Axel Löwen

Född:1686-11-01
Död:1772-07-25 – Tyskland (i Stralsund)

Riksdagsledamot, Arméofficer, Riksråd, General


Band 24 (1982-1984), sida 580.

Meriter

2 Löwen, Axel, f 1 nov 1686, d 25 juli 1772 i Stralsund. Föräldrar: landsh Otto Wilhelm L och Helena Tott. Volontär vid fortifikationen 02, konduktör vid fortifik i Wismar 6 dec 04, löjtn vid fortifik i Reval 17 jan 07, kapten vid fortifik i Kalmar 19 nov 09 (k fullm 30 april 12), generalkvartermästarlöjtn i de tyska provinserna 30 juli 12, överstelöjtn o generalkvartermästare över de pommerska fästningarna 24 aug 13, överstes karaktär 9 nov 15, generalmajor av infanteriet, generalkvartermästare o dir över fortifik 23 okt 19, led av 1723 års försvarskommission 23—jan 25, av 1724 års fästningskommission 10 juni—15 dec 24, deltog i riksdagarna 26, 31, 34 o 38, frih 14 juni 31, general av infanteriet o befälhavare över samtliga trupper i Finland 17 jan 37, riksråd 31 mars 39, generalguvernör i Pommern o kansler för Greifswalds univ 16 febr 48, greve 21 nov 51, tjänstfri från sina ämbeten 26 sept 66. — LVA 46, serafimerriddare 17 april 48.

G 1) 4 juli 1723 m grev Sofia Carolina Piper, f 16 nov 1707 (Åkerstein), d 4 maj 1732 (Åkerstein), dtr till k rådet, greve Carl P o Christina Törnflycht; 2) 17 aug 1735 i Sthlm, Hovf, m grev Eva Horn, f 24 juni 1716 (v Schantz:Horn), dp 26 juni i Sthlm, Ridd, d 1790, dtr till kanslipresidenten greve Arvid H o Margareta Gyllenstierna.

Biografi

L bestämdes tidigt för krigaryrket. Redan som 10-årig pojke väckte han Karl XI:s uppmärksamhet genom sitt karska och orädda väsen. Studier i matematik och fallenhet för teckning ledde honom till fortifikationen. Som 17-årig volontär fick han i Elbing uppvakta Karl XII och måla kungens porträtt. Med kungens tillstånd — enligt L:s egen uppgift på hans uppdrag — gick L 1707 i utländsk krigstjänst för att i spanska tronföljdskriget fullborda sin utbildning. Där togs han om hand av generalen Erik Sparre, tjänstgjorde en tid under Fredrik av Hessen och blev slutligen generaladjutant hos prinsen av Ora-nien. Han deltog med utmärkelse bl a i slagen vid Oudenaarde och Malplaquet. 1709 hemkallades L av defensionskommis-sionen, men han stannade kvar hos prinsen av Oranien till dennes död 1711. Först då inställde han sig till tjänst hos generalguvernören Vellingk i Stade och tog sig på dennes uppdrag in i Wismar för att deltaga i försvaret mot danskarna. Sedan belägringen hävts i jan 1712, sändes L som kurir till Bender, där han under en månads vistelse kom att tillhöra Karl XII:s dagliga umgänge. I sina minnesanteckningar har L ingående skildrat sina förtroliga samtal med denne i militära, politiska och historiska ämnen; deras otvungna konversation kom också att omfatta filosofi och levnadskonst. Kungen synes ha värdesatt den unge officerens kunskaper och uppriktighet, och L bevarade genom hela livet en djup beundran för Karl XII.

