Meriter

Lindberg, Carl Johan, f 27 dec 1821 i Öde-stugu, Jönk, d 15 dec 1904 i Bjurbäck, Skar. Föräldrar: torparen o skräddaren Sven Nilsson o Marta Jonasdtr. Arbetade i föräldrahemmets jordbruk o skrädderirörelse, i Huskvarna faktori, skollärare i Odestugu 42 — 53, kolportör i Jönköpings traktatsällsk 53—55, provinsombud för Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) 56-64, reseombud 65-95, predikant i Betlehemskyrkan i Sthlm 67—01, led av styr för EFS från 68, v ordf i Sthlms evangelisk-lutherska missionsfören:s styr 82 — 88.

G 28 jan 1854 i Bottnaryd, Jönk, m Johanna Svensdtr, f 26 jan 1827 i Sandhem, Skar, d 7 okt 1912 i Bjurbäck, dtr till hemmansbrukaren Sven Håkansson o Maja Greta Johansdtr samt tidigare g Svensson.

Biografi

L växte upp i ett fattigt småbrukarhem, där han efter faderns tidiga död redan som nioåring o yngst i en syskonskara på åtta måste ta sin del av ansvaret för familjens uppehälle. Sin läslust kunde L nödtorftigt tillfredsställa med hjälp av hemmets fåtaliga traditionella andaktsböcker, t ex Luthers postilla o Arndts Paradisets lustgård. Den fromma andan i familjekretsen gav honom en religiös livsinriktning. På nyåret 1842, när han kom i kontakt med de sk roparna eller prediko-sjuka, en väckelserörelse av eskatologisk domskaraktär, upplevde L en medveten omvändelse. Omedelbart efter ett möte i Våeryda by i grannsocknen Rogberga kände han sig så uppfylld av karismatisk kraft, att han på hemvägen genom Gullåkra skog började predika för träden. Av samvetsskäl ville han sedan inte fortsätta sitt arbete med gevärstillverkning i Huskvarna utan startade under detta den sv folkskolans begynnelseår, trots att han själv inte fatt någon skolutbildning, en liten privatskola för traktens barn.

Varje ledig stund använde L till att förkunna Guds ord. Först gjorde han sig känd som sträng domsprofet, men i okt 1846 fick han vid läsningen av Romarbrevet 3:24 med kraften av en uppenbarelse förvissning om nåden i Kristus o övergick från lagisk pietism till nyevangelism. Myndigheternas inställning till den omtyckte lekmannapredikanten, som i strid mot det ännu rådande konventikelplakatets bestämmelser samlade trängselfyllda lokaler överallt, förblev negativ: han bevakades noggrant, måste ofta förklädd fly undan i skydd av mörkret o flera gånger stå till svars inför landshövdingen i Jönköping. Trots det gensvar hans förkunnelse väckte, behöll han sin lärarbefattning o skaffade sig ökade meriter genom en fyra månaders kurs vid folkskoleseminariet i Gbg.

Predikoresorna utsträcktes efter hand. Vid ett besök i Gränna sommaren 1851 befann sig prosten Gustaf Linnarsson från Falköping bland lyssnarna. Denne blev så imponerad av L:s predikogåvor att han inbjöd honom till sin prästgård för förberedande teologiska studier. I nov s å fick L personlig handledning i latinsk grammatik av prosten, som tidigare varit rektor i Skara. Med sin välvilliga inställning till lekmannaförkunnelse tog denne snart tillfallet i akt att introducera honom hos prästerskapet på västgötaslätten. Inbjudningarna att tala i kyrkor, kapell o skolhus blev till slut så många, att L aldrig hann samla sig till ordnade studier.

Mötet med bruksägaren H H v Essen (bd 14) i jan 1852 blev upptakten till en livslång vänskap. Under L:s inflytande gick v Essen från pietism till nyevangelism. v Essen erbjöd L en ekonomiskt fördelaktigare lärartjänst vid en bygdeskola på sin egendom i Tidaholm. L avböjde emellertid. Han ställde sig i stället till förfogande vid bildandet av Jönköpings traktatsällskap 1853 o anställdes som kolportör. Utan L som energiskt ombud hade troligen inte sällskapet blivit långlivat. Samma dag sällskapet grundades, 1 juli, begav sig L ut på sin första resa i den nya tjänsten med småskrifter i kappsäcken o Bibeln i bröstfickan. Genom sitt giftermål 1854 fick han i hustruns fädernegård Bjurbäck en fastare förankring i södra Vätterbygden o blev samtidigt socialt etablerad storbonde. S å fick L i Swening Johansson (bd 20) en predikokollega, som underlättade arbetet.

Den nyevangeliska strömning som L bekände sig till fick dock allt svårare att rymmas inom traktatsällskapets pietism. När den unge prästmannen Hans Jacob Lundborg i dec 1855 återkom från Skottland med idéer om en landsomfattande inre missionsverksamhet o presenterade sina planer för bl a v Essen, tillhörde L de invigda. Han kom därmed att medverka, när Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) konstituerades 7 maj 1856.

