Kristina

Född:1626-12-07 – Hovförsamlingen, Stockholms län (på Stockholms slott)
Död:1689-04-09 – Italien (i Rom)

Regerande drottning


Band 21 (1975-1977), sida 573.

Meriter

Kristina, f 7 dec 1626 på Sthlms slott, d 9 (19) april 1689 i Rom, begr i S:t Peterskyrkan där. Föräldrar: konung Gustav II Adolf o Maria Eleonora av Brandenburg. Drottning vid faderns död 32, mottog ständernas hyllning o regeringens ed 29 juli 34, övertog riksstyrelsen 8 dec 44, krönt i Sthlms storkyrka 20 okt 50, abdikerade i Uppsala 6 juni 54, övergick i hemlighet till katolicismen i Bryssel 24 dec 54, offentligt i Hofkirche i Innsbruck 3 nov 55, intåg i Rom 23 dec 55, antog namnet Kristina (Maria) Alexandra, bosatt i Rom, frånsett vistelser i Frankrike 56 o 57—58, i Sverige 60—61, i Hamburg 61—-62, 66—67 o 67—68. — Ogift.

Biografi

När K var inemot sex år, stupade hennes far Gustav II Adolf i slaget vid Lützen 1632. En förmyndarstyrelse med rikskanslern Axel Oxenstierna som ledande man övertog Sveriges regering. Gustav II Adolf hade befallt, att K skulle få en manlig uppfostran o lära sig vad en ung furste behövde veta för att regera ett land. Förmyndarna gjorde allt för att förverkliga denna befallning. K övades i manliga idrotter, i ridning o jakt, o naturen hade ej nekat henne någon egenskap, som skulle varit en heder för en ung man. Hennes intellektuella begåvning väckte förundran. Hon syntes sakna gränser för sin förmåga att inhämta kunskaper, o hennes lärare, Johannes Matthiæ, proppade henne full med alla sorters vetande. Hon lärde nu o senare att tala o delvis skriva de flesta levande kulturspråk, franska, tyska, italienska o holländska, därtill latin o hade kunskaper även i grekiska, hebreiska o arabiska. Hennes vetenskapliga intresse inriktades främst på klassisk filologi, filosofi, teologi, matematik o astronomi. När Johannes Matthiæ lagt grunden, kom det dåtida Sveriges störste statsman, Axel Oxenstierna själv, o införde henne i det offentliga livets plikter. Inte heller här svek hennes krafter. När hon var sju år skrev riksdrotsen Gabriel Oxenstierna till Axel Oxenstierna: "Vår unga drottning har ett extraordinarie ståteligt ingenium." Några år senare yttrade Axel Oxenstierna i riksrådet: "Hennes Kungliga Majestät låter se specimina över sitt kön o ålder!"; "det vete Gud, hur kärt det är mig att se, att Hennes Majestät icke är som en kvinnsperson utan behjärtad o av ett gott förstånd."

8 dec 44 blev K myndig. Hon var då arton år. Den franske diplomaten Pierre Chanut har något senare tecknat en bild av henne. Han är full av beundran. Hon talar franska, som om hon var född i Louvren, o latin som sitt modersmål, skriver han; hon älskar poesi, litteratur o böcker, har en sällsynt andlig spänstighet, en snabb, säker, ovanligt vidsynt uppfattning, är klok o behärskad; energisk i sitt arbete o ständigt i rörelse hänger hon sig helt åt en gammal statsmans eller filosofs sysselsättningar. I framtiden, tillägger Chanut, vill den sv drottningen styra sitt land själv o strävar efter att förvärva övning o erfarenhet härför genom att träget bevista riksrådets sammanträden o noggrant sätta sig in i alla förekommande regeringsärenden.

