Meriter

Sidwall, Amanda Carolina Vilhelmina, f 25 juli 1844 i Sthlm, Jak o Joh, d 11 jan 1892 där, ibid. Föräldrar: sämskmakaren Sven Lorentz S o Fredrika Christina Sidwall. Elev vid Slöjdskolan i Sthlm 60–65 o 70–71, vid FrKA 26 aug 64–71, vid Académie Julian, Paris, hösten 74–våren 77. Målare o tecknare. – Ogift.

Biografi

Amanda S tillhörde den första kullen om 18 kvinnor som hösten 1864 skrevs in vid FrKA:s fruntimmersavdelning, när denna öppnade sin ordinarie undervisning. Hon hade då bakom sig studier vid Slöjdföreningens skola, där hon tillsammans med sin syster Mathilda bl a studerat ornamentsteckning, modellering och figurteckning. Som flera av sina kamrater fortsatte hon ytterligare några terminer att parallellt med studierna vid akademin bevista kurser på Slöjdskolan.

Från S:s allra första dagar vid akademin finns några dagboksanteckningar bevarade, där hon bl a berömmer J C Boklunds (bd 5) och C G Qvarnströms (bd 29) undervisning. Senare hade hon J Höckert (bd 19) som lärare i måleri, och flera recensenter pekade på spår av dennes inflytande. S erhöll under akademitiden lovord i samtliga skolor, vilket var ovanligt.

Sedan S slutat vid akademin dröjde det till hösten 1874 innan hon reste till Paris för att fortsätta sina studier. Resan företogs i sällskap med konstnärskamraterna Sophie Södergren och Anna Nordgren (bd 27) samt den senares syster Berta, som skulle studera sång. I Paris bodde S först i en pension men hyrde sedan egna ateljébostäder tillsammans med kvinnliga kamrater, bl a Sophie Södergren. Hon umgicks med både kvinnliga och manliga konstnärskollegor.

I okt 1874 började S på en av Académie Julians två damateljéer, där Tony Robert-Fleury var hennes huvudlärare. Han uppmuntrade henne från första stund; framför allt berömde han hennes sinne för färg. S såg sig också i första hand som kolorist och arbetade därför med att förkovra sig i teckning. Hon skriver i ett brev hem att "teckningen är numera alltid bra i sin helhet, det vill säga i caracter och sådant men det är detaljerna i teckningen som ännu äro obestämda". Det fanns i vissa skolor gemensam undervisning i modellteckning för män och kvinnor, men S ville inte besöka en sådan. Hon uppger själv att det på hennes initiativ kom till stånd en aftonskola i modellteckning där de kvinnliga modellerna var nakna, de manliga "nödigt betäckta", precis som förhållandet varit vid akademin i Sthlm.

Sommaren 1875 tillbringade S vid Villerville i Normandie, men följande sommar reste hon hem till Sthlm. Hon bodde då på Björnholmen utanför Sthlm hos H W Bredbergs (bd 6, S:s oljemålning av denne på s 160) familj, där hon porträtterade den då 17-åriga dottern Wilhelmina, Mina kallad (Mina Carlson, bd 7), som också var hennes elev.

I Paris hade S tillägnat sig ett betydligt friare måleri än vad som kännetecknade hennes verk från akademitiden. Det utmärks av breda penseldrag och rena skimrande färger, något som återfinns i porträttet av Mina Bredberg. Detta väckte också berättigad uppmärksamhet, när det ställdes ut på FrKA 1877. "Se blott med vilka flyktiga och djärva, nästan självsvåldiga penseldrag, det fritt fallande håret, det ramsvarta halsbandet och klänningens blå garnityr är kastade på duken. Och detta allt med lika mycket illusion som behag. Ett sådant maner vore knappt tillåtet för någon annan än den som förmår lyckas väl" (Aftonbladet 1877, nr 11).

