K A Vilhelm Moberg

Moberg, Karl Artur Vilhelm, f 20 aug 1898 i Moshultamåla, Algutsboda, Kron, d 8 aug 1973 i Väddö, Sth. Föräldrar: soldaten Karl Gottfrid M o Ida Charlotta Aronsdtr. Studier vid Kronobergs läns folkhögsk i Grimslöv, Skatelöv, Kron, 16–17, vid Katrineholms stads praktiska skolor 18, volontär på Vadstena läns tidn maj 19, red:sekr där 20, vid Arvika nyheter okt 20, red för Vadstena läns tidn 1 jan 21–april 22, v ordf i Sveriges förf:fören 36–37, ordf i Sv dramatikers studio 40–42, v ordf i Sveriges dramatikerförb 41–50, ordf där 51–54. Förf. – Samf De nios stora pris 39, LVVS 59.

G 22 sept 1923 i Vadstena m Margareta Sofia Törnqvist, f 8 april 1904 där, dtr till sjukvårdaren Karl Oscar T o Hilma Sofia Johansson.

Barndomens Småland kom att spela en avgörande roll för Vilhelm M:s utveckling som författare. Hans far, farfar och farfarsfar hade tjänstgjort som indelta soldater vid Konga kompani och livnärt sig på små soldattorp, och även på moderns sida kom M från bonde-och småbrukarsläkt. Hans födelseby Moshultamåla i Algutsboda ligger vackert och högt i södra delen av det skog- och sjörika småländska höglandet inom den del av det sägenomspunna Värend som karakteriseras av stengärdsgårdar, ljungbackar och enbuskar. Det var under 1800-talets senare hälft en karg och fattig bygd varifrån en strid ström av emigranter gick, men under M:s barndom hade industrialismen nått grannbyn Moshult med järnvägsstation, glasbruk och en torvindustri. Att M:s föräldrar växt upp i små omständigheter framgår bl a av att bådas syskon samtliga utvandrade till Amerika.

Sina första levnadsår tillbringade M, som var fjärde barnet i en syskonskara på sju, av vilka två dog tidigt, på ett litet soldattorp i skogen på en sluttning i utkanten av Moshultamåla. 1907 lyckades familjen med hjälp av släkten i Amerika återköpa moderns barndomshem, ett sextondels mantal i byn. Om bostaden under M:s första nio levnadsår var liten och trång, har han med desto större glädje senare påmint sig den stora friheten och naturens närhet och växlingar utanför soldatstugan, bla i den självbiografiska skissen Brodd i samlingsvolymen Ansikten (1932). Som en röd tråd genom M:s författarskap går minnena från barndomsårens lekar, fiskafängen och naturupplevelser, gestaltade som en stark hemlängtan som genom åren också tog sig uttryck i en lika stark frihetslängtan.

Barndomen framstod redan för den begynnande författaren M som en outtömlig källa att ösa ur och detta inkluderar skolåren och de många och tidiga arbetslivserfarenheter han fick. M genomgick från mars 1906 till juni 1912 den sedvanliga obligatoriska skolan, men då skolan i Moshultamåla blott var halvtidsläsande, dvs fyra månader om året, fick han också tidigt börja arbeta. Från 9-årsåldern hjälpte han till i jordbruket på den gård föräldrarna övertagit och ett par år senare blev han inbärare vid Modala glashytta. Efter konfirmationen 1913 arbetade han en tid som dräng och på en torvmosse i hemtrakten och senare långa tider i skogen som skogshuggare eller skogsstämplare.

Redan som 11-åring engagerade sig M politiskt i den nybildade ungsocialistiska klubben vid glashyttan, bar antimilitaristmärket och distribuerade radikala tidningar som Stormklockan. Ett par år senare blev han medlem i Algutsboda socialdemokratiska ungdomsklubb, där en aktiv läsecirkel också lockade, men under första världskriget svalnade hans intresse för partipolitik. Kring 1920 bekände han sig till den humanistiska falang med bl a Carl Lindhagen och Ivan Oljelund som förespråkare, som kritiserade partiet för bristande kulturidealism. Senare i livet kom M ofta att med starkt eftertryck hävda att han i sin egenskap av författare inte kunde vara partiansluten utan måste stå helt fri från politiska bindningar.

Också nykterhetsrörelsens väg in i föreningsliv och gemenskap prövade M tidigt i hemtrakten. Samtidigt som han i Templet Ledstjärnan av Templarorden fick tillgång till böcker, föreläsningar och diskussioner kunde han här, liksom många av 1900-talets autodidakter och arbetarförfattare, träna sina språkliga färdigheter. M hade lärt sig läsa innan han började skolan och som liten skrev han gärna berättelser och romaner med tidningarnas följetonger som förebild. Hans första tryckta tidningsbidrag infördes i Brokiga blad i juli 1912 och var just en nykterhetsvänlig berättelse, Svens hund, signerad Carl Moberg, Moshult, 13 år. Först i början av 1920-talet bröt M med nykterhetsrörelsen, men även senare framhöll han gärna vilken betydelse denna haft för hans utveckling och självförtroende.

