Sten Lindroth, Foto UNT

Sten H Lindroth

Född:1914-12-28 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1980-09-01 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län

Idé- och lärdomshistoriker


Band 23 (1980-1981), sida 581.

Meriter

4 Lindroth, Sten Hjalmar, bror till L 3, f 28 dec 1914 i Lund, d 1 sept 1980 i Uppsala. Studentex vid Gbgs h latinlärov 3 juni 33, inskr vid UU 6 sept 33, FK 31 mars 36, FL 28 maj 40, disp 23 okt 43, doc i idé- o lärdomshist 5 nov 43, FD 31 maj 44, allt vid UU, historisk medarb vid Stora Kopparbergs bergslags ab i Falun 44—54, v sekr i Lärdomshistoriska samf 50, sekr där från 67, red för Lychnos från 50, eo doc vid UU 1 dec 52, innehavare av Emilia o Gustaf Carlbergs professur i idé- o lärdomshist där från 8 mars 57, ordf för sv landsavd av Nordiska sommaruniv 59-65, led av styr för SBL 6 juni 62-30 juni 77, av SBL:s nämnd från 77, dekanus vid historisk-filosofiska sektionen vid UU 65 — 71. - LVSU 55, LHVU 58, LSkS 58, LVHAA 59, LVS 64, LVA 66 (andre v preses 76), LSA 68, LFS 69.

G 1) 20 sept 1941 i Uppsala med biblioteksassistent Gunilla Karin Mathilda Kollberg, f 10 mars 1918 där, d 4 okt 1961 där, dtr till jägmästaren Oscar K o Elsa Mathilda Wetterhall; 2) 22 sept 1966 (-74) i Lund m Gunvor Margaretha Persson, f 31 okt 1925 där, dtr till konstsmeden Henning Ferdinand P o Ida Josefina Henrietta Johansson samt förut g Brinck.

Biografi

Sten L föddes i ett akademikerhem i Lund men tillbringade största delen av sin barndom liksom sina skolår i Gbg, sedan fadern blivit docent o kort därefter professor vid högskolan där. 1933 började L sina universitetsstudier i Uppsala. Hans levnadsbana låg ännu mycket öppen: i likhet med bröderna Carl (L 3) o Arne hade han utvecklat ett livligt intresse för biologin, samtidigt som han var en entusiasisk läsare av skönlitteratur, inte minst modern lyrik. Sina första betyg erövrade han i botanik o zoologi, men han kastade sedan om till litteratur- o konsthistoria. Hans förhållande till de estetiska ämnena var ytterst aktivt. Han översatte stora modernistiska poeter som Rilke — hans favoritlyriker, vars porträtt hängde på studerkammarens vägg — o Valéry, o han skall en tid ha hyst allvarliga planer på att bli tecknare. Överhuvudtaget var han en yngling av stor, kanske splittrande mångsidighet. Till allt annat hörde att han mycket aktivt ägnade sig åt friidrott, särskilt längdlöpning, o idrottsintresset följde honom genom åren.

Mot denna brokiga bakgrund kan det tyckas naturligt att idé- o lärdomshistorien skulle bli det ämne som till slut blev hans livs val. Impulsen till dess studium fick han från både naturvetenskapligt o humanistiskt inriktade kamrater. Så brett att det lockade studenter av alla kategorier fattades ämnet redan av Johan Nordström, den legendariske förste innehavaren av professuren i idé- o lärdomshist vid UU, som inlett sin professorsundervisning våren 1933. Redan ett par år därefter började L regelbundet följa Nordströms seminarier — dessa enmansföreställningar (på få undantag när), där uppsatser o avhandlingspartier ventilerades med obönhörlig stränghet, men där också professorn själv ofta nog presenterade sina egna forskningsresultat, mestadels senare aldrig offentliggjorda. I sin minnesteckning över Nordström skildrar L hans trollbindande förmåga med starka ord: "Här var äntligen en stor humanist och lärare, som öppnade de vida utblickarna, en anda av återhållen entusiasm präglade samvaron vid seminariebordet. Nordström hade verkligen lärjungar, adepter, på det gamla sättet ... Han sporrade oss oavlåtligt, också genom sin generositet, ingen kunde vara omtänksammare och vänligare ... Så formades lärdomshistorikerna i 1930-och 1940-talens Uppsala till en fast sammanhållen krets, kanske till någon avund för andra."

