Meriter

2 Gadolin, Johan, son till G 1, f 5 juni 1760 i Åbo, d 15 aug 1852 på Sunila säteri, Virmo (Åbo o Björneb). Inskr vid Åbo akad 10 april 1775, vid Uppsala univ 25 juni 1779, mag där 17 juni 1782, amanuens vid akad:bibl i Åbo 20 febr 1784, eo adjunkt 2 juli 1785, eo prof 8 aug s å, ord adjunkt 3 jan 1789, prof i kemi i survivance efter P A Gadd 6 maj s å, säte o stämma i fil fak 13 dec 1790, i konsistorium 10 jan 1792, ord prof i kemi 11 aug 1797 (installerad 20 april 1798)–20 maj 1822, initiativtagare till Finska hushålln:sällsk 1 nov 1797, rektor 1803–04 o 1811–12, allt vid Åbo akad. – LVA 1790, LVS 1791, LFS 1815, med o kir hedersdr i Helsingfors 18 juli 1840.

G 1) 30 sept 1794 i Åbo m Hedvig Magdalena Tihleman, f 14 okt 1766 där, d 2 okt 1817 där, dtr till Emanuel T o Hedvig Ulrika Pipping; 2) 27 mars 1820 i Åbo m Ebba Catharina Palander, f 29 maj 1787 i Vånå (Tavasteh), d 28 mars 1857 i Virmo, dtr till kh Gabriel P o Catharina Elisabeth Procopæa.

Biografi

Efter att till en början huvudsakligen ha koncentrerat sig på matematiken, inledde G sina studier i kemi under ledning av P A Gadd (ovan s 698); han vägleddes därjämte av sin far och andra lärare vid Åbo akademi. De kemiska studierna fortsattes i Sthlm och framför allt i Uppsala, där Torbern Bergman blev hans främste lärare. Kontakter knöts dessutom med andra ledande naturvetenskapsmän i Sverige (Mallet, Melanderhjelm, Scheele, Gahn m fl). Efter några motgångar i befordringsärenden begav sig G 1786 på en resa till Danmark, Tyskland, Holland, England och Irland. Han återvände till Åbo efter två år, sedan han stiftat bekantskap med bl a Richard Kirwan och Adair Crawford, som gemensamt med G utfört experiment för att utröna isens specifika och latenta värme, samt Lorenz Crell, i vars Chemische Annalen G sedermera blev en flitig medarbetare.

Som professor vid akademin koncentrerade sig G främst på den rent vetenskapliga forskningen. Därjämte ägnade han undervisningen livlig uppmärksamhet. Han utgav en utmärkt elementär lärobok, »Inledning till chemien», där han framlade den nya läran om förbränning som liktydig med oxidation. I denna bok uttalade G också sina åsikter om värme och ljus (lyse), vilka han ansåg vara fina, ovägbara ämnen. Boken nyttjades av allt att döma flitigt av studenterna. G blev en föregångsman i fråga om den praktiska undervisningen i kemi; under en längre tid försiggick den i G:s privata laboratorium, då den primitiva institutionen på akademin inte kunde nyttjas för sitt avsedda ändamål.

Höjdpunkten av G:s vetenskapliga verksamhet inföll mellan 1788 och 1803. Under denna tid publicerade han närmare 40 avhandlingar, dels i form av akademiska dis-putationer, dels i inhemska och utländska publikationer, inte minst i sv Vetenskapsakademins handlingar. Viktiga resultat nådde G särskilt inom värmeläran. Hans första självständiga undersökningar rörde det specifika värmet. Ämnet var då i det närmaste nytt och aktuellt särskilt i Sverige, där Wilckes arbeten över isens smältvärme och om fasta kroppars specifika värme nyligen väckt uppseende. I en avhandling, ventilerad i Åbo 1784, framlade G de första resultaten av sina undersökningar över specifika värmet hos en rad ämnen. G var en föregångsman, när det gällde att iaktta nödiga försiktighetsmått vid mätningarna, och han utförde vanligen en stor mängd parallellförsök; hans arbeten har därför fått bestående värde. Anmärkningsvärd är också hans mönstergilla undersökning över både smältvärme och specifik värme hos snö, utförd några år senare (1792). En mätning av vattnets ångbildningsvärme gjorde han mer i förbigående, sedan han konstruerat en kylanordning att användas vid brännvinsbränning. G:s kylare överensstämmer i princip med det kylrör som konstruerades av tysken Liebig på 1800-talet och som allmänt används på kemiska laboratorier.