M:s håg stod till vidare studier, och vinterhalvåret 1916–17 var han elev på folkhögskolan i Grimslöv. Folkhögskoletiden innebar rikliga tillfällen till läsning, fördjupat historieintresse, intensiv kamratsamvaro och möjlighet att spela amatörteater. M:s teaterintresse hade väckts hösten 1915 då han sett ett par föreställningar av ett resande teatersällskap, och redan hösten 1919 "debuterade" han själv som dramatiker med ett sånglustspel, Kärlek och pengar, som dock endast uppfördes en gång. Efter folkhögskolekursen följde på nytt ett halvårs arbete i skogen innan M vid årsskiftet 1917/18 återupptog studierna, nu i Katrineholm, för att via realexamen snabbt söka nå studentexamen. Spanska sjukan drabbade honom dock redan hösten 1918, och därmed tog hans skoltid definitivt slut. M:s resterande bildningsgång blev autodidaktens.

I maj 1919 fick M anställning en tid som journalistvolontär på Vadstena läns tidning, där han under redaktör Palle Segerborgs ledning fick ägna sig åt en landsortsjournalists mångskiftande sysslor. Efter en arbetslöshetsperiod hösten s å, då M bl a skrev på romanen Prinsessan på Solklinten, återkom han 1920 till Segerborgs tidning som redaktionssekreterare. I maj övergick M till motalatidningen Västra Östergötland, där redaktör Nils Kron blev hans läromästare, och på hösten flyttade han till Värmland och Arvika nyheter. Redan 1 jan följande år efterträdde M Segerborg som redaktör för Vadstena läns tidning, där han i ett och ett halvt år ensam skötte det redaktionella arbetet tills en schism med tidningens ägare fick honom att ta avsked. Sedan hösten 1919 hade M haft goda kontakter med redaktör Martin Sjöstrand vid Nya Växjöbladet, och hösten 1922 erhöll han en nyinrättad tjänst som denna tidnings lokalredaktör i Alvesta. Snart utökade M sina inkomster genom att också vara krönikör i andra tidningar: i Social-demokraten 1924–27 som kolumnist under signaturen Dackeson, i Familjetidningen Smålänningen 1925–35 med veckokrönikor under signaturen Kniva-Heren och i veckotidningen Våra nöjen 1926–31 med enstaka kulturkrönikor.

Tidningsmannaåren var författaren M:s lärlingsår inte minst i det avseendet att han från 1919, dold bakom bl a signaturen Ville i Momåla, i berättelseform sökte gestalta delar av det stoff som senare i mer genomarbetad form skulle återkomma i romaner och dramer. 1916 fick han som C.M-g in artiklar om Moshult och Algutsboda i Smålandsposten, men även en självbiografiskt betonad novell, En drömmare, av C. Mbg, som skildrar en pojke som helt lever i böckernas drömvärld. 1916–19 bidrog han i Saxons Sånings-mannen, omväxlande som C M-g, Carl Moberg, C W Moberg och Wilhelm Moberg, med antimilitaristiska, socialt indignerade, topografiska, historiska och folkloristiska insändare och artiklar men även med enkla folklivshistorier som Den humoristiske drängen, bygdehistoria från Värend (1917). Den första berättelse som M fick införd i Vadstena läns tidning var Grälmåla by (1919), och det var främst med liknande bygde- och folklivshistorier som M under signaturen Ville i Momåla skulle bli känd och uppskattad i stora delar av landet. Som Ville i Momåla uppträdde han också med noveller av historisk karaktär, med natur- och stämningsbilder, med kärleksberättelser, med skräckberättelser i E A Poes anda, och inte minst med skildringar kring barndomsminnen och längtan till hembygden. I en del senare berättelser tecknar M miljöer och människoöden som pekar framåt mot de inträngande beskrivningar av armod och slit som möter i romaner som Raskens och Utvandrarna. Andra berättelser är av djupt personlig art och kretsar kring frågor om döden, människornas ondska och livets meningslöshet. Flera för M:s senare författarskap centrala motiv och problem uppträder för övrigt i några av Ville i Momålas tidiga alster, t ex i Stugan vid skogstjärnen (1919), Dödsskräck (1921), Hemlängtan (1921), I skördetid (1921), Hjärtats ångest (1923), Bonden och gården (1923) och Vårplöjning (1925), och redan 1923 publicerades några berättelser som senare skulle inarbetas i romanen Raskens. Under ett tiotal år trycktes ca 400 berättelser, dels i de tidningar där M var anställd, dels på abonnemangsbasis i ett växlande antal tidningar från Haparanda-bladet i norr till Ystadsbladet Aurora och Ystads allehanda i söder, eller i populära veckotidningar som Allt för alla, Favoriten, Familjetidningen Smålänningen och Tidsfördrif, som framgår av bevarade anteckningsböcker från 1924–30. En del infördes också i olika storstadstidningar eller välaktade veckotidningar som Vecko-journalen, men då med ensamrätt och mot högre arvode.

Två gånger samlade M vid denna tid ett antal berättelser och utgav dem i bokform på eget förlag. Uppslaget fick han under exercistiden, då han skrev en serie humoristiska berättelser med motiv från soldatlivet som trycktes i Nya Växjöbladet (de första även i Vadstena läns tidning och Västra Östergötland). Trycksatsen fick stå och hösten 1921 utgav M beväringshistorierna som bok under titeln I vapenrock och linnebyxor. Som författare angavs Ville i Momåla och debutboken blev snabbt slutsåld. En till 18 kapitel utökad upplaga utgavs 1924 på Smålänningens förlag med titeln I vapenrock och linnebyxor under Gustav V:s och Per Albins beskydd. 1923 samlade M 22 av sina mestadels humoristiska bygde- och folklivshistorier i bokform i Inom Baggemosa ägogränser. Baggemosa var M:s beteckning på den fiktiva värld på verklighetsgrund som han börjat bygga och befolka; upplagan var emellertid för stor och på 30-talet förstörde M själv restupplagan av sin egen förlagsverksamhet.

