Holger C M Löwenadler

Född:1904-04-01 – Jönköpings Sofia församling, Jönköpings län
Död:1977-06-18 – Oscars församling, Stockholms län

Skådespelare


Band 24 (1982-1984), sida 587.

Meriter

2 Löwenadler, Holger Carl Minton, brorson till L 1, f 1 april 1904 i Jönköpings västra förs, d 18 juni 1977 i Sthlm, Osc. Föräldrar: köpmannen Herman Ludvig L o Martha Minton. Studentex vid Jönköpings h a l vt 21, inskr vid GH ht 21–vt 22, teaterstudier för Lotten Seelig-Sandgren o Karin Alexandersson, elev vid Dramatens elevskola 23–26, engagerad vid Sv teatern i Åbo 27–30, vid Blancheteatern i Sthlm 30–41, vid Dramaten 41–72, medverkade i ett stort antal sv filmer från 32, enstaka engagemang vid Dramaten 34, 40, 73 o 75, medverkade i filmer o TV i Frankrike 74–76, framträdde vid radioteatern o som uppläsare i radio. – de Wahlstipendiet 1939, Litt et art 71, Sv teaterförb:s GM 76. – Ogift.

Biografi

Holger L har själv i en intervju (Veckojournalen 1943, nr 9) berättat om sitt begynnande teaterintresse: "Sedan jag var tretton år, har jag längtat till teatern. Jag målade litet som pojke, jag spelte piano, men därav blev ingenting, kvar stod lusten att skådespela. Jag bodde i Jönköping då, jag läspade och talade småländska, och teaterdrömmarna blev just inte så ljusa. Man var mest ångestfull och betryckt, och när jag väl tagit studenten, det var 1921, for jag försiktigtvis till Göteborg och började läsa litteraturhistoria. Men vid Lorensbergsteatern fanns Per Lindberg, och hos honom började jag statera, och hösten 1923 sökte jag till Dramatens elevskola och kom in." Under elevåren framträdde L i sedvanliga små uppgifter, först som betjänt i Min vän Teddy av fransmännen Revoire och Bernard. Sin egentliga debut gjorde han 1926 som Adil Barfot i Frida Stéenhoffs Lejonets unge och väckte en viss uppmärksamhet; ett par kritiker såg embryot till en begåvning även om han ännu inte ansågs behärska sin plastik eller sin röst.

Som brukligt var vid denna tid sökte sig L till Finland och var 1927–30 engagerad vid Åbo sv teater, där han fick tillfälle att pröva sina krafter i skiftande uppgifter. Efter återkomsten till Sthlm 1930 fick han engagemang hos Harry Roeck-Hansen på Blancheteatern, där han kom att stanna i elva år. Hans egentliga genombrott där kom med Luther i D H Lawrences Min son är min 1937. I början av 1941 grundmurade L sitt rykte som karaktärsskådespelare med titelrollen i Tjechovs Onkel Vanja på Blancheteatern.

Redan före Dramatens premiär på Steinbecks Möss och människor i maj 1940 hade L framträtt i Lennies roll i Oslo, och ryktet hade nått den gamle elevkamraten Alf Sjöberg, som blev styckets regissör på nationalscenen. L engagerades för denna uppgift, som med en gång placerade honom bland de främsta i den sv skådespelarkåren; kritiken var ense: För L "betydde kvällen den största framgång han hittills vunnit under sin teaterbana. Frestelsen ligger nära till att överarbeta rollen i det patologiska, men L hade klokt undvikit den. Han fick förträffligt fram såväl det barnsligt fromma som det våldsamma hos det jättestarka barnet Lennie" (O Rydqvist i DN 10 maj 1940); Lars Hanson ansågs också i L ha "en motspelare, som fullt ut höll honom stången. Det blevjämvikt mellan de två. ... Hans insats var utan tvivel den märkligaste under kvällen "(H Grevenius i S- T 10 maj 1940). Det var säkerligen resultatet av denna återkomst som renderade L fast engagemang vid Dramaten from 1941. Där kom han att stanna i mer än tre decennier.

