Meriter

2 Lidforss, Bengt, son till L 1, f 15 sept 1868 i Lund, d 23 sept 1913 där. Mogenhets-ex vid Lunds h elementarläroverk 5 juni 85, inskr vid LU 4 sept 85, FK 31 jan 88, eo amanuens vid botan instit 24 febr 88—maj 92, FL 14 dec 92, disp 15 mars 93, FD 27 maj 93, allt vid LU, assistent vid botan instit i Jena ht 95—vt 96, doc i botanik vid LU 31 aug 97—7 jan 05, assistent vid botan instit :s fysiolog avd där 4 mars 99, ånyo doc i botanik 10 okt 06 o tf prof i botanik ht 09, prof i botanik vid UU 28 jan 10, vid LU från 26 maj 11. Skriftställare. — LVA 11, LFS 12. - Ogift.

Biografi

L kom från ett konservativt o ytterst korrekt hem, professorshemmet vid Bytaregatan, välkänt i Lund på sin tid. Fadern var den färgstarke språkforskaren Edvard L, en envis o omedgörlig dalmas men också en lärd o mångkunnig man. Modern var ovanligt intelligent, hade en liten poetisk ådra o var synnerligen beläst. Det var en gammaldags kultiverad o intellektuell miljö, som de fem barnen växte upp i o präglades av. För Bengt, den mest begåvade i syskonskaran, utstakade fadern en stor akademisk karriär.

Förväntningarna tycktes gå i uppfyllelse. L avlade studentexamen vid 16 års ålder o fick snart rykte om sig som lysande studiebegåvning — han tog på fem terminer en fil kand-examen i åtta ämnen, naturvetenskapliga o humanistiska om vartannat, o med en vacker betygssumma. Huvudstudiet var botanik, o så snart han var färdig med sin examen gjorde F Areschoug, professorn i ämnet, honom till amanuens vid botaniska institutionen. Det var också Areschoug, som väckte hans intresse för björnbärssläktet o förde honom in i artbildningsforskningen, som L tog upp experimentellt o där han skulle komma att göra sin största insats.

Väsentligare än dessa framgångar var för L själv de livsåskådningsfrågor han brottades med. Från början en bibeltroende pojke hade han som gymnasist vid Katedralskolan lärt känna darwinismen, som då ännu betraktades som ett farligt fritänkeri, o drabbades i samband med konfirmationen av en häftig religiös kris, följd av åratals tvivel o själsstrider. Den ateistiska övertygelse han slutligen kom fram till hade inte varit lättköpt, o till en början upplevde han den som en befrielse. "Jag hade med ens glidit in i den nya verldsåskådningens luft, och andades fritt" (i brev till fadern).

Den nya världsåskådningen — det var Spencers utvecklingslära med dess svindlande perspektiv mot en framtida lycka för mänskligheten, inte i himlen utan på jorden — "en bastant och optimistisk lära", som L sedermera kallade den, o på 1880-talet själva kärnan i den klassiska lundaradikalismen, som i så hög grad kommit att förknippas med hans namn. Radikalerna kallade sig självironiskt "de unga gubbarna", o deras förening fick därför namnet DUG. Den upplöstes efter några år i det berömda Tuakotteriet, men mellan 87 o 91 kom den åtskillig förargelse åstad i studentkåren o under de då så uppseendeväckande religionsdebatterna, där L från början utvecklade sig till den slagfärdige polemiker han blev. Berömmelsen blev helt naturligt en smula blandad i det övervägande konservativa o gudfruktiga Lund. Till på köpet var hans privatliv allt annat än exemplariskt — man kan säga, att han redan som student grundlade det dåliga rykte, som skulle följa honom genom åren. På grund av en total oförmåga att sköta pengar hamnade han slutligen också i ekonomiska svårigheter, som kom att pressa honom livet ut.