Hösten 1919 och vintern 1920 hade M också skrivit en roman, Prinsessan på Solklinten, som 1921 gick som följetong bl a i Vadstena läns tidning. I bokform utgavs den 1922 hos Förlagsaktiebolaget västra Sverige under författarnamnet Ville i Momåla. Denna M:s debutroman, delvis tillkommen i spåren av den vildmarksromantik som florerade vid 1910-talets slut, är en ganska osjälvständig och romantiserad berättelse om en fattig men stark och ädel torparson som efter många motgångar och missförstånd slutligen förenas med den vackra och godhjärtade dottern till en rik men skurkaktig storbonde. B Björnson och S Lagerlöf har av M själv senare angetts som inspirationskällor, men bakom anas även E Flygare-Carléns Rosen på Tistelön och dess många efterföljare. Till förtjänsterna med Prinsessan på Solklinten hör främst en del folkloristiska inslag och lyriskt-dramatiska naturskildringar.

M:s nästa romanförsök, Sigfrid Segerhuva, skrevs våren 1922 till en stor romantävling detta år. Manuskriptet kom dock i retur, refuserades av flera förlag och har förblivit otryckt. Huvudpersonen i Sigfrid Segerhuva, en bondson som fatt studera och sedan försökt återvända till hembygden, tvingas av olyckliga omständigheter på nytt lämna hembyn. I staden V. drömmer Sigfrid om att bli författare, men det drama han skrivit, Själamord, refuseras. Sigfrid räddas undan självmordsplaner av en redaktör Alm, som anställer honom på sin tidning. I bokens slut har Sigfrid, delvis påverkad av den kloka kvinna som han förlovat sig med, släppt sin författardröm och inriktat sig helt på tidningsmannabanan. Manuskriptet visar att M i detta sitt första försök att skriva en bildningsroman med personliga förtecken ännu inte förmått att litterärt sovra och gestalta de personliga känslor, tankar och upplevelser som fyller romanen. Några avsnitt ur Sigfrid Segerhuva trycktes på 20-talet som fristående berättelser. Romanens första del omarbetades senare av M och gick våren 1927 som följetong i Familjetidningen Smålänningen med titeln Sömngångaren på Lindbacken. En del Sherlock Holmes-påverkade inslag bör ha förhöjt följetongens spänningsverkan.

Våren 1925 gick en tredje roman av M som följetong i Smålänningen: Bröllopssaluten på Hjortholmen. Det är den mest lyckade av M:s romaner före Raskens och ger en intensiv skildring av en kärlekshistorias olyckliga förlopp. Att M inte nämner denna roman ens i en verkförteckning från slutet av 20-talet kan bero på att han redan sommaren 1927 utnyttjade samma händelseförlopp och personer för att skriva allmogedramat Bröllopssalut. Detta utgavs tillsammans med det följande år skrivna dramat Hustrun under samlingstiteln Allmogedramer (1929), som var M:s andra bok på Bonniers förlag. Av romanens ibland något grova effekter lyckades M i Bröllopssalut göra en levande framställning av småskurenhet, högmod och instängd blodsdrift, men mycket av kraften och intensiteten fanns med redan i följetongen. Hösten 1925 publicerades ännu en följetong av M i samma tidning. Redan titeln – Volontären 10/3 Johanssons roman – visar att M har återvänt till det militärstoff som han tidigare med framgång använt sig av. Romanen tycks mest vara avsedd att underhålla, och bäst lyckas författaren med de inledande skildringarna från soldatlivet. Svårare att smälta är kärlekshistorien mellan godsägardottern och den ädle fd arbetslöse volontären, som behandlades illa av sina överordnade men blir ingenjör och avslöjar romanens svekfulla bovar. I M:s fyra följetongsromaner från 20-talet finns inte mycket som förebådar den behärskat realistiska och konstnärligt självständiga folklivsskildringen i romanen Raskens (1927).

M tycks tidigt ha tänkt sig en framtid som dramatiker. En omarbetning och utvidgning av Kärlek och pengar resulterade i folklustspelet Hjonelag skall med böneman byggas, som i dec 1922 hade premiär i Klavreström nära M:s småländska hemort, och som i många år med framgång spelades på många platser i Sverige, inte minst i folkparkerna 1931. M:s nästa lustspel, fyraktaren Kärleksdoktorn från 1924 om charlataner och bedrägeri i det moderna samhället, spelades så i Sthlm under titeln Doktorn på nr 18; i Gbg uppfördes den 1926 som Doktor Allvetande och gavs senare många år på Folkparks teatern under ursprungstiteln Kärleksdoktorn. Störst framgång hade M med det samhällssatiriska lustspelet Kassabrist, som blev publiksuccé på Blancheteatern i Sthlm vid årets början 1926 och så spelades också i Norge, Danmark och Finland. I pjäsen, söm första gången trycktes 1939 och med framgång spelats även på 1980-talet, gycklar M med förskingringseländet, dvs den ekonomiska brottsligheten. Rättskämpen M riktade redan här sin satir mot samhällets överhetspersoner och lät polischefen bli ledare för de förskingrande kassörerna. 1927, sedan Raskens fullbordats, skrev M ännu ett samhällssatiriskt lustspel: Riksdagsmannaskolan, även kallat Gyckelmakaren. Med titeln Riksdagsmannaskolan fick pjäsen sin premiär först 1973. Tonen i pjäsen är cynisk och livssynen mörk, makt är pengar, samhället är på alla plan korrumperat och pjäsens ende idealist, tidningsmannen Eriksson, besegras på alla plan. Det är en komedi med högst allvarlig ton som på många sätt förebådar romanen A. P. Rosell, bankdirektör – även pjäsens maktperson är bankdirektör – som skulle utkomma först fem år senare, 1932.