L, som inför det danska anfallet på Bremen-Verden 1712 fungerade som Vellingks bäste kunskapare och rådgivare i befästningsfrågor, blev tillfångatagen, då han med en handfull soldater sökte bryta upp slussarna utanför Stade. Internerad i Hamburg flydde han i maj 1713 genom fiendens linjer först till Stettin och därifrån till det belägrade Stralsund. I slutstriden om det pommerska brohuvudet gjorde L betydande insatser särskilt vid försvaret av Rudön. När övermakten till sist blev för stor, lyckades han mitt framfor de danska örlogskeppen föra sitt folk i säkerhet till Skåne, där han inställde sig hos Karl XII. Kungen visade sin uppskattning av L:s försvarsstrid och skickliga evakuering och lyssnade med tålamod och välvilja till hans kritiska synpunkter på försvaret av Pommern.

Som överste deltog L i norska fälttåget 1716 men överrumplades och hamnade åter i dansk fångenskap. Karl XII gjorde stora ansträngningar att fa honom utväxlad, men först efter kungens död blev han fri på våren 1719. Arvprins Fredrik, som en gång haft L under sitt befäl, engagerade honom i huvudstadens försvar, och med utnyttjande av sina erfarenheter från kriget i Tyskland anordnade L försänkningar och andra försvarsverk till skydd mot ryska invasionsförsök. Som erkänsla för dessa insatser blev han hösten 1719 generalmajor av infanteriet och chef för fortifikationen med säte i krigskollegium.

Efter freden i Nystad blev L ledare på sv sida för gränskommissionen i Finland, som under stora svårigheter — "plusieurs obstacles de coté de Moscovites" — skulle draga upp den nya riksgränsen i öster. I ett helt år måste han stanna i det krigshärjade Finland, "skild från sin hjärtans söta fästemö". Han hade friat till den 20 år yngre Sophie Piper, dotter till Karl XII:s minister Carl Piper och Christina Törnflycht. Med hänsyn till släktförbindelser och rikedom var det ett lysande parti, och moderns bifall till förbindelsen vittnar om hennes bedömning av L:s framtidsutsikter. Av korrespondensen att döma har L också snart lyckats vinna den unga flickans hjärta.

Efter återkomsten från Finland ingav L 1723 ett betänkande om Finlands försvar, som i sina huvuddrag föregrep Ehrensvärds berömda försvarsplan av 1747. L förordade bl a en gränsfästning samt en kustfästning (vid Helsingfors) som stödjepunkt, örlogshamn och depå. De för den östra rikshalvan avsedda lant- och sjöstridskrafterna borde också avsevärt förstärkas så att Finland kunde sättas i stånd att försvara sig med egna krafter tills hjälp hann anlända från Sverige. Hans planer vann inte gehör på högre ort — man ansåg sig sakna erforderliga medel — men han fortsatte sitt arbete på försvarets stärkande i 1723 års stora kommission och i 1724 års fästningskommission, vars utredningar blev grundläggande för fortifikationsverket under frihetstiden.

L tycks dock ha börjat tröttna på det otacksamma slitet med fortifikationsärendena, bristen på anslag och motsättningar bl a om Sthlms försvar. Han hade också högre ambitioner. 1728 sökte han bli landshövding i Uppland under anförande att han "för sin svaga hälsas skull" ej kunde sköta sin militära tjänst som önskvärt vore, och 1732 anhöll han att bli dels president i krigskollegium, dels överståthållare, det senare med särskilt åberopande av sina insatser vid försvaret av huvudstaden 1719.

L, som 1732 blivit änkling, gifte 1735 om sig med en dotter till Arvid Horn, och därmed öppnades vägen till de höga posterna. Hans utnämning till general och överbefälhavare i Finland kunde väl sakligt motiveras med hans förtrogenhet med Finlands försvarsproblem men hade troligen inte blivit av utan svärfaderns mäktiga stöd. När L tillträdde sitt nya befäl, överlämnade han till konungen en operationsplan för Finland, som nära anslöt sig till 1723 års förslag men därjämte innehöll en offensiv del. Anfallsplanens mål var Petersburg och Nevalinjen och L ville t o m ha fullmakt att som överbefälhavare angripa ryssarna "då tillfälle yppade sig". En sådan fullmakt fick han inte, men vid förberedelserna till hattarnas krigsföretag 1741 följde man i stort sett de av honom utstakade planerna.