L:s första uppgift som fast engagerad vid Dramaten blev Higgins i Shaws Pygmalion mot Karin Kavlis Eliza. Nu var recensenterna svalare. "Hans komedispel blir gärna för hårt och forserat" (Rydqvist i DN 19 april 1941). Däremot var kritiken förtjust, då L året därpå framträdde i en mindre roll i Spöksonaten. Det var Olof Molanders legendariska iscensättning av stycket, hans första på Dramaten, efter det att han fått lämna chefsposten 1938. L kom under sina år där att medverka i ett flertal av hans uppsättningar. Nästa stora uppgift, med Karin Kavli som motspelerska – under många riksteaterturnéer kom de att spela mot varandra – var som snickaren i Clifford Odets' Urladdning. Recensenterna var i stort eniga. "Det berör en alltid på ett särskilt sätt att se en stor och stark karl brytas ner och så till vida är rollen kanske med sina enkla linjer den tacksammaste. Men att hålla måttan så att enkelheten inte blir imbecillitet utan bara ett slags gossaktig ofullgångenhet, som aldrig riktigt kunnat finna sig till rätta utan det trygga greppet om mammas förkläde och pappas hand, att uttrycka det formlösa så att det inte bara flyter ut både i stiltjen och i den besinningslösa känslostormen, det skall stor konst till" (Grevenius i S-T 30 april 1943). Med sin läggning som starkt familjebunden, framför allt vid modern, måste denna typ av roll legat mycket väl till för L. Han var hela livet en enstöring med få nära vänner men samtidigt utåtriktad och tyckte om fester. L var en komplicerad människa.

Enligt de flesta kritiker kom det verkliga genombrottet för L med Shylock i Sjöbergs uppsättning av Shakespeares Köpmannen i Venedig 1944. "För L betyder den hans definitiva genombrott... Hans gamle jude blev ingen teatergubbe, han blev verkligen en människa, och det framstod särskilt levande i slutscenerna inför domstolen, när Shylock krälar på golvet, slagen och förintad. Det var stor, skakande konst L gav i de ögonblicken" (Rydqvist i DN 7 jan 1944). I april 1945 fick Dramaten sin Studio (numera Lilla scenen), och den invigdes med Sjöbergs uppsättning av Eugene O'Neills drama om motsättningen mellan en färgad man och en vit kvinna Alla Guds barn har vingar (från 1923). L spelade negern Jim mot Inga Tidblads vita Ella. "Hans Jim var att börja med verkligen neger och inte bara utklädd europé. Hans kropp med de tunga rörelserna tycktes hela tiden släpa på bördorna från århundradens slaveri" (S Selander i SvD 13 april 1945).

Bland de drygt 100 roller, större och mindre men sällan obemärkta, som L spelade under sina år på Dramaten kan i övrigt nämnas: Nero i Racines Britannicus mot Tora Teje som Agrippina 1947, Joe Mott – en annan neger – i Si, iskarlen kommer! av O'Neill s å, Vandraren i Strindbergs Stora landsvägen 1949 (alla tre iscensatta av Molander), Magistern i Lektionen av Ionesco 1954 (regi av Sjöberg), Herman von Bremen i Holbergs Den politiske kannstöparen 1959 (en av L:s stora succéer med Riksteatern, tillika med titelrollen i Molières Tartuffe), G B Shaw i brevkomedin Kära lögnare mot Gunn Wallgrens Mrs Campbell 1960, Axel Oxenstierna i Strindbergs Christina mot Inga Tidblads drottning 1961, åter i Molanders nya inscenering av Spöksonaten 1962, med gästspel i Paris s å men nu som Översten, Edgar i Strindbergs Dödsdansen 1967 och ytterligare en strindbergsroll, Officern i Drömspelet 1970 i Ingmar Bergmans regi. Den sista roll som L kom att spela som fast engagerad vid nationalscenen var Gamle Ekdal i Vildanden av Ibsen 1972, även den regisserad av Bergman. Så skulle ha följt James Tyrone Sr. i O'Neills Lång dags färd mot natt 1973 i regi av Bo Widerberg, men det kom till sådana motsättningar mellan regissören och två yngre skådespelare å ena sidan och den äldre L å den andra, att L såg sig föranlåten att bryta sitt kontrakt dagen före premiären, efter mer än trettio år som premiäraktör.