Inkomsterna från Kassabrist hade gett M möjlighet att 1926 ta tre månaders tjänstledighet från arbetet vid Nya Växjöbladet för att arbeta med romanen Raskens, som i början av 1927 antogs för utgivning på Bonniers förlag. Samma vår slutade M sin tjänst vid tidningen för att i fortsättningen söka leva som fri författare. Författaren M:s långa lärlingstid som tidningsman var över. Men livet igenom skulle han fortsätta att bidraga med berättelser, artiklar och debattinlägg i ett stort antal tidningar och tidskrifter.

Raskens, en soldatfamiljs historia (1927) var den första roman M utgav i eget namn. Även Ville i Momåla-åren var över. Med Raskens framstod M som en genuin folklivsskildrare i Thomas Hardys, Knut Hamsuns, Sigrid Undsets och W S Reymonts anda och efterföljd. M har själv framhållit Reymonts Bönderna (sv övers 1924) som en viktig inspirationskälla. Raskens blev både en kritiker-och publikframgång och renderade M 2000 kr ur Bonniers stipendiefond. Arens gång har befäst romanens storhet. Som mycket av det M senare skrivit vilar den välkomponerade berättelsen på verklighetsbakgrund. Miljöer och människor kände han väl, han tecknade sina föräldrars och farföräldrars liv på soldattorpen. Inlevelsen i människoskildringen är intensiv, och inte minst soldaten Rask, hans hustru Ida och ungdomsförälskelsen Nergårds-Anna framstår som levande människor som stannar kvar hos läsaren. Romanen är en naturalistiskt osminkad skildring, laddad med drifter och tragik och mustigt frispråkig. Arbete, slit och umbärande präglar tillvaron i den fattiga Momåla rote, människorna tyngs av den ständiga kampen för födan och många går under. Likväl förmedlar romanen en stark berättarglädje och livstro. Den beska brygden är uppblandad med fest och humor, det är fart och liv över skildringen och det dramatiska i varje episod tillvaratas väl. I likhet med Strindberg, "den svenska författare som har lärt mig mest och som jag har älskat högst" (Berättelser ur min levnad, 1968), arbetar M här med rikligt förekommande rörelseverb, andlösa uppräkningar av noggrant skildrade detaljer samt en väl behärskad och växlande rytm.

Strindberg kan spåras även bakom M:s båda följande romaner: Långt från landsvägen (1929) och De knutna händerna (1930). Adolf i Ulvaskogs och Emmas senkomna bröllopskalas har slående likheter med bröllopet i Hemsöborna och skildringen av slåtterölet är en parallell till Strindbergs åskådliga och tempofyllda skildring. M är sin läromästare värdig och han känner sina gestalter och deras värld in i minsta detalj. De två Ulvaskogsromanerna förmedlar ingående kunskaper om bondens tillvaro före jordbruksmekaniseringens början, men medan Raskens var ett äreminne över en gången tid och dess människor, är romanerna om Adolf i Ulvaskog en dom, fälld över den som blir jordens och gårdens fånge och därmed står emot varje förändring. Symboliken i romanerna bidrar till att framhäva den ödesmättade tragiken i skildringen: de stora kastanjeträden kring gården både skyddar och stänger allt inne, och Adolf knyter händerna så hårt om sitt och de sina att till slut bara tomhet och ensamhet återstår honom. Predikarens fåfänglighet, Schopenhauers pessimism och folklig ödestro präglar romanerna liksom mycket annat i M:s 20- och 30-talsproduktion, och med rätta har det sagts att De knutna händerna växer till en småländsk Kung Lear-tragedi. Långt senare omvandlade M romanen till ett verkningsfullt skådespel i fem akter med samma titel (1939).

Hösten 1929 hade M med familj flyttat från Alvesta till Råsunda strax norr om Sthlm. Flyttningen innebar stora förändringar på många sätt, inte minst närhet till huvudstadens teatrar och andra kulturyttringar. M fick författarumgänge och var granne med och allt framgent god vän med Eyvind Johnson, som tillsammans med Sven Barthel, Hans G Westerlund och Curt Berg kom att utgöra den närmaste vänkretsen, liksom också Einar Malm, Ragnar Holmström, Albert Viksten och Nils Ferlin. 1934 flyttade M till en villa i Skuru, strax söder om Sthlm. Längtan efter mer kroppsarbete och natur särskilt under sommarhalvåret ledde via några somrar på gården Börsnäs i Södermanland till att M våren 1940 förvärvade gården Söderäng i Tomta på Väddö. Vinterhalvåret tillbringades i fortsättningen i en stockholmsvåning, medan sommarhalvåret på Söderäng delades mellan jordbruksarbete, jakt, fiske och författarskap. Från tidigt 30-tal deltog M flitigt i debatter om litteratur, (o)sedlighet och om sv films uselhet. Han pläderade för en stadsteater i Sthlm och för biblioteksersättning åt författare samt engagerade sig tidigt mot de hotande våldsmakterna ute i Europa, bla genom bidrag i Mänsklighet (1934) och Till Madrid (1937).