Tillbaka i Paris hösten 1876 uppmuntrades S av Robert-Fleury att arbeta med större kompositioner som kunde ställas ut på Salongen. Hennes första tavla där, genremålningen Lecture intéressante (Högläsning) antogs 1877 och visar en liten flicka som läser högt för en äldre man.

S reste hem i juli 1877 och kom tillbaka till Paris i april 1879. Hon arbetade då i egen ateljé och besökte bara sporadiskt Académie Julian, där hon även var hjälp lärare. Hon undervisade också några timmar i veckan i en flickskola. Robert-Fleury fortsatte att följa och korrigera hennes arbeten. Hon ställde ut mindre verk på Salongen 1880 och 1882. Störst lycka gjorde S där med La première lecon (Den första läxan), också den en större genremålning med några barn samlade kring en liten flicka som återger sin läxa. Tavlan placerades på första raden på cimaisen, där de verk hamnade som juryn särskilt ville framhålla. Däremot fick hon aldrig någon medalj eller något omnämnande för sina salongsverk. Att bli antagen på Salongen innebar dock en form av bekräftelse, och S sålde under åren i Frankrike flera verk både till franska staten och till franska privatpersoner. Hon sände även hem verk till sv utställningar.

S:s sista stort upplagda arbete i Paris var La fete de la grande mère (Mormors högtidsdag, 1883), som köptes av en sv privatperson. När S reste hem sommaren 1883 var hon en etablerad konstnär. Hennes avsikt var att tillbringa sex månader om året hemma och sex månader i Paris. Så blev inte fallet; hon fick axla hemmadotterns roll att bistå i hushållet. Hon hyrde så småningom en egen ateljé, där hon även tog emot elever. Både S och hennes mor dog i den influensa som härjade i Sthlm vintern 1891–92 och begravdes samtidigt.

S målade efter hemkomsten främst porträtt och situationsbilder; ofta var familjemedlemmar hennes modeller. Två stora fint fångade porträtt av föräldrarna (1890) intar där en hedersplats, men hennes impressionistiska lätta och ljusa ögonblicksbilder av syskonbarnen och deras göromål tillhör hennes väsentligaste bidrag till tidens konst, t ex Hjärtetjuven (1884). S:s kanske vackraste målning är ett självporträtt där hattens blå sidenrosett ger ett färgackord som drar blicken till sig innan betraktaren möter konstnärens lugna granskande ögon.

S fick under sin livstid goda recensioner vid de utställningar hon deltog i. Verk av henne fanns med i den historiska avdelningen av Föreningen sv konstnärinnors första utställning 1911. S:s stora genombrott kom dock först i och med NM:s minnesutställning 1942, 50 år efter hennes död. Att hon under mellantiden glömdes bort berodde delvis på att det mesta av hennes kvarlåtenskap fanns i privat ägo. De verk som såldes utomlands är ännu (2002) ej visade i Sverige. På nytt bortglömd efter 1940-talet kom S:s position i sv konstliv att befästas genom flera utställningar under 1900-talets sista decennier, bl a samlingsutställningen De drogo till Paris: nordiska konstnärinnor på 1880-talet, visad på Liljevalchs konsthall 1988.

Författare

Barbro Werkmäster

Arkivuppgifter

Brev o dagboksanteckn:ar av S i NM:s o FrKA:s arkiv.

Källor och litteratur

Källor o litt: Från Amalia Lindegren till Julia Beck: kvinnliga konstnärer på Konstakad 1847-1872, ed E-L Bengtsson o B Werkmäster (1997); M Lindgren-Fridell, A S, ett konstnärsöde (Konstvärlden 1943, omtr i De drogo till Paris: nord konstnärinnor på 1880-talet, 1988); Minnesutställn över AS: 1844-1892 (NM:s utställn:kat, nr 85, 1942); SKL o där anf litt.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Amanda C V Sidwall, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5899, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Werkmäster), hämtad 2024-11-03.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5899
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Amanda C V Sidwall, urn:sbl:5899, Svenskt biografiskt lexikon (art av Barbro Werkmäster), hämtad 2024-11-03.