Meriter

1 Levin, Pehr Axel, f 2 nov 1821 i Muskö, Sth, d 3 jan 1891 (enl db för Floda, Söd) i Sthlm. Föräldrar: godsagaren Pehr Ludvig L o Lovisa Gustafva Strandman. Elev vid Sthlms gymnasium, inskr vid UU ht 39, med fil kand 8 dec 41, underläk vid allm garnisonssjukhuset 1 okt 42—1 april 43, MK vid UU 14 maj 45, disp där 24 mars 47, ML där 27 mars 47, MD:diplom (utan promotion) 47, amanuens vid Serafimerlasarettets kir avd april—dec 47, kir mag 15 dec 47, fullgjorde ämbetsprovet 23 dec 47, bruks- o distriktsläkare i Bo, Ör, 48—54, ägde o förestod kallvattenkuranstalten Augustenbad i Bie, Flöda, 54—88, ordf i styr för Södermanlands folkhögsk i Bie 72—88, led av Södermanlands läns landsting 74—81.

G 2 nov 49 i Svennevad, Ör, m Adolfina Charlotta Broms, f 9 sept 25 på Nedre Haddebo, där, d 11 april 84 i Bie, dtr till bruksägaren Adolf Joachim B o Sofia Charlotta Zethræus.

Biografi

L hade vidsträckta intressen o var verksam på många områden, men sina största o mest uppmärksammade insatser gjorde han inom den medicinska vattenbehandlingen, hydroterapin. Inom denna anslöt han sig till den riktning som kombinerade drickning av mineralvatten med kalla bad. Dessa skulle framkalla patientens naturliga värmereaktion o därmed stärka hans motståndskraft mot sjukdomen. Metoden användes redan i antiken o blev på 1800-talet åter populär genom Vincénz Priessnitz' kuranstalt i Gräfenberg. De sv läkarna S Kellberg o J O Lagberg (s 40), som båda tillämpade Priessnitz' metoder, torde ha påverkat provinsialläkaren C A Aurell. Den av honom 1843 anlagda kallvattenkuranstalten vid Bie järnkälla i Flöda köptes hösten 53 av L som därmed övertog ledningen. Redan under sina studieår i Uppsala hade han blivit intresserad av hydroterapin, bl a genom sin lärare Israel Hwasser (bd 19), o under sina år som distriktsläkare i Bo hade han börjat praktisera vattenbehandlingar.

I sin 54 utgivna programskrift Om vattenkuren hävdade L i anslutning till de hippokratiska skrifterna, att sjukdomen var ett tecken på en kamp inom varelsen mellan den naturliga livskraften o en utifrån påträngd fientlig inverkan o att inga botemedel fanns, om livskraften saknades. Läkarkonsten kunde egga livskraften till livligare verksamhet o det kalla vattnet var då det bästa hjälpmedlet, om det understöddes av frisk luft, diet, värme o rörelse. I motsats till flera föregångare drog L redan från början gränser för kallvattenkurens användbarhet. Den kunde bota endast "där ej livet är i sin egentliga kraft förändrat eller fördärvat" o var sålunda verkningslös mot kräfta, tuberkulos eller organiskt oåtkomliga fel, t ex tumörer inom huvudskålen. Däremot kunde kuren användas mot nervsjukdomar utan organiskt fel, mot följder av reumatism eller syfilis o i synnerhet mot febersjukdomar. Under sin fortsatta praktik övergav L sin tro att vattenkuren ensam kunde bota syfilis, kombinerade den länge med kvicksilverbehandling o såg senare som vattenkurens främsta uppgift att motverka den förgiftning som kvicksilverkuren kunde medföra.

Mot slutet av 70-talet övergav L sin måttlighetsståndpunkt i fråga om alkoholbruket, anslöt sig 80 till helnykterhetsorganisationen IOGT o startade 85 vid Bie en mindre vårdanstalt för alkoholister, troligen den första i Sverige. Källkalla bad, avrivningar o måttlig vattendrickning kombinerades där med föredrag i hälsolära. För L blev alkoholmissbruket ett medicinskt-socialt problem o nykterhetsfrågan en folkbildningsuppgift.

I en av Sv läkaresällskapet 72 utlyst tävling vann L andra priset för sin skrift Om prostitutionen, där han liksom förste pristagaren föreslog av samhället kontrollerade bordeller som det bästa skyddsmedlet mot spridningen av de veneriska sjukdomarna. Den hemliga prostitutionen innebar större smittofara än den tillåtna o övervakade. Genom kontrollerade bordeller skulle man trygga den allmänna kvinnofriden på storstadens gator men också de prostituerades säkerhet. Straff borde stadgas för den som visste sig vara veneriskt smittad o som genom samlag utsatte annan person för samma olycka. Flera år senare blev L indragen i en våldsam polemik med de s k federalisterna, vilka hävdade att de lagliga bordellerna o reglementeringen av de prostituerade innebar ett offentligt godkännande av den sexuella lösaktigheten. Under sina sista år fick L större förståelse för federalis-ternas strävanden, men ännu på nyåret 88 ansåg han att de hygieniska synpunkterna måste vara avgörande för läkarnas inställning till reglementeringen.

