Bengt Lidner (Liedner)

Född:1757-03-16 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län
Död:1793-01-04 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län

Författare, Poet


Band 22 (1977-1979), sida 725.

Meriter

Lidner (Liedner), Bengt, f 16 mars 1757 i Gbg, Domk, d 4 jan 1793 i Sthlm, Ad Fredr, o begr där. Föräldrar: organisten o lackfabrikören Olof Liedner o Elisabet Margareta Boëthius. Inskr vid LU 18 febr 74—75, jungman på skeppet Finland 76, inskr vid univ i Greifswald 27 sept 76—77, vistades i Sthlm 79—80, inskr vid univ i Göttingen 80—81, sekr åt Gustaf Philip Creutz i Paris 81—82, medarb i Dag-Bladet: Wälsignade Tryck-Friheten (Tryck-Friheten den Wälsignade från 83) 82—84, vistades i Finland 87—89, k sekr:s n h o v 8 aug 92. — Förf.

G 28 okt 88 i Lundo, Åbo o Björneb, m Ewa Jacobina Hastfer, f trol 52 eller 53, d 6 sept 22 i Sthlm, Drottninghuset, dtr till ryttmästaren Jakob Johan H o Barbara Helena Freidenfelt.

Biografi

I sin biografi tvivlar K Warburg (s 29 f) på ryktet att L vid tio års ålder skulle ha "fått en knäpp i huvudet och blivit märkligt försigkommen och genial". Säkrare är att L:s egenart som människa o skald tidigt o i ovanligt hög grad bar spår av hans bakgrund. Fadern, organist liksom farfadern, dog då sonen var två år. Modern gifte om sig, men dog då L var fjorton år, varefter styvfadern gifte om sig. Under många år kommer minnet av modern igen i hans brev o dikter. Styvföräldrarna hyllade han i en ungdomsdikt, men de blev inte länge ett stöd för honom. I deras hem lärde han emellertid känna herrnhutismens kristusdyrkan. Den tränger igenom i hans äldsta bevarade dikt, skriven då han var femton år, o återvänder långt senare i hans diktning. I en annan stämning skrev han ett både känslosamt o pompöst prosaode till skaparen, dygderna o fäderneslandet. Odet kom till under studenttiden i Lund, då hans produktion annars liksom senare till stor del bestod av tillfällighets- o hyllningsdikter, särskilt till Gustav III. De är ofta uppstyltade men har en lättflytande vers. Några av dem publicerade han i Lunds Weckoblad. Där finns också hans på en gång sirliga o förtjusta beskrivning av brunnsgästerna i Ramlösa o av parken med de olika trädslagen o utsikten över sundet. L var uppskattad i Lund, men vistelsen där varade bara 1774—75, varefter han återvände till Gbg.

L mönstrade som jungman på ett skepp destinerat till Kanton — styvfadern var bokhållare i Ostindiska kompaniet. I Kapstaden rymde L o tog sig på nytt tillbaka till Gbg. Där fick han en mecenat i Patrick Alströmer (bd 1), som bl a gav honom medel att fortsätta studierna vid universitetet i Greifswald, som då tillhörde Sverige. L skrev 77 en avhandling med det högaktuella ämnet De jure revolutionis Americanorum. Den godtogs emellertid inte som akademiskt prov trots att dess frihetspatos inte omfattar någon önskan om en sv republik. L tycks som så många andra ha beundrat Gustav III :s statsvälvning 72 o pläderade i de åtföljande teserna bl a för det ärftliga kungadömet. I en av teserna har L givit en personlig utformning av ett diskuterat ämne. Han föreslog, att offentliga tjänster skall kunna tilldelas också kvinnorna, som "aldrig utföra något medelmåttigt". Thorild tar upp ämnet i en senare skrift. Hos L är det antagligen den ständigt närvarande minnesbilden av modern som bidragit till hans vördnad för kvinnorna.

