Meriter

Kling, Carl Albin, f 17 maj 1879 i Falun, d 19 juli 1967 i Sthlm, Engelbr. Son till Ida Regina K. Mogenhetsex i Falun 3 juni 98, inskr vid UU ht 98, MK 30 nov 04, amanuens i patologisk anatomi vid Kl 15 månader 06—07, ML vid Kl 30 maj 08, andre assistent vid KI:s pediatriska klinik 1 aug 08—31 jan 09, amanuens vid Allm barnhuset 1 aug 09—30 juni 10, obducent vid pediatriska kliniken 11 jan 10—31 mars 13, underläk vid Allm barnhuset 1 juli 10—30 juni 14, disp vid Kl 3 sept 10, MD 13 dec 10, docent i serologi o immunitetslära där 25 april 11—44, underläk vid Sthlms epidemisjukh 1 dec 14—30 nov 17, förest vid arméns bakteriolog laboratorium 1 april 16, tf laborator i bakteriologi vid Kl 1 aug 17—20 aug 19, laborator vid statens bakteriolog laboratorium 16 maj 18—31 maj 24, medl av Arméförvaltn:s sjukvårdsstyns vetensk råd 12 april 18—45, tf förest vid Statens bakteriolog laboratorium 21 aug 19—2 maj 24, prof o ord förest där 2 maj 24—45, led av vaccinationsutredn febr 24—aug 37, medl i Permanenta komm för internationella hälsovårdsbyrån i Paris 27. — Ogift.

Biografi

Carl K föddes i Falun men flyttade redan före skolåldern till Borlänge i Stora Tuna, där han bodde o uppfostrades hos sina morföräldrar. Efter mogenhetsexamen i Falun 1898 påbörjade han medicinska studier i Uppsala o avlade medicine kandidatexamen 04. Sin vidare medicinska utbildning fick han vid Karolinska institutet i Sthlm, där han 08 avlade licentiatexamen o 10 disputerade för medicine doktorsgrad på en avhandling om de vita blodkropparnas inverkan på bakterier, ett ämne som då var föremål för intensiva studier o senare återfått sin aktualitet. Först 10 flyttade K definitivt till Sthlm.

K:s tidiga utbildning var inriktad på arbete inom pediatriken, o han förvärvade specialistkompetens inom detta område. Som flera sv mikrobiologer, men i motsats till många utländska, som nått höga befattningar o lämnat väsentliga bidrag till den mikrobiologiska forskningen, var K sålunda till sin grundläggande utbildning läkare, o han bibehöll livet igenom sitt personliga intresse för de sjuka. Sin vetenskapliga utbildning fick K emellertid inom mikrobiologin o såväl vetenskapligt som organisatoriskt kom han att göra sina väsentliga insatser inom detta område. Redan 11 knöts han till det vetenskapliga arbete angående barnförlamning eller Heine-Medins sjukdom, som hade initierats av sedermera prof i hygien vid Kl, Alfred Pettersson.

Denna sjukdom, som numera är känd som polio, hade tidigast beskrivits av den tyske kirurgen o ortopeden Jac v Heine 1860. Han såg o studerade sjukdomen först sedan den givit upphov till bestående förlamningar. De första rapporterna om sjukdomens akuta stadium lämnades av sv läkare under 80-talet. Den första i Sverige iakttagna epidemin av sjukdomen uppträdde i Sävars sn i Västerbotten o 87 inträffade den första epidemin i Sthlm, där barnläkaren Oskar Medin vid Allmänna barnhuset vårdade o beskrev 43 fall av sjukdomen. Medin o hans medarbetare kunde, trots att det inte fanns några möjligheter att studera smittämnet, klart visa, att det rörde sig om en smittsam infektionssjukdom, som under det akuta stadiet karakteriserades av symtom från centrala nervsystemet, främst ryggmärgen, ofta följda av förlamningar, som blev bestående för resten av livet. Under 1905 års epidemi, som omfattade mer än tusen sjukdomsfall, gjorde sv läkare ytterligare värdefulla iakttagelser. Man kunde göra sannolikt, att sjukdomen till stor del spreds genom friska smittbärare, o ansåg, att smittan förmedlades genom direkt kontakt ungefär på motsvarande sätt som vi nu vet att influensa o förkylningssjukdomar sprids.

