Meriter

Linden, Gustaf (Muck) Martin, f 10 nov 1875 1 Malmö, Caroli, d 19 mars 1936 i Sthlm, Osc. Föräldrar: läderhandl Ola Andersson o Augusta Lovisa Niberg. Mogenhetsex vid h a l i Malmö vt 95, inskr vid LU ht 95-ht 99, teaterstudier för Bertha Tammelin i Sthlm 00—01, engagerad som skådespelare hos A Ranft vid Vasateatern i Sthlm jan 00 o vid Sv teatern där 00—våren 01, vid Sv teatern i Hfors hösten 01—04, vid Stora teatern i Gbg 04—06, registudier i Tyskland o Österrike 06—07, regissör vid K Dramatiska teatern ljuli 07-17 o 21-31, tf chef där 21–22, chef för Lorensbergsteatern i Gbg 17—19, ledare för Skansens friluftsteater 19—27, ombudsman för Skådebanan från 26, ordf från 32. - Litt et art 17.

G 6 maj 1912 i Sthlm, Mosaiska, m skådespelerskan o konstnärinnan Olga Emma Nathalia Raphael, f 21 juni 1887 i Dalarö, Sth, d 1 nov 1967 på Höstsol, Täby, Sth (skriven i Nik, Sthlm), dtr till FD Axel R o Cecilia Salomon samt senare (1940) omg m konstnären Gustaf (Gösta) Hallencreutz.

Biografi

Redan i läroverket i Malmö fick Gustaf L smeknamnet Muck efter en tysk sagofigur, o detta namn följde honom livet ut. Efter mogenhetsexamen 1895 studerade han en tid vid universitetet i Lund, först medicin o därefter humaniora. Han avlade dock ingen examen. L var under denna tid starkt engagerad i studentsången. Han drogs till teatern o lyckades få arbete hos A Ranft i Sthlm, först vid Vasateatern från jan 1900, därefter vid Sv teatern till våren 1901. Under denna tid tog L lektioner för fru Bertha Tammelin för att arbeta bort sin dialekt.

Hösten 1901 följde L med Victor Castegren, som utnämnts till chef för Sv teatern i Hfors. Här kom han, liksom tidigare hos Ranft, främst att uppträda i lustspel. Snart kom också hans sångröst att uppmärksammas, o det resulterade i ett stort antal sångspels- o operettroller, där Celestin-Floridor i Hervés Lilla helgonet blev en av de mest framträdande. En i den tidiga barndomen förvärvad reumatisk sjukdom satte stopp för L:s skådespelarkarriär; utarbetad och svårt sjuk återvände han 1904 till Sthlm.

Med okuvlig livsvilja återhämtade sig L emellertid o följde sin gamle chef Castegren, som nu utnämnts till ledare av Stora teatern i Gbg. Även här kom hans dåliga hälsa att ligga honom i fatet. Med hjälp av en förstående mecenat fick L tillfälle att resa till Tyskland o Österrike för att studera regi, bla för M Reinhardt o senare för O Brahm vid Lessingtheater i Berlin. Senare kom han även att vara verksam med smärre uppgifter vid Burgtheater i Wien. Under utlandsvistelsen, som varade spelåret 1906—07, skrev L en serie artiklar om teater i SvD. Dessa uppmärksammades av Dramatens dåvarande chef Knut Michaelson o beredde förmodligen väg för L, då denne sökte engagemang som regissör. För att inte stöta de övriga regissörerna anställdes L formellt som skådespelare men kom att bli verksam endast som iscensättare.

Under sin första tioårsperiod i det nya huset vid Nybroplan, som invigdes i febr 1908, gjorde L ett fyrtiotal uppsättningar. Bland dessa kan nämnas nio av A Schnitzler, av vilka På Gröna Papegojan 1910 rönte mest uppmärksamhet. Här fungerade också, som ofta, L som översättare o förläggare. Som märklig betecknas även insceneringen av J Galsworthys Kamp 1912. Under 1915 gjorde han även fem strindbergsuppsättningar, där Fadren fick sitt första genombrott på nationalscenen. Vidare kan nämnas Revisorn av Gogol 1910, Shakespeares Trettondagsafton 1912 o den danska klassikern Innanför murarna av Nathansen 1913. L hade 1910 skrivit en artikel om Ibsen i tidskriften Ridå, o två år därefter regisserade han Rosmersholm.