Under den 12-åriga förmyndarstyrelsen hade den sv högadeln vunnit en maktställning som nästan aldrig tillförne. Riksrådet hade blivit en regerande konselj. Alla regeringsärenden avgjordes i realiteten av riksrådets ledande män, främst av Axel Oxenstierna. Samtidigt vann adeln, främst riksråd o högadel, en länge saknad ekonomisk grundval för sin maktställning. K försålde o donerade kronans gods till adeln. I historieskrivningen har hon härigenom kommit att stå som den stora slöserskan, som i grund förstört kronans finanser. Intet tvivel — K var generös o hade föga sinne för finanser. Men ansvaret för försäljningen o donerandet av kronans gods faller i högre grad på Axel Oxenstierna. Han hade från barndomen inpräntat i K, att försäljningarna o donationerna skulle bli en källa till rikedom för kronan som i indirekta, i kontanter utgående skatter skulle få en både större o användbarare inkomst än i de gamla godsräntorna, som till större delen uppbars i naturapersedlar. Samtidens ofrälse lade också vid riksdagen 50 ansvaret för den förda finanspolitiken inte på K utan på Axel Oxenstierna o adeln. Den var för dem ett resultat av ett av Oxenstierna o adeln i krasst egoistiskt privatekonomiskt o aristokratiskt syfte påfunnet utplundringssystem av kronan.

Försäljningen o donationerna av kronans gods gav adeln en ny ställning i samhället. Klyftan mot de andra samhällsklasserna vidgades. Högadeln avgränsade sig skarpt. På 40-talet började den med Axel Oxenstierna i spetsen att både på sina lantdomäner o i Sthlm bygga slott o palats, som i prakt o dyrbarhet överträffade allt som både förr o senare byggts av enskilda medborgare. Högadelns liv började anta feodala, stundom rent furstliga former.

En genomgripande omvälvning av Sveriges hela politiska struktur syntes hota. Kungamakten var på väg att bli en dekoration i riksrådets ordförandestol. Aristokratin hade enligt K:s övertygelse en republikansk inriktning. "Drottningen vet", rapporterade Chanut till Paris 46, "att de förnämsta i riksrådet klandrar sina företrädare för att de för hundra år sedan gjort Sverige till ett arvrike; hon vet också, att de betrakta en aristokrati som den bästa styrelseformen." Situationen var så mycket allvarligare som K redan tidigt bestämt att inte gifta sig. "Jag säger det uttryckligen", sade hon i riksrådet 49, "att det är mig omöjligt att gifta mig. Således är mig denna sak beskaffad. Rationes härtill förtiger jag. Men mitt sinne är därtill intet." Kungaättens fortbestånd var i uppenbar fara.

Den ledande tanken i K:s politik blev under dessa förhållanden säkerställandet o befästandet av kungamakten. Denna politiska tanke förde henne i kampställning mot Axel Oxenstierna, Sveriges verklige regent. Han trängdes sakta undan från sin allt dominerande ställning. Samma strävan att befästa kungamakten bestämde K:s ståndpunkt till fredsunderhandlingarna i det trettioåriga kriget. Kriget hade blivit en mäktig hävstång för stärkandet av aristokratins ställning. Av denna grund påskyndade o genomdrev K den westfaliska fredens avslutande. Men för säkerställandet o befästandet av kungamakten var det inte nog med att K själv sökte ta makten från riksråd o aristokrati. Det krävdes även att tronföljden var säkrad i händelse av hennes död. Allvarliga sjukdomar, som drabbade K, aktualiserade betydelsen härav.

Avgörandet både i tronföljdsfrågan o maktfrågan föll vid riksdagarna 49 o 50. Riksråds- o riksdagsprotokoll är i stor utsträckning bevarade från denna tid. De visar övertygande K:s eminenta politiska begåvning. Hon föreslog riksdagen 49 att utse hennes kusin Karl Gustav till arvfurste o tronföljare. Förslaget väckte ett häftigt, förbittrat motstånd i riksrådet o hos adeln. Med skicklig dialektik smulade K sönder riksrådets många skäl för sin ståndpunkt, men trots all slagfärdighet o kraft förmådde hon inte helt bryta motståndet. Hon vann vid denna riksdag endast, att Karl Gustav valdes till tronföljare. Arvriket var inte säkerställt. K släppte emellertid inte taget. Vid följande riksdag 50 hade hon ett bestämt mål i sikte: Karl Gustavs erkännande som Sveriges arvfurste. Vid riksdagen stod de ofrälse stånden i skarpaste motsättning till riksråd o adel. De begärde återkallande av kronans försålda o bortdonerade gods. K visste att utnyttja situationen. Hon formligen hetsade de ofrälse mot riksråd o adel, som i detta läge tvingades att erkänna Karl Gustav o hans manliga bröstarvingar som Sveriges arvfurstar. Därmed var riksrådet skjutet i andra planet. Den tidigare vasatidens starka kungamakt var återupprättad o arvriket säkerställt.

