi ha vänt sig mot planerna på ett närmande till Nya lantmannapartiet (Sundberg, s 242). Hans ställningstagande mot rågtullen var inte dikterat av privatekonomiska intressen, då han själv var en av ortens största rågodlare (Hallands-Posten 22 aug 1887). Han hävdade emellertid, att "9/10 eller kanske 99/100 av lantbruksbefolkningen" inte skulle få någon nytta av denna tull, medan lantbrukarna tvärtom skulle lida skada av övriga tullar (AK:s prot 1888, 5, s 15, jfr 1891, 14, s 15). De från kvarnägarhåll yrkade höga mjöltullarna väckte i särskilt hög grad L:s motvilja, medan han ställde sig mindre avvisande till tullar på förädlade produkter (1887). I hans egen valkrets var bönderna i kustbygden övervägande protektionistiska, medan frihandlarna dominerade i skogsbygderna. L fick nu möta hårdare motstånd än tidigare men omvaldes med god marginal vid de båda valen 1887, liksom 1890. Sedan han 1893 avböjt återval, erövrades valkretsen av tullvännerna, vilket tyder på att L tack vare sitt personliga anseende dragit till sig röster även från väljare med tullsympatier. I riksdagen försämrades hans ställning efter den protektionistiska valsegern hösten 1887. Han blev under den följande perioden utan någon utskottsplacering, vilket på sina håll sammanställdes med hans hårda angrepp 1887 på den protektionistiske lantmannen Liss O Larsson (bd 22; AK:s prot 1887 A, 17, s 56; Millqvist). Efter frihandlarnas valframgång 1890 placerades L i det mäktiga statsutskottet.

L:s långa riksdagsbana kännetecknas av påtaglig kontinuitet och konsekvens. I den lokala traditionen prisades de båda meningsfränderna Ifvarsson och L som "sparsamma, bestämda, trygga och icke alltför talföra" (Ström, s 77).

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

Rester av L:s arkiv hos hans sonsons son civiling Ivar L, Lidingö. Där finns bl a hans ms Ant:ar i landthushållning under en resa genom Tyskland 12 juli 1844–16 okt 1845 o Ant:ar om brännvinsbränning o malt-beredning efter Pistorie, Gummbinders o Ottos afhandlingar derom samt efter de i M Bjerres bränneri följda methoder, dat Khvn i nov 1846, samt saml:ar av tidningsklipp om honom.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: Elof L:s ms Några minnen från Skcdala säteri under godsägaren, riksdagsmannen Ivar L:s sista år på Skedala 1889–99, nu hos dennes son Ivar L (se ovan); I L på Skedala. Referat o egna minnesantecknrar, ed Ragnar L (1960, stencil hos kanslichef Sven Hamrell, Uppsala).

AK riksdagarna 1870–1872 (1872); AK:s prot; [G Bolländer,! AK:s män (1877); O Bjurling, Hallands läns landsting 1863–1937 (1937); S Carlsson, Lantmannapolitiken o industrialismen (1953); dens, Hallänningar i Sveriges riksdag (Hallands hist, 2, 1959); S Hadenius, Fosterländsk unionspolitik (1964); dens o T Nevéus, Majestät i närbild (1960); Hallandsposten 1887; H Hotberg, Sv biogr handlex (1906); P Hultqvist, Försvar o skatter (1955); dens, Försvarsorganisationen, värnplikten o skatterna i sv riksdagspolitik 1867-1878 (GHÅ 1959); E Key, Minnen av o om Emil Key, 2 (1916); T Nevéus, Ett betryggande försvar (1965); S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); T Petré, Ministären Themptander (1944); G Richardson. Kulturkamp o klasskamp (1963); SMoK; SPG; F Ström, I stormig tid (1942); P Sundberg, Ministärerna Bildt o Åkerhielm (1961); E Thermamius, Lantmannapartiet (1928); G Wallin, Valrörelser o valresultat (1961); O Wennås, Striden om latinväldet (1966).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ivar Lyttkens, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9991, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9991
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ivar Lyttkens, urn:sbl:9991, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-19.