Meriter

3 Kleen, Emil Andreas Gabriel, bror till K 2, f 21 nov 1847 i Karlsborg, Skar, d 8 dec 1923 i Sthlm, Engelbr. Mogenhetsex vid Nya elementarskolan i Sthlm 19 maj 68, inskr vid UU 28 maj 68, FK 27 maj 72, disp 12 dec 74, FD 31 maj 75, MK vid Kl 13 mars 78, ML där o leg läk 18 maj 81, MD i Wien 28 febr 83, prakt läk under vintrarna i Sthlm, under somrarna i Karlsbad i Böhmen 84—14, drev inst för mekanoterapi 00—14. Med hedersdr vid UU 24 maj 07. Skriftställare.

G 26 maj 81 på Ask, Norderhov, Ringerike, Norge, m Grethe Ingeborg Johanne Andrea Gram, f 20 mars 53 där, d 10 maj 27 i Sthlm, Osc, dtr till förste hovmarskalken, generalmajoren Johan Georg Boll G o Frederikke Severine Mathea Stabell.

Biografi

Emil K var medveten om vissa underligheter i sin läggning o ansåg att dessa härledde sig från en olycklig uppväxttid o en ärvd nervös belastning. Hans fars stränga behandling av sina söner var omtalad, o modern tycks föga ha intresserat sig för sin näst yngste son. Därtill kom svåra motsättningar mellan föräldrarna bl a rörande barnens uppfostran. Enligt egen uppfattning var K en lat o besvärlig skolelev med genomgående skrala betyg i flit. Läsåret 1862/63 gick han i en internatskola i Schweiz, dit modern flyttat. Våren 67 rymde K hemifrån o under det sista läsåret i skolan bodde han hos sin latinlärare.

I naturalhistorien hade K under gymnasieåren som lärare prof N J Andersson, som tog honom med på längre botaniska exkursioner, bl a till Öland, o i Uppsala blev botanik K:s huvudämne. På hans flit där fanns inget att anmärka, o slutresultatet blev en avhandling Om Nordlandens högre hafsalger. Efter att ha tvekat mellan juridiska o medicinska fakulteten valde han fortsatt utbildning vid Kl. Sedan han fullbordat sin licentiatexamen studerade han vidare i Wien, där han värderades högt av sin handledare prof i patologi Salomon Stricker o blev med dr. I Wien råkade han ut för likförgiftning, som förde med sig långvariga sjukdomstillstånd o gjorde honom svårt ofärdig på äldre dagar.

K hade specialiserat sig på sjukliga förändringar i ämnesomsättningen. På Strickers råd etablerade han sig under somrarna som läkare vid den populära kurorten i Karlsbad, där han inom några år blev flitigt anlitad av framför allt svenskar o nordamerikaner o fick goda inkomster. Under de vintrar han inte var på resor eller sjuk hade han mottagning i Sthlm. K behandlade där främst sockersjuka o gav massage o kurser i massage. Han söktes dessutom ofta av patienter med osäkra symptom, då han var känd som en skicklig diagnostiker.

Sina erfarenheter av massagebehandling sammanfattade K i Handbok i massage (98—00) o Handbok i massage o sjukgymnastik med bidrag av J Arvedson, P Haglund o E Zander. Den gavs ut i 6 upplagor, översattes till engelska o tyska o ansågs länge vara den enda i sitt slag som kunde stå sig inför strängare vetenskaplig kritik. I denna bok o i broschyrer o föredrag opponerade sig K mot den enligt hans åsikt otillräckliga utbildningen av sjukgymnaster. Han karakteriserade dessa som "fjärdedelsutbildade, av myndigheterna genom diplomer o titlar starkt gynnade kvacksalvare". Följden blev en långvarig medicinpolitisk debatt. Först i mitten av 30-talet infördes den av K önskade medicinska specialutbildningen av sjukgymnaster. I Om diabetes och glykosuri (97) lade han fram andras o sina egna ofta originella iakttagelser o erfarenheter vid behandlingen av sockersjuka, ett för sin tid ypperligt arbete som hade stor framgång även i engelsk översättning o erhöll Sv läkaresällskapets jubileumspris. Av en stor allmänhet var K mer känd som skriftställare än som läkare. Han hade en vass penna. Vad gäller kvickhet o satir torde han inom den sv litteraturen vara en av de få, som står jämsides med H Palmaer. Han hade en utpräglad känsla för rättvisa o det han kallade renhårighet. Under studieåren vakade han över stipendieutdelande myndigheter o försökte gripa in, när han anade orättvisor. Under slutet av 70-ta-let umgicks han flitigt med Strindberg o har utpekats som modell för doktor Borg i Röda rummet. Han tycks ha börjat sitt polemiska författarskap som tillfällig medarbetare i SvD under tidningens första år. När den startades 85, hade K varit en av initiativtagarna. Han uppskattade framförallt tidningens skarpa kritik av Oscar II o hans unionspolitik. I början av 90-talet engagerade han sig intensivt i den uppmärksammade tillsättningen av professuren i oftalmiatrik vid Kl. I två dräpande kvicka o hänsynslöst slagfärdiga stridsskrifter, En befordringsfråga vid Kl (90) o Den stora ofreden vid Kl. En återblick (92), tog han parti för H Nordenson o G Retzius o utsatte dem som i sakkunnigutlåtande placerat J Widmark i första förslagsrummet för en skoningslös drift. Retzius, som i detta sammanhang varit hans bundsförvant, blev senare utsatt för ett obarmhärtigt angrepp i Små fejder i bläck eller professorns anfäktelser (1912). Anledningen till pamfletten var som K meddelar J Thyrén (LUB) intrigerna mot Marie Curie i samband med 1911 års nobelpris i kemi. Han uppgav sig också vara "förgrymmad på Retzius o verkligen velat komma åt honom". Han lyckades i sin avsikt. Att han gjorde sig skyldig till överdrifter har han motvilligt erkänt i brev till G Aurivillius (VA).

