C Georg Starbäck

1 Starbäck, Carl Georg, f 18 juli 1828 i Falun, Kristine, d 8 okt 1885 i Uppsala, Domk. Föräldrar: övermasmästaren Nils S o Carolina Christina Grotte. Elev vid Sthlms gymn, inskr vid UU 3 juni 49, stu-dentex 11 juni 49, disp pro gradu 29 maj 54, mag 9 juni 54, allt vid UU, vik kollega vid Västerås gymn ht 54, lär vid Nya elementarskolan i Norrköping (från 62 Norrköpings lyceum) 55–62, förest där 58–62, ordf i styr o kompanichef i Norrköpings skarpskyttefören 61–62, red o utg av Svenska arbetaren 61–65, vik folkskoleinspektör i Sthlm sommaren–dec 62, lär vid flickskola i Norrköping 63–64, lektor vid H elementarlärov i Norrköping 23 dec 64–29 sept 75 (tjänstl 73–75), sekr i Östergötlands fornminnesfören. Förf.

G 14 okt 1857 i Norrköping, Hedvig, m Mathilda Karolina Hallgren, f 10 sept 1837 där, ibid, d 15 dec 1925 i Visby, dtr till bankkassören Johan Gustaf H o Anna Fredrika Zetterstrand.

Georg S kom 14 år gammal från Falun till Sthlm, där han först studerade i Klara skola och därefter i Sthlms gymnasium. Vid universitetet blev hans huvudämne historia och de akademiska studierna avslutades med att S disputerade på avhandlingen Wasa-ätten under unionstiden (1854), en personhistoriskt och genealogiskt inriktad studie om medlemmarna av Vasa-släkten och med denna befryndade personer från 1300-talets början. S hade själv författat avhandlingen, vilket då var mindre vanligt. I regel skrevs denna av den professor som fungerade som preses vid disputationen, medan respondentens uppgift bestod i att försvara de framlagda teserna. S:s avhandling var dessutom så lång – två tryckark – att den räckte för två disputationen Själv försvarade han de första sexton sidorna, och fyra dagar senare disputerade en nationskamrat på den andra hälften.

En tid efter disputationen tog S tjänst som lärare vid den privata Nya elementarskolan i Norrköping, som liksom sin namne i Sthlm var en experimentskola där nya liberala principer tillämpades och "nyttiga" kunskaper prioriterades. Efter en kort sejour som folkskoleinspektör i Sthlm tillträdde han ett lektorat i svenska och historia vid Högre elementarläroverket i Norrköping, en tjänst som han innehade fram till sin pensionering. S var engagerad i pedagogiska frågor vilket framgår av hans många inlägg i debatterna kring undervisningen i historia och geografi vid de allmänna lärarmötena i Sthlm 1866 och Lund 1872. Att döma av de minnen som eleven Ragnar Grevillius (bd 17, s 273) senare nedtecknade var han också en omtyckt och skicklig lärare. I synnerhet S:s "utomordentliga framställningskonst" poängterades, liksom att han vid konflikter mellan lärarkollegiet och eleverna inte sällan ställde sig på de senares sida. Som examinator vid studentexamen beskrevs S som glänsande. Hans framträdande ingav sådan respekt att han trots censorernas närvaro framstod som den som förde det egentliga befälet vid förhöret. Grevillius berättar om hur S före den stundande examen lugnade de ängsliga eleverna: "Ja, skulle vi nu bli satta på Asiens karta, där vi kanske nu inte röra oss med någon större frihet, är det ingenting som hindrar att jag med en lätt salto mortale flyttar oss över till Europa."

Vid sidan av sin lärartjänst var S verksam som företagare och publicist. 1859 blev han delägare i Föreningens boktryckeri ab i Norrköping, som bl a tryckte det illustrerade veckobladet Svenska arbetaren. Bladet var en ambitiös satsning med medverkan av flera kända sv skriftställare och eget bildmaterial av för sin tid hög klass, och S var under några år själv utgivare. Syftet var folkbildande och idealet den liberala arbetarrörelsens: massorna skulle lyftas och deras smak förädlas genom en folkupplysning som i princip siktade mot att göra dem delaktiga av den borgerliga kulturen - allt för att motverka tendenser till ökade klassmotsättningar och trygga en lugn samhällsutveckling. Artiklarna behandlade de mest skiftande ämnen: trädgårdsskötsel och jordbruk, kemi, fysik och "naturalhistoria", reseskildringar, levnadsteckningar och historiska uppsatser, men också kommentarer till tidens politiska och sociala frågor utifrån en nationalliberal ståndpunkt.

Tidningen blev emellertid aldrig någon kommersiell framgång. Redan från början gick den med underskott, och försäljningssiffrorna blev aldrig så stora att företaget gav vinst. Efter en nedgång i antalet prenumerationer nödgades S i mars 1865 lägga ned sitt projekt. Möjligen var nedgången en reaktion på en oförsiktig artikel om Bismarck året innan, men en mer sannolik orsak var övermäktig konkurrens från andra liknande publikationer, framför allt Ny illustrerad tidning som börjat utkomma just 1865.