L vistades också en tid i Rostock o livnärde sig under tysklandstiden o ett par senare perioder bl a som informator. Hans lön ökades ut med gåvor o "lån". I hans diktning ingick nu utkast till fyra dramer, bl a Gustaf Adolphs seger öfver sig sjelf. Ämnet är taget från en anekdot om hur den unge konungen avstår från den kvinna han älskar. Liksom Gustav III i sitt senare kärleksdrama Gustaf Adolph och Ebba Brahe blandar L in 1700-talets svärmeri för landsbygdens idyll. Tidstypisk är också den österländska bakgrunden till L:s Milot och Eloisa, en liten "opera comique". Diktarten har sin betydelse för L:s utveckling som verskonstnär, därför att han här var fri från stränga versifikatoriska lagar o kunde låta versmåtten växla. Denna frihet begagnade han senare i operan Medea men överförde den också djärvt till märkliga dikter av annat slag.

Vid tjugotvå års ålder flyttade L till Sthlm, kanske för att komma närmare litteraturens beskyddare Gustav III. De dramatiska försöken borde ju väcka just dennes intresse. En kunglig ynnest kunde han också hoppas på genom den samling fabler han publicerade 79 o tillägnade den ännu inte ettårige kronprinsen. De är enligt tidens sed skrivna på rimmad vers, ibland tungflytande, ibland lätt o elegant. Deras ämnen är inte originella men mycket växlande. Där finns litterär satir, moraliska sentenser o drift med olika yrken.

L uppmärksammades nu av konungen o fick medel att på nytt resa utomlands. Han vistades en tid i Göttingen o tog intryck av tysk lyrik o av Klopstocks högstämda, lyriska epos Messias. Långt senare fick detta betydelse för hans religiösa diktning. Också nybildningarna i L:s språk visar där intryck av tysk litteratur. I Göttingen studerade L bl a franska o reste 81 till Paris. Där anställdes han som sekreterare åt Sveriges ambassadör, den berömde skalden Gustaf Philip Creutz (bd 9). I böcker o på teatern lärde L i Paris känna den fransk-klassiska o den moderna franska dramatiken o Shakespeares verk, som var aktuella både i Tyskland o Frankrike. Till andra diktarter som samtiden uppskattade hörde det högtidliga odet o heroiden, det sentimentalt berättande versbrevet. L ägnade sig åt båda. Hans heroider fick formen av en brevväxling mellan två älskande, Romeo o Juliette — hans brev från en öde ö, hennes från ett kloster — o i ett avslutande brev skildrar klostrets abbedissa hur paret förenas o dör. Shakespeares tragedi med den framtvingade skilsmässan, återföreningen o det olyckliga slutet har givit mer än namnen men de litterära inspirationskällorna har varit många, bl a Alexander Popes beundrade heroid Heloisa to Abelard. Dess kärlekspar hade L beskådat på en tavla hemma hos sina styvföräldrar, men han har berikat ämnet med kloster- o spökromantik i nattliga scener. Bilderna av den älskade i en dikt är hos L sällan konkreta, erotiken aldrig hetsig men övermåttan öm o får välformulerade uttryck: "Jag ville bli det stoft, som märks med Dina spår, / Den luft Du andas in, den vind, som rör Ditt hår, / Den eld som sig förtär, för att Dig värme giva, / Jag ville . . . Juliette, vad ville jag ej bliva?"