Under denna tid skaffade sig L också det stora kunskapsförråd, som lade grunden för hans kommande forskningar. Sommaren 92 tillbragte han några månader i Tübingen — det var hans första erfarenhet av hur tysk naturforskning bedrevs. Han skrev nu färdig sin doktorsavhandling om de elaiosferer eller oljekroppar i mesofyll-cellerna hos vissa växter, som han ett par år tidigare upptäckt. Återkommen till Lund tog han i slutet av året sin licentiatexamen, o i mars 93 disputerade han för att därefter på Battramska resestipendiet fortsätta sina växtfysiologiska studier i Tyskland.

L for nu till Berlin, där Strindberg befann sig. Diktaren var inne i sin naturforskarperiod o hade redan tidigare i L funnit den man han behövde — sin lärjunge, sade han själv, men förhållandet var snarast det motsatta. L fördes in i det tysk-skandinaviska konstnärskotteri, som samlats kring Strindberg på Zum schwartzen Ferkel, den lilla berömda vinstugan. Där gick vilt till, o ingen kom oskadd från äventyret, allra minst L som i sällskapets kvinnliga mittpunkt, norskan Dagny Juel, mötte sin stora, olyckliga kärlek. Någon studiero blev det inte. Han begav sig till Leipzig, där han en sommar arbetade under Wilhelm Pfeffer, den store växtfysiologen, Snart nog drogs han emellertid åter till Berlin o blev kvar där i halvtannat år, frestande en osäker tillvaro, förhäxad av storstadsmiljön.

Strindberg, som var en av de första som såg den litterära talangen hos L, uppmanade honom att bli författare, o så till vida följdes rådet som han delvis försörjde sig på korrespondenser till sv tidningar, i första hand DN men även till Arbetet. Det var ypperliga artiklar, läsvärda än i dag, men präglade av hans fattigdom — han kunde inte intervjua en ståndsperson eller besöka en teater. Ämnesvalet fick anpassas efter hans slitna kläder, o så kom han att specialisera sig på skaldebohemernas o proletärernas, tiggarnas, fattigkvarterens o folkmötenas Berlin. Antisemiternas o socialdemokraternas möten intresserade honom särskilt, något som också satte sina spår i hans journalistik, där han kunde tala för "en rasmedveten radikalism".

Eljest lärde L känna den tyska rikshuvudstaden ända ner till förbrytarknejperna, o resultatet blev en outrotlig kärlek till den stad, där han lidit mer ont än någon annanstans. Samtidigt bedrev han sitt vetenskapliga arbete så gott det gick under de vanskliga förhållanden han levde i, Med några vänners hjälp räddades han slutligen över till Jena. Han kom dit i april 95 o stannade i drygt ett år. Den som där tog hand om honom var en annan av Tysklands stora växtfysiologer, Ernst Stahl, o han gjorde L till sin assistent. Trashanken från Berlins boulevarder tycktes förvandlad. Men de gångna årens utsvävningar o umbäranden hade satt sina spår. Han var allvarligt sjuk o måste våren 96 tas in för nervlidande på Elsterbergs sanatorium. Därmed hade han nått den sista stationen på sina tyska vandringsår.

Återkomsten till Lund i slutet på året blev inte lätt, L kände sig som den förlorade sonen, full av självförebråelser men också besluten att ta sig samman o konsolidera sin vetenskapliga ställning. Hösten 97 blev han docent, sedan följde en studieresa till Italien för undersökningar av den vintergröna floran, om vilken han skulle skriva en bok, som blivit en klassiker i sv botanik. Resan fick också andra följder. Han hade varit nykterist efter kuren i Elsterberg, men när han kom hem från Italien var han det inte längre, o det följde oroliga tider jämsides med ett intensivt forskningsarbete. Strindberg befann sig nu i Lund, o vänskapen hade återknutits efter en tidigare djup schism. Så kom Strindbergs Legender med den öppenhjärtiga skildringen av L:s privata elände, o han kände sig skandaliserad på nytt.

