Biografi

d'Otrante, släkt av franskt ursprung. En burgen sjökapten i Nantes (Bretagne) och tillika gods- och plantageägare Joseph Fouché, av gammal sjökaptensfamilj, var fader till Napoleon I:s bekante och fruktade polisminister Joseph Fouché (1759— 1820), som 23 april 1808 blev greve och 15 aug. 1809 hertig d'Otranté (Otranto i Italien); titeln går i arv efter primogenitur. Fouché, vilken börjat som lärare i naturvetenskap i ett munkkloster, invaldes 1792 i konventet, samlade som arméleverantör förmögenhet och var 1799—1802 och från 1804 polisminister samt medverkade genom passivitet till brumairekuppens framgång nov. 1799. Vid denna tid synes han ha etablerat den vänskapsförbindelse med Bernadotte, som sedan skulle bli avgörande för släkten d'O: s historia. Bernadotte var efter giftermålet 1798 med Desirée Clary (se Desideria ovan) befryndad med Bonaparte samt krigsminister juli—sept. 1799 men höll sig under brumairekuppen misstroget avvaktande. Troligen har Fouché nu skingrat något av Bonapartes misstroende mot Bernadotte, sannolikt i hopp att själv få stöd av den begåvade generalen.

Då engelsmännen 30 juli 1809 börjat landsätta trupper vid Scheldemynningen (Walcherenexpeditionen), dryftades i ministerrådet i Paris frågan om överbefälhavare. Bernadotte, som efter slaget vid Wagram var i onåd hos kejsaren, erbjöd sina tjänster. Det har tidigare uppgivits, att Fouché, då även t. f. inrikesminister, skulle ha genomdrivit att Bernadotte sändes till Schelde. Det skedde emellertid på kejsarens order, men tydligen har Fouché stött marinministern Decrès' önskan, som uttalats redan innan Napoleons befallning kom, att Bernadotte skulle skickas i nämnda uppdrag. Joseph d'O., som åter var Napoleons polisminister under »de hundra dagarna» 1815 och därefter Ludvig XVIII :s, landsförvisades 1816, levde sedan i Österrike samt dog i Trieste. »Moralisk indifferens och sjuklig intriglystnad jämte politisk smidighet och administrativ virtuositet kännetecknade Fouchés bana» (N, Forssell). Medan hans äldste son, Joseph Fouché d'O., andre hertig d'O. (1797— 1862), senare kunde återvända till sitt fädernesland, kommo de två yngre sönerna att föra släkten till Sverige.

Då de sistnämnda, unga grevarna Armand Cyriaque Francois Fouché d'O. (1800—78), senare tredje hertig d'O., och Paul Athanase Fouché d'O. (1801—86), slutligen fjärde hertig,d'O., kommo resande till Sverige 1822, var det deras avsikt att gå i rysk militärtjänst. Enligt familjetraditionen var det Karl XIV Johan, som då, driven av sin gamla erkänsla mot fadern, erbjöd dem att bli svenska officerare. Detta initiativ nämndes dock ej, då utrikesministern L. von Engeström i skrivelse 16 aug. 1822 till ministern i Paris G. Löwenhielm dryftade saken. Engeström bad ministern utverka franska regeringens tillstånd; samtidigt uttalade han, att Sveriges klimat måhända i längden ej skulle passa de båda fransmännen. De inträdde emellertid s. å. i svenska armén, Armand vid Livgardet till häst, Athanase vid Livregementets dragonkår. År 1824 hade man i Frankrike utgivit de s. k. »Mémoires de Fouché», ett kompilationsarbete, redigerat av A. de Beauchamp (sv. övers. 1827), åtminstone delvis byggt på autentiska dokument, som härrörde från Fouché själv, ehuru familjen d'Otrante tog avstånd därifrån. Den franske skriftställaren Gaillard, den förste hertigens nära vän alltsedan ungdomen, planerade att under samarbete med bröderna d'O. utgiva ett annat arbete om Fouché med stöd av papper från denne, vare sig det nu skulle blivit ett memoarverk i egentlig mening eller ett urval av papper ur hans »portfölj» med sammanbindande text. Karl XIV Johan intresserade sig för saken och lät meddela dem åtskilligt material. Av J. H. von Holsts brev 1827 till G. Löwenhielm angående Gaillard och bröderna d'O. framgår dock, att man snart angav som lämpligt att uppskjuta publiceringen av dessa aktstycken; Gaillards arbete utkom aldrig.