Nordström hade starkt inspirerats av den moderna vetenskapshistoria som på 1930-talet fick sin främste talesman i George Sarton, men han hade sin utbildning o sina rötter i litteraturhistorien av Henrik Schücks märke; att utvidga dess domäner till hela den lärda o vetenskapliga litteraturen var för honom naturligt o lockande. Mot den bakgrunden kunde L till ämne för sin lärdomshistoriska trebetygsuppsats välja ett biologihistoriskt: läran om uralstringen, särskilt sådan den gestaltats under 1600-talets början o i vår sv lärda litteratur. Ämnets förankring i både biologi o litteraturhistoria gjorde det idealiskt i sammanhanget. Om Nordström kanske tidigare ställt sig en aning reserverad till L som hade så många järn i elden, blev han efter läsningen av uppsatsen entusiastisk, o L framstod snart nog som hans favoritlärjunge. I sammandragen form publicerades den i Lychnos 1939 o blev L:s första men redan viktiga bidrag till den sv lärdomshistorien.

Till bilden av dessa studieår hör också annat. L var aktiv i Juvenalorden o deltog i det gladare studentlivet, men han var också känslig för de mörkare vinddrag som drog genom trettiotalet. Av den ett par år äldre studiekamraten Henrik Sandblad fördes han in i studentföreningen Verdandi o blev med tiden dess ordförande. Här utförde han ett viktigt arbete som bekämpare av allehanda nazistiska tendenser i tiden, o hans glödande hat mot Hitler o hans anhang framstår som en av hans livs starkaste passioner. Under kriget var han av medicinska skäl befriad från militärtjänstgöring.

Sin doktorsavhandling skrev L om paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt. Det blev — o därmed etablerades en vana — ett mäktigt verk på mer än 500 rymliga sidor (i Lychnosbibl). Paracelsus, den ryktbare, kampglade, hermetiskt-mystiskt inspirerade schweiziske läkaren, skapade en lärobyggnad, som fick betydelse långt utanför de medicinska kretsarna. Det djärva ur nyplatonistisk spekulation, medeltida alkemi o astrologi sprungna paracelsiska tänkesättet blev ett verktyg i underminerandet av den förbenade aristoteliska universitetsskolastiken o bidrog på detta sätt till att bana väg för den moderna experimenterande auktoritetsfria vetenskapen. L följer, stödd på ett omfattande material, paracelsismens öden på sv botten o visar hur den i olika förtätningar o förtunningar vinner insteg såväl bland läkare o medicinprofessorer i vårt land som bland lärda odlare av helt andra vetenskaper. Med särskild profil framträder i hans framställning Johannes Bureus. Den livfulla, ytterst detaljrika skildringen ackompanjerades i typisk nordströ-miansk stil av en notapparat som överflödar av uppgifter o uppslag, framburna på en våg av ungdomlig entusiasm o obändig upptäckarglädje.

Efter disputationen 1943, då avhandlingen belönades med laudatur både for sitt innehåll o för det sätt varpå den försvarades, engagerades L av Stora Kopparbergs bergslags ab (1944—54) för att skriva bergshanteringsteknikens historia vid företaget. Medan det vetenskapliga idélivet förut stått i intressets centrum måste han nu övergå till att studera teknikens praktik, tekniken sådan den konkret utformats på en enda plats, Falu gruva, under mer än femhundra år.

Under den långa tidrymd undersökningen gällde hade väsentliga tekniska förändringar kommit till stånd. Gruvbrytningstekniken o kopparhanteringen famnar över vida teknologiska områden, o han tog sig utan tvekan an dem alla. Han redogjorde för de geologiska förhållandena vid fyndplatsen, tecknade de topografiska förändringarna vid gruvområdet, beskrev de olika malmslagen ur bearbetningssynpunkt, tog upp de olika brytningsmetoderna (tillmakning, krutsprängning), ortdrivningen, alla de mekaniska anordningarna med de olika sätten för malmens transport o uppfordring — där ofta invecklade mekaniska spel är involverade, vilkas funktion han i detalj analyserade — kraftkällorna inklusive människor o hästar, vattenkonster o dammanläggningar, vidare alla stadier av kopparmalmens behandling, olika för olika malmslag o skiftande över tiden. Därtill kom utförliga avsnitt om gruvans administration, utblickar över ekonomin o en lång rad personteckningar. Han var mån om att illustrera sin övertygelse om de enskilda teknikernas o gruvledarnas avgörande betydelse för hela företagets lyckliga fortgång. Resultatet blev två digra band med titeln Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början; härtill anslöts en studie över Christopher Polhems projekt vid Falu gruva, som brutits ut som en särskild, än mer detaljerad framställning (1951). På en rad punkter belyser L förhållanden som har betydelse långt utanför den sv bergshanteringens historia, o hans analys av det internationella, särskilt det tyska källmaterialet är föredömlig o grundlig.