Den experimentella polioforskningen inleddes genom att Karl Landsteiner i Wien, sedermera mest känd för upptäckten av blodgrupperna, lyckades överföra polio till apor med material från ett barn, som dött i sjukdomen. Landsteiners upptäckt ledde till en explosionsartad utveckling av den experimentella polioforskningen, o under Petterssons ledning kom K att vid den nygrundade Statsmedicinska anstalten göra väsentliga iakttagelser. Under förhållanden, som numera skulle betraktas som otroligt primitiva, startade man djurexperimentell forskning i det hus vid Regeringsgatan som ännu under 60-talet inrymde även Bergs konditori. Dråpliga berättelser finns bevarade om hur aporna rymde o till gatutrafikanternas förvåning o måhända förskräckelse gick balansgång på de elektriska ledningarna över gatan. Genom gemensamma bidrag från forskare av olika specialiteter samlade man från 11—13 års sv epidemi ett mycket omfattande material, som 15 år senare visade sig vara synnerligen värdefullt för de epidemiologiska studierna.

Under det första världskriget låg polioforskningen i stort sett nere, o några epidemier inträffade inte. Under krigets sista år o främst efter dess slut dominerades sjukdomspanoramat av andra epidemiska sjukdomar. "Spanska sjukan", en form av sällsynt svår influensa med komplikationer, som man före antibiotikaeran saknade möjligheter att rationellt behandla, spred sig som en löpeld över hela världen. Difteri uppträdde i mycket stor omfattning med hög dödlighet. K:s vetenskapliga forskning ägnades under den första delen av 20-talet huvudsakligen åt studier av den typ av sömnsjuka eller encefalit, kallad Economos sjukdom, som under denna period uppträdde epidemiskt, bl a i Sverige. Han redogjorde för sina resultat i en s k Lennanderföreläsning i Sv läkarsällskapet 25 o belönades med det Lennmalmska priset för sina forskningar. Sjukdomen försvann dock spontant från den andra hälften av tjugotalet o har sedan inte observerats. Dess orsak har förblivit höljd i dunkel, men det är mycket sannolikt, att det rört sig om en virusinfektion.

Under en studieresa i Tyskland o Rumänien under andra hälften av tjugotalet hade K funnit belägg för sin redan 11 grundade uppfattning att polion främst spreds som en tarmsjukdom o att därför avlopps- o vattenhygienen kunde tänkas spela en central roll i sjukdomens epidemiologi. Genom studier av materialet 05 o 11—13 fann K ytterligare belägg för sin teori, o han lanserade den såsom vattenteorin i motsats till den främst i USA allmänt accepterade kontaktteorin. Vattensmittans betydelse för polions uppkomst o spridning underkastades under de följande åren en ingående experimentell prövning med apor som försöksmodell. K visade klart, att apor kunde infekteras med födoämnen, som kontaminerats med poliohaltigt material, o att sjukdomen kunde propageras från en apa till en annan. Forskningens omfattning måste dock starkt begränsas eftersom det var både svårt o dyrbart att anskaffa o sköta försöksdjuren, som K ofta ägnade en rörande omtanke.

I slutet av 30-talet kunde man i USA visa, att en viss poliostam kunde överföras till råttor o sedermera till möss. Härigenom förbättrades möjligheterna att studera polio o dess epidemiologi. En av K:s medarbetare, som vid denna tidpunkt arbetade i USA, skaffade ytterligare belägg för teorin, o det slutliga beviset lämnade K, när han lyckades påvisa poliovirus i avloppsvatten vid Tegelbacken i Sthlm, där vid denna tid orenat avloppsvatten tömdes direkt i Mälaren. Detta vatten hade ingen förbindelse med epidemisjukhuset vid Roslagstull, där de sjuka vårdades o därmed kunde man dessutom bevisa, att friska smittbärare spelade roll för sjukdomens spridning. Fyndet i avloppsvattnet vid Tegelbacken avslöjade en väsentlig länk i överföringskedjan från människa till människa o lämnade därigenom en naturlig förklaring till polions geografiska uppträdande.