Grevarna d'O. acklimatiserades i Sverige genom inköp av fast egendom och Athanaæ därjämte genom gifte. Från och med den senare har ätten, f. n. den enda i Sverige bosatta hertigliga släkten., innehaft höga hovcharger samt intagit framstående ställning inom lanthushållningen och det högre sällskapslivet. Armand d'O., som först 1862 blev hertig, köpte av statsmannen Louis De Geers fader godset Stjärnholm (Söd.) och skildras av samtida som livlig, underhållande och artig, men såsom äldre en sjuklig, enstörig och originell misantrop. Athanase d'O., som blev hertig vid broderns död 1878, gifte in sig i ätterna Palmstierna (1824) och von Stedingk (1836), blev kammarherre redan 1824 och överstekammarjunkare 1875 samt LLA 1854. Mycket musikintresserad gjorde han stora och värdefulla donationer av böcker och musikalier till Musikaliska akademiens bibliotek 1858 och 1860; LMA 1858. Han ägde 1833— 1862 Nygård i Tjust samt de nu bekanta områdena Fredhäll och Kristineberg vid Stockholm, vilka han 1861 sålde för 130,000 kronor till prins August. Athanase d'O.,. som var »bitande kvick», återflyttade mot slutet av sitt liv till Frankrike och dog i Paris.

Son till Athanase d'O., var Gustave Armand Fouché d'O., femte hertig d'O. (1840—1910), som tjänstgjorde vid Livgardet till häst och tillhörde Karl XV: s intima krets; Fritz von Dardel har ofta förevigat hans franskt präglade utseende. Gustave d'O. var liksom fadern en sarkastisk konversatör och även i hovkretsar obesvärat frispråkig. Han blev ryttmästare i armén och adjutant hos konungen 1868, hovstallmästare 1869 och förste hovstallmästare 1890 samt LLA 1887. I sept. 1870 reste han till Frankrike och erbjöd sitt inträde i dess armé som ryttmästare. under kriget, men då man endast ville mottaga honom som soldat vid infanteriet, återvände han. Hans vackra maka i andra giftet, Thérese von Stedingk, änka efter engelska legationsrådet D. W. Grey, var en av stockholmsocietetens mest beundrade damer. Hon inlöste vid sin faders död 1875 dennes gods Elghammar (i Björnlunda och Gryts socknar, Söd.), som nu är släktens huvudgård. Ättens mer än sekelgamla anknytning till dynastien Bernadotte har fortsatt med hans son, förste hovs tallmästaren Charles Louis Fouché d'O., nuvarande (sjätte) hertig d'O. (f. 1877). — Den förste hertig d'O. lät i olika omgångar förstöra sina papper; endast en del, som lämnats till Gaillard (se ovan), är bevarad i fransk, privatägo. Även hertigarna Armand och Athanase d'O:s arkiv äro förstörda.

Författare

Bengt Hildebrand.

Källor och litteratur

Källor: Utrikes statsministerns koncept (16 aug. 1822), brev från J. H. von Holst till G. Löwenhielm 1827 (Löwenhielms saml., 6 c) och Biographica (Otrante), RA; Lantbruksakad:s matrikel, Lantbruksakad:s bibi.; muntliga meddel. av hertig Charles d'Otrante och docenten T. Höjer. — Almanach de Gotha 1891; svenska hov- o. statskalendrar. — Sigfrid Andgren, Karl XIV Johans litterära propagandacentral i Frankrike (Karl Johans förbundets handl. 1935—1937, tr. 1938), s. 98, 110 f.; C. M. Björnstjerna, Anteckningar om Konungens lifgarde till häst 1770—1872 (1932), s. 187,- C. A. G. Braunerhjelm, Kungl. Lifregementets till häst historia, 5:2 (1922), s. 45 f.; F. v. Dardel, Minnen, 3—4 (1912, 13); dens., Dagboksanteckningar, [1]—2 (1916, 18); dens., Dagboksanteckningar 1881 —1885 (1920); dens., Minnen från senare år 1888— 1898 (1931); [L. De Geer], Ur Louis De Geers brevsamling, [utg. av G. L. De Geer] (1929), s. 161 f.; N. Forssell, Fouché, revolutionsmannen och polisministern (1925); T. T:son Höjer, Carl XIV Johan, 1 (1939), s. 236, 406— 417; dens., Källorna och litteraturen till Carl XIV Johans liv före 1810 (Hist. tidskr., 59, 1939), s. 18 f.; A. Lewenhaupt, En färd till minnenas värld (1936); dens., Svenskt sjuttiotal (1937); F.Lindberg, Bernadotte ochWalcherenexpedi-tionen (Hist. tidskr., 49, 1929); L. Madelin, Fouché, 1—2 (1901); O. Morales & T. Nörlind, Kungl. Musikaliska akademien 1771—1921 (1921); A. Révérend, Armorial du premier empire. Titres, majorats et armoiries concédés par Napoleon I", 2 (1895); Samf. S:t Eriks årsbok 1908, s. 116; F. U. Wrangel, Barndomsminnen från stad och land 1853—1870 (1924), s. 300; [V. Örnberg], Svenska ättartal 1 fl d

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
d'Otrante, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/17604, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-07-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:17604
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
d'Otrante, släkt, urn:sbl:17604, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-07-27.