När det stora Kopparbergsverket kom ut av trycket (1955), var L redan sedan ett par år eo docent i idé- o lärdomshistoria vid UU. Hans insats som lärare i ämnet var nu i högsta grad välbehövlig. Nordström hade isolerat sig, o med tanke på att kurslitteraturen i ämnet vid denna tid var mycket otillfredsställande, behövdes föreläsningar över både allmän o sv idé- o lärdomshistoria av översiktligt slag, liksom examinatorier o småningom seminarier. Allt detta föll nu på L:s lott.

Kanske ansvaret för undervisningen i lärdomshistoria i någon mån tog L:s stora arbetskapacitet i anspråk till förfång för hans egna forskningar — men i så fall inte mycket. Innan nästa verkligt stora vetenskapliga satsning tog form skrev han bl a översikten över reformationens o humanismens litteratur i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria (1, 1955). Han gav 1957 ut Fru Lusta och fru Dygd, som utgjordes av essäer o uppsatser från 1940- o 50-talen — spånor från den lärda verkstaden men ofta med avsevärd tyngd. Här fanns exempelvis hans översikt över sv naturforskning kring 1800-talets mitt, ursprungligen föredrag vid Naturvetenskapliga studentsällskapets i Uppsala hundraårsjubileum (1952), o den populära men mycket väl-avvägda o instruktiva Darwinbiografin från 1946, den längsta framryckning mot nutiden som han på länge företog i sin forskning (universitetshistoriken till jubileet 1977 går till nutiden). Här fanns också hans principiellt viktiga Om lärdomshistoria, som kan sägas ge det definitiva programmet för hans forskning o författarskap, o den i vida kretsar uppmärksammade uppgörelsen med Linné-kulten (urspr i DN 4 dec 1955), där han efter en historisk genomgång av Linné-bildens förvandlingar o fosterländska apoteos med ovanlig skärpa brännmärkte den moderna sv Linné-forskningens fixering vid detaljer o utanverk. Sin bild av Linné-gestalten, som både tjusade o irriterade honom, skulle han ytterligare utveckla på flera håll, främst o mest imponerande i uppsatsen Linné, legend och verklighet (först i Lychnos 1965 — 66, tr 1967).

1957 blev L utnämnd till professor i idé- o lärdomshistoria. Att han skulle efterträda Nordström på Emilia o Gustaf Carlbergs professur framstod som en självklarhet — han kallades också till tjänsten. I fråga om institutionellt arbete o lärarverksamhet innebar utnämningen knappast några förändringar. Nu började hans första lärjungar nå licentiat- o doktorandstadiet, o hans seminarier blev i motsvarande mån mer krävande. Det dröjde dock inte länge, förrän han på nytt gav sig hän i ett forskningsarbete kring ett monumentalt tema. Det gällde den sv vetenskapsakademin, vars uppdrag han (urspr redan 1950) fatt att teckna dess öden från starten 1739 genom den förunderligt glansfulla frihetstiden o vidare in på 1800-talet fram till den tidpunkt, då J J Berzelius blev dess sekreterare (1818). Det blev ett monumentalt verk, som med en myllrande detaljrikedom o enastående episk bredd framställde akademins yttre o inre liv, dess organisation o dess ämbetsmän, dess ekonomi o samhälleliga relationer, dess bidrag till vetenskaperna o dess plats i frihetstidens o de påföljande skedenas idévärld. Verket spände över den utstakade tiden i två mäktiga bågar; deras mötespunkt blev 1783, då den legendariske sekreteraren P Wargentin dog. Det blev inte bara en detaljrik akademihistorik utan också ett välavvägt panorama över naturvetenskapens o medicinens utveckling i Sverige under den skildrade tiden, ackompanjerat av internationella utblickar. Han visade här sin förmåga att fånga atmosfärer o stämningar i de enskilda begivenheterna o teckna snabbporträtt av förbi-skymtande lärda gestalter. Han demonstrerade sitt enastående sinne för det slående citatet, hämtat ur ett källmaterial som för de flesta skulle tett sig stumt o dött. Samtidigt höll han helheten i sikte, o läsaren behöver aldrig tveka om berättelsens riktning o mål. Resultatet blev ett verk som väl tål jämförelse med Adolf v Harnacks klassiska skildring av Berlin-akademin. Det blev samtidigt en kärleksförklaring till frihetstiden — den epok i sv historia som L nog kände sig mest befryndad med av alla med dess intellektuella redbarhet o respekt för den vardagliga nyttan o det sunda förnuftet. Hela verket, uppdelat på tre voluminösa band o i ett mycket vackert tryck, förelåg färdigt 1967.