I Paris skrev L sitt första större drama, Erik XIV. Han tog på nytt upp ett historiskt nationellt ämne, men nu behandlades detta med ett annat allvar o har kända fakta som ram. Dramat har kallats "Sveriges i strängare mening första historiska tragedi" (Levertin 1889). En fransk föregångare till L är här De Belloy, som skulle få en större betydelse för Gustav III som dramatisk författare. I L:s drama kämpar kärlek o plikt inom den unge Nils Sture o plikten segrar. Sådana moraliska konflikter möter vi särskilt hos de fransk-klassiska dramatikerna, bl a Corneille. Liksom de skrev L sin tragedi på vers, alexandriner, ibland delade i korthuggna, patetiska replikväxlingar: "Dö! — Gud — släpp usla! — Hjälp!" Också Corneilles moraliska sentenser har sin motsvarighet hos L. Däremot visar handlingens brist på koncentration släktskap både med det senare franska dramat o med Shakespeare. Dennes nattstämningar, fängelseinteriörer o Hamlets självmordsmonolog har också sina motsvarigheter hos L. De häftiga stämningsväxlingarna hos Shakespeare fick en ny verkan i 1700-talets teaterkonst. I Sverige var L i sin dramatik en pionjär härför, men det upptäckte inte samtiden. Också i karaktärsteckningen är L:s drama modernt för sin tid genom att Erik förändras under handlingens gång: god o öm — grym o blodtörstig — ångerfylld. L fick utlopp för sin medkänsla med ångrande syndare.

Betecknande för L är att han samtidigt med dramat skrev ljuva prosaidyller, där döden själv blir menlös. De uttryckte hans egen o tidens smak också för den milda sentimentaliteten. L anropar i en av dem den tyske idyllförfattaren Gessner som föredöme. Ett återkommande tema är att herden o herdinnan suckar o gråter, tills de upptäcker att deras kärlek är ömsesidig. Denna genre skrevs sedan ett par hundra år tillbaka i en förkonstlad stil som L helt behärskade: "Aftonrodnaden utbredde aldrig sitt purpur över denna trakt, då icke Herdinnan gungade i en liten båt på den under så vacker börda dallrande vågen". Det händer ändå att L glömmer denna stil o med levande realism blandar in minnen från sin tid som jungman, t ex då han beskriver hur seglen revas o ankaret fälls på ett större skepp.

L:s levnadsvanor passade inte på ambassaden i Paris, o redan 82 fick han avsked. Han återvände till Sthlm, där han medarbetade i Pehr af Lunds oppositionstidning Dag-Bladet: Wälsignade Tryck-Friheten. Han publicerade där idyller o skämtsamma dikter men också i förtäckt form prosaangrepp på Gustav III: s slöseri. Ändå fort- satte han att skriva lovsånger till kungen. Men för att leva måste han anlita andra mecenater. Trots L:s yttre svårigheter nådde hans diktning nu sin fulländning. I Medea, "opera i tre acter", som skrevs 83 o utgavs 84, tog han upp ett klassiskt ämne som gav rum för våldsamma konflikter o lät honom utveckla sin egen o många samtidas smak för skräckdramatik. Mord inför öppen ridå är inte något nytt o förekommer bl a i L:s Erik XIV. Särskilt hemskt var att se Medea mörda sina egna barn. L sätter sig över de klassiska reglerna för vad som var tillåtet på scenen, det har han själv påpekat i ett brev. Men barnamorden får här ett sentimentalt drag som var typiskt just för L. Hjältinnan tolkar sin kärlek till de små i både ömhj artade o exalterade toner. Så mycket svårare verkar därför kampen inom henne, då hon genom morden straffar fadern, den trolöse Jason. Samtidigt hör hon till 1700-talslitteraturens lidande brottslingar som brukade väcka uppmärksamhet o medkänsla. Det klassiska ämnet o de övernaturliga inslagen — t ex hemska scener i dödsriket o furiernas dans — o scenbildernas växlingar hör samman med olika drag i tidens operakonst. De motsatta riktningarna inom denna märks i det språk L använder, ibland överdrivet rikt på bilder, ibland klart o rent. Det senare slaget hör vi i stridssången som E G Geijer tonsatt o som börjar: "O, Yngling! om Du hjärta har, / att trampa Fäders fjät; / Flyg, till Ditt Fosterlands försvar, / Dö; eller rädda det!" Versformerna växlar i detta drama, men versen är nästan alltid musikaliskt välljudande. L hörde inte till de välsedda skalderna, o han fick aldrig se denna opera uppföras.

