Meriter

Norrie, Anna Hilda Charlotta Pettersson-, f 7 febr 1860 i Sthlm, Hedv El, d 13 juli 1957 där, Jak. Föräldrar: distriktsläkaren Samuel Magnus Axel Könsberg o restauratrisen Anna Christina Pettersson. Elev vid Musikkonservatoriet (MK) i Sthlm 77–78, studier i sång för F Arlberg (bd 2) omkr 79–83, i dramatisk framställn för E Hillberg (bd 19) 82–83, engagerad vid Nya teatern i Sthlm 82–84, studier i sång, plastik o rollinstudering för S Hebbe (bd 18) 83–20, engagerad vid Södra teatern o Djurgårdsteatern i Sthlm 84–87, vid Vasateatern o dir där 87–89, studier i sång för Z Trebelli i London 91, dir för kabarén Edderkoppen, Khvn, 14–19, plastiklärare vid Dramatiska teaterns elevskola 33–48, gästspel vid flera teatrar i Norden o Tyskland. – Litt et art 19.

G 1) 12 nov 1891 (–09) i Frederiksberg, Danmark, m förf o operachefen William Good Norrie, f 27 maj 1866 i Khvn, Holmens, d 30 sept 1946 där, Vor Frelser, son till bokbindarmästaren John Richard N o Louise Augusta Jacobsen, samt senare g m skådespelaren Olivia Johanne Margrethe Jørgensen; 2) 19 april 1909(–19) i Sthlm m skådespelaren Anton Frithiof de Verdier, f 14 aug 1878 i Annerstad, Jönk, d 21 april 1954 i Khvn, Sionskirken, son till godsägaren Tycho Frithiof Sandberg o Emerentia de V.

Biografi

Uppmuntrad av sin sånglärare i Wallinska skolan i Sthlm sökte sig Anna N till MK, där hon blev elev i J Günthers (bd 17) solosångklass. Efter amatörteaterframträdande i Södertälje erbjöds hon turnéengagemang, men efter faderns nej fortsatte hon att studera sång en kort tid för C F Lundqvist (bd 24) och därefter för F Arlberg. En provläsning för E Hillberg resulterade i instudering av Antoinettes roll i Paillerons talkomedi Gnistan, som blev hennes debutroll hos L Josephson och V Holmquist på Nya teatern i maj 1882. Hon återkom vid 100-årsjubileet av operahusets invigning hösten s å i rollen som Lars Hjortsberg i K Wetterhoffs En repetition på Tillfälle gör tjufven. Resultatet var lovande, och efter provsjungning fick N fast engagemang också för operetter. N fortsatte dock studierna vid den då nystartade Hillbergska elevskolan med bl a F Dörum (bd 11) som deklamationslärare. Hennes talang i operetter som Tiggarstudenten och Boccaccio var uppenbar, men åtskilligt felade. L Josephsons omdöme att hon var "lat, slarvig och djävlig" förefaller ha varit träffande.

När N 1883 blev elev hos Signe Hebbe, utgjorde detta en avgörande vändpunkt för N, som där fick lära sig såväl metod som arbetsdisciplin. Detta ledde följande år till hennes första genombrott i byxrollen Herr Garat av Sardou hos R Wagner och A Bosin, som erbjudit bättre villkor på Södra och Djurgårdsteatrarna. Rollen var, enligt Signe Hebbe själv, liksom samtliga senare roller till 1919, Hebbe-instuderad. Under de tre åren på de båda teatrarna formades N som operettkonstnär i bl a Lilla helgonet, Yngste löjtnanten, Gasparone, Zigenarbaronen och Alphyddan.

Under Vasateaterepoken från 1887 blev N erkänd som Nordens ledande operettprimadonna. Störst berömmelse fick hon i Kolhandlarna och Sköna Helena, men hon hyllades också för sina insatser i Storhertiginnan av Gerolstein, Riddar Blåskägg, Fatinitza, Pariserliv, Niniche, Vackra tvätterskan, Lilla hertigen och Orfeus i underjorden.

Under 1890-talet bodde N som gift i Danmark men återkom för flera gästspel i Sverige, och hon uppträdde även i övriga nordiska länder samt i Tyskland. För framförandena i Berlin studerade hon in Sköna Helena och Den sköna Galathea på tyska.

På Sthlmsoperan gjorde N endast en roll, titelrollen i Saint-Saëns' Fryne mot Arvid Ödmann 1894. Själv ansåg hon sig ha "stapplat" i koloraturerna men lyckats sceniskt, medan kritiken var av motsatt mening. Den varken förväntade eller värdesatte skådespelarkonst på operascenen. I den enda Dramatenrollen, som Madame Sans-Géne 1898 (i Carl Larssons kostym), berömdes hon för spelet, trots att det var yvigare än Ellen Hartmans (bd 18) i samma roll, men klandrades för memoreringen. N tog sitt officiella avsked från scenen 1920 men uppträdde sedan sporadiskt, bl a så sent som 1934. På Konserthusteatern gjorde hon en talroll mot Gösta Ekman (bd 13) 1932. I den klassiska operetten blev N förebild för bl a Emma Meissner (bd 25), Naima Wifstrand och Margit Rosengren. N:s drag av gossaktighet, sundhet och humor var en tillgång både i byxroller och i drottningroller. De sistnämnda gestaltade hon, trots en ytterst konstfärdig klassisk teknik, befriade från konstlad tillgjordhet. För tyskarna stod hennes upphöjda drottningstil i bjärt kontrast mot de i Tyskland burleskt och ofta vulgärt gestaltade operettdrottningarna. I Danmark uppmärksammades att hon inte var någon vanlig pikant subrettyp.