L kunde känna sig bunden av sina stora forskningsuppgifter. Smärre strövtåg utanför de fastställda ramarna lyckades han ändå ta sig tid till. Några lättsammare studier — jämte den omtalade, tungt vägande Linné-uppsatsen — fick plats i ännu en essäsamling, Löjtnant Åhls äventyr, som utkom 1967, o han fortsatte att medarbeta i dagspressen, främst DN, med uppskattade o intresseväckande recensioner av nyutkommen litteratur inom sitt ämnesområde. Han tog också itu med att för SA:s minnesteckningar porträttera en av de gestalter han tidigt fängslats av, läkaren o förupplysningsmannen Magnus Gabriel v Block (tr 1973). Redan 1941 hade L (tillsammans med O T Hult) utgivit Blocks brev till Urban Hiärne från London 1702 o behandlade så i en uppsats den Paracelsus-strid vari Block var inblandad 1708 — 09 (båda arbetena i Lychnos). Block kan sägas slå bryggan mellan de två epoker där L främst hade sitt hjärta: de andligt oroliga årtiondena kring 1600 o frihetstiden.

Snart nog lät L sig infånga i ett nytt omfattande översiktsverk: det gällde den här gången själva den sv lärdomshistorien från dess dunkla begynnelse under medeltiden o fram genom århundradena — från början var det tänkt att verket skulle sträcka sig ända till 1800-talets mitt. Det blev aldrig helt färdigt, men det som hann fullbordas var mycket nog. 1975 kunde L leverera både den första delen av Svensk lärdomshistoria, omfattande medeltiden o reformationstiden, o den andra om stormaktstiden. 1978 förelåg det 700-sidiga bandet om frihetstiden — trots att UU:s 500-årsjubileum 1977 krävt en skildring i bokformat av dess öden under alla dessa sekler. Del 4, som gällde den gustavianska eran, var fullbordad till c:a hälften — i varje fall förelåg mer än 200 manuskriptsidor klara vid hans bortgång. Detta storslagna verk blev inseglet på hans humanistiskt vetenskapliga mästerskap. Den lärda litteraturen hade legat försummad — detta måste sägas även med all erkänsla för de utförliga partierna i Schück-Warburgs kända litteraturhistoria, som länge fick tjäna som kurslitteratur i ämnet. Även om L kunde påpeka att åtskilliga studier på sista tiden väsentligt vidgat kännedomen på detta område som en följd av idé- o lärdomshistoriens uppsving som akademisk disciplin, så innebar uppdraget åtskillig grundforskning. Det var hela tiden hans ambition att även inför en översikt som denna på nytt konsultera källmaterialet o göra sig personligen förtrogen med varje lärd gestalt o varje lärt verk som skulle nämnas i hans text. Ur denna källförtrogenhet hämtade han som författare sin starka inspiration — den lyser igenom i varje ord från hans penna o förenar ånyo de många levandegjorda detaljerna o individuella dragen med den stora helhetssynen, den som får den väldiga textmassan att verkligen fungera som ett epos. Längs tydliga linjer förs handlingen hela tiden framåt. Nu gällde det inte främst att skildra teknikens, naturvetenskapens eller medicinens öden i Sverige utan även humaniora i vidaste me- ning. Rättsvetenskap o teologi drogs med i svepet jämte hela bakgrunden i skol- o universitetsväsende, vetenskapliga institutioner, administration o politisk struktur. Med sitt arbetssätt kunde L ge viktiga nya bidrag till outforskade områden av sv lärt liv likaväl som behändiga sammanfattningar av det redan kända. Verket har blivit ett oumbärligt arbetsredskap för all vidare forskning inom de vida tidsramar som det kommit att omfatta samtidigt som det är ett stilistiskt konstverk av högsta rang, ett bevis på att även vårt tidevarv kunnat hysa en humanist i ordets bästa mening. Det var på goda grunder som L 1968 valdes till ledamot av SA.