Ungefär samtidigt som Medea skrev L Grefvinnan Spastaras död. Ämnet var här hämtat från eri notis i Stockholms Posten om en mor i Messina som rusat in i ett brinnande hus för att rädda sitt barn, varvid båda omkommit. Thorild, som i L såg en företrädare för de nya riktningarna inom litteraturen, hänfördes av detta diktverk, Kellgren talade om dess "yrsla" o "convul-sioner", men var ändå intresserad. På andra håll väckte det avsky för de upprörda hädelserna. Dessa hörde emellertid till känsloutbrotten. Dikten är halvt dramatisk, o berättelsen växlar dessutom med skaldens rop av vrede o sorg. L ansluter sig till men är inte bunden av den laddade "pindariska" stil som förekom särskilt i fransk lyrik men den är livligare hos honom: "Ramlande tordönen dundrande knalla, / Eldtöcken skälla, / Sjöarna svalla / Mot rytande skyn." Ibland får man ett intryck av att han själv sett olyckan, ibland blir bilder t ex "Av änkors tåreflod ett svall" klichéartade för en nutida publik. L:s känsloutbrott är en medveten stil, som han ännu mer hängav sig åt i en omarbetning av dikten. Rimflätningen o versmåtten växlar i båda versionerna, men metern fick mera dramatiska avbrott i den senare: "De läppar. . . svartna ren på vilka orden famla: / Son! . .. vid detta bröst . . . du skall ... / Ack! ... // Dödens blixt och Domens knall! — / Murarne ramla." Ögonblickets häftiga stämning är återgiven med noggrann beräkning. En av de mest effektfulla scenerna är också nyinlagd. Vid jungfru Marias tårar besvär Spastara den korsfäste: "Son! Frälsare!" . . . "/Att nu, att nu Du Dig förbarmar."

Grefvinnan Spastaras död är delvis skriven på alexandriner, som ofta förekom också i berättande dikter. L använde endast detta versmått i Året MDCCLXXXIII [1783], "Detta är ett Skaldestycke: ej något Poeme Epique", säger han i företalet o avsvär därmed kravet på enhet i ämnet. Där finns en kärleksberättelse med dunkla klosterstämningar men också häftiga utbrott om aktuella händelser som belägringen av Gibraltar o en lovsång till det amerikanska frihetskriget. I sin frihetsdyrkan åkallar han Rousseau, men ser okunnigheten som ett folks värsta fiende. Han hyllar de upplysta monarkerna Joseph II o Gustav III. Trots sitt politiska frihetspatos prisade han senare inte den franska revolutionen.

Motviljan mot fanatism finns hos L på skilda områden, också inom religionen. Hans religiösa intresse bryter ånyo fram bl a i ett oratorium från 84 (senare omarbetat) om Kristi lidande. Han tolkar på nytt sin medkänsla med olyckliga brottslingar o syndare men låter nu Kristus uttrycka den känslan: "Och om I skåda fån, den icke på mig tror, / Då han olycklig är, så kallen honom bror." Messias är mild o förlåtande också i det stora verket Yttersta domen (85—88). Inledningen är en färd i fantasin till moderns grav, som öppnar sig. Dikten ansluter sig till kyrkogårdspoesin, en moderiktning som särskilt hade sina förebilder i England. L:s gravbetraktelser o en lovsång till Herran följs av upprörda bilder av jordens undergång. Allegorier över brott o dygder ställs mot varandra, o L återger sedan mänsklighetens väg. Han utgår från Adam o Eva o kommer fram till nyligen avlidna gestalter som förtjänat Herrans nåd. Ett annat avsnitt skildrar helvetet. Därifrån tvingas Satan fram för att av Messias få sin dom o störtas ned i avgrunden. Dikten är här bl a inspirerad av Miltons Paradise Lost men är personlig i sin optimism: jordens makt o skönhet men också döden förgår o de frälsta samlas kring Guds tron. I oratoriet Jerusalems förstöring sjunger Simeon: "O änglars avundsvärda lott, / Att för en vän sig själv förglömma, / Och utan vittnen göra gott". Detta ideal, som kan läsas som en vädjan från den hjälpsökande L, är inflätat i skräckstämningar. Dikten ger inte hopp om en kommande lycka för israelerna, ett återuppståndet Jerusalem. I stället för Guds nåd blir det hans vrede som avslutar oratoriet.