L kom att spela en inte oväsentlig roll i händelserna kring Arvid Horns fall och det stora regimskiftet 1738—39. Han förmedlade oppositionens anbud om "en hederlig reträtt" och synes ha varit med om att övertala sin svärfar att själv begära avsked. Enligt franske ministern hade L fått löfte om en riksrådsplats som belöning. Det har dock säkert inte bara varit egoistiska skäl som förestavade L:s handlingssätt. Han torde i stort sett ha delat oppositionens kritiska syn på Horns försiktiga politik, men han har också haft skäl för sin önskan att bespara den gamle statsmannen en uppslitande slutstrid. Det var också med Horns goda minne som L i adelns plenum 18 dec 1738 betygade familjens tacksamhet.

Med hattarnas seger 1739 inträdde L i rådet och fick av franske ministern omdömet att han ägde "plus d'esprit que les autres senateurs" (S:t Severins depesch 3 april 1739). Han blev ingen rättrogen hatt utan intog en självständig hållning och röstade i flera viktiga frågor mot partiet. L tillhörde den majoritet som genomdrev trupptransporten till Finland hösten 1739, och i den avgörande voteringen om krig mot Ryssland röstade han för krig, om ock med vissa reservationer. Som överbefälhavare var L trots sina speciella meriter inte påtänkt; den posten fick krigspolitikens främste företrädare, lantmarskalken Lewenhaupt, i fråga om militär erfarenhet L vida underlägsen. L har senare hävdat, att han varit motståndare till det ryska kriget, som skulle fått ett annat förlopp, om man följt hans sakkunniga råd om Finlands försvar (L:s "försvarsskrift" 1756, F 211, UUB).

I rådet utövade L ett visst inflytande, särskilt i militära frågor, men spelade aldrig någon ledande roll i politiken. "Hans politiska inställning präglades av stor försiktighet och han kryssade med förkärlek mellan partierna" (Sallnäs). Det kom på L:s lott att 1743 avhämta och ledsaga Adolf Fredrik, som efter det olyckliga kriget enligt rysk önskan valts till tronföljare.

När rådet 1748 enhälligt utsåg L till generalguvernör i Pommern, vann man det dubbla syftet att honorera en högt förtjänt ledamot och samtidigt från styrelsens medelpunkt avlägsna en ej helt pålitlig hatt. L, som sedan ungdomen haft nära förbindelser med de tyska provinserna, fann sig väl till rätta på sin nya post och inredde ett förnämligt residens i Stralsundmed stort bibliotek och värdefulla konstskatter. Hans förhoppning om en lugn ålderdom gäckades dock av det 1757 utbrutna pommerska kriget. "På grund av hög ålder och maklighet" (Säve) ansågs L olämplig för ledande uppgifter i kriget, och det uppstod en rad konflikter mellan generalguvernören och de från Sverige utsända överbefälhavarna, stödda av rådet i Sthlm. Mot slutet av kriget fick dock L återtaga ansvaret för de lokala försvarsanstalterna.

Vid 1756 års riksdag riktades allvarliga anmärkningar mot den pommerska regeringens administration och hushållning. Man tillsatte en särskild kommission och övervägde att hemkalla L, som under ivrigt framhållande av sina förtjänster om riket sökte försvara sina åtgärder. Stormen bedarrade denna gång, men två år senare ville L själv ta avsked pressad av kriget och sin svåra mellanställning. — När han nådde 80-årsåldern och fick allt svårare att tillfredsställande sköta sin ansvarsfulla befattning, sökte rådet förmå honom att dra sig tillbaka, men han stretade emot och ville i varje fall gardera tjänsten åt sin svärson Fr Ribbing. Till sist (1766) beviljades L tjänstledighet med bibehållen lön, och i hans ställe förordnades H H v Liewen (bd 22). Det saknades inte påminnelser om L:s roll vid Arvid Horns fall (Tilas' anteckn:ar). L kvarstod på sin post ända till i mars 1767, då efterträdaren installerade sig.