En annan av L:s vänner var Axel Danielsson, den store socialisthövdingen i Malmö, som han festat med under Tuatiden i ungdomen. Det är inte sant, vilket hävdats, att Danielsson gjorde honom till socialist — från L:s sida var det närmast fråga om den beundran han alltid hyste för starka o högt begåvade män. Bortsett från några kåserier o resebrev var det också först efter Danielssons död på tröskeln till det nya seklet, som han på allvar började skriva i dennes tidning Arbetet.

I april 1900 kom L:s första stora kulturartikel, o sedan dröjde det inte länge förrän han i de borgerliga presskommentarerna landet runt var "den ökände lundadocenten". Han angrep Viktor Rydberg för det halvhjärtade o tvetydiga i dennes filosofi, han attackerade Linnéminnet o han lät biskop G Billing schavottera som den groteska medeltidsfigur han såg i honom. På den tiden gick det lätt att reta chauvinismen till ursinne, o L gjorde det med en kvickhet, en lärdom o en polemisk konst, som dittills saknat motstycke i sv press.

Socialistisk journalistik — även om han nalkats en sådan under berlintiden — var det ännu inte fråga om. Vad som intresserade honom vid denna tid var en antisemitism, som inte hade med judehat att göra, men som utgick från att det judiska kynnet var främmande för germanskt väsen. Det uteslöt inte en stor beundran för Georg Brandes, vars stilkonst påverkat honom, men han förde en nära nog livslång kampanj mot Oscar Levertin. Denne satt sedan några år tillbaka som litteraturkritiker i SvD, o L fann den position han därigenom intog grotesk med hänsyn till hans oförståelse för t ex så svenska diktare som Strindberg, Fröding o Ola Hansson. Det skulle med tiden visa sig, att mycket i L:s litteraturkritik stått sig o hur säker blick han hade för de dåtida författarnas inbördes storleksordning. Det var han som första gången "upptäckte" Vilhelm Ekelund o Anders Österling, vartill dock bidrog att han som lokalpatriot med särskilt intresse bevakade den skånska diktningen.

Vad som frapperade i L:s kulturjournalistik var framför allt de vidsträckta kunskaperna tvärs över ämnes- o fakultetsgränser, som inte blott gjorde honom fruktad som polemiker utan även allmänbildande att läsa. Det är omvittnat av gamla veteraner i den skånska arbetarrörelsen, med vilket intresse många unga arbetare med dålig skolunderbyggnad tog del av hans artiklar. L gjorde en av sina stora insatser på folkbildningens område. Redan i verdandi-skriften Växternas skyddsmedel emot yttervärlden (90) visade han en märkvärdigt mogen pedagogisk talang, o ännu i dag står hans tre band Naturvetenskapliga kåserier oöverträffade i vår populärvetenskapliga litteratur.

Genom sitt uppseendeväckande medarbetarskap i en socialdemokratisk tidning stod L redan med ena foten i arbetarrörelsen, o i samband med rösträttsstriden 02 tog han steget fullt ut. Han begärde sitt inträde i Lunds arbetarkommun o blev därmed den förste akademiske lärare i Sverige som öppet anslöt sig till det socialdemokratiska partiet. I början av seklet var det en utmaning mot all borgerlig anständighet, o han fick också uppleva åtskilliga trakasserier från de akademiska myndigheterna. Ständigt var det bråk kring hans docentstipendium, ända tills Billing som universitetets prokansler tog det ifrån honom.

Bland arbetarna i Lund o Malmö var emellertid L:s popularitet grundmurad o likaså i den ungdomsflock han hade omkring sig. Han kände sig föryngrad i kretsen av fördomsfria o intelligenta unga män, som samlades efter krogdags i hans kula o villigt lät sig trollbindas av den märklige mannen. Mitt i alla eskapader o illvilliga, ofta hopljugna legender, som florerade kring honom, behöll han sin arbetslust o sin underbart klara hjärna o gjorde insatser, som betecknats som banbrytande inom växtfysiologin o ärftlighetsforskningen.