I början av sin bana var G alltigenom en anhängare av den förhärskande flogistonteorin i kemin. Hans skepsis mot denna väcktes, sedan han tagit del av experiment utförda av Lavoisier, och han uppställde en egen, ny teori som snart vann anhängare; den kan karakteriseras såsom medlande mellan en äldre och en nyare uppfattning. Med åren slöt han sig likväl allt närmare till Lavoisier, som i sin tur fick impulser av G, och avvisade slutligen helt flogistonteorin. Affinitetsbegreppet och de kemiska föreningarnas konstanta sammansättning var ett annat område inom den teoretiska kemin, på vilket G ingrep i den internationella diskussionen. Det har ansetts, att han här var en föregångare till Berzelius.

På den experimentella kemins område gjorde G en insats bl a i fråga om järnanalyser. Den i olika sammanhang offentliggjorda uppgiften, att han i samband med dem som den förste hade infört volumetrisk (titrimetrisk) analys för kvantitativa bestämningar, har genom forskningar i senaste tid visat sig vara oriktig. I en undersökning av 1794 behandlade G »en svart tung stenart ifrån Ytterby stenbrott i Roslagen». Försiktigt antydde han här upptäckten av ett nytt grundämne, en ny jordart. Detta bekräftades 1797 av A G Ekeberg, som gav det nya grundämnet namnet ytterjord (yttrium); mineralet som G undersökt fick snart namnet gadolinit. G:s undersökning har betecknats som ett pionjärarbete inom de sällsynta jordarternas kemi. Ett bevis på eftervärldens uppskattning av G gavs på 1880-talet, då en i mineralet samarskit upptäckt ny sällsynt jordart kallades gadolinium, den första gång ett personnamn nyttjats i hithörande sammanhang.

Andra arbeten utförda av G rörde den s k vitkokningen. Vidare kan nämnas en avhandling om kiselsyrans fällbarhet med kalk ur en alkalisk lösning och G:s bevis för att brunsten ej såsom det antagits kunde förvandlas i kalk samt från den tekniskt orienterade kemins område en avhandling om kolets avfärgande förmåga. – G utarbetade den kemiska delen av den första finländska farmacopén (1819). På äldre dagar uppställde han ett mineralogiskt system baserat på mineralens kemiska sammansättning (tidigare hade han utgivit några mindre avhandlingar i metallurgi och mineralogi). Det led av allvarliga brister och fick inte någon betydelse i den vetenskapliga diskussionen. Hans sista disputationer behandlade framställning av ädelstenar på konstgjord väg.

G ägnade sina krafter även åt ekonomiska företag i tidens anda. Han var delägare i ett brännvinsbränneri och i en tobaksfabrik och anlade en omfattande trädgård (»Surutoin») med stora fruktodlingar. Hit förlades hans privata laboratorium, och här fick en teknisk fabrik sin plats.

G deltog med intresse i Musikaliska sällskapets i Åbo verksamhet, och han var den egentlige initiativtagaren till Finska hushållningssällskapet (grundat 1797), i vars skrifter han publicerade några viktiga bidrag. Särskild uppmärksamhet väckte hans svar på sällskapets prisfråga om vilka slöjder och manufakturer som var de angelägnaste för de finländska städerna och hur dessa näringar kunde upphjälpas (1807). Som hushållningssällskapets ordförande verkade G 1815–16. Till tidens ekonomiska och andra frågor intog han en liberal ståndpunkt. Själv synes han ha invecklats i ekonomiska besvärligheter men torde det oaktat kunna betecknas som en förmögen man.