K hade efter sin tronbestigning fortsatt sina lärda studier. Samtiden såg något ovanligt häri, o ryktet förde hennes namn över världen. Man sade, att vad nål o slända var för andra kvinnor, var vetenskapen för henne. Orden är madame de Mottevilles i hennes memoarer. K trädde i förbindelse med Europas lärde. Sthlm blev en samlingsplats för tidens stora vetenskapsmän. Chanut satte henne redan 46 i förbindelse med den franske filosofen René Descartes. Under hans förmedling förde K o Descartes en korrespondens i filosofiska frågor o Descartes besvarade i långa brev de frågor, som hon ställde till honom. Slutligen inbjöd hon honom till Sthlm. I början av okt 49 anlände Descartes. Under sin senare sthlmstid kom han två a tre gånger i veckan klockan fem om morgonen till K:s studerkammare. En svår sjukdomsepidemi, snarast en influensaepidemi, härjade i början av 50 i Sthlm, o Descartes dog i denna.

Med 1600-talets berömde klassiske filolog Claude Saumaise korresponderade K sedan 49. Han kom till Sthlm sommaren 50 o bodde till hösten 51 med sin familj på Sthlms slott. Många andra utländska vetenskapsmän stod i korrespondens med K. Många vistades längre eller kortare tid vid hennes hov, så bland andra filologerna Isaac Vossius, Nicolas Heinsius, Christian Ravius, Johannes Freinshemius, Johannes Schefferus, orientalisten Samuel Bochart, läkaren o juristen Hermann Conring, historikerna Johan Henrik Boeclerus o Johan Loccenius, bibliotekarien Gabriel Naudé o den mångfrestande läkaren Pierre Bourdelot. Därtill en skara franska skalder o en rad framstående utländska diplomater o statsmän: Pierre Chanut, Koenrad van Beuningen, Antonio Pimentel, Bulstrode Whitelocke, Raimondo v Montecuccoli, Corfitz Ulfeldt o hans lika berömda maka, Christian IV :s dotter Leonora Christina, "Jammersmindets" författarinna. Alla möttes i den akademi, som K stiftat o Descartes skrivit statuterna för.

Salarna på Sthlms slott fylldes av kostbara konstverk, av handskrifter o böcker. Åtskilligt av detta var krigsbyte. Så var fallet med kejsar Rudolfs stora konstkammare i Prag, som hemsändes efter stadens erövring 48. Men mycket var inköp. Mathias Palbitzki, Isaac Vossius o Nicolas Heinsius reste runt i Europa, i Frankrike, Italien, Nederländerna o andra länder som K:s uppköpare. K var en av Sveriges i alla tider största boksamlare o bibliofiler. Det bibliotek, som hon under sin korta regeringstid samlade på Sthlms slott, var ett av det dåtida Europas största. Därtill kom en mynt- o medaljsamling av betydande omfattning.

7 aug 51 förklarade K i riksrådet, att det var hennes bestämda beslut att avsäga sig kronan. Riksrådet stod bestört o inlade den kraftigaste gensaga mot avsägelsen. Axel Oxenstierna skrev avstyrkande o bevekande föreställningar. K förmåddes att för ögonblicket avstå från verkställandet. Men två o ett halvt år senare vid mitten av febr 54 delgav hon ånyo riksrådet sitt beslut att avsäga sig kronan. Riksrådet avstyrkte; det bad o bönföll henne att ändra sitt beslut, men K var orubblig. 6 juni 54 nedlade hon kronan.

