Meriter

Lind, Maria Elisabet, f 26 maj 1881 i Roma, Gotl, d 19 juni 1968 i Lidingö. Föräldrar: lantbrukaren Carl L o Maria Larsson. Ex från Visby h flickskola vt 97, genomgick Sabbatsbergs sjuksköterskeskola 05—06, sjuksköterska i privat tjänst från 06, led av interimstyr för Sv sjuksköterskefören 08—10, sekr där 14-33, ordf nov 33-45, HedL från 45, deltog i sv ambulansens arbete i Wien 15—16, genomgick Sv sjuksköterskeförems fortsättn:kurs 17, sjuksköterska hos ab L M Ericsson, Sthlm, 17—44, led av styr för Sv sjuksköterskornas allm pensionsfören från 20, v ordf där från 46, led av arbetskomm för Sjuksköterskors samarbete i Norden 20—27, av styr där 33 — 45, andre v ordf där 37—45, led av styr för Stiftelsen Ålderdomshem för sjuksköterskor i Ålsten från 31, v ordf från 37, led av styr för Internat sjuksköterskeförb 33—45, ordf i Nationella Florence Nightingalekomm 34—46. — Florence Nightingale-medaljen 47. - Ogift.

Biografi

Redan som skolflicka hade Elisabet L bestämt sig för att bli sjuksköterska, men först som 24-årig övervann hon föräldrarnas motstånd o kunde påbörja sin utbildning. Efter att ha genomgått Sabbatsbergs sjuksköterskeskola ägnade hon sig åt privatvård. Från 1917 o till pensioneringen var hon fabrikssköterska hos LM Ericsson i Sthlm. Denna tjänst innebar att hon till skillnad från flertalet sjuksköterskor hade fast dagarbetstid o fria söndagar. Sin fritid ägnade hon nästan helt åt Svensk sjuksköterskeförening (SSF), som hon var med om att bilda 1910.

SSF bildades därför att det vid denna tid inte fanns några bestämmelser om vilken utbildning som skulle göra en kvinna behörig att utöva sjuksköterskeyrket. Sjukvården betjänades till stor del av kvasiutbildade eller inte alls utbildade. L liksom de övriga initiativtagarna till SSF såg häri en fara för patien- terna o sjukvårdens framåtskridande. De krävde enhetlig sjuksköterskeutbildning. Målet uppnåddes 1919, då riksdagen beslöt att sjuksköterskorna måste ha statligt godkänd utbildning. Det gällde nu att få fram sjuksköterskelärare o administratörer. SSF startade därför i egen regi sk fortsättningskurser. L deltog 1917 i den första o skulle därefter o in på 30-talet själv administrera föreningens alltmer svällande vidareutbildning. Till detta arbete hörde inte blott att skaffa föreläsare, lokaler o praktikantplatser utan också att hjälpa kursdeltagarna till billiga bostäder, stipendier eller andra ekonomiska bidrag.

L var starkt medveten om sjuksköterskornas ofta otrygga ekonomiska ställning. Vid en kursavslutning 1923 bildade hon Sjuksköterskornas understödsfond, som genom frivilliga bidrag skulle bispringa sjuksköterskor vid bla sjukdom. Vid L:s död 1968 hade ur fonden utbetalats över en miljon kr. Likaså var L från 1919 drivfjädern för en insamling till ett "ålderdomshem" för sjuksköterskor. Många sjuksköterskor bodde hela sitt aktiva liv på sjukhusen o hade, då de uppnådde dåvarande pensionsåldern 50 år, ingenstans att ta vägen. Insamlingen resulterade 1931 i Hemtuna-stiftelsen, hem för äldre sjuksköterskor. Efter det att L själv gått i pension var hon på 50-talet mycket aktiv i Sjuksköterskornas allmänna pensionsförening.