1917—19 var L verksam som chef för den nystartade Lorensbergsteatern i Gbg. Han såg redan då denna teater som ett embryo till en stadsteater — en framsynthet som senare orättvist tillskrivits endast Per Lindberg (s 254) o Knut Ström. L gjorde själv ett dussintal uppsättningar o ordnade flera gästspel från utlandet. Efter endast två säsonger ställde L ultimatum med hot om avgång, då han helt ville kontrollera teaterns konstnärliga verksamhet, samtidigt som han ville slippa det ekonomiska ansvaret. Styrelsen beviljade honom entledigande, något som gjorde avskedet bittrare. Som exempel på regiuppgifter han påtog sig under dessa år kan nämnas Kronbruden av Strindberg 1917, Johan Ulfstjerna av Tor Hedberg 1918, Drachmanns Det var en gång så o slutligen Sheridans Skandalskolan 1919.

Närmast fick L utlopp för sitt aldrig svikande konstnärsnit som ledare för Skansens friluftsteater i Sthlm, ett uppdrag han behöll i många år. Hösten 1919 gästregisserade han på Det Kongelige i Khvn med Mäster Olof av Strindberg. 1920 i nov reste L, tillsammans med hustrun, ut i Europa. Han sökte upp gamla vänner o knöt nya kontakter, både som regissör o förläggare. Han träffade bl a åter samman med Reinhardt o Schnitzler i Wien. Resan fortsattes till Italien, därefter till Paris för att avslutas med många teaterbesök i London.

Under en andra tioårsperiod som regissör vid Dramaten iscensatte L ett trettiotal pjäser, däribland: Strindbergs Dödsdansen 1921, Holbergs Jean de France 1923, Ibsens Ett dockhem 1925, Shaws Sankta Johanna s å, Pirandellos Henrik IV 1926, Klabunds Kritcirkeln (efter kinesiskan) 1927, Pagnols Topaze och Marius 1930 o sist Shaws Karusellen (The Apple Cart) 1931.

L lärde sig iscensättarens yrke från grunden först i Tyskland, främst hos O Brahm. Ibsenrepertoaren där avsatte inte enbart artikeln i Ridå 1910 utan far anses avgörande för hans sätt att närma sig personinstruktion på ett, med det diktade ordet som utgångspunkt, psykologiskt sätt. L:s krav på den enskildes underställande inom ensemblen har med största sannolikhet haft stor betydelse för Olof Molander o därmed bidragit till ensemblespelet på Dramaten, något som får sägas vara en viktig del i dess tradition. L var realist — också här i starkt beroende av Ibsen. Utifrån denne hävdar L nödvändigheten av ensemblespelet. "Hans rika nyanser och övergångar, hans enhetlighet, som låter repliker och personer oskiljaktigt bero av varandra, gripa in i varandra som kuggarna i ett invecklat hjulmaskineri har fäst uppmärksamheten vid ensemblens konstnärliga makt och lett till ett allt vidare odlande av denna spelstil, onekligen till fromma för all dramatisk framställning över huvud" (Ridå 1910:4).

Konsten att behärska regin över stora grupperingar på scenen lärde L utan tvekan av Reinhardt, även om han i början ansåg att den store tysken glömde individen för massan. Detta fick L användning för också utanför teatern, först som filmregissör omkring 1910 med bl a Regina von Emmeritz i ab Svenska biografteaterns produktion, senare också som iscensättare av friluftsskådespel på Skansen.