I riksrådet 7 aug 51 angav K åtskilliga skäl för sin tronavsägelse. Men hon tillade, att det fanns även andra, som hon "ännu inte kunde riksens råd upptäcka". Och 54 drog hon ett grovt streck över de skäl som hon anfört 51 o förklarade om sin tronavsägelse, att hon "tegat alltid om de orsaker, som mig därtill har kunnat beveka"; "rätta orsaken skulle med tiden bli uppenbar nog".

För en eftervärld, som känner den föregående o den följande tidens händelser, kan ingen tvekan råda om att det som K förteg var sin övergång till katolicismen. 2 aug 51, fem dagar före sin tronavsägelse i riksrådet, hade hon gett jesuitpatern Antonio Macedo i uppdrag att bege sig till Rom o till jesuitordens general framföra hennes önskan att omfatta den katolska läran. Omedelbart efter den definitiva tronavsägelsen reste hon själv till ett katolskt land, de spanska Nederländerna, o övergick julafton 54 i Bryssel till katolicismen.

Det är en inte ovanlig uppfattning att K var religiöst indifferent. Uppfattningen är så falsk som gärna möjligt. Vad som skett hade börjat redan med barnets naiva opposition. Denna hade utvecklat sig till en reaktion mot det protestantiska trostvång som omgav henne. Hennes tankar o samtal hade ständigt kretsat kring religionsfrågor. Till katolicismen hade hon, så mycket intryck utifrån kunnat bidra, förts av Chanut o Descartes. De hade, för att begagna hennes egna ord, mycket medverkat vid hennes ärofulla omvändelse o skänkt henne den första klarheten, "les premiéres lumiéres". Men beslutet att övergå till katolicismen var, som Ernst Cassirer poängterat, helt o hållet hennes eget. Det mognade långsamt o gradvis o föregicks av ett tyst o ihärdigt tankearbete under flera år.

I historieskrivningen har ofta hävdats, att K bytt religion för att obehindrat kunna leva i Italien o söderns rikare länder. Ännu vid tiden för sin tronavsägelse 51 har K emellertid tänkt sig att endast i hemlighet bli katolik. Hon har vid denna tid inte vidtagit någon enda åtgärd för att efter tronavsägelsen ta sitt residens i Rom. Hennes avsikt var att bo kvar i Sverige, på Gotland eller i Sthlm. Först när jesuitfäderna på våren 52 bestämt sagt nej till hennes tanke att endast i hemlighet bli katolik, har hon bestämt sig för att bosätta sig i Rom. Under olika förevändningar lät hon föra sina konstsaker, sina handskrifter o sitt bibliotek till utlandet o förberedde sitt mottagande i Europas katolska värld.

Den sv religionsstadgan 17 stadgade: den som avföll till den papistiska läran, han vare av vad stånd han vill, skall aktas o hållas uti allt arv o annan rättighet lika vid en död o vara biltog över allt Sverige. K hade vid sin övergång till katolicismen ställts inför frågorna: skulle hon böja sig för Sveriges lag o offra sin religiösa övertygelse för dess bud? Eller skulle hon hävda sin personliga övertygelse o offra sin ställning som Sveriges drottning? K insåg, att hennes katolska tro var oförenlig med hennes ställning som regerande drottning i Sverige, protestantismens huvudland. Att bevara kronan kom för henne att te sig uteslutande som ett rent personligt intresse. Hon kände en konungs ansvar. Hon handlade i övertygelsen att för det allmänna, för fäderneslandets bästa offra sina egna personliga intressen. Därför avsade hon sig kronan.