Medan L som generalguvernör utsattes för åtskillig kritik, blev hans insatser som kansler för Greifswalds universitet och ledare av kulturpolitiken i Pommern betydelsefulla och uppskattade. De senare åren av sitt liv ägnade den gamla krigaren mest åt vetenskap, konst och litterära sysselsättningar. I sitt testamente skänkte han sin värdefulla bok- och konstsamling till staden Stralsund. L ansågs av sin samtid vara "en klok och fin man" (Malmström). Mångsidigt bildad ägde han konstnärliga talanger (tecknare och miniatyrmålare) och synes ha varit en uppskattad sällskapsmänniska.

Författare

Nils F Holm



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Av L:s arkiv ingår en del i Löwenska arkivet, RA, däribland memoarutkast, konc, brev o skrifter. En annan del, däribland de i KFÅ 1929 publicerade minnesanteckn:arna, förvaras i stadsarkivet i Stralsund o har delvis filmats för KrA:s räkning. Slutligen har en saml papper från L:s sterbhus kommit till Stierneld-Gyldenstolpeska saml, UUB, där även L:s självbiogr som serafimerriddare finns. Ett ofullbordat ms av Sigrid Lejyonhufvud, Karolinsk idyll, som behandlar L:s ungdom, förvaras hos SBL. I Sigrid Leijonhufvuds saml finns en vol éxcerpter o avskrifter till L:s biogr (Avskrisaml 185, RA). L:s tjänsteskrivrer till K M:t som chef för fortifik, överbefälh i Finland o generalguvernör i Pommern finns i RA liksom hans brev till kanslipresidenten. En stor svit brev till L:s första hustru Sophie Piper finns i Löwenska arkivet. Brev från L finns även i UUB (bl a till A J v Höpken o C Rudenschöld).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Mémoires d'un suédois qui a servi le roi Charles XII (KFÅ, 1929, Lund, s 17-74; med inl av Fritz Adler o Noter av denne o S Bonne-sen).

Källor och litteratur

Källor o litt: Rådsprot i utrikes- o krigsärenden; Biographica: Löwen; M 1110 (militära meritför-teckmar); Muscovitica (gränskpmmissioner 1720-talet); allt i RA. v Schantz' o Åkersteins genealogier, RHA. F Adler o S Bonnesen, inledn o noter till Die Erinnerung A v L:s (KFÅ 1929); F A v Fersen, Hist skrifter, 1-3, 8 (1867-71); A J v Höpken, Skrifter, ed C Silfverstolpe, 1-2 (1890-93); E M v Nolcken, Berättelse om rikets tillstånd från 1719 till 1742 (HT 1889); AdRP 1738-39, 1-3 (1887-89); D Tilas, Anteckmar o brev från riksdagen 1765— 66, ed O Jägerskiöld (SkSH, 2, 1974); L Dannert, Sv försvarspolitik 1743-1757 ... (1943); R M Hatton, Charles XII of Sweden (1968); J Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); E W Juva, Finlands väg från Nystad till Fredrikshamn 1721-1809 (1947); O Jägerskiöld, 1721-1792 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1957); dens, H H v Liewen (SBL 22, 1977-79); Malmström; Fortifik; L W:son Munthe, Sthlms befästningsfråga under nyare tiden (SSEÅ 1920), s 129; G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971); G Nordberg, Konung Carl XII. hist, 2 (1740); T O:son Nordberg, Greger von Schönfelts palats o praktsal (SSEÅ 1952), s 106; B Sallnäs, Samuel Åkerhielm d y (1947); I Seth, Univ i Greifswald o dess ställn i sv kulturpolitik 1637-1815 (1952); B Steckzén, Krigskollegii hist, 2 (1937); SKL; T Säve, Sveriges deltagande i sjuåriga kriget 1757—1762 (1915).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Axel Löwen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10091, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2017-10-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10091
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Axel Löwen, urn:sbl:10091, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils F Holm), hämtad 2017-10-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se