K:s många amerikanska patienter föranledde sju resor till USA. Om sina intryck från dessa berättar han i Ströftåg och irrfärder hos min vän Yankee Doodle (samt annorstädes) (02—03). Boken som är fylld av temperamentsfulla iakttagelser blev mycket läst o kom ut i 3 upplagor. Här liksom i Svenska kannstöperier (08) o i Socialpolitiska kåserier (13) redogör han utom för sina amerikanska erfarenheter även för sin syn på det sv samhället o sina ofta originella åsikter i politiska frågor, förfaller tillfälligtvis till pratsam kverulans men är oftast gnistrande kvick o uppfriskande elak. Han karakteriserar sig själv som måttligt konservativ, föga demokratisk o som "en särskilt vild politisk vilde". I de flesta sammanhang är han argt reaktionär. Han vill behålla dödsstraffet, återinföra prygelstraff o ställer sig absolut avvisande till allmän rösträtt. Å andra sidan är han en ivrig republikan, vill införa progressiv beskattning, anser långvariga fängelsestraff meningslösa, propagerar för ökad folkbildning o skisserar en skola, som erinrar om den som började genomföras i Sverige på 50-talet.

K:s mormor Anna Fredrika Ehrenborg o i någon mån hans mor var anhängare av Swedenborgs lära. K hade från tidiga år hört mycket om denne märklige man o, som han själv skriver, haft "en avgjord böjelse att beundra" honom, men redan på 60-talet hade han kommit till övertygelsen, att Swedenborg var sinnessjuk. Efter fleråriga grundliga studier av hans skrifter höll K våren 14 för Sv läkaresällskapet ett föredrag, där han ansåg sig ha bevisat bl a att Swedenborg haft symptom på en tydlig paranoia med hallucinationer o lidit av den sjukdom som med dåtida terminologi benämndes parafreni. Liknande teorier hade på lösare grunder framlagts tidigare av bl a Anders Fryxell, men K:s föredrag väckte uppseende o refererades i sv o utländsk fack- o dagspress. Kritiker framhöll K:s otillräckliga kunskaper i psykiatri o exakta naturvetenskaper. För att avhjälpa dessa brister hospiterade K långa perioder hos O Kinberg på Långbro sjukhus o tog privatlektioner o hörde föreläsningar hos The Svedberg i Uppsala, innan han sammanfattade sitt vetande i Emanuel Swedenborg (17—-20). Boken mottogs med begriplig indignation av anhängare till Nya Kyrkan, o andra kritiker anmärkte på K:s brist på idéhistoriskt perspektiv o psykologisk inlevelse liksom på hans otrevliga aggressivitet, men ingen tycks ha kunnat vederlägga hans medicinska slutsatser.

Om K:s förmåga att genom obändiga lynnesutbrott i tal o skrift skaffa sig ovänner har bland flera andra sonen Willy K vittnat, men andra har fäst sig vid hans vänlighet o hans vilja att hjälpa. "Karlen lär hava ett gott hjärta men en odrägelig mun" skriver Hugo Tamm. K svor grovt, överdrivet ofta o tämligen fantasilöst i tal o brev. Han var själv väl medveten om sin skarpa intelligens, o ingen tycks ha satt den i fråga. Den mot sin omgivning kritiske C G Fleetwood berättar i sin dagbok efter ett sammanträffande med K 91, att denne såg ut som en skogsmänniska, men att hans utseende bar vittne om den mer än vanliga begåvning han besatt o att hans medfödda aggressivitet mot allt som var dumt gjorde honom hänsynslös o negativ. K beskriver sig själv som "upprörande ful". Han var stor o omfångsrik; Israel Holmgren, som under en period var hans läkare, klagar över sin patients omedgörlighet, när det gällde inskränkningar i mat o dryck. Bruno Liljefors, som var K:s förtrogne vän, har med honom som modell målat ett av sina bästa porträtt.

Författare

Olle Franzén

Arkivuppgifter

Fragmentarisk sjalvbiogr, En stormsvalas lefnadsintryck, hos Johan K, Karlstad. Brev från K i KB, Kl, LUB, SSA o VA.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se SLH, F 3, d 1, Sthlm 1886, s 467, d 3, 1901, s 1284, o F 4, d 3, 1933, s 81.

Källor och litteratur

Källor o litt: Brev från Jöns af K till A F Ehrenborg o från Anna Beata af K till U Bring, LUB.

C G Fleetwood, Från studieår o diplomattjänst, 2 (1968); F Henschen, Min långa väg till Salamanca (1957); I Holmgren, Mitt liv, 1 (1959); CD Josephson, EK (Hygiea 1923); W Kleen, Ur skuggan av min dal (1954); R Lagerborg, Till frågan om Swedenborgs sinnessjukdom (FT 1923); CG Laurin, Minnen, 4, 1908—18 (1932); CJN Manby, Den svarta tråden i d:r K:s Swedenborgsbiogr (1918); A Nilsson, Glimtar ur mitt liv som läkare (1963); NDA 17 nov 1917; Nya elementarskolans kat:er o redogör:er 1858—67; P Sondén, Hugo Tamm till Fånöö (1925); SLH 3: 1 (1886), 3: 3 (1901) o 4: 3 (1933); C R Smedmark, Mäster Olof o Röda rummet (1952); SvD 26 nov 1922. — Nekr:er över K i Sthlms dagbl o S-T 9 dec 1923.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Emil A G Kleen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11565, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11565
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Emil A G Kleen, urn:sbl:11565, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Franzén), hämtad 2024-04-23.