N:s parodikonst uppfattades ibland som alltför vidlyftig, men hon vågade "ta ut svängarna" mer än andra just därför att hon så väl kände den stil hon parodierade. Parodin blev aldrig klumpig, humorn aldrig cynisk. Till dels blev hon missförstådd på grund av den sv publikens okunnighet eller inställning, bl a i en parodi på Gounods opera Faust.

Rollporträtten visar att N tidigt frångick den hårda korsetteringen. Elegans, finess och fransk draperingskonst utlärd av Hebbe demonstreras.

Från 45-årsåldern framträdde N företrädesvis med visor, inspirerad av Sven Scholander och Yvette Guilbert. Hon fortsatte en tradition från Jenny Lind, Signe Hebbe och Christine Nilsson men med delvis annan och ofta för N nyskriven repertoar. Mest älskade blev måhända hennes Frödingvisor, där hon demonstrerade sin stora musikalitet, vackra röst, mästerliga fraseringskonst, levandegörande tonfall och mimik samt stora humor. I bla franska visor kunde hon däremot gripande skildra djupaste allvar.

Under första världskriget ledde N en egen litterär kabaret i Khvn, kallad Edder-koppen. Den grundades efter mönster från Paris och Kristianias Chat Noir. Bl a på grund av kriget fick man ekonomiska problem och stängde 1919. N uppträdde även med Marcelle Legay på Noctambule i Paris med visor.

Vid 73 års ålder inledde N en femtonårig lärargärning i scenplastik vid Dramatens elevskola. Hennes fransk-italienska ideal och metod var till alla delar Hebbes. Hon behärskade metoden helt, men någon reservation måste dock göras för den tragiska framställningskonsten, där Matilda Jungstedt (bd 15) var mästaren. N lärde ut att språklig renhet och klarhet var en första förutsättning för en god skådespelare, och att skicklighet i plastik, dvs vetenskapen om kroppens naturliga rörelser, krävdes för att få den att tillräckligt smidigt kunna följa olika sinnestillstånd. Tanken skulle följas av gesten, som i sin tur följdes av ordet. Som elever hade hon bl a Ingrid Bergman, Signe Hasso, Viveca Lindfors, Margit Rosengren, Sif Ruud och Gunn Wållgren. N:s efterföljare på elevskolan, Ronny Johansson, undervisade enligt samma metod, men därefter bröts traditionen.

N spelade med i åtta filmer. Den korta sångfilmen Sköna Helena från 1903, där N framför en kuplett, finns bevarad liksom några repliker i en ljudfilm från 1949. N uppmuntrade M Stiller att börja filma och medverkade i sex av hans filmer 1912–13. Ingen finns bevarad. Som grammofonartist gjorde N sin första inspelning 1890 på fonograf. Hennes kända version av Frödings Jäntblig spelades in 1905.

Under sina sista levnadsår hyrde N ut delar av sin våning vid Hamngatan i Sthlm till Brita v Horn och blev då, vid hög ålder fortfarande vital, involverad i skapandet av Dramatiker-Studion där.

Författare

Inga Lewenhaupt

Arkivuppgifter

Brev från N i GUB, KB (bla till A-S Alkman, A Engström, M Engström, S Engström o Fanny v Wilamowitz-Moellendorff), LUB (bla till Anna Flygare-Stenbammar) o i SSA (många till C Laurin).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kärlek måste vi ha --- Sthlm 1945. 189 s, 16 pl-bl. – På lyckans tinnar. Efter-skörd av ... memoarer. Red av [B v Horn, pseud] Amanda Stjärna. Sthlm 1946. 163 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Foton, pressklipp o program i Drottningholms teatermuseum, Sthlm. Även i Musikmuseet, Sthlm o i Teatermuseerna i Gbg o Khvn. Sveriges riksradios programarkiv, Sthlm.

Art:ar o rec:cr i AB 6 febr 1940, DN 15 juni 1895, 28 jan 1940, 6 febr 1950 o 6 febr 1955, Idun 29 april 1892 o 1956, nr 12, i Soc-Dem 7 dec 1937, SvD okt 1898, Sv musiktidn 15 maj 1894 o 3 juni 1907 o Nord revy 1896-97; DBL 18 (1940); Den sv nationalscenen, ed C Rosenqvist (1988); Europas konstnärer (1887); S Hebbe, Minnen, ed H Dixelius-Brettner (1919); K Dramatiska teatern 1788–1988 (1988); C G Laurin, Minnen, [2-3] (1931-32); dens, Ros o ris från Sthlms teatrar, [1] (1918); I Lewenhaupt, Signe Hebbe (1837–1925), skådespelerska, operasångerska, pedagog (1988); H Meissner, Teater-hist o teaterhistorier (1924); G Nordensvan, Sv teater o sv skådespelare, 2 (1918); NF 21 (1915); SMoK; Sv filmografi, 1 o 4 (1986 o 1980); Sv konstnärer inom teaterns, musikens o filmens värld (1943); Sv scenkonst o film, 1–2 (1937-40); Teater i Sverige utanför huvudstaden, ed O Hillberg (1948); S G Winquist o TJungstedt, Sv filmskådespelarlex (1973); Väd 1957. – Nekr:er över N i Politiken 18 juli o i SvD 17 juli 1957.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anna H C Norrie (Pettersson-), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8401, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inga Lewenhaupt), hämtad 2024-11-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8401
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anna H C Norrie (Pettersson-), urn:sbl:8401, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inga Lewenhaupt), hämtad 2024-11-16.