Skall man söka sammanfatta L:s insats som vetenskapsman är det meningsfullt att börja just med hans stil; den var integrerad med hans forskning. I trettiotalets Uppsala, där han umgicks i kretsen kring den ambitiösa kulturtidskriften Presens, odlades essäistiken på hög litterär nivå, o L kunde bidra till dess upprätthållande o samtidigt skola sig själv med artiklar om Sten Selander o om humanismen som ideologi i o utanför de katolska och protestantiska kyrkorna. En liknande, redan mycket mogen o läsvärd litterär studie var essän om Rainer Maria Rilke i OoB 1936. Men de starkaste impulserna till en ständig omvårdnad om stilen kom från Nordström, som fingranskade sina lärjungars prestationer även ur denna aspekt. L hyste stor beundran för det mäktiga vingbruset i språket sådant det kom till uttryck hos hans egen lärare o hos poeter som Rilke, Valéry o många av de stora sångarna i det förgångna. Själv anslog han egentligen aldrig "den stora tonen". Han stod inte främmande för att ta till retorikens vändningar o konstgrepp i sina stora vetenskapliga arbeten, men han lyckades förena sådana inslag i sin stil med en ton av stor ledighet o lätthet. Det är just detta som framstår som hans signum som stilkonstnär. Kanske var det hans uppväxt i en stilistiskt medveten akademisk miljö o hans ständiga umgänge med pennans folk som lade grunden till denna lätthet, men att den också är frukten av ett ytterst medvetet arbete behöver man inte tvivla på.

Sin egen syn på lärdomshistorien som vetenskap har L redovisat i ett par uppsatser. I Den svenska lärdomshistorien (OoB 1945, även på engelska i Isis så) låg huvudvikten dels på att lansera den sv lärdomshistoriens helhetssyn på den intellektuella kulturen o teckna ämnets framväxt mot dess bakgrund i sv litteraturhistoria o internationell vetenskapshistoria, dels på att framhäva en rad forskningsområden, som bara börjat bearbetas eller som ännu väntade på att bli angripna. Det är alltså inte minst hans egen förtjänst att den senare synpunkten inte krävde lika stort utrymme i den därefter publicerade uppsatsen Om lärdomshistoria i Fru Lusta och Fru Dygd. Men också här låg tonvikten vid helhetstolkningen, nu med särskild accent på att lärdomshistoria är historia, den övergripande disciplin som strävar att förstå varje tid utifrån dess egna förutsättningar o därför väsentligen vill komma åt det rådande intellektuella klimatet under varje epok och med hjälp av en sådan insikt bidra till en ökad kunskap om människan.

För denna allmänna syn på idé- o lärdomshistorien ställde L helhjärtat upp. När det gällde detaljutformningen av historiska angreppssätt o infallsvinklar var han däremot programmatiskt förtegen. Han avstod nästan helt från metoddiskussioner. I anslutning till stora kontinentala humanister av en tidigare generation brukade han hävda att metod var något som man diskuterade när man inte hade något att forska på. Ändå hade hans egna forskningar en alldeles klar profil o en egen inriktning. Den självklara utgångspunkten var den historiska empirin, grundad i entusiastiskt källstudium o en total brist på räddhåga inför massanhopningar av handskrifter o tryckta källtexter. Svårare är att alldeles tydligt precisera vad han sökte i materialet. Han hade en självfallen intelligens för de stora linjerna i lärdomens o vetenskapernas utveckling, o man behöver inte läsa länge i hans mäktiga översiktsverk för att bli varse att han i myllret av uppgifter aldrig tappar tråden. Med rätt eller orätt tilldelade han det rent intellektuella resonemanget förtursrätten i vissa sammanhang för att i andra med kraft o eftertryck peka på yttre sociala eller ekonomiska faktorer. Växlingen mellan aspekterna tycks under hans penna bli självfallen o oproblematisk. Men ändå var det vid detaljen L nästan alltid dröjde. Framför allt använde han den för att åskådliggöra det historiska skeendet, den en gång tänkta tanken. Han yttrade i en tidningsintervju att hans högsta ideal var sinnlig åskådlighet, o detta är kanske den mest slående egenskapen i hans framställningskonst: hans prosa har en unik förmåga att få historien att dofta o leva, att återge atmosfären i en länge sedan försvunnen intellektuell miljö, vare sig det är en studerkammare, en skolsal eller ett stycke natur med exkurrerande naturalhistoriker. Kanske var det sökandet efter dessa konkreta situationer som var den stora drivkraften bakom hans aldrig sinande forskariver: det intensiva uppgåendet i det historiska ögonblicket, som under hans sakliga besvärjelse blev till tät närvaro, där han kanske själv levde o upplevde sina bästa stunder — medan samtiden under de flesta av dagens timmar bara skymtade som skäligen grå rökpauser på Carolinas kyliga trappa.