Både hopp o förtvivlan i L.s religiösa diktning, särskilt från mitten av 1780-talet, hör antagligen ihop med hans egen fattigdom. Han saknade förmåga att praktiskt forma sitt liv men var själv drastiskt sentimental över sitt öde. Han bad i ett brev till en vän denne skaffa så många subskribenter, att han kunde köpa sig "ett rep, en spik, en psalmbok och en sup" (Warburg 1889, s 153). Han flydde 84 från huvudstaden o sina björnar o begav sig 87 till Finland, där han gav sig själv titeln k sekreterare o drog av två år på sin ålder. Den nu berömde skalden bodde här i familj efter familj men gjorde sig varje gång omöjlig bl a — som en vän skrev — genom sitt "eviga fylleri och mindre väl valda bekantskaper" (Warburg, s 189). Kriget mot Ryssland väckte ändå upp honom som skald, o han skrev sin eldande stridssång Ode til finske soldaten. I heroiden Gustaf Ericssons skugga til Gustaf III sköljer segergudinnan sina vingar i "Muscovitens blod". Liksom i odet förbannar L förrädarna, o ett krigiskt patos finns kvar också i det "ode" han skrev över Freden 90.

Den andra händelse som gav L nytt liv var mötet med Ewa Jacobina (Jacquette) Hastfer. Han uppgav, att hans mor i en dröm många år tidigare anvisat honom denna fattiga adelsflicka. Liksom andra kvinnor blev hon intagen av denna "Höga och Långa Varelse" som han kallar sig, denna svärmiska skald, o de gifte sig 88. Hon älskade honom troget, också då fattigdomen drev honom att pantsätta en del av hennes garderob, sedan också möbler o sängkläder. De bosatte sig i Sthlm 89, o nu liksom tidigare utgjorde en stor del av L:s produktion ödmjuka versifierade tiggar- o tackbrev, en del präglade av galghumor. Han skrev också ömma dikter till hustrun o på skämt lätt pjollriga versbrev till vännerna o angav den nyfödda dottern som författare. Han sände åter smickerdikter till Gustav III o efter dennes död till hertig Karl o till den mäktige Reuterholm. Nu fick han den eftertraktade titeln k sekreterare o mera regelbundet understöd, men inte tillräckligt stort för familjen att leva på. Hela honoraret för Samlade arbeten, som gavs ut 88—89, hade han fått ut i förskott o gjort slut på. När han avlidit natten mellan 3 o 4 jan 93, enligt begravningsboken av "gikt", sjöng Bellman ihop pengar till begravningen. "Visen ömhet, visen nåd / Mot poeten Lidners änka" slutar den sjungna strofen.

L:s senare dikter hör inte till hans mest berömda men väcker intresse på skilda sätt. Till Reuterholm dedicerade han sitt rimmade epos De galne. Där växlar stämningar o effekter ännu kraftigare än i hans tidigare diktning. Stilla besök på kyrkogården uppvägs av mord o självmord o mordbrand på dårhuset. Dikten motsvarar i hög grad beteckningen Sturm und Drang. L kan besjäla naturen på ett mycket ålderdomligt maner som "den häpna vågen" men också med ljud o bild få in stämningen i en direkt beskrivning: "Försilvrat Templets torn av månans skimmer bliver. / Vad tystnad gravarne omgiver!" Han är bl a i landskapsskildringama en föregångare till de sv romantikerna. Det märks också i Midnatten efter en förebild i Edward Youngs Night Thoughts. "Stum, helig natten är. På gräset daggen droppar, / Jag hör bland lindars sus den sorgsna källans ljud, / Jag ser... O, du Natur! . . . ser blommans slutna knoppar, / Och fälten ropa: Tillbed Gud." Denna dikt med dess frigörelse från alltför regelbunden rytm, dess musikaliska klang o dess uttrycksfulla upprepningar ger ett av de bästa exemplen på L:s verskonst. I de följande Sånger i Betlehem återgår han till mera regelbunden, jambisk, fyrtaktig vers, som i varje fall är lika välformad som hans tidigare.