De sista bidragen, som definitivt löste polions gåtfulla epidemiologi, lämnades liksom tidigare genom ett internationellt samarbete, där K:s lärjungar o medarbetare lämnade synnerligen värdefulla o viktiga bidrag. Man kunde inrangera polion under begreppet epidemisk civilisationssjukdom. Under dåliga hygieniska förhållanden är den naturliga immuniseringen mot sjukdomen så vanlig att den överhuvudtaget inte uppträder i sin kliniska form eller drabbar endast småbarn o då i lindrig form. Med stigande hygien ökar risken att nå vuxen ålder utan immunitet mot sjukdomen o sjukdomsfallen förskjuts mot högre åldrar, ofta med svåra kliniska symtom. Genom vävnadsodlingstekniken, introducerad av den amerikanske forskaren o nobelpristagaren J F Enders, skapades under 50-talet förutsättningar både för ytterligare experimentella o epidemiologiska studier av polio men främst för framställning av ett effektivt o oskadligt poliovaccin. Även på detta område gjorde K:s lärjungar mycket betydelsefulla insatser. Ungefär fem år före sin död lämnade K i radio en sammanfattning av 100 års polioforskning o kunde glad o nöjd konstatera, att sjukdomen sannolikt var besegrad för alltid. Karakteristiskt för K:s personliga anspråkslöshet o för hans objektiva vetenskapliga inställning är, att han i föredraget aldrig nämnde sig själv eller framhävde sina egna insatser o att han i sitt slutomdöme om polions utrotning inte helt ville utesluta, att spontana växlingar i den epidemiologiska bilden, så som han t ex observerat beträffande sömnsjukan, kunde ha bidragit till slutresultatet. Man kan numera konstatera, att fall av inhemsk polio är helt okända för nya generationer läkare o att en av våra hemskaste farsoter inte längre sprider skräck bland Sveriges befolkning. Många sv forskares namn är knutna till polioforskningens historia, bland dem inte minst Carl K:s. Han ägnade under många år all sin forskarmöda åt sjukdomen o hade glädjen att hinna se den definitivt besegrad.

K höll 41 sin andra Lennanderföreläsning i Sv läkarsällskapet, ett tecken på den uppskattning han vunnit o bevarat bland sina kolleger. Han sammanfattade därvid sina synpunkter o erfarenheter om skyddsympningar som samhällelig skyddsåtgärd. Framställningen präglades av K:s internationella kontakter främst med fransk mikrobiologi o med internationellt hälsovårdsarbete inom Nationernas förbunds hälsovårdskommitté, föregångaren till den nuvarande Världshälsoorganisationen. Han framlade planer för hur vetenskapens resurser borde utnyttjas under orostider för att bekämpa de epidemier, som man kunde befara, främst genom de omfattande befolkningsomflyttningarna. Under de följande åren genomfördes under K:s ledning en frivillig ympning mot difteri i Sverige. Kampanjen fick en anslutning som väl motsvarade vad K uppställt som önskvärt för att nå full epidemiologisk effekt. Det praktiska resultatet blev mycket tillfredsställande, o sjukdomen är numera försvunnen i Sverige. I ännu högre grad än beträffande polio är det dock svårt att avgöra effekten av ympningarna mot bakgrunden av sjukdomens uttalade tendens till spontana fluktuationer.