Bilden av L:s ljusa o lättsamma gestalt uppvisar trots allt vid närmare påseende en dubbelhet. Det lätta handlaget möjliggjorde inte bara hans många tungt vägande lärdomshistoriska verk. Det låg också bakom att han vid sidan av dem kunde utföra otaliga praktiska uppdrag: redigera Lychnos från 1950 o fram till sin bortgång; fungera som humanistiska sektionens dekanus under flera år — han tycktes kunna utföra all slags skrymmande administration liksom med vänster hand bättre än de flesta gör det med den högra — övervaka sitt ämne, småningom sin institution (institutionen rymdes till en böljan o ganska länge i hans portfölj). Det gjorde sig också gällande i hans hantering av de sällskap o akademier där han blev ledamot. I både VHAA, VA o SA var han aktiv. Som en av de aderton hann han verka som direktör o förutom den obligatoriska men uppriktiga hyllningen till företrädaren Bo Bergman skriva minnesteckningen över Block. Han hade också i princip åtagit sig att skriva akademins historia — ännu ett mäktigt uppdrag låg i sikte, redan innan det han hade för händer var slutfört.

Det var lätt att studera under L. Han behandlade nybörjaren som en jämbördig utan stramhet eller andra låter, o han tog emot sina elever på högre stadier med generositet o utan höga miner. Andå var umgänget med honom inte okomplicerat. I den nödvändiga kritiken var han som mest skoningslös i fråga om formella brister o plumpar i stilen. Åtminstone under sina docent- o tidiga professorsår hade han en tendens att glida undan, när det gällde att tränga in i uppsats- o avhandlingsförfattarnas intentioner. Kanske hans instinktiva motvilja mot att fastna i metoddebatter här hämmade hans vilja till analys. Inte heller talade han gärna om problem i sin egen forskning o än mindre om sina privata angelägenheter. Det är en allmän erfarenhet i hans vänkrets att han svepte in sig i en atmosfär av noli me tangere, ja, själva vänligheten blev ett skyddande hölje, varmed han värjde sitt innersta liv. Detta bör sägas for att ge relief åt hans humoristiska o spirituella umgängeskonst, hans suveräna förmåga att förena en enastående flit o munterhet i det trägna dagliga arbetet med avbrott i form av postseminarier, nationsfester, sociala middagsbjudningar o diverse nachspiel, som kunde dra ut över natten o där han var den gladaste i samspråket, den trägnaste på dansgolvet o i varje fall inte den försumligaste vid bägaren. Men högst, högt över allt annat, ställde han arbetet, forskningarna i det förflutna. Var det där han vårdade sitt livs hemlighet, var det där han antog sin sanna identitet?

