Meriter

Lindström, Karl Aksel, f 10 aug 1904 i Lockne, Jämtl, d 29 maj 1962 i Frösö, Jämtl. Föräldrar: hemmansägaren Johannes L o Märta Katarina Nilsdtr. — Förf, målare och skulptör.

G 15 maj 1932 i Aspås, Jämtl, m Ingeborg Axelina Oskarsson, f 29 aug 1902 där, dtr till hemmansägaren Oskar Edvard Johansson o Kristina Gabrielsdtr.

Biografi

Aksel L var inte bara författare utan också målare o skulptör. Han hade bedrivit studier på en målarskola i Minneapolis i Minnesota. Till USA emigrerade L 1926, o han var bosatt i Minnesota fram till sensommaren 1928. Vintern 1928 — 29 arbetade han i en timmercamp i Seattle, o våren 1929 begav han sig till Alaska, där han vistades några år. På hösten 1931 återkom han till Sverige, där han brottades med en svår sjukdom, tuberkulosen. Under 1940-talet engagerade han sig i att introducera hundspann i Norden, dels i turisttjänsten hemma, dels i Finland under vinterkriget, innan han gick över till författarskap.

Av L:s självbiografiska roman Sjung, Debora (1954) o dess utvidgade, postuma nya upplaga Debora (1962) framgår att han formade sin livsåskådning först inom ramen av en sträng provinsiell pietism o sedan i en häftig protest mot densamma, särskilt mot dess djävuls- o helvetestro. Ett mörkt minne i form av ett dråp, som han påstod, att han skulle ha begått i Alaska, förföljde honom genom åren o tvingade honom till en självuppgörelse, kännetecknad av omutlig ärlighet. Hans luttrade livssyn, tolkad särskilt i de båda utmärkta slutkapitlen i Debora, präglas av en orädd agnosticism förenad med en vördnad inför tillvaron o inför naturens makter som man kan kalla religiös.

L:s författarskap vid sidan av det självbiografiska fördelar sig på tre ämnesområden: nyare tidens Jämtland, 1930-talets Alaska o Jämtland på vikingatiden. Vidundret (1958) tillhör den första gruppen o utspelar sig i L:s hemprovins vid 1800-talets slut, o den bygger på sagorna om Storsjöodjuret. Romanen kännetecknas av sarkastisk humor o stilistisk elegans, o dess kärleksskildring har både sting o lidelse. Också Vilddjuret tillhör denna grupp. Där tar L parti för samefolkets okonstlade uppriktighet, personifierad i en figur vid namn Guttorm, som står mot en falsk nutidscivilisations tillgjordhet o skenhelighet, högfärd o tarvlighet.

Böckerna om trettiotalets Alaska är fem: L:s första bok Grå grannar, Kanuk, Santa-Lo, Kanuks kvinna o Den röda elden. Medan Grå grannar är en dokumentärskildring, vars reportagekaraktär förstärks av L:s egna fotografier o teckningar, är Santa-Lo o Den röda elden vildmarksberättelser med spännande intrig, livfull berättarkonst o gestalter ur den vita, den eskimåiska o den indianska befolkningen. De vita, ibland belastade med kriminella drag, är ofta något ytligare tecknade än eskimåer o indianer. Kanuk o Känuks kvinna, som är de bästa av dessa romaner, är jagberättelser om eskimåer, burna av skön naturlyrik, intensiv spänning o stark inspiration. Flera kapitel, t ex det inledande i Kanuk, Panas sång, är lysande skrivna. Här framträder också ett drag, igenkännligt från Vilddjuret o dess ställningstagande för samerna: L ställer vildmarksmänniskan med hennes enklare o äktare civilisationsform mot dyrkarna av det moderna konsumtionssamhället.

Som en bestående insats i sv 1900-talslit-teratur kan man räkna de fyra romaner om vikingatiden åt vilkas författande L ägnade större delen av 1950-talet: Den leende guden, Österhus brinner, Husfröjornas nycklar o Rövaren. De tre första utgör en genomarbetad trilogi, som allvarligt försöker fånga tiden o dess människor, medan den fjärde snarare är en uppsluppen satirisk fars. Trilogins historiska uppläggning o miljöskildring baseras på mycket grundliga förstudier. L hade dragit nytta av Snorre Sturlasons norska konungasagor, som han hade börjat läsa redan i tioårsåldern, av isländska ättesagor, av Janrik Bromes o Nils Ahnlunds forskningsresultat i Jämtlands o Härjedalens historia, av norrmannen Edvard Bulls synpunkter på Jämtlands ekonomiska historia under tidig medeltid i arbetet Jemtland og Norge, av Otto von Friesens runforskningar, av diskussionerna kring stavkyrkornas arkitektur o slutligen av egna arkivstudier i samband med hans arbete på Jämtlands landstings historia, som aldrig fullbordades.

En arkeologisk utgångspunkt tog L i inskriften på den berömda runstenen på Frösö, som är Sveriges nordligaste: "Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jämtland. Asbjörn byggde bron. Tryn och Sven ristade dessa runor". Alla de på runskriften nämnda personerna har blivit till självständiga o levande gestalter i trilogin.

Ett av huvudmotiven i alla fyra romanerna är det som hos de romantiska diktarna — t ex Oehlenschläger, Grundtvig, Tegnér, Stagnelius — kallades mötet mellan hedendom o kristendom. L:s trilogi har punktvis likheter med verk av andra författare som behandlat samma epok o trosproblem: Strindberg, Heidenstam, Undset, Bengtsson, Hedenvind-Eriksson, Moberg o Fridegård. Besläktade med Fridegård är de frivola skildringarna av tempelblotet, o den första romanens titel är tagen från Fridegårds beskrivning av den fornnordiske fruktbarhetsguden Fröj. Här återkommer L:s tidigare framhävda tro på en mera primitiv livsform, som ofta förkvävts av kristendomens glädjedödande tjänare, o författaren ansluter sig härmed medvetet till den primitivistiska strömningen i tiden o antyder möjligheten av hednatidens Sverige som ett de obundna drifternas lyckoland.

Trots sina ställvisa likheter med andra skildrare av nordisk forntid är L djupt originell. Han grämde sig över att hans romanserie så ofta jämfördes med Frans G Bengtssons Röde Orm, som han själv betraktade som ett rent spex. Bengtssons bild av vikingatiden är också mera ytlig o parodisk än L:s. Dennes syn på trosproblemen är i de två första romanerna framställd genom jagberättaren Tryns perspektiv, o Tryn själv är fylld av både självrannsakan o tvivel, av vilja till fromhet o klar insikt i sin egen egoism. Samtidigt som författaren ibland kan ge bilder av religiös ortodoxi o trångsinthet, som prästen Inge, har han också, i den gestalt som kallas för fader Valmod, gett en finkänslig studie i praktiskt kristet sinnelag o mild tolerans, som är upplevd inifrån.

Den fjärde vikingatidsromanen, Rövaren, saknar det allvar som präglar trilogin. Här har L kommit närmare det spexpräglade grepp som han ringaktade i Röde Orm, men en viss ideologisk föresats ligger ändå bakom. Islänningen Halldör Laxness hävdade i romanen Gerpla (1952) att det var nordiska mäns sed att alltid svika en egendomslös konung. Detta tar L upp i Rövaren. Arnljot Gelline, den omvände stråtrövaren, som enligt traditionen stupade i striden för kristendomen vid Stiklestad, där också kung Olav den helige fick släppa livet till, hade idealiserats i en religiös hjältedikt av Björnstjerne Björnson. Men L låter honom rymma från kungens här strax före fältslaget o samtidigt lägga beslag på kungens österländska frilla Jarissa — ett frivolt inslag i avidealiseringen av den jämtländske hjälten, som säkert roat författaren. Det är sannolikt, att L där också ville ge en replik till Peterson-Bergers chauvinistiska o heroiserande sångspel Arnljot.

Speciellt i romanerna från vikingatiden använder L ett mycket personligt språk, färgat av pastisch på den isländska sagan o skaldepoesin o på de gamla landskapslagarna med arkaismer o dialektord samt kärva, ofta satiriska ordbildningar. Detta språk är ett uttryck för den självständighet, som bär upp hela L:s diktning o kanske aldrig fick sitt fulla erkännande i samtiden.

Författare

Jöran Mjöberg

Arkivuppgifter

Brev från L till G Hedenvind-Eriksson i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Grå grannar. Med teckningar och fotografier av förf. Sthlm (tr Hfors) 1946. 260 s, 2 pl-bl. - Kanuk. Roman. Sthlm (tr Hfors) 1947. 246 s. [Ny utgl (tr Falköping) 1953. 207 s. Övers Hamburg [1953], 312 s. - Santa-Lo. Sthlm 1948. 238 s. — Kamraten — människan (Vid milstolpe femtio [omsl; festskr till R Beije], Sthlm 1948, 4:o, s 45 f). - Vilddjuret. Roman. Sthlm 1949, även Hfors (tr Sthlm) 1950. 299 s. [Ny utgl Sthlm 1960. 249 s. [FIB:s folkböcker, 183-1 ~ Kanuks kvinna. Sthlm 1950. 240 s. — Den leende guden. Roman. Sthlm 1951. 319 s. [Nya utg:] Sthlm (tr Karlstad) 1958. 311 s, Sthlm (tr Borås) 1974. 319 s. (LT pocket.) — Österhus brinner. Roman. Sthlm 1952. 383 s. 2. uppl s å. [Ny, granskad o bearb utg] Sthlm (tr Karlstad) 1960. 313 s. [Ny utgl Sthlm 1974. 383 s. (LT pocket.) - Sjung, Debora. Sthlm 1954. 237 s. [Jfr nedan 1962.] — Grälet mellan de stora. Folksaga från Alaska (Bjelleboken, [festskrift till A Bjelle,] skriven till 60-årsdagen den 24/11 1954 av LTs författare ..., [Sthlm] 1954, 4:o, s 109-111). -Den röda elden. Roman. Sthlm 1955. 236 s. [Ny utg] 1961. 237 s. — Storsjöodjuret och Fenrisulven (Jämten, Heimbygdas tidskr, årg 50, 1956, Östersund, s 84-90). — Husfröjornas nycklar. Roman. Sthlm 1957. 310 s. - Vidundret. Roman. Sthlm 1958. 246 s. - "Denna bro" (Jämten, 52, 1958, s 73-79). — Avlönade älgjägare? En skogvaktare sjunger ut (Skogsindustriarbetaren, årg 23, 1958, Sthlm, 4:o, nr 22, s 13 i). - Tomtar på löftet [novelll (ibid, 24, 1959, nr 25-26, s 22 f). - Rövaren. Roman. Sthlm 1959. 258 s. 2. uppl så.— Debora. Roman. Sthlm 1962. 316 s. [Utvidg version av arb 1954.] — Självrannsakan — (Jämten, 56, 1962, s 165-167).

Källor och litteratur

Källor o litt: Tidmklipp i O R Landelius utlandssvenska saml, dep i RA.

J Mjöberg, Epiker med lönngångar (Perspektiv, årg 14, nr 4, 1963); dens, Kulturbild o språklig pastisch i A L;s vikingatidsromaner (Nysvenska studier, 44, 1964, s 165-183); dens, Drömmen om sagatiden, 2 (1968), s 267-280, 357-364; Å Ohl-marks, Om A L:s Leende kärleksguden (Sv politik 1975, 4, s 24); SFL; Sv litteraturlexikon (1964).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Aksel Lindström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jöran Mjöberg), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10680
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Aksel Lindström, urn:sbl:10680, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jöran Mjöberg), hämtad 2024-04-16.