G rönte erkännande redan under sin livstid, bl a genom att 1804 kallas till professor i kemi i Göttingen efter Gmelin, ett anbud som han likväl avböjde. Han invaldes till ledamot av flera vetenskapliga samfund. Genom sina forskningar vann han ett internationellt namn och gjorde sin högskola känd inom stora delar av den dåtida kemistvärlden.

Författare

Olof Mustelin med bidrag av Anna Beckman

Arkivuppgifter

G:s boksamling var omfattande; den förvaras numera som en enhet för sig i Åbo akad:s bibl. – En saml brev till G från samtida i univ:bibl, Hfors. Självbiogr anteckn:r av G, kompletterade av Nils G, hos fru Gunda G, Hfors. Enstaka brev o en saml oordnade papper rör G, bl a föreläsn:ms i univ:bibl, Hfors. Brev från G till bl a N G af Schultén i Åbo akad:s bibi. Några brev från G i KB (bl a 4 st, 1788–1808 till A N Edelcrantz) o i VA (bl a 9 st, 1804–23, till J J Berzelius, o 6 st, 1801–16, till J G Gahn).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Johan Gadolin 1760–1852. In memoriam (= Acta societatis scientiarura Fennica:, T. 39), Hfors 1910, s. XGII–XGVIII; jfr även Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk, 26, Hfors 1877, s. 220–226.

Källor och litteratur

Källor o litt: Handl:r ang G:s medlemskap, VA; Åbo akad:s konsist:prot o registr. – Under P A Gadd ovan anförd litt av E Hjelt, O E A Hjelt o Tigerstedt samt under G 1 anförda editioner av Porthanbrev o litt av Andersson, Cygnaeus, Heikel, Schybergson o Tengström. – C v Bonsdorff, Åbo akad o dess män 1808–1828, 1 (Bidr till känned af Finlands natur o folk, 69, 1912); S Dahlström, G:s trädgård eller Surutoin (Kultur-hist årsb 1934); dens, Promenader, 3 (1963); S G Elmgren, J G t (Litt:blad för allm medborgerlig bildn 1852); R Granit, J G Minnesteckn ... (VAÅ 1965); G N Hellenius (v Hellens), Diss acad hortum Academia: aboensis (1779–1814); E Hjelt, J G mit besonderer Beriicksichtigung seiner Ansichten iiber die Verbrennungserscheinungen (G W Kahlbaums Gedächtniss-Schrift, 1908); dens o R Tigerstedt, J G 1760–1852 (Acta soc scient Fenn, 39, 1910); D McKie and N H de Heathcote, The discovery of specific and latent heats (1935); N V E Nordenmark, Fredrik Mallet o Daniel Melanderhjelm, två Uppsala-astronomer (1946); E Rancke Madsen, The development of titrimetric analysis till 1806 (1958); E J Salmi, Turun vanhan akatemian kemian tutkijoista, etenkin Juhana Gadolinista (Varsinais-Suomen Maakunta-kirja, 7, 1940); L Sjöblom, J G (Finska ke-mistsamf:s meddel, 69:2, 1960); dens, J G 1760–1960 (Sv kemisk tidskr, 72: 12, 1960); H G Söderbaum, Om J G:s elektrokemiska teori . , . (Medd från VA:s Nobelinst, 5: 9, 1919); dens, Jac Berzelius, 1–3 (1929–31); R Tigerstedt, J G (Lännetär. Album, utg af Vestfinska afdeln, 5, 1874); dens, J G . . . (Bidr till känned af Finlands natur o folk, 26, 1877); F J Wiik, Univ:s i Hfors mineralkabinett (Commentationes varise in me-moriam actorum . . ., ed Univ Hfors, 1: 2, 1890).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Gadolin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14634, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Mustelin med bidrag av Anna Beckman), hämtad 2024-11-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:14634
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Gadolin, urn:sbl:14634, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olof Mustelin med bidrag av Anna Beckman), hämtad 2024-11-06.