Det var främst på Dramaten som L kom att göra sin regibegåvning gällande. Många var de skådespelarbegåvningar som gärna samarbetade just med Muck o många samlades hemma hos honom, där gästfriheten var stor, även om ekonomin ständigt var dålig. Där sågs ofta t ex Ivan Hedqvist o Anders de Wahl. Många är också de erkännsamma recensionerna från både den tidiga o den senare epoken. Detta säger mycket om L:s regibegåvning, då omnämnande av regissören var mycket ovanliga under tio- o tidigt tjugotal. Kritiken är märkbart positiv efter Taifun av Lenguyel, som utspelas i japansk miljö. I en intervju med Hedqvist ger denne hela äran åt regissören. Med anledning av Galsworthys Kamp skriver Carl G Laurin i Ros och ris (1913, s 396): "Det var en verklig triumf för regien ... att den svåra folkmötesscenen gjorde sig så på en gång larmande och tydlig, grotesk och upprörande hemsk." Efter Ett dockhem 1925 skrev E Wettergren i GHT en kritisk recension men framhöll L:s regi "som strök under pjäsens karaktär av händelserikt skådespel med en hetsig snabb rytm i stället för att hålla fast vid den klassiska ibsenstilen med dess underfundiga och pauserande meningsfullhet". I SvD skrev Ruben G:son Berg efter Sankta Johanna: "G L fick med denna iscensättning ett tillfälle att visa sin sällsynta förmåga att ge stil och färg och liv åt ett storartat och krävande verk." Tidigare, 1914 med Pygmalion, hade L fört en shawpjäs till succé, fyra dagar före London. 1931 avtackades L som regissör vid Dramaten med samme dramatikers Karusellen. Här, liksom i tidigare shawpjäser, hade han haft ett fruktbart samarbete med Ebba Low, både som översättare o förläggare. Förutom för tyskspråkig dramatik hade L tidigt intresserat sig för engelskspråkig. Han kom, 1922, att bli den förste vid Dramaten som läste pjäser av Eugene O'Neill. Under hela sitt liv med teatern ägnade sig L, inte minst av ekonomiska skäl, åt översättar- o förläggarverksamhet. Förlagsarbetet sköttes av makarna tillsammans.

Under de sista åren kan man nog säga att tiden gick ifrån L som iscensättare. Olof Molander hade då börjat konsolidera de nya ideal, som Per Lindberg infört under sin tid på Dramaten; Alf Sjöberg stod i begynnelsen. Molander o Sjöberg, tillika med Rune Carlsten, krävde att få göra flera iscensättningar, o L:s blev färre. Mycket hade hänt inom regikonsten, något som unga kritiker som Carl Flygare inte tvekade att säga. För den skull bör ej L komma i skuggan av Lindberg, Molander och Sjöberg. Hans hustru skriver i minnesboken Skiftande spel: "Muck som konstnär kom på mellanhand under den period omkring 1920, då man trodde sig ha uppfunnit regikonsten. Själv hävdade Muck de instruktörsprinciper han tidigare inhämtat i Wien och London, och för honom förblev regissören alltid och främst människomaterialets vårdare." L:s sista år blev en kamp mot en allt övermäktigare sjukdom.

Författare

Tom J A Olsson

Arkivuppgifter

L:s brevsaml i Drottningholms teatermus. Brev från L till bl a K Michaelson (20 st) i KB o i Dramatiska teaterns arkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Henrik Ibsens dramer å tyska scener samt deras inflytande på den modärna skådespelarkonstens utveckling (Ridå, tidn för teatern, årg 7, 1910, Sthlm, 4:o, s 18, 28 f). — Teaterkonst :och -utveckling (Thalia, tidn för scenisk konst och littttatur, årg 4, 1913, Sthlm, 4:o, s 137 f). - August Lindberg (OoB 1917, s 365-372). - Anders de Wahl i scenarbete (Anders de Wahl, en festskrift, Sthlm 1919, 4:o, s 75-78, 87-91). - Utdrag ur brev till Hjalmar Bergman tr i O Raphael Hal-lencreutz, nedan a a 1965. 16 st art i SvD 1906—07 o 3 i GHT febr 1933.