Sitt privatliv höll K skilt från sina arbetsuppgifter o detaljer om hans familjeförhållanden är föga kända. Hans härstamning o tidiga barna- o studieår har endast kunnat följas genom anteckningar i kyrkböckerna. Det är inte känt vad eller vem som förde K, vars morfar var trädgårdsmästare i den lilla dalaorten Borlänge, in på en akademisk bana. Mot bakgrunden av den tidens studiesociala förhållanden måste man anta, att han haft personligt stöd under sina gymnasie- o universitetsår. Trots studieårens förmodligen kärva ekonomiska villkor blev K:s akademiska bana både rätlinig o framgångsrik. Den förde honom till en ledande ställning i Sverige inom den mikrobiologiska forskningen o dess praktiska tillämpning. I den karriären nådde han internationellt rykte som polioforskare. Den gav honom också personliga internationella kontakter o vänner, främst inom den franska mikrobiologin. Pasteurinstitutet i Paris var hans andra vetenskapliga hem, o i franska vetenskapliga samfund framlade han sina forskningsresultatet på god franska med en omisskännlig ton av dalmål. Han förblev till sin död en trogen o hedrad "Pasteurien". Hans förbindelser med den anglosaxiska vetenskapliga världen var mindre utvecklade, kanske delvis på grund av att han dåligt behärskade engelskan. Rent vetenskapligt fick han också kraftiga mothugg från amerikanskt håll. När den vetenskapliga utvecklingen i USA under o efter andra världskriget blev mycket snabb, uppehölls de personliga o vetenskapliga kontakterna mellan Statens bakteriologiska laboratorium o amerikanska forskare främst av K:s lärjungar.

K var en mycket originell personlighet. Redan hans yttre med det rundklippta håret, som på äldre dagar förde tankarna till en åldrad Mats Erson i Himlaspelet, o hans klingande dalmål drog uppmärksamhet till hans person. Han var dock fri från allt effektsökeri o alltigenom en äkta o naturlig människa. Hans ledning av det laboratorium, vars chef han tidigt blev, präglades mer av omtanke om individen o ett okonventionellt patriarkaliskt samarbete än förståelse för den nya tidens fackliga samarbetsformer, men han väckte respekt hos alla som en man som sade vad han tänkte o stod för vad han sagt. Det personliga intresset för människan o ett rättframt sätt att umgås med både hög o låg bevarade han genom hela livet. Som emeritus arbetade han länge på sitt gamla laboratorium, o hans karakteristiska gestalt sågs ofta i Asplunds berömda trapphall, vars skapande han varit med om. Alltid hade han ett vänligt o intresserat ord för sina tidigare medarbetare, när han mötte dem. Både i sin vetenskap o när det gällde att kämpa för den institution, som vid sidan av hans vetenskapliga insatser blev hans stora livsverk, kunde K haft anledning att citera ett ord av Karlfeldt: "Fördärves jag platt om jag viker en tum". Sina motståndare bekämpade han med liv o lust. Han hade veterligen inga fiender men många uppriktiga vänner o tacksamma lärjungar.

Författare

Hans Ericsson

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1904—29, se H. Davide, Verzeichnis iiber von C A Kling veröffentlich-te Arbeiten (Acta medica Scandinavica, vol 70, Sthlm 1929, s 385—391). — Enquete rörande i Sverige under åren 1924—29 iakttagna komplikationer i samband med skyddskoppympning (Svenska läkartidningen, årg 26 1929, Sthlm, s 1417—34; tills med N Lönberg). -— Poliomyelit och vattensmitta (Hygienisk revy, årg 44, 1955, Sthlm, s 99—104). — Om vår vattenvårds organisation (Sv läkartidn, 54, 1957, s 2005—29). — Den internationella läkarvården genom tiderna (ibid, 57, 1960, s 3104—10). — Några glimtar ur 10 års polioforskning [radioföredrag den 15.10.1961] (ibid, 59, 1962, s 324—336; ingår även i Medicinhistorisk årsbok 1962).

Källor och litteratur

Källor o litt: art:ar i samb med K:s 60-årsdag i bl a NDA 15 maj o SvD 15 maj o 10 juni 1939; A Fagrasus, nekr över K i SvD 20 juli 1967; H8D, årg 27, s 418; NDA 5 maj 1924 (intervju med K); SLH 4: 3 (1933).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl A Kling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11603, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Ericsson), hämtad 2024-04-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11603
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl A Kling, urn:sbl:11603, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Ericsson), hämtad 2024-04-24.