Svenska arbetaren efterlämnade en skuld på nära 8 000 rdr. Lånet hade S tagit personligen, och för att klara situationen intensifierade han sitt historiska författarskap. Sedan 1860 hade han på eget förlag givit ut fyra delar av Berättelser ur swenska historien, en populärt hållen översikt av Sveriges historia från äldsta tider. Nu återupptog han arbetet och fram till 1872 utkom ytterligare sju delar, täckande tiden från Kalmarunionen tom Gustav II Adolfs död. Samtidigt – fortfarande vid sidan av lärartjänsten – ägnade han sig åt ett pedagogiskt författarskap som resulterade i en rad läroböcker och läseböcker för skolan, både i historia och geografi.

Det var också vid denna tid som S på allvar började skriva historisk fiktion. Han medverkade med noveller och historiska artiklar i Sv familj-journalen, en mera framgångsrik konkurrent till hans egen veckotidning, och gav ut flera historiska romaner med handlingen huvudsakligen förlagd till medel- och stormaktstid. S arbetade mycket hårt under dessa år. Han var praktiskt taget alltid verksam, antingen med skolan eller med sitt författarskap. Hans läkare rådde honom att för sin hälsas skull göra dagliga fotvandringar, men även dessa använde S till arbete. Han gick alltid ensam, upptagen med att disponera sina romaner och berättelser. För att inte behöva byta papper så ofta använde han stora ark, och av samma anledning skrev han med fin stil och minimalt radavstånd – något som inte alltid uppskattades av hans manuslektörer.

S:s situation har jämförts med Walter Scotts; även det tragiska slutet kom att likna denne hans föregångares. På hemväg från skolan en dag i dec 1872, då han genom sitt författarskap i det närmaste tjänat in vad han hade förlorat på sina företag, drabbades S av slaganfall. Förlamad och utan att kunna tala fick han bäras hem. Han blev bättre efterhand och återfick delvis talförmågan, men författa eller undervisa kunde han aldrig mer. Han blev tvungen att ta avsked från sin lektorstjänst, och sjukdomstiden blev lång och svår. Två år efter slaganfallet riktades ett upprop "till Svenska Allmänheten" med inbjudan till att genom subskription inrätta en fond med ändamål att ekonomiskt bistå S och hans familj. Bakom inbjudan stod flera framträdande personer: ärkebiskop Anton Niklas Sundberg, landshövdingen Robert De la Gardie, professor C T Odhner, författaren Carl Snoilsky med flera. Medlen skulle kapitaliseras, räntan tillfalla S och hans hustru och efter deras bortgång deras tre barn tills dessa "vunnit oberoende ställning". Därefter skulle av kapitalet bildas den Starbäckska stipendiefonden vars räntor skulle utdelas "till uppmuntran för utmärktare framsteg i studium av Historien bland studerande vid Upsala Universitet". Så skedde, och fonden utdelar ännu idag (2007) stipendier.

S:s liv och verksamhet kan sägas spegla flera karakteristiska drag i det nya samhälle som växte fram under 1800-talet. Engagemanget i associationer yttrade sig för hans del inte bara i arbetet inom den liberala arbetarrörelsen utan också i den frivilliga skarpskytterörelsen. Det växande intresse för pedagogik och nya undervisningsmetoder som stod i samklang med samhällets liberalisering och humanisering, påverkade också hans lärargärning. Även i sin verksamhet som företagare och publicist var han en man av den nya tiden.

För eftervärlden har S dock blivit mest känd för sina historiska romaner och då särskilt Engelbrekt Engelbrektsson (1868–69) och Nils Bosson Sture (1870–71). I en sammanhängande svit om fem romaner skildras där Sveriges politiska historia från tiden före Engelbrektsupprorets utbrott till Karl Knutssons död 1470. Framställningen utgår från den geijerska tesen om hur ett sv nationalmedvetande under dessa år växte fram som ett resultat av kampen mot unionsmonarkin och om hur allmogen, ledd av Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa, var den kraft som till sist förde det inhemska kungadömet till seger. Som i så många andra av tidens populära romaner är karaktärerna målade i svart eller vitt; det självständiga Sveriges förkämpar framställs som ädla hjältar, medan unionskungarna och andra motståndare till den nationella saken är skurkar av värsta slag.

S:s romaner ignorerades i stort sett inom den akademiska världen, och han brukar heller inte räknas till 1800-talets mera betydande författare. Det är emellertid uppenbart att romanerna nådde en stor läsekrets och därigenom kunde stimulera ett växande historieintresse. Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture publicerades först som tidningsföljetonger i DN resp GHT, och 1927 hade Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture vardera tryckts i åtta upplagor, utgåvor ingående i samlingsverk oräknade. Bägge verken översattes dessutom till norska, danska och finska. I Norge kom nya upplagor ut så sent som 1965 och i Sverige 1971. När Carl Cederblad på 1920-talet samlade in material till sin inventering av bokbeståndet i de sv hemmen visade sig Engelbrekt Engelbrektsson vara en av de allra mest förekommande historiska romanerna, och i gruppen Mest spridda författarskap, antologier och anonyma bokverk alla kategorier – som inkluderade både Bibeln och Den sv psalmboken – kom S på plats 21, före både Esaias Tegnér, Albert Engström och Viktor Rydberg. Bland författare av titlar under rubriken Historia återfanns S på tredje plats, före bl a Anders Fryxell och C T Odhner. Att S:s författarskap hade stor betydelse för historiemedvetandets utformning hos många människor står därför utom allt tvivel.