De första stockholmsåren gick till stor del i teaterns tecken. Efter dramat Bröllopssalut hade M 1928 skrivit allmogedramat Hustrun. Sedan även det refuserats av Dramatiska teatern men därefter tryckts i volymen Allmogedramer (1929) uppfördes det i radio 1931 och slutligen på Dramaten 1935. Pjäsen Hustrun, som i början mötte motgångar, har med åren kommit att erkännas som ett realistiskt bondedrama av stor resning, De tre enheterna är strängt iakttagna, repliker och persongestaltning är dramatiskt och psykologiskt väl utformade, och karaktären av klassiskt ödesdrama är tydlig.

1929 engagerade Per Lindberg (bd 23), efter att ha läst de båda allmogedramerna, M att skriva pjäser för den nystartade Radioteaterns verksamhet. Det första resultatet blev folkkomedin Marknadsafton. Denna enaktare, som efter framgången i radio omarbetades till scenversion och trycktes 1930, utspelas i samma bondemiljö som de båda allmogetragedierna. I skildringen av en tilltänkt äktenskapshandel med en förmögen bonddotter inser pjäsens snåle bonde att han i stället tjänar på att gifta sig med sin sedan länge oavlönade hushållerska. M lyckades här skriva ett folklustspel där han med välvillig förståelse ser på mänskliga lyten som girighet och finurlighet; det har kommit att räknas till de bästa i sin genre och spelas fortfarande. 1929–32 skrev M ytterligare tio korta pjäser för Radioteatern, där han omväxlande skojar med tidens samhällslyten eller fortsätter på den humoristiska bygdelinjen. 1929 sändes Årsskifte på Lillköpingsposten; 1930 Sann berättelse ur livet, Psykos (tr 1935 med titeln Försvunnen) och Sötapeln och surapeln; 1931 Depression, En brevkomedi (tr 1934), Midsommarnattsdans och Femtioårsdagen (tr 1934) samt 1932 Blindbock och Bönder emellan (tr 1933). Ännu på 1940- och 50-talen skrev M två av sina intressantaste pjäser direkt för radioteatern, båda med biblisk anknytning: Jungfru Maria på fattiggårn (1946) och Lea och Rakel (1954), den senare skriven som avslutningspjäs i Radioteaterns huvudserie Vilhelm Mobergs dramatik 1953–54.

Med en samhällskritisk roman i småstadsmiljö, A.P. Rosell, bankdirektör (1932) väckte M förvåning på en del håll. Samhällssatir hade han dock tidigare prövat på, och i romanform skildrade han nu samhället Allmänninge som uppbyggt på lögn och bedrägeri. Nyckelordet är "döljandet", och den korrupte makthavaren Rosell bygger på alla godtrognas lojalitet och tycks segra på alla områden. Läsarna får dock veta att den son hans hustru på slutraderna föder åt honom också är frukten av ett dolt svek, en natts förbindelse med redaktör Valfrid Sterner, romanens andre huvudperson, en oskadliggjord fd idealist som inte längre förmår fylla sin uppgift som samhällets övervakare och sanningens försvarare. Romanens grundton är svart och budskapet dominerar ibland över persongestaltningen, men här möter också M:s livslånga kamp för den lilla människans rättigheter i Vendla Danielssons gestalt – ett oskyldigt och rättslöst offer.

Med Mans kvinna, roman från 1790-talets Värend (1933) återgick M till att skildra bönder i en småländsk by. Samtidigt beträdde han med romanen två nya områden: handlingen är förlagd till ett avlägset men väl belagt historiskt förflutet, och dessutom är romanen ett av de mest fulländade verken i den primitivistiska vågen i Sverige kring 1930. Kärleken framstår som en våldsam naturkraft som sveper människorna med sig; Håkan lämnar gård och bygemenskap för grannfrun Märits skull, och kärleken befriar Märit så att hon förmår bryta kvinnans eviga fängelsetillvaro och bli fullt levande. Kärlekens ömhet och sinnlighetens berusning har knappast framställts starkare i någon sv roman.

1933 behandlade M ämnet äktenskapet och kärleken även i två dramer: Våld, som uppfördes på Dramaten, och radiopjäsen En främling lånar hus. Av primitivistiskt budskap finns intet i dessa dramer; i stället gestaltas här två moraliska förhållningssätt till kärlek och äktenskap. Tvånget att leva tillsammans leder i Våld till ena partens självmord, medan den unga hustrun i En främling lånar hus, i motsats till Märit i Mans kvinna, väljer att av lojalitet stanna hos sin make. I en omarbetad version av detta intensiva drama, En löskekarl (1941), stannar hustrun när hon inser att hon bär på sin makes barn. 1930-talets samlevnads- och moralproblem debatterade och satiriserade M senare även i två mindre lyckade dramer, Kyskhet (1937) och Jungfrukammare (1938).