På ett ställe i sina skrifter talar L om den underliga trollkraft, som strålar ut från en genial personlighet, o han måste själv ha ägt den. I hans socialistiska övertygelse fanns inte heller någon demokratisk jämlikhetstanke i den meningen, att alla människor är lika. Tvärtom, han var o förblev intelligensaristokrat men hoppades på en kulturell förnyelse genom arbetarrörelsen. Ingenting upprörde honom mer än den sociala orättvisa som lät de fattiga intelligenserna förtvina genom brist på utvecklingsmöjligheter, medan det vid universiteten vimlade av obegåvade studenter med försörjning hemifrån. Det var där själva livsnerven i hans socialism låg, o grundtanken i hans socialistiska journalistik är den att överklassen var degenererad o hade spelat ut sin roll. Men det var inte endast åt höger han riktade sin polemik — minst lika illa gick han åt den anarkiserande ungsocialismen, som kunde bli en fara för socialdemokratin. Det fanns "ingen anledning att tolerera lus i kläderna och ännu mindre i vecken av den röda fanan" (L i Arbetet dec 05).

Det var 05 Billing tog ifrån L hans docentstipendium. Möjligen innebar detta en vändpunkt i hans liv. Ekonomiskt räddades han visserligen av Arbetet, som gjorde honom till fast medarbetare för en tid, men han tog sig samman, gick in i nykterhetsföreningen Verdandi o gav inte längre hugg på sig i privatlivet. Hans vetenskapliga kapacitet kunde inte heller ifrågasättas. När därför några år senare två botanikprofessurer i Uppsala blev lediga, fick han trots många turer o kontraturer en av dem. Saken blev till familjens stora tillfredsställelse klar strax innan hans far dog. Uppsalavistelsen blev en besvärlig tid. L vantrivdes i staden, han hade dåliga arbetsmöjligheter o fann studenterna ointressanta. De många lediga kvällar han i brist på umgänge fick ägnade han åt teologiska studier. Kritiken av kristendomen var alltsedan tidiga ungdomsår kärnan i hans radikalism, o han samlade sig nu kring uppgiften att visa, hur den liberala nyteologin, framför allt den tyska, genom sin bibelkritik själv smulat sönder de kristna dogmerna. Resultatet blev hans största populärvetenskapliga verk, Kristendomen förr och nu, som kom ut 11 o som väckte till liv ett formligt korståg från upprörda prästers sida, samtidigt som den vetenskapligt inte kunde gendrivas.

En annan strid under L:s uppsalatid var Strindbergsfejden, där han i en häftig polemik med Fredrik Böök fick tillfälle att en sista gång nagelfara fenomenet Levertin. Tristessen i Uppsala, som han kallade "detta förbannade Sibirien", förblev dock för L tryckande, tills plötsligt räddningen kom. Professuren i växtfysiologi i Lund blev ledig genom Bengt Jönssons oväntade död. Ett bevis på hur opinionen svängt var att L blev kallad till denna professur. Kallelsen blev den slutliga triumfen i hans akademiska karriär. "Kanske är du", skrev hans mor i ett födelsedagsbrev 12 "trots allt, ändå en son att vara stolt över".

Krafterna var emellertid på upphällningen. L hade redan i ungdomen ådragit sig syfilis o vid midsommartiden 13 fick han sin dom — ett luetiskt aneurysma på stora kroppspulsådern. Aneurysmat kunde brista när som helst, vilket skulle medföra ögonblicklig död. Under denna väntans tid skrev L sin mest lysande populärvetenskapliga essay Livets ursprung, som kan sägas vara hans testamente till lundastudenterna. Med utblickar över ett ofantligt kunskapsområde tog han upp de svåra problem som hänger samman med frågan om hur livets gnista en gång tändes på jorden — ett kardinalproblem för L, som han före sin död ville ta upp så allsidigt som det på fysiologins dåvarande ståndpunkt var möjligt.