I hela sitt liv hävdade K själv, att hon offrat allt för fäderneslandet, föredragit dess räddning framför allt annat, när hon, katoliken, avsagt sig Sveriges krona. I hennes föreställning var detta en ärofull, en heroisk handling. Men hon var beredd på att hennes tronavsägelse o övergång till katolicismen skulle ogillas, hon själv smädas. Och knappast någon svensk har av samtid o eftervärld smutskastats så infamt. K skänkte smädarna sitt förakt. Sin uppfattning gav hon i orden: "Människorna kan aldrig beundra, aldrig gilla en handling, som de själva är oförmögna att utföra."

23 dec 55 höll K sitt intåg i Rom. Hon kom närmast från Innsbruck, där hon offentligt avlagt den katolska trosbekännelsen. Påven Alexander VII var i högsta hänryckning — tout en fête — över K:s övergång till katolicismen. Hon var Gustav II Adolfs dotter, själv en av sin tids ryktbaraste personligheter, segraren i westfaliska freden. Alexander VII såg i hennes övergång till katolicismen en händelse, som för alla tider skulle kasta glans över hans pontifikat. Han gestaltade hennes färd genom Italien o hennes intåg i Rom till ett månadslångt, oavbrutet triumftåg. Intåget skedde genom Porta del popolo. Till hennes ära var porten ombyggd av Bernini o hade fått den inskrift som den har ännu i dag: Felici faustoque ingressui anno Dom MDCLV. Under kanonernas dån o folkets jubel fördes K till S:t Peterskyrkans högaltare.

Påven var imponerad av K. Han gladdes åt hennes orubbliga fasthet i den katolska tron o beundrade hennes lysande intellektuella begåvning, som han fann att ryktet ingalunda överdrivit. Men K beredde honom också många bekymmer. Hon var inte något uppbyggligt exempel o föredöme, visade ringa eller ingen böjelse för yttre fromhet o chockerade genom sin frihet i det personliga umgänget o i sin konversation. Hennes emanciperade uppträdande var något oerhört o osett i det dåtida Rom. Hon umgicks fritt o glatt med unga män. Ett annat bekymmer o det största kom av K:s osäkra ekonomi.

Vid sin avsägelse av Sveriges krona hade K tillförsäkrat sig en exceptionell ställning i världen. Hon var ingens undersåte. Även efter sin tronavsägelse var hon suveränen, drottningen av Sverige med domsrätt över sitt hov o sitt livgarde. K hade även tillförsäkrat sig stora inkomster av underhållsländer i Sverige. Under våren 56 uteblev dessa inkomster, o hennes ekonomi kom i upplösning. Hon hade all anledning misstänka, att man i Sthlm övervägde att indraga hennes underhållsländer på grund av hennes övergång till katolicismen. Situationen nådde slutligen den punkt, att hennes personliga ingripande blev av nöden. Hon gav sitt ingripande en storpolitisk utformning. Kriget mellan de båda katolska stormakterna Frankrike o Spanien möjliggjorde detta. K:s båda resor till Frankrike 56, 57—58 o den mest omskrivna händelsen i hennes liv, Monaldescos avrättning i Galerie des Cerfs i Fontainebleau, hör hemma i detta sammanhang.

Under sin första resa till Frankrike slöt K i Compiégne en formlig traktat med kardinal Mazarin 22 sept 56. Traktaten är ännu bevarad o ligger i franska UD:s arkiv. Efter en planerad fransk erövring av det spanska kungariket Neapel tillförsäkrade Mazarin K Neapels kungakrona. K:s andra resa till Frankrike avsåg att påskynda den franska expeditionen mot Neapel. I okt 57 var den franska regeringen i färd med att utrusta trupper o skepp härför. En lyckosam utgång av ett anfall mot Neapel var emellertid i hög grad beroende av att anfallet kom överraskande. Mazarins planer hade därför strängt hemlighållits. Detta hade också länge lyckats. Men i slutet av okt eller början av nov fick den spanske vicekungen i Neapel underrättelse om ett förestående franskt anfall o började rusta till försvar mot detta. Mazarins planer var förrådda. Förrädaren var K:s överhovstallmästare, markis Monaldesco. I kraft av den suveränitet o den domsrätt över sitt hov, som K hade enligt sin avsägelseakt, dömde hon Monaldesco till döden o lät avrätta honom. Avrättningen var en politiskt oklok handling. Den blev i den allmänna meningen betraktad som ett mord, en lågsinnad personlig hämndeakt. Den väckte ofantligt uppseende, indignation o avsky. K blev i grund diskrediterad, o hennes utsikter att vinna Neapels kungakrona var förspillda.