Möjligen kan L ha känt sig friare i sin ställning som s k provinsombud i EFS än som anställd kolportör. Under de närmaste åren reste han inom samma distrikt som tidigare utan lön, samtidigt som han under mellanperioder skötte gården. Först i dec 1864 kallades han till sammanslutningens första reseombud o fortsatte sedan i tre årtionden sitt rörliga predikantliv med hela Sverige som arbetsfält. 1886 reste han t ex 430 mil under 113 dagar. I nov 1867 ombads L att flytta till Sthlm, där han efter C O Rosenius' sjukdom o död (febr 1868) enligt dennes egen önskan kallades till predikant i den anrika Betlehems-kyrkan. Av hans självbiografiska anteckningar framgår, att han med bävan efterträdde sin store föregångare. Som förkunnare med egen profil samlade L åtminstone i början fulla hus. Att hans anseende som predikant var stort visas av att han vid EFS:s årsmöten ofta utsågs att inleda o avsluta högtidssammankomsterna, o hans diskussionsinlägg i frågor av konfessionell o administrativ art tillmättes stor betydelse.

Av de fåtaliga predikningar o predikoreferat som bevarats i tryck i Budbäraren, EFS:s huvudorgan, kan man i viss mån bedöma L som förkunnare. Starkt kristocentrisk till innehållet är hans predikan till sin uppläggning "textuell", dvs exegetiskt texttrogen med löpande kommentar vers för vers, präglad av gedigen bibelkunskap men sällan eller aldrig upplättad av vädjande appeller eller exempelberättelser. Han synes ha följt en homiletisk tradition från Rosenius själv. Att döma av den genomslagskraft, som L:s predikan hade, måste intrycket av personligheten bakom orden ha varit mycket starkt.

L var i sitt framträdande lugn, trosviss o frimodig. Trots sin koncilianta läggning slog han omutligt vakt om sin uppfattning. Mot den waldenströmska försoningsläran o de fria nattvardsgångarna ställde han sig avvisande. Med det statskyrkliga tänkande, som styrelsen för EFS representerade, var han däremot solidarisk. Sin centrala ställning inom EFS till trots behöll L den enkla titeln reseombud. Redan från början ingick han i EFS:s styrelse, o som medlem av utskottet för inländska missionsavdelningen handledde han med den mångåriga erfarenhetens rätt den växande kolportörsskaran. Vid sekelskiftet slutade han som predikant i Betlehemskyrkan. Han hade där även förestått söndagsskolan, som stod hans hjärta särskilt nära o som han in i det sista ej försummade att besöka. Han lämnade huvudstaden definitivt våren 1901 o flyttade tillbaka till Bjurbäcks gård, där han slutade sitt liv.

Författare

Gunnar Wallin

Arkivuppgifter

L:s brevväxl i EFS:s arkiv, SSA.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Drag ur Carl Johan Lindbergs lif. Upptecknade af honom själf. Sthlm 1905. 52 s, 1 portr. — Predikningar och predikoreferat i Budbä- råren, Evangeliska fosterlandsstiftelsens tidn, 1856-95, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: W Bredberg, P P Waldenströms verksamhet till 1878 (1948); Budbäraren 1868-1895; EFS:s årsredogörelser 1868-1895; EJ Ekman o N P Ollen, Den inre missionens hist, 1—2 (1921), s 364, 581 f, 604; K Elmgren, Jönköpings missionsförems hist (1921); EFS:s 50-åriga verksamhet 1856-1906 (1906); P E Gustafsson, Hans Henrik v Essen o den nyevangeliska kolportörs-verksamheten (1963); dens, Baronen på Tidaholm (1974); A Hansson, Vårsolen. Skildr.ar från det andliga genombrottet i Västergötland under förra århundradet (1929); A Hofgren, Med Gud o hans vänskap. EFS genom 100 år (1956); F Hägg, Ett helgons bikt. Mormor på Herrestad (1944); dens, Sv alliansmission genom hundra år (1953); S Lodin, C O Rosenius. Hans liv o gärning (1956); K A Lundqvist, Organisation o bekännelse. EFS o Sv kyrkan 1890-1911 (1977); I Montelius, nekr över C J L (Budbäraren 1905, nr 1); E Newman, Gemenskaps- o frihetssträvanden i sv fromhetsliv 1809-1855 (1939); A Norberg, Den kyrkliga väckelsen i Skara stift under senare hälften av 1800-talet (1944); dens, Frikyrklighetens uppkomst med särskild hänsyn till Skara stift (1953); E Palmqvist, De förde elden vidare (1946); T Ribbner, De sv traktatsällskapen 1808-1856 (1957); N Rodén, CJ L (EFS genom 75 år, 2, 1931); dens, Hans Jacob Lundborg (1961); K A Rundbäck, Jönköpings mis-sionsfören genom 75 år 1853-1928 (1928); Sv folkrörelser, 2 (1937); B Wadström, Ur minnet o dagboken, 1 (1897), s 217, o 2 (1899), s 438, 440, 468 f, 483— 86; B Walan, Församlingstanken i Sv mis-sionsförb (1964); G Åberg, Enhet o frihet. Studier i Jönköpings missionsfören:s hist (1972).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Johan Lindberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10419, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wallin), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10419
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Johan Lindberg, urn:sbl:10419, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Wallin), hämtad 2024-04-23.