Främst var det som romanförfattare M under 30-talet fortsatte att nå framgång, och i maj 1939 tilldelades han Samfundet De nios stora pris. Bakom utmärkelsen låg inte minst romanen Sänkt sedebetyg (1935), första delen i en delvis självbiografiskt inriktad romantrilogi om Knut Toring, som fortsattes med Sömnlös (1937) och Giv oss jorden! (1939). Dessa tre utvecklings- och bildningsromaner skildrar ingående bondsonen och redaktören Knut Torings inre konflikter: hans kluvenhet mellan landet och staden och hans sökande efter identitet och livsinnehåll. Barndomsåren spelar en central roll i romanerna, och det är till barndomens by Lidalycke Knut efter några själlösa år i huvudstaden återvänder och finner sin väg i arbetet för och med jorden och människorna. Den lilla byn växer samtidigt i de avslutande delarna till en del av jorden, människans hem som det fanns all anledning att värna om i 1930-talets av våldets krafter hotade Europa.

M hade tidigt vänt sig mot våldsideologierna i Europa och 1939, efter Tysklands anfall på Polen och Sovjetunionens på Finland, blev den forne pacifisten en aktiv ivrare för försvaret av Sveriges frihet. Han undertecknade författaruppropen för sv försvar och för Sverige och Finland, deltog i skriften Uppbåd (1939) för dessa och efter ett besök i Finland vid krigsslutet i mars 1940 skrev han en stridsskrift, Natten till den 13 mars, som inte trycktes förrän i volymen I egen sak (1984). Efter det tyska överfallet på Danmark och Norge blev M medlem i samfundet Nordens frihet och medverkade i dess veckotidning, och ett halvår 1940 var han inkallad som landstormsman. Litterärt sett blev resultatet av krigets närhet, ockupationen av grannländerna och eftergifterna i vår egen neutralitetspolitik, bl a i form av den s k permittenttrafiken, romanen Rid i natt! (1941). Det är en historisk roman om en frihetskamp mot utländska förtryckare i Värend 1650 som också lästes som en skildring av läget i Norden 1941. Romanen blev en stor framgång, även upplagemässigt; den omarbetades följande år av M till ett skådespel i tre akter och spelades på flera sv scener. I regi av Gustaf Molander blev också boken film 1942, tillsammans med Jan Troells två filmer på utvandrarromanerna den kanske bästa av de många filmer som gjorts på M:s pjäser och romaner. Frihetsbudet i romanen Rid i natt! är centralt och far, som ofta i M:s författarskap, en symbolisk konkretion, här i en budkavle som sänds runt bland smålandsbönderna. I Brändebols by, som lagts under en tysk herremans ok och där folket betvingas med hjälp av fogden, grävs budkavlen ned. Ragnar Svedje, byns ende motståndsman, tvingas fly till friheten i skogen och går till slut under, men frihetens budskap tränger fram också efter hans död. Svedjebonden blir en symbol för människans kamp mot förtryck och övervåld inte bara i romanens 1600-tal och världskrigets 1940-tal utan i alla tider.

Kampen mot beredskapsårens hemlighetsmakeri och undfallenhet för utländsk makt fortsatte M att föra i de tidningar och tidskrifter som likt GHT och Trots allt! med Torgny Segerstedt respektive Ture Nerman i spetsen sökte trotsa presscensuren i landet. Några centrala artiklar av M ur den förstnämnda tidningen trycktes i broschyren Sanningen kryper fram (1943) och med kärlek och tacksamhet tecknade M efter krigsslutet minnet av Segerstedt i boken Segerstedtstriden (1945). Under krigsåren tillkom ytterligare en roman, den stort upplagda Soldat med brutet gevär (1944), som liksom Toring-trilogin är en utvecklingsroman med självbiografiska inslag från ungdomsåren. Idealisten och sanningssägaren Valter Sträng, som får genomgå den unge M:s hela bildningsgång, är vid bokens slut blott 23 år. Han har insett livets fåfänglighet, han har genomskådat samhällets lögner, döljande och humbug, inte bara vad gäller tronen, altaret, svärdet och penningpåsen utan även politiken, bildningsanstalterna och pressen, men till slut finner han sin bestämmelse: att bli författare och skildra de små, enkla människor som samhället och historien glömt. Inte minst i Valter Strängs syn på författarskapet och på förhållandet mellan verkligheten och fantasin utlämnar M här sig själv. Aldrig har heller M:s första barnaårs plats på jorden skildrats så förälskat som i de första kapitlen av Soldat med brutet gevär.

Som ofta efter arbetet på en roman följde nu för M en tid av dramatiskt författarskap. Ett av hans främsta och mest laddade dramer, Vår ofödde son från 1945, uppfördes så på många scener och i radio i serien Berömda nordiska dramatiker. Dramat handlar om mannens svaghet och svek, om kvinnans ansvar och styrka och om barnet som möjlighet till en ny människa. Lärarinnan Helena, som förgäves offrar sig och barnet för mannen och kärleken, är en av M:s många oförglömliga kvinnogestalter. 1946 följde radiopjäsen Jungfru Maria på fattiggårn, en poetiskt-visionär epilog till Vår ofödde son, där samma Maria blott förekom som en tragisk biperson. Även dramat Gudens hustru, en hednisk kultkomedi i sju scener, utkom så. Dramat bygger på ingående källstudier i fornnordiska fruktbarhetsriter, och den jordiska kärleken segrar över unkna gudar och deras påbud. Döden och alstringen är pjäsens huvudtema, liksom i Brudarnas källa, en legend om de bofasta (1946). De bofasta är här de döda, och genom fyra vitt skilda tidsåldrar tar M i denna med både legend och folkvisa besläktade roman ett historiskt och poetiskt verkningsfullt grepp över ett par av sina återkommande teman: livets och dödens gåta, släktets fortbestånd och kärleken som det högsta ögonblicket i historiens eviga upprepning.