59 flyttade K till Palazzo Riario, beläget på Vatikansidan av Tibern, nedanför Janiculum. Palatset med sina stora trädgårdar — K:s kasino låg i närheten av den plats som numera intages av Garibaldistatyn — var en boning värdig en k person. Under inemot 30 år hade K sitt residens i Palazzo Riario. Hennes vistelse där avbröts endast av två resor till Sverige o Hamburg. Båda hade sin orsak i de ekonomiska bekymmer, som hennes sv underhållsländer vållade henne. K kämpade hela sitt liv med dessa bekymmer. De hade förmått henne att eftersträva Neapels kungakrona o gav senare upphov till åtskilliga andra mer eller mindre fantastiska projekt. Bekymren bragte henne ej sällan ur jämnvikt. Historieskrivningen har ofta nog ensidigt varit inriktad på dessa episoder i K:s liv, o främst i fransk historieskrivning har K kommit att betraktas som "la folle reine de Suéde". Trots alla dessa bekymmer torde K åtminstone tidvis varit ekonomiskt välsituerad, sedan hennes vän, kardinal Decio Azzolino, övertagit ledningen av hennes ekonomi. Hela hennes livsföring i Rom bär oförtydbart vittne härom.

K inredde Palazzo Riario med en prakt o en estetisk förfining som överträffade det mesta i 1600-talets praktälskande Rom. De samlingar av konstverk, handskrifter, böcker, mynt o medaljer, som hon medfört från Sthlm, förökade hon ständigt genom nya inköp o i någon mån även genom utgrävningar, som hon lät utföra i Rom. K:s palats var en mötesplats för Roms kardinaler, dess lärde, dess vittra författare, konstnärer o konstkännare. Sensationellt nog fick hon även mottaga besök av påven själv. Hon utövade ett stort mecenatskap gentemot vetenskapsmän o grundade en akademi Accademia reale, som fick en fortsättning i den ännu existerande Accademia degli Arcadi. Hon hade tidvis egen teater o orkester o gav i Palazzo Riario lysande fester. K var en ledande kraft i Roms kulturliv under tre årtionden. Inte utan skäl har 1600-talets senare årtionden stundom kallats K:s tid eller il seicento di Christina.

De vetenskapliga, vittra o konstnärliga intressena spelade en stor roll i K:s liv. Men de trängdes med andra. Främst bland dessa stod de rent politiska. Vid 18 års ålder hade hon blivit regerande drottning o under sin Sverige-tid stått i centrum av sv o nordeuropeisk politik. Det politiska livet hade för K blivit ett livsbehov. Hon kunde inte undvara den spänning, som det skänkte. "Nyheterna för dagen", skrev hon en gång till kardinal Mazarin, "hota världen med ett stort lugn: jag älskar stormen o fruktar vindstilla!" Med större eller mindre framgång o ofta nog opåkallat ingrep hon i snart sagt alla politiska strider som upprörde Rom: i konklaverna vid påveval, i påvarnas strider med Frankrike, i Ludvig XIV:s religionspolitik, i "dragonaderna", i påvarnas försök att ena Europas kristna stater till strid mot turkarna, o slutligen inledde hon en bitter strid med påven Innocentius XI om sin o de utländska gesanternas suveräna rättigheter i Rom, den s k kvartersfriheten. — K dog 19 april 89. På påvens befallning fick hon sin grav o en kostbar minnesvård i S:t Peterskyrkan. En nära nog unik hedersbetygelse.