I de två sistnämnda verken o i några av de följande fullbordas den religiösa uppfattning som tidigare märkts i L:s diktning. Där har ånyo hans känslosamhet o syn på sig själv spelat med. Han gör en konkret liknelse, då han för samman en mor som förbarmar sig över sitt barn o Gud som förlåter brottslingen. Till bilden av Jesus hör att människorna är barn som "samlas här intill Din fot". I Sånger i Betlehem besjunger L naturligtvis Jesu födelse men annars är det den korsfäste han ser. Människan kan tvätta sitt hjärta rent "Uti Ditt Blod, min Frälsare!" L återgår till ungdomens religiösa tro med dess blodsmystik. Barnets bundenhet vid sin mor hade han däremot hållit kvar livet igenom. Den finns i hans val av ämne t ex då han i Grefvinnan Spastaras död besjunger moderskärleken. I denna o andra berättande dikter är han själv närvarande. Ordet "jag" är ett av de vanligaste i hans diktning. Han ger inte som Bellman konkreta o levande bilder av andra människor. Deras gester o rörelser kan däremot komma med i ögonblick av realism. Det händer också att han återger ett landskap, fastän själva stämningsmåleriet då är det väsentliga. Han skrev ofta klassiskt regelbunden vers, men särskilt i sina stora dikter avviker han från reglerna o når då en välberäknad stark effekt. De häftiga utbrotten o de hemska scenerna blev både beundrade o förlöjligade av samtiden, men L var uppmärksammad. I sina brev är han ibland medveten om sin betydelse, ibland ödmjuk i sitt behov av uppmuntran o ekonomisk hjälp. Hans diktning återspeglar flera litterära riktningar i samtidens Europa men också förebud till en kommande generations smak. För romantikerna var han det stora, i förtid brutna geniet.