Författare

Gunnar Eriksson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från L till J Nordström i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1936-64 se UUM 1937-1950, Upps 1953, s 348 f, o 1951-1960, tr 1975, s 361 f. -Ar den europeiska kulturen en enhet? (Världshorisont, utg av Sv FN-förbundet, årg 19, 1965, Sthlm, 4:o, nr 1, s 15 t). — Europeisk kultur - några reflexioner (Svensk linje, 24, 1965, [Sthlm, tr] Upps, s 37—39). — Det finns en europeisk kultur! (Arbetaren, 44, 1965, Sthlm, fol, nr 51/52, s 3). -Teknikhistorisk forskning (Industriell teknik, 93, 1965, Sthlm, s 143, 153; omtr i Vilja och kunnande, teknikhistoriska uppsatser tillägnade Torsten Althin [Sthlm] 1977, s 236-239). - Den naturvetenskapliga världsbilden under den tidigare vasatiden (Den svenska historien, 3. Vasatiden 1520-161 1, Sthlm 1966, s 220-225, [ny utg:] 4. Gustav Vasa ..., 1978, s 216-221). - Svensk lärdom - och europeisk (S U Palme m fl, "Då ärat ditt namn ...", om Sverige som stormakt i Europa, [Sthlm, tr] Uddevalla [1966], s 95-108). - Tvvo centuries of Linnaean studies (University of Kan-sas publications, Library series, 27. Bibliography & Natural history. Essays presented at a confer-ence convened in June 1964 by Thomas R. Buck-man, Lawrence, Kansas, 1966, s 27—45). Även: Linnéforskning under tvåhundra år (Annales Aca-demia: regiae scientiarum Upsaliensis. VSU, Årsbok, 9-10, 1965-1966, Sthlm (tr Upps) 1966, s 64—83). — Att vara medicinhistoriker. Några betraktelser (Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet, årsskrift 3, 1966, [Uppåkra, tr] Malmö, s 11 — 25). — Kungl. svenska vetenskapsakademiens hi- storia 1739—1818. Utg. av Kungl. vetenskapsakademien. 1-2. Sthlm (tr Upps) 1967. 1. Tiden intill Wargentins död (1783), 1-2. XVIII, 555 s, s 557-867. 2. Tiden 1783-1818. XI, 614 s. - Löjtnant Åhls äventyr. Svenska studier och gestalter. Sthlm 1967. 231 s. — Reformation och humanism (Ny illustrerad svensk litteraturhistoria [huvudred: E. N. Tigerstedt], d 1, 2. bearb uppl Sthlm 1967, s 281-370). - Emanuel Swedenborg (ibid, 2, 2. bearb uppl 1967, s 181-203). - Efterskrift (G Stiernhielm, Hercules, [faksimilutg,] 3. uppl Sthlm (tr Upps) 1967, s 5—39). — Linné - legend och verklighet (Lychnos, Lärdomshist samfundets årsbok, 1965-1966, Upps 1967, s 55-118). - Svenskryska vetenskapliga förbindelser under 1700-talet (Nordisk tidskrift ... utg av Letterstedtska föreningen, N S, 43, 1967, Sthlm, s 24-48). - Bo Bergman. Inträdestal i Svenska akademien. Sthlm 1968. 24 s. (Svenska akademien, Inträdestal [omsl].) Även: Inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1968 (SAH ifrån år 1886, d 76, 1968, Sthlm 1970, s 19-40). - Till Uppsala universitets förhistoria. Några notiser (Acta Universi-tatis Upsaliensis, Skrifter rörande Uppsala universitet, C. Organisation och historia, 17. Universitetet och forskningen. Studier tillägnade Torgny T. Segerstedt på sextioårsdagen, Upps 1968, s 15— 23). - Johan Nordström (VHAA, Årsbok 1968, Sthlm (tr Lund), s 86-92). - Johan Nordström, 1891-1967 (Lychnos, 1967-1968, tr 1969, s 3-18). — Tal vid Tegnérsfesten vid Lunds universitet den 4 oktober 1968 (Akademiska föreningens årsskrift 1968, Lund 1969, s 11-19). - Inträdestal ... över dess företrädare [herr Vakant] (Juvenalisk årsbok, 41, 1968, Upps (tr Tierp) 1969, s 37-39). — Före Riksmuseet (Fauna och flora, populär tidskr för biologi, 64, 1969, Sthlm (tr Märsta), nr 5—6. Naturhistoriska riksmuseet 150 år, s 190— 195). — Vad är nytt - och vad visste redan de gamla grekerna? (Industria, 67, 1971, Sthlm, 4:o, nr 7—8, s 32, 53). — Epoker och människor. Idéhistoriska uppsatser. Sthlm (tr Helsingborg) 1972 (även finländsk deluppl, Hfors). 238 s. (W&W serien 314.) [Jämte:] Studiehäfte med kommentarer, litteraturhänv, arbetsuppg. [Omsl.] [Sthlm, tr] Helsingborg 1973. 76 s. (Tills med E Ullstad.) -Magnus Gabriel von Block. Sthlm 1973. 226 s. (Svenska akademiens minnesteckningar [omsl].) Även: Magnus Gabriel von Block, minnesteckning (SAH ..., 79, 1971, tr 1973, [2,] s 1-224). - Den antika och medeltida världsuppfattningen (Docu-menta, [utg av] Kungl. vetenskapsakademien, 7 [omsl], Nicolaus Copernicus. 