Redigerat: George Bernard Shaw, [Dramatik,] 1-3. Ny, revid o.fullst uppl ... Sthlm 1927. 1-2. Behagliga och obehagliga stycken [förtit]. 1. Obehagliga stycken. [Omsl.] Änklingars hus, Kurtisören, Mrs Warrens yrke. 304 s (även XXXIV, 80, 98, 92 s). ,2. Behagliga stycken. [Omsl:] Hjältar, Candida, Odets man, Man kan aldrig veta. 390 s (även XXIV, 85, 86, 57, 136 s). 3. Stycken för puritaner. [Omsl:] Djävulens lärjunge, Caesar och Cleopatra. 314 s (även L, 110, 154 s).

Översatt: Arthur Schnitzler, Löjtnant Gusti jämte andra noveller, Sthlm 1912, 148 s; dens, Professor Bernhardi, komedi i fem akter, Sthlm 1914, 238 s; dens, Den "stora scenen". Komedi i en akt, Sthlm 1917, 90 s [Svenska teatern, 367]; dens, Flink och Fliederbusch, komedi i tre akter, Sthlm 1919, 195 s [ibid, 389]; dens, Anatol, Sthlm 1919, 183 s ([omsl:] Det bästa, 8): dens, Casanovas hemfärd, Hälsingfors (tr Leipzig) [1920], 177 s ([omsl:] Moderna romaner, 52); Oscar Wilde, Skrifter [6], Mister Ernest (The importance of being Earnest), komedi i fyra akter, Sthlm 1923, 178 s; [G] B Shaw, Sankta Johanna, ett krönikespel i sex scener och en epilog, Sthlm 1925, 267 s (tills med Ebba Low [Sv teatern, 398]), [ny uppl] ... Radiobearb: Olof Molander, 1935, 79 s (Radiotjänsts teaterbibliotek, 12); Sean 0'Casey, Juno och påfågeln, en tragedi i tre akter, Sthlm 1926, 134 s (d:o, [omsl:] Det nya dramat); G B Shaw, Företal (dens, [Dramatik,] 1 — 3, Sthlm 1927, [se ovan,] resp s 7-34, 7-24, 7-50, = s VII-XXXIV osv, tills med E Low); dens, Noter till "Djävulens lärjunge" (ibid, 3, s 151 — 160 = 101 — 110); dens, Caesar och Cleopatra (ibid, s 161-299 = 1-139, tills med E Low); dens, Noter ... (ibid, s 301-314= 141-154, d:o); dens, Karusellen, en politisk komedi i två akter och ett mellanspel ... Radiobearb av O Molander, Sthlm [1934], 62 s (Radiotjänsts teaterbibi, 1, d:o); dens, Pygma-lion, komedi i fem akter ... Radiobearb: G. A. Dymling, Sthlm 1935, 87 s (ibid, 11, tills med Hugo Vallentin).

Källor och litteratur

Källor o litt: Repertoaren på Lorensbergsteatern 1917 — 19, Teaterhist mus, Gbg. I Hollinger, Regi o spelstil på Dramatiska teatern 1900—1910 speglade genom några uppsättningar av Emil Grandinson o G L (lic: avh; instit för Teater- o filmvetensk, StU, vt 1973).

E Andersson, Tjugofem säsonger. Pjäser o före-ställn:ar lör Lorensbergsteatern o Gbgs stadsteater (1957); A Beijer, Sv teater efter sekelskiftet från Sthlms horisont (E Wettergren o I Lignell, Sv scenkonst o film, 1940); SEkmfl, Teater i Gbg 1910— 1975, 1 (1978); Y Frendel, Skansenteatern - vår första friluftsscen (Fatab 1962); H Grevénius, Shaw, rebellen (1959); G G Laurin, Ros o ris 1903-1913 (1913), 1924-1928 (1928), s 168, 257, 1929-1933 (1933), s 104, 255; O Molander, Detta är jag (1961); TJA Olsson, 0'Neill o Dramaten (1977); O Raphael, Skiftande spel (1960); dens, Hjalmar Bergmans brevväxl med M L (Hjalmar Bergman—samf årsb 1965); SMoK; J Svanberg, K teatrarne, 1 (1917).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustaf (Muck) M Linden, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10511, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10511
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustaf (Muck) M Linden, urn:sbl:10511, Svenskt biografiskt lexikon (art av Tom J A Olsson), hämtad 2024-04-19.