L försökte också i sin vetenskap fullborda de undersökningar han höll på med. Det gällde att rädda vad räddas kunde av de yunna resultaten — ingen annan kunde göra det, ty han gjorde sällan laboratorieprotokoll, förlitande sig på sitt fenomenala minne. Det stora verket om artbildningen inom Rubussläktet, som han ännu på våren hoppats kunna avsluta o som skulle ha blivit hans egentliga livsverk, blev en tidskriftsuppsats i en tysk vetenskaplig publikation. Den har av fackkunskapen betecknats som något av det viktigaste i sv botanik. Den 23 sept, dagen efter det att manuskriptet färdigställts, dog han i en plötslig blodstörtning, blott 45 år gammal.

Om L:s förmåga att väcka intresse hos sin omgivning vittnar inte minst det förhållandet, att flera sv författare, av vilka den förste var Strindberg, använt honom som modell i skönlitterära verk. I Hans Larssons Idéerna i Stabberup (1918) motsvaras han av den världskloke professor Björkstam. Nidbilder omväxlar med panegyriker i skildringen av L. Knappast någon sv kulturpersonlighet har varit så omstridd, så på en gång hatad o beundrad.

Författare

Nils Beyer

Arkivuppgifter

Största delen av L:s arkiv bland de L:ska familjepapperen i LUB. Brev till L från A Strindberg i Bonniers arkiv. Brev från Strindberg till L tr i Strindbergs brev, utg av T Eklund, 8 (1964), 9 (1965), 10 (1968) o 14 (1974). — Brev från L till bl a Hj Branting i AA, A Bonnier i Bonniers arkiv, B Mörner i Örebro stads- o länsbibi, A Strindberg i Nobelbibi o i KB, H Schiick i SA o P Rosenius o E Thyselius i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se O. Rosenberg, Bengt Lidforss botaniska arbeten 1885—1914 (Svensk botanisk tidskrift, bd 8, 1914, Sthlm, s 151 f), o Lidforss' tryckta skrifter 1883—94 (E Vendelfelt, Den unge Bengt Lidforss, Lund 1962, s 281—283). Dessutom: Strindberg som naturforskare (Nordisk revy, bd 1, 1895, Sthlm, s 157—161; övers i Das Magazin fur Litteratur, Jahrg 64, 1895, Berlin, 4:o, sp 1719—24). — Organismernas energikällor (ibid, s 202—211). — Om kärleken, döden och det eviga lifvet jemte några ord om fullkomligheten (Från Lundagård och Helgonabacken, [årg 1,] 1892, Malmö, s 77—85). — Judar och germaner. Ett fragment [sign] (Majgrefven, 1902, Malmö, 4:o, s 1—3).

— Fragment och miniatyrer. Uppsatser i skilda ämnen. Sthlm 1904. 249 s. 2., för-ändr uppl 1912. 255 s. 3., förändr uppl 1923. 204 s. — Socialistisk journalistik. Sthlm 1907. 261 s. — Naturvetenskapliga kåserier. Saml [1]—3. Malmö 1908—13. [1.] 1908. 208 s. 2. uppl 1919. 230 s. 3. uppl 1925. 231 s. 4. uppl 1922. 215 s. 2. 1912. 209 s. 2. uppl 1916. 3. uppl 1918. 211 s. 3. 1913. 172 s. 2.-3. uppl 1918, 1922. Övers Helsinki 1914—17, 176, 181 s. — Barbarskogens skald. Recensioner och polemiker. Malmö

1908. 119 s. — Utkast och silhuetter. Malmö

1909. 219 s. 2., utökade uppl 1922. 283 s.