500-årsjubileum, högtidlighållet ... 1 mars 1973, Sthlm 1973, s 5-8). — Självporträttet, 151 [enkätsvar] (Vecko-jour-nalen, 63, 1973, fol, nr 41, s 51). - Johannes Rud-beckius och stormaktstidens kultur (VFT, 52, 1974, [Västerås,] s 46—59). — Ögat och ordningen. Anteckningar om svensk naturvetenskap (Horisont, 21, 1974, Vasa, nr 6, s 74-81). - Fredrik Berg (Svenska museer, tidskr utg av Sv museiman-naföreningen, 1974, Sthlm, s 55). — Svensk lärdomshistoria. [1-4.] Sthlm 1975-81. 1. Medeltiden, reformationstiden. 1975. 383 s. 2. Stormaktstiden. 1975. 640 s. 3. Frihetstiden. 1978. 749 s. 4. Den gustavianska tiden. [Ej färdigställd, utk under red av Gunnar Eriksson 1981.] — Frenologens hämnd. Gustaf Magnus Schwartz om Berzelius (Lychnos, 1973-1974, tr 1975, s 235-239). -Uppsala universitet 1477-1977. Upps 1976. 251 s. Övers: A history of Uppsala university 1477—1977. Upps o Sthlm 1976. (8), 260 s. - Tal / Svar på herr Ståhles inträdestal (SAH ..., 82, 1974, tr 1977, s 7—20, 53). — Skönhetsvärden i folkvisan Helan går (Fördugna ord, jubileumsantologi 1907—1977 ..., Upsala (tr Tierp) 1977, s 116-118, [ur Juvenalisk årsbok 1944, tidigare omtr i utdrag:] Åt skrattet och löjet. Femtio av våra kvickaste parodier i urval av C Topelius, Sthlm 1962, s 217 f). - Levnadsbeskrivning [1952] (ibid, s 167 f). — Inträdestal [1968] (ibid, s 234 f). - Uppsala universitet 500 år (Vårt ekonomiska läge, 1977, [Sthlm, tr] Lidköping, s 116—130). — Hur Linnés lärjungar upptäckte världen (Ymer, 98, 1978, Sthlm, s 223-227). — Linnaeus in his European contcxt (SLSÅ, 1978. Commemorative volume, Upps 1979, 4:o, s 9—17). — Den lärda kulturen (Nationalmusci utställningskatalog nr. 434. Magnus Gabriel De la Gardie, Sthlm o Skövde (tr Skövde) 1980, s 63-67). - Homeros i Sverige (VHAA, Årsbok 1980, s 126-134). - Artiklar i SBL, bd 11-12, 16-22, Sthlm 19[41]-49, 1964-79: M Drakenstierna (tills med B Hildebrand), P Ekerman, E Henriksson Fleming, S A Forsius, J Franck(enius), A Friberg, P N v Gedda, J T Geisler, N Gissler, B Grill, H Nicolai Grim, G Grissbach, A Hellant, G F Hjortberg, U Hiärne, Johannes Magnus, S Kling-enstierna, P Kruse, J O Lagberg o E Laxman, samt (som medl av Panel of consultants) i Dictionary of scientific biography, vol 2—3, 8, 10—11, 13, New York 1970-76: M v Bromell, A Celsius, C Linnaeus, N E Nordenskiöld, Olaus Magnus, O Rud-beck, G W Steller o E Swedenborg; förord i bl a J Berzelius, Biografiska anteckningar, faksimile ..., Sthlm 1979; ytterligare recensioner i Lychnos o art i DN. Före 1964 även bla: R M Rilke, Orpheus. Eurydike. Hermes [övers dikt] (OoB, 45, 1936, s 262-264); Porten / Visst skall du klaga / Jag vill tala till dig [dikter] (BLM, 7, 1938, s 105 0; bidrag i Juvenalisk årsbok, 17-19, 1944-46, o 25, 1952, Bergslaget, 12, 1957, o 18, 1963, samt Ergo, 10, 1963.

Redigerat: Lychnos, vol 1950/51, 1951-1977/78, 1979, o delvis 1979/80, 1981, Lychnos-bibliotek 17:3, 1969, 17:4, 1971, o 24-32, 1963-79, samt Studier i idé- och lärdomshistoria, 1—2, 1978—79, allt Upps.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 8 mars 1957, nr 2, RA.

R Du Rietz, S L. Några subjektiva minnesord (Text, sv tidskr för bibliografi, 2: 2, 1980, s 82-93); L Gyllensten, nekr över L (SvD 3 sept 1980); I Jonsson, nekr över L (ibid); W Odelberg, nekr över L (DN 3 sept 1980); M v Plåten, nekr över L (SvD sd); dens, S L (VHAAÅ 1981); C O v Sydow, S L om Linné. En översikt (SLSÅ 1968-1969); UUM 1951-1960 (1975). - Personliga medd från L Gyllensten, P Lindroth, M v Plåten o H Sandblad.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sten H Lindroth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10655, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10655
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sten H Lindroth, urn:sbl:10655, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gunnar Eriksson), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se