I början av 30-talet började sjuksköterskor kräva att SSF skulle uppta facklig verksamhet på sitt program. L, som ända till sin död var lyhörd för tidens växlingar, såg positivt på detta i motsats till föreningens ordf Bertha Wellin. Tack vare sin stora personkännedom o sin auktoritet lyckades L jämka ihop stridande viljor, o föreningen omorganiserades 1933. Som dess ordf från s å samlade L sjuksköterskorna kring SSF:s utökade målsättning. Två tredjedelar av sjuksköterskorna hade dittills stått utanför föreningen men hon lyckades nu värva de flesta av dessa som medlemmar. L såg också till att SSF fick ett ändamålsenligt sekretariat med anställd arbetskraft. Hon verkade systematiskt för att de nybildade lokalavdelningarna (vanligen länsvis) skulle utveckla sig. Hennes styrka som sekr o ordf låg bla i förmågan att kunna sätta sig in i såväl stora som små problem.

L arbetade alltifrån sin ungdom målmedvetet för internationell sjuksköterskesamverkan o var en tillskyndare till bildandet 1920 av Sjuksköterskors samarbete i Norden, samarbetsorgan för de nordiska sjuksköterskeföreningarna. Hon var 1929 den drivande kraften för att få SSF ansluten till International Council of Nurses, det internationella sjuksköterskeförbundet. Som SSF:s ordf tillhörde hon båda dessa organisationers ledning. Under andra världskriget, då det formella samarbetet låg nere, var L den sammanhållande länken mellan de skandinaviska o övriga utländska sjuksköterskeorganisationerna. Hennes kvarlämnade papper visar att hon under denna tid hade en stor internationell korrespondens o gjorde eller organiserade hjälpinsatser av skilda slag.

L var varmt religiös men ansåg inte att sjukvården skulle baseras på offergärningar utan på det faktum att lidandet är en del av vår verklighet. "Ge sjuksköterskorna lite mindre gloria men mer pengar", sade hon ofta, även då hon var gammal. Sjukvårdens kärna var för henne vården av den enskilda människan, o SSF:s enda mål var för henne att befrämja denna vård. Dit hörde arbetet för att sjuksköterskorna skulle få sådana sociala o ekonomiska villkor, att de förmådde ge patienterna det yppersta av sitt kunnande o fick möjlighet att utveckla sig i yrket.

L var okonventionell privat men visade pondus, då hon utåt företrädde sin förening. Kårhögfärd avskydde hon. Hon sade sig inte kunna imponeras av annat än goda gärningar. Var o en skulle få komma till tals o utveckla sig av egen kraft. Själv hade L lätt för att tala o dolde därvid inte sitt gotländska ursprung. Hon var mer rättfram än taktisk men vann i allmänhet sina anhängare genom humor, självsatir o sitt glada skratt. Hon var reslig o hade vackert mejslade anletsdrag, en människa som man inte kunde undgå att observera. Hon hade också lätt för att skriva, bl a publicerade hon i Sv sjukskötersketidning reportage från sitt deltagande 1915—16 i sv ambulansens arbete i Wien.

Författare

Eva Bohm

Arkivuppgifter

Brev, ant:ar, fotografier rör L:s arbete inom krigssjukvården i Sv sjuksköterskefören:ens arkiv i TAM-arkiv, Bromma, Sth^[1]. Övrigt material i fören:s arkiv på TAM-arkiv, Bromma, Sth.^[2]

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Svensk sjuksköterskeförening (Kvinnor i fosterländsk gärning [början även sep med titel: Kvinnogärning för land och folk], Sthlm 1943, 4:o, s 129-134). - Bidrag främst i Svensk sjukskötersketidning, från 1934 Tidskrift för Sveri ges sjuksköterskor, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: E Bohm, Okänd, godkänd, legitimerad (1961; särsk s 266-272) o där anf källor o litt; G Höjer, E L död (DN 4 juli 1968); dens, d:o (SvD 4juli 1968); Kvinnor i fosterländsk gärning (1943).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
M Elisabet Lind, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Bohm), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10396
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
M Elisabet Lind, urn:sbl:10396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Eva Bohm), hämtad 2024-04-20.