Författare

Lennart Josephson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Större delen av L:s ms i KB. Ms även i RA, SA o UUB o Åbo akademis bibliotek. — Brev från L till bl a P P Ekman i GUB, till E Fougt, J Lychou, G A Reuterholm o Tho-rild i KB, till G A Reuterholm o F Sparre i RA o till P Alströmer i UUB. från L tr i Saml skrifter, 3 (1961).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Ode, öfver magister pro-motionen vid kongl. Carolinska akademien i Lund den 23. Junii 1775. af Bengt Liedner. Lund u å. Fol. (4) s. — Fabler. Bok 1*. Sthlm 1779. 51 s. [Anon.] — Grefvinnan Spastaras död. Skaldstycke. Sthlm 1783. 16 s. 2. uppl 1786. 29 s. [Annan uppl:] Spastaras död. Skalde-stycke. [Lund 1786?] 8 s. — Aret M.DCG.LXXXIII. Skaldstycke. Sthlm 1784. 30 s. — Medea, opera i tre acter. Svenskt original. Sthlm 1784. 62 s. — Ode til finske soldaten. Sthlm 1788. (8) s. [Andra uppl:] Sthlm 1788. Linköping 1788. Lund [1788]. Åbo 1788. 10 s. — Yttersta domen. Skaldstycke. Åbo 1788. 4:o. 52 s. — Samlade arbeten. D 1—2. Sthlm 1788—89. 250, 79 s. 2. upl, mycket tilökt o förbättrad 1796— 1800. 386 s, 5 pl, 152 s. [3. uppl] 1812—14. 375, 82 s. 4. uppl 1836. 357 s, 1 portr, 211 s. (Utmärkta och klassiska arbeten af svenska författare.) [5. uppl] Sthlm & Gbg (tr Gbg) 1836. 539 s, 1 portr, 198 s. (Klassiska författare i svenska vitterheten [4].) [6. uppl:] D 1, h 1*. Sthlm 1836. 96 s. (Ibid [4], 1.) 7. uppl 18[55—]59. XXXII, 569 s, 1 portr. (Svenska författare.) 8. uppl 1878. XXXVI, 532 s, 1 pl. (Ibid.) — Glömskan. Stancer. Sthlm 1789. 13 s. — Gustaf Ericssons skugga til Gustaf III. Heroide. Sthlm 1789. (6) s. — Freden, ode. Sthlm 1790. 11 s. — Gustaf Adolphs ärestod. Poeme. Sthlm 1791. 8 s. — Midnatten. Stancer. Sthlm 1791. 24 s. — Gethsemane. Oratorium. Sthlm 1791. 45 s. — Sånger i Bethle-hem. Sthlm 1791. 8 s. — De galne. Poeme. Sthlm 1792. 31 s. — Gustaf den tredje förlåter och dör. Sthlm 1792. 7 s. — Klago-dagen. Sthlm 1792. 10 s. — Til hans Kongl. höghet regenten öfver tryckfriheten. Sthlm 1792. (7) s. — Versar vid ny-året (Beskrifning af et bepröfvadt medel emot kopp-ärr, Sthlm 1792, s [21—28]). — Nyare arbeten. Sthlm 1793. 263 s. — Bön, skrifven och nyttjad vid Kongl. Djurgårds hälso-brunn, då auctor bivistade en brunns-termin år 1787. Sthlm 1793. (3) s. [Anon.] — Sednare samlade skrifter. Sthlm 1820. VII, 82 s. — Fragment utur Spastaras död . . . med musik . . . af Eduard Brendler. Sthlm 1830. (8) s. — Milot och Eloisa. Ett nyfunnet drama. Upsala 1891. 4:o. 26 s. [Utg av H Schiick.] — Valda skrifter. Utg av F Vetterlund. Sthlm 1913. 157 s. (Svenska klassiker [omsl].) — Samlade skrifter utg av H Elovson. D 1—3. Sthlm 1932—61. (Svenska författare utg av Svenska vitterhetssamfundet, 14.) 1. 19[30—] 32. VII, 338 s. 2. 19[35—]37. VI, 467 s. 3. 19[38—]61. XI, 540 s. — Valda dikter. Inledning och urval av R Enckell. Gbg 1957. 87 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: Z Ahlin, De fabulis illis Euri-pidea et Lidneriana, quarum utraque inscribi-tur Medea (1862); S Dahlström, Från L:s Åbotid (SSLF 330, 1949); H Elovson, B L:s Greifsvvalder Dissertation (Dankesgabe fur Albert Leitzman, Jena 1927); dens, L-studier (Saml 1930); C Fehrman, Kyrkogårdsromantik (SVSL 43, 1954); dens, Liemannen, Thanatos o dödens ängel (SVSL 53, 1957); M Feuk, L:s poetiska språk (1912); F M Franzén, Minne av L (SAH ifrån år 1796, 19, 1841); L Josephson, B L (1947; 2 omarb uppl 1966); M Lamm, L-studier (Saml 1909); dens, Upplysningstidens romantik, 1—2 (1918—20); E Lewenhaupt, Några L-bref (Saml 1914); O Levertin, Teater o drama under Gustaf III (1889); Å Lund-qvist, Brev från B L (DN 21 okt 1972); Ny ill sv litt:hist, 2 (1956); s 625 f; F Sander, BL (BL, Saml arbeten, 7 uppl 1859); K Warburg, L. Ett bidr till Sveriges litt:hist (1889); dens, L:s "Medea" (GHÅ 1898, 3:3); L Weibull, B L i Lund. Studenten o skalden (1895); H Wieselgren, Några notiser om B L (Saml 1882). — S Cederblad, L o Stagnelius (Saml 1916).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Bengt Lidner (Liedner), https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11352, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Josephson), hämtad 2017-11-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11352
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Bengt Lidner (Liedner), urn:sbl:11352, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lennart Josephson), hämtad 2017-11-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se