— Onda makter och goda. Uppsatser i blandade ämnen. Malmö 1909. 235 s. — Lever-tinkultens apologet. En vidräkning med doc. Fredrik Böök. Malmö 1910. 47 s. 2. uppl så. — August Strindberg och den litterära nittiotalsreklamen. Malmö 1910. 81 s. 2. uppl s å: Med ett tillägg: Filosofisk Levertinkult. 90 s. — Kristendomen förr och nu. En popu- lärvetenskaplig framställning. Malmö 1911. III, 487 s. 2. uppl 1923. 374 s. — Moderna apologeter. En antikritik. Malmö 1911. 110 s. 2., oförändrade uppl 1922. 100 s. — Dis-kussionsföreningarne inom Akademiska föreningen (Akademiska föreningen 1830—1911. Festskrift, Lund 1911, 4:o, s 186—193). — Ur en prokanslärs tankevärld. Ett stycke modern urkristendom med orienterande översikter. Av S. R. K. Malmö 1913. 32 s. [Anon.] — Polemiska inlägg. Malmö 1913. 266 s. — Ola Hansson och åttiotalet. Föredrag ... 13 mars 1913 (Majgreven, 1913, s 13—18). — Ur växternas liv. Tre föreläsningar. Malmö 1915. 69 s. ([Omsl:] Populära föreläsningar.) — Utrikespolitiska vyer. Malmö 1915. 100 s. 2. uppl 1924. 61 s. — Litterära uppsatser och recensioner. Ur Bengt Lid-forss' litterära kvarlåtenskap. Malmö 1916. 268 s. 2. genomsedda uppi: Litteraturkritik. Ur . . , 1920 — Vetenskap och världsåskådning. Malmö 1917. 244 s. (Ur Bengt Lid-forss' litterära kvarlåtenskap.) 2., förändr [omsl: tillökade] uppl så. 274 s. — Dagsbilder. Malmö 1917. 242 s. (D:o.) 2. uppl se följande. — Socialistisk journalistik. Ur Bengt Lidforss' efterlämnade skrifter. D 1—3. Malmö 1921—23. 1. Sociala, politiska och blandade spörsmål. 2. förändr uppl 1921. 226 s. 2. Dagsbilder. 2. förändr uppl 1923. 200 s. 3. Från universitetslivet och lärdomsstaden. 1923. 180 s. — En minneskrift. På initiativ av studentföreningen D. Y. G. och Lunds arbetarkommun under medverkan av fränder och vänner red. av E Sjövall. Malmö 1923. 4:o. XVI, 166 s. — Axel Danielsson. En levnadsteckning och karakteristik. Malmö 1923. LXXXIV s, 6 pl-bl. [Sep ur Axel Danielssons skrifter, se nedan under Utg.] — Bengt Lidforss i urval av A Alsterdal o O Sandell. Sthlm 1965. 176 s. (W & W-serien, 81.) Även Hfors så (deluppl). — Bidrag i dagspressen. — Artiklar o brev omtr i bl a V Spångberg, Banbrytare, hövdingar, tyranner, Sthlm 1939, G Lidforss af Geijerstam, Så minns jag Bengt Lidforss, Sthlm 1945, Judisk tidskrift, årg 25, 1952, Sthlm, 4:o, P Rose-nius, Mitt gamla Lund och andra minnen, Lund (tr Malmö) 1952, o i E Vendelfelt, Den unge Bengt Lidforss, Lund 1962.

Utgivit: Urval av Axel Danielssons skrifter. Med levnadsteckning och karakteristik. Malmö 1908. LXXXIV, 764 s, 5 pl, 1 portr.

översatt: [R Dehmel, sex dikter] (Från Lundagård och helgonabacken, [årg 4,] 1895, Christianstad, s 140—145). — Div övers i OoB, årg 2—3, 1893—1894, 5, 1896, Sthlm, 4:o.

Källor och litteratur

Källor o litt: N Beyer, B L (1968) o där anf källor o litt; Hj Branting, Tal o skrifter, 10 (1929), s 199—201; H Gornell, Är o människor (1971); G Hägg, Säg det med blommor. En studie i essäistikens metaforik (Tidskr för litt:vetensk 1973—74); dens, Övertalning o underhållning (1978); Krok; R Lindborg, Filosofen B L (Lychnos 1973— 74); T Nerman, B L (Akademikerna i arbetarrörelsen, 1967); S Steffensen, Stefan George und seine Wirkungen in Skandinavien (Diisseldorf 1969).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Lidforss, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11338, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Beyer), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11338
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Lidforss, urn:sbl:11338, Svenskt biografiskt lexikon (art av Nils Beyer), hämtad 2024-04-20.