K:s stora samlingar i Palazzo Riario skingrades efter hennes död. Hennes stora antiksamling finns nu i Pradomuseet i Madrid, hennes tavlor runt om i Europas museer, större delen av hennes handskrifter, codices reginenses, i Vatikanen, hennes böcker är i nutiden kostbarheter i den antikvariska bokhandeln, hennes mynt o medaljer har inordnats i myntkabinettet i Paris. Ett ännu bestående minnesmärke är hennes brev o de maximer o reflektioner, som hon upptecknade mot slutet av sitt liv. I dem möter en fascinerande personlighet.

Kristinas komplicerade personlighet har föranlett talrika sv o utländska monografier. Framför allt har hennes tronavsägelse givit anledning till skiftande förklaringar. Weibull presenterade sin här angivna syn på problemet redan 1931 i Drottning Christina. Studier o forskningar (2:a uppl 1934, 3:e uppl 1961, 4:e uppl 1966) o utvecklade den ytterligare i en längre uppsats, Om drottning Christinas trosskifte o tronavsägelse, i Sc 1962, där han bemött o redovisat andras uppfattning, t ex N Ahnlunds i uppsatsen Drottning K:s tronavsägelse i PHT 1931, S I Olofssons i avh Drottning Christinas tronavsägelse o trosförändring (1953; med utförlig käll- o litt förteckn) o S Stolpes, dels i hans avh Från stoicism till mystik. Studier i drottning K:s maximer (1959), dels i tvåbandsmonografin Drottning K (1960—61; ny utg 1966). Se även Weibull, Drottning Christina o Sverige. En fransk diplomat berättar (1970) o dens, Sverige o drottning Christina. En venetianare berättar (Sc 1973), Problemen kring K:s avrättning av Monaldesco har behandlats av Weibull i Drottning Christina o Monaldesco (1936) o i Monaldescos död. Aktstycken o berättelser (1937). — Kristinas kulturintresse o kulturfrämjande roll ägnades en stor utställning i Europarådets regi i NM 1966; katalog se nedan.