1947 påbörjade M ett stort upplagt romanarbete som inom tolv arbetsår resulterade i ett emigrantepos i fyra delar: Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Som fallet är i M:s alltmer historiskt inriktade författarskap vilar de fyra romanerna om 1800-talets sv utvandring till Amerika delvis på dokumentär grund. Till M:s källor hörde historiska verk om emigrationen, dess orsaker, förlopp och verkningar, samtida dagböcker, protokoll, kyrkböcker, broschyrer, tidningsartiklar och inte minst brev men även muntliga berättelser och intryck och upplevelser i museer och på platser i Sverige och USA. Sammanlagt kom M att vistas nära fyra år i USA under tiden 1948–55 för studier och arbete. – Efter utgivningen av den första romanen, Utvandrarna, startades en kampanj 1950 både i Sverige och USA mot M:s bruk av "fula ord" och "oanständiga historier" i romanen, och senare angreps M för felaktigheter i den svensk-amerikanska hans romangestalter lade sig till med. I stort sett gick M segrande ur dessa polemiker, liksom han tycks ha gjort beträffande den historiska trovärdigheten i Rid i natt!, enligt en initierad uppsats av rättshistorikern G Hafström i boken Emigrationer (1968).

I utvandrarseriens fyra romaner samlas trådarna från M:s hela författarskap. Det är ett epos om frihetsbehov och individualism, om tvivel och tro, om oro och trygghet, om liv, kärlek och död. Här möter skuldsatta och förtryckta jordens varelser i ett fattigt och kringskuret sv 1800-tal, vilka i en ny värld och i frihet tillåts börja odlarens verk från begynnelsen. Men även sökare, tvivlare och drömmare som först i döden når vad de sökt i livet. Romangestalter som Karl Oskar, Kristina, Ulrika i Västergöhl och Robert har ingått i skaran eviga följeslagare. Emigranteposet är ett bestående storverk i sv litteratur, och redan under M:s levnad hade de fyra romanerna enbart i Sverige sålts i nära två miljoner exemplar.

M:s arbetskapacitet var under 1950-talet enorm. Vid sidan av arbetet med emigranteposet, från vilket essäsamlingen Den okända släkten (1950), kan ses som en intressant och personlig biprodukt, kom M att engagera sig intensivt i flera av decenniets s k rättsröte-debatter. M:s ställningstagande för pastor Kejne, som tycktes motarbetas av polis och överhetspersoner, resulterade i ett antal frispråkiga tidningsartiklar och boken Fallet Krukmakaregatan, de försvunna polispapperens gåta (1951). Avslöjandena i den s k Haijbyaffären ledde till en riksomfattande föredragsturné i Föreningen rättsvärnets regi och till en mängd artiklar, av vilka en del samlades i en bok som med sin titel anger M:s grundinställning till rättsförhållandet mellan individen och samhället: Att övervaka överheten (1953). 1955 klargjorde M utförligt och polemiskt sin kritiska syn på monarkin i skriften Därför är jag republikan, och året därpå samlades delar av M:s avslöjande skriverier kring rådman Lundquists oegentligheter i den sk Unmanaffären och kring hemlighetsmakeriet bakom den inflammerade Sellingaffären i skriften Komplotterna (1956).

De skönlitterära frukterna av M:s engagemang för individens rätt mot samhällets makthavare och överhet var främst den uppsluppet satiriska romanen Det gamla riket (1953), som inte bara i sin titel påminner om Strindbergs samhällsuppgörelse i Det nya riket, 1882. Lika betydelsefull som samhällssatir är den bittra och djupt allvarliga pjäsen Domaren (1957). Utgångspunkt är även här rättsskandalernas verklighet, men i dramat låter M domaren framstå som maktens obönhörlighet personifierad, som det Ondas princip, oförstående och oberörd inför oskyldigas offer och lidanden. Själv hade M av överheten kommit att ses som en obekväm bråkmakare, som i Haijbyaffären bl a fotograferat hemligstämplade papper, och när han av universitetet i Lund 1958 föreslogs till hedersdoktor stoppade universitetskanslern ärendet. Sin samhällsbevakning fortsatte M under 60- och 70-talen, även då ofta i tidningen Arbetaren, och några artiklar därifrån samlades i boken I skrivande stund (1973). Hur djupt 50-talets debatter berört M visas av att han ännu i sin sista bok, Otrons artiklar (1973), där aktuella problem som historieförfalskning, miljöförstöring och Solsjenitsyns nobelpris behandlas, återvände till Haijbyaffären, "århundradets rättsskandal". In i det sista hävdade M att diktarens uppgift är att sätta sökarljuset på samhällets sjuka punkter och att vara ett svidande salt i samhällskroppen.