Nu öppnade sig plötsligt en internationell karriär för den friställde sv karaktärsskådespelaren. Under sina år vid Dramaten, då den alltid verksamhetstörstande L ansåg sig ha för mycket fritid, började han på allvar studera franska för madame Jeanette Norberg. Detta språk hade han hållit vid liv under åren – så gott som varje år reste han till Paris för att se teater – och nu kom det honom synnerligen väl till pass. Han fick erbjudande från den franske regissören Louis Malle att göra en framträdande roll i dennes film Lacombe Lucien 1974, och en samstämmig fransk kritik hälsade en ny stor filmskådespelare som en av de egna. Följden av detta blev att L engagerades för en stor uppgift i den franska TV-serien Kurtisanernas liv 1976, byggd på Balzacs romansvit. Efter denna roll som baron de Nucingen gjorde L ytterligare en film i Frankrike, Maitresse. Så kom plötsligt sjukdom och satte punkt för fortsatta framgångar.

Under dessa sena år såg sig Dramaten och Sjöberg föranlåtna att inkalla L för den stora uppgiften som Gubben Mahon i Synges Idolen (Hjälten på den gröna ön) 1975, och en enig kritik rosade honom: "Ingen kan se den här glada föreställningen utan att dyrka mästaren L som den ständigt ihjälslagne fadern" (Åke Janzon i SvD 9 maj 1975). Detta blev hans sista framträdande på moderscenen.

L började även tidigt att filma, dock först i ljudfilmen. 1932 skedde debuten i Gunnar Skoglunds Landskamp. Sedan följde under åren 66 olika roller, större och mindre. Av dessa märks främst: Sjöbergs Med livet som insats 1940, samme regissörs Den blomstertid ... s å och Himlaspelet 1942, Molanders Johansson och Vestman 1946, Bergmans Skepp till Indialand 1947, Sjöbergs Barabbas 1953, Anders Henriksons Giftas 1955 och Sjöbergs Domaren 1960. Hans sista filmuppgift kom att bli en mindre, men som vanligt uppmärksammad roll i Gunnel Lindbloms Paradistorg 1977.

I Sveriges radio var L en flitig och uppskattad medarbetare med teaterroller och uppläsningar. 1972 läste han som följetong Gabriel Garcia Marquez' Hundra år av ensamhet och gjorde det till en oförglömlig upplevelse, som säkerligen banade väg för intresset för denne författare i Sverige.

Året efter L:s död hedrades hans minne med en bild av honom på Höstsols brevmärke.

Författare

Tom J A Olsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Rollböcker, anställmkort o pressklipp, K Dramatiska teaterns arkiv.

[B Arborén, sign] Bert, Mitt Jönköping efter 38 år (DN 22 sept 1959); T Jungstedt, Så minns vi H L (RiR-TV 1978, nr 41, s 20–23); C G Laurin, Ros o ris, 4 (1928), [6] (1939); A Sellermark, Monsieur Holger gör succé! (VJ 1976, nr 42); S Torsslow, H L (Dramaten, 67, 1977), s 42 fl"; S G Winquist o T Jungstedt, Sv filmskådespelarlex (1973).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Holger C M Löwenadler, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10106, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10106
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Holger C M Löwenadler, urn:sbl:10106, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se