Författare

Curt Weibull



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av K:s mer privata arkiv i ser K arkiv, RA: i Sv drottningars arkivaliesaml:ar (nr K 89—99), i den sk Azzolinosaml (nr K 394 —451; tidigare i Azzolinska familjearkivet i Empoli Vecchio; innehåller bl a K:s litterära kvarlåtenskap) o i Generalguvernörens över drottn K:s underhållsländers arkiv (nr K 451—614). En del av K:s arkiv i den sk Montpelliersaml, nu i Bibliotheque nationale, Paris (film i RA; förteckn av W I S Westzynthius i KB). Ävskr:er o varianter av vissa av K:s ms i KB (jfr Stolpe 1959, s 303 o 345 ff). Stora brevserier från K till hennes generalguvernörer i ovan nämnda arkiv, f ö till M Biörenklou, M G De la Gardie (några egenh), Johan Kasimir (flertal egenh), Karl X Gustav (flertal egenh) o A o J Oxenstierna, allt i RA. Några brev från o handhar rör K i KB. Brev från K, huvudsakl i kop, i UUB. — Om K:s privatarkiv se C Callmer i NTBB 1973.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Brief .. . aen Monsieur Chanut ... [äv fr text]. U o 1654. 4:o. (7) s. —• Å tres-haut, nostre tres-cher et ame' cou-sin, le seigneur Armand de Bourbon [Sthlm 1652.] 4:o. (3) s. [Undert.] — Copia eines Schreibens ... an ihr Kön. Mayt. in Schweden . .. U o 1655. 4:o. (4) s. [Annan uppl:] Schreiben ... an Carolum Gustavum . . . U o 1655. 4:o. (4) s. —¦ Professio fidei. Das ist: Offentliche Bekandtnuss dess wahren und catholischen allein seeligmachenden Glau-bens. Augsburg 1655. (11) s. [Annan uppl] s å. [Andra uppl] Wienn s å, (14) s, Franckfurt am Mayn s å, (8) s, Frankfurt am Mäyn s å, u o 1656, 8 s, u o s å, (8) s, holländsk övers s'Graven-Hage 1655, 4:o, 11 s. — Apostasia ä fide orthodoxa, & professio fidei acatholico-romano. Das ist: Offentlicher Abfall von der wahren evangelischen und allein seeligma-chender Religion und Bekänntnuss zu dem römischen päpstlichen Glauben . . . U o 1655, 4:o. (16) s. — Lettera . . . al ré Giovanni III. di Polonia alli 23 Ottobre 1683. [Rubr] U o o å. Fol. (2) s. — Résponse ... å la lettre de ... le chevalier de Terlon ([P] B [ayle], Nou-velles de la republique des lettres, Amsterdam 1686, s 529—532; omtr i J Arckenholtz nedan a a, T 4, 1760; även sep i fr/tysk övers u o 1686, 4:o, (8) s, o i fr/holländsk övers, [Rom 1686,] 4:o, 4 s). — Abdications-skrift ... (A A Stiernman, Alla riksdagars och mötens besluth . . ., T 2, Sthlm 1729, s 1208— 17). — Ouvrage de loisir, ou maximes et sen- tences (J Arckenholtz, Mémoires concernant Christine . . . , T 2, Amsterdam & Leipzig 1751, 4:o, Appendice, s 1—52, även tysk uppl s å; sv övers 1756, (30), 182 s; eng övers 1753, se nedan). — Reflexions diverses sur la vie et sur les actions du grand Alexandre (ibid, s 53—76; sv övers Sthlm 1759, 59 s; eng övers 1753, se nedan). — La vie de la reine Christine, faite par elle-méme; dediée ä Dieu (ibid, T 3, 1759, s 1—69; många omtr, se nedan). —Reflexions sur la vie et les actions de César (ibid, T 4, 1760, Appendice, s 1—10; sv övers i C C Gjörwells nedan a a 1760, d 2). — Sentiments et dits mémora-bles (ibid, s 11—54). — The works of Christina . . . Containing maxims and sentences . . . and reflections on the life and actions of Alexander the great. London 1753. XX, 184 s. — Drotning Christinas arbeten och märkvärdigheter, utg på fransyska af herr J Arckenholtz, på svenska öfversatte, kortare samman-dragne och med tilökningar försedd af C C Gjörwell. D 1—2. Sthlm 1760. 4:o. 188, 40 s. —• Tal . . . den 1 maji 1654, då hon afsade sig regeringen .. . (Den svenska fatburen, öpning 3, Sthlm 1768, s 86—91). — Drottning Christinas testamente. Utur italienska språket på det svenska satt (Linköpings bladet, 1795, Linköping, n:o 120, 123). — Charakterzüge, Grundsätze und Meinungen der Königin Christina von Schweden. Winterthur 1801. 382 s. (Bekenntnisse merkwiirdiger Männer von sich selbst . . . , Bd 4.) — Denksprüche . . . / Maxims . . . suivies de Pensées de Voltaire. Strasbourg 1817. 47 s. — Pensées ... Paris 1825. XXXXV, 200 s, 1 portr, 1 facs.[Ny uppl:] . . . avec une préface par le baron de Bildt, de 1'Academie suédoise. Sthlm 1906. 255 s. — Gedanken tiber Religion und Leben. Hrsg H J Schmidt. Diisseldorf [1930]. 42 s. (Religiöse Quellenschriften, H 64.) — Självbiografi och aforismer. Övers och aforismurval av M Rappe. Noter och efterskrift av M von Plåten. Sthlm 1957. 121 s, 1 portr. (Levande litteratur.) 2.-4. uppl 1958, 1959, 1966. — Maximer. Les sentiments heroiques. Utg och övers av S Stolpe. Sthlm 1959. 151 s, 4 facs. (Acta Academiae catholicae Suecanae, 1.) — Memoiren. Aphorismen. Deutsche Ubersetzung und Nachwort von Anni Carlson. Miinchen 1967. 133 s. (Die Fundgrube, 28.) — Strödda brev och handlingar tr i bl a [P Colomiez,] Lettres de la reyne de