Fullbordandet av emigranteposet 1959 hade följts av skrivsvårigheter, tomhet och livsleda. M har senare skildrat sin situation på slutsidorna i den självbiografiskt inriktade volymen Berättelser ur min levnad (1968), men redan dramat Nattkyparen (1961) var ett försök till gestaltning av den arbets- och livskris en åldrande konstnär kan drabbas av. Som en central tanke i M:s författarskap möter ofta övertygelsen att endast människan själv kan skapa en mening med sin tillvaro, och kanske är denna tro på människans kraft och möjligheter hos M en nödvändig motvikt mot den fatalistiska ödestro och de depressionsperioder som han ibland kände av redan på 20-talet.

M:s credo att människan själv har att förvalta och förverkliga sitt liv blev ledmotivet för hans nästa roman, Din stund på jorden (1963). Den gamle svenskamerikanen Albert Carlson inser att hans liv blev ett misslyckande. I stället för att söka fånga fisken med den gyllene ringen, symbolen för det ouppnåeliga i livet som hans döde bror Sigfrid uppmanat honom att sträva efter, har han nöjt sig med livets trivialiteter. Genom att till slut förlika sig med sig själv kan han, liksom Robert i Nybyggarna, försona sig med livet och med döden. M har i Alberts gestalt lagt in många av sina egna tankar. Bl a klargör Albert att hans ungdoms dröm var att bli historiker, ty han ville veta.

M kom efter denna roman att ägna sig åt studier kring medeltiden och digerdöden. Ett resultat därav blev Förrädarland (1967), M:s sista roman. "En berättelse om människor som historien har glömt" löd underrubriken till romanen, som skildrar våldets makt och den enkla människans lidanden i ett sv-danskt gränslands 1520-tal. I likhet med Rid i natt! kan boken även läsas som en roman om historiens eviga upprepning och det förgångnas aktualitet i vår tid. – Före sin sista roman hann M med ytterligare tre dramer under 60-talet: den lustspelsbetonade satiren Sagoprinsen (1962), samtidsdramat om generations- och könsmotsättningar Kvinnas man (1965), som året förut i Finland uppförts under titeln Du drömmer, Lotte, samt Din stund på jorden (1967), en pjäs i tolv scener med samma intensitet som romanen.

Resten av sin levnad kom M att ägna arbetet med Min svenska historia, berättad för folket. Två delar hann utges: Från Oden till Engelbrekt (1970) och Från Engelbrekt till och med Dacke (1971). I en lång uppsats från beredskapsåren, Svensk strävan, tryckt i volymen I angeläget ärende (1941) hade M nämnt tanken på ett stort epos "om den fredliga tusenårskamp som utkämpats av svenskar på svensk jord". Ett sådant epos blev aldrig av, men nära 30 år senare såg M som sin främsta uppgift att skriva den "saknade" sv historien, och det andra kapitlet i den första delen skildrar just den sv bondens fredliga tusenårskamp. Mottot för denna del var "Sveriges historia är dess allmoges", varmed M avsåg hela sv folket, och i kapitel om trålarna, 800-talets bönder på havet, medeltidens människor, det dagliga barkbrödet, skogen och folkfriheten, kvinnorna utanför historien får läsaren exempel på hur M sökte skildra folket vid sidan av kända historiska gestalter. Frihetskämpar och trotsare som Engelbrekt, Dacke och Olaus Petri var inte oväntat favoritgestalter i M:s historievärld. De båda volymerna dedicerade han till föregångarna som historiska berättare Anders Fryxell respektive Fabian Månsson. M förklarade också i förordet till första delen att en stark tonvikt måste läggas på ordet "min" i titeln, och även som historiker, tyngd av all källforskning, förblev M framförallt berättaren som för en stor läsekrets lyckades levandegöra det förgångna.

Arbetet med en fortsättning på Min svenska historia gick trögt och det efterlämnade materialet, förvarat på Norstedts förlag, är begränsat och ofullgånget. Till stor del berodde detta på tilltagande fysiska krämpor från 1971. Ryggsmärtor och öronvärk ledde till sömnlöshet, som medförde arbetsoförmåga och depressioner, och 8 aug 1973 hittades M död i vattnet utanför sommarhuset på Väddö.

"Storstarken med folkviseögonen" var Nils Ferlins. träffande karakteristik av vännen M. Bakom den bullersamme stridsmannen och obekväme sanningssägaren, som gärna tog den lilla människans parti mot maktfullkomlighet och överhetspersoner, fanns trotsaren, individualisten, frihetskämpen men lika mycket sökaren, idealisten, drömmaren. I sitt författarskap skildrade M med klarsynthet och medkänsla, nu och i förgången tid, människans stund på jorden och hennes komplicerade förhållande till livet, kärleken och döden. Att skriva var M:s sätt att leva, i ett ständigt växelbruk mellan epik, dramatik och journalistik. Här fick han utlopp för nyfikenhet och vetgirighet, jordbundenhet och frihetslängtan, trots och tvivel, ömhet och sinnlighet men även för sina krav på språklig precision, trovärdighet, åskådlighet och verklighetsillusion. M behärskade både det fylligt breda, rytmiska berättandet och det spänt laddade, dramatiska ögonblicket och allt detta, i förening med stark inlevelse i mannens och kvinnans tankar, drömmar och känslor, gjorde honom till en av 1900-talets stora författare.