I nära samband med sin läkargärning medverkade L med uppsatser i de medicinska tidskrifterna Hygiea 52—77 o Eira 77—88. Han blev tidigt övertygad om behovet av hygienisk folkupplysning som ett medel att förebygga sjukdomar o utgav flera småskrifter om sjukvård i hemmet. För Bie-traktens befolkning höll han föreläsningar i hygieniska o allmänna frågor, o han blev tidigt intresserad av planerna på att överföra den danska folkhögskoleidén till Sverige. Vid ett politiskt folkmöte i Katrineholm 26 juni 71, där Adolf Hedin höll föredrag om den nya skolformen, blev L invald i den kommitté som skulle utreda frågan om en folkhögskola i Södermanland. L blev snart den ledande inom kommittén, agiterade i föredrag o tidningsartiklar o möjliggjorde skolans start i nov 72 genom att utan ersättning ställa lokaler till förfogande vid Bie kuranstalt. L var inte endast skolstyrelsens ordf utan också oavlönad timlärare med undervisning i kulturhistoria, geologi, fysiologi och hälsolära. Den nya skolan möttes av mycken misstro från konservativa kretsar o hade i många år stora ekonomiska svårigheter, men L räddade den genom sin energi, vilja o förmåga att entusiasmera lärare o elever att kämpa för dess existens.

L var kritisk mot de grundtvigianska folkhögskolomas religiösa o politiska förkunnelse o ville i stället bygga på elevernas egna studier i samarbete med lärarna. Målet måste vara att väcka elevernas intresse för tidens stora frågor, att hjälpa dem fram till ett självständigt omdöme o lära dem att tänka följdriktigt o kritiskt. "Tvekandet är en dygd, där ej beviset är klart." Folkhögskolans o det övriga folkbildningsarbetets stora uppgift var att med förnuftets o kunskapens hjälp kämpa mot de fördomar som hindrade den andliga odlingen. Av protokollen från elevemas diskussionsövningar framgår bl a att L var övertygad frihandlare o anhängare av allmän rösträtt, även för kvinnor. Redan 80 föreslog han att såväl kvinnliga som manliga elever skulle antas till skolans vinterkurser. Liksom sin meningsfrände Adolf Hedin var L kritisk mot den preussiska militarismen o mot andan inom den sv officerskåren, men 76 tog han parti för den allmänna värnplikten som ett medel till medborgarfostran.

L hade tagit starka intryck av den bibelkritik som växte fram i mitten av 1800-talet. Han reagerade mot vissa sidor av de religiösa väckelserörelserna men även mot statskyrkoprästers maktanspråk o deras motstånd mot folkupplysningen. I sin framstegstro, sin kamp mot fördomarna o sin förtröstan på folkbildningens makt att övervinna dessa hörde L till de liberaler som förvaltade arvet från 1700-talets upplysningsmän.

Författare

Allan Degerman

Arkivuppgifter

L:s skildring från en resa 1863 till Tyskland, Böhmen o Nederländerna hos prof K-A Ekbom, Uppsala. Brev från L i RA till C C: son Bonde i Ericsbergsarkivet, i GUB till S A Hedlund o i KB till A Bohlin (N M Lindhs boktryckeri, Örebro).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Tryckta skrifter och tidskriftsuppsatser (Sörmländska handlingar, 34: A Degerman, Per Axel Levin . . ., Nyköping 1975, s 96—98). Jfr SLH, F 3, dl, Sthlm 1886, s 493 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: Prot från diskussionsövn:arna vid Bie folkhögskola i Åsa folkhögskolas arkiv, Sköldinge.

J Bergman, Den sv nykterhetsrörelsens hist (1913); A Degerman, Hur folkhögskolan kom till Sörmland (Sörmlandsbygden 1972); dens, PAL, den sörmländske läkaren o folkbildn:-mannen (Sörmländska handhar, 34, 1975) o där anf källor o litt; C W Skarstedt, Nykterhetsrörelsens banerförare (1903); SLH 2: 1 (1873), 3: 1 (1886) o 3: 3 (1901); S Wallin, Bie, Badorten mitt i skogen (Sv kulturbilder 2, 1935).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Axel Levin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11307, Svenskt biografiskt lexikon (art av Allan Degerman), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11307
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Axel Levin, urn:sbl:11307, Svenskt biografiskt lexikon (art av Allan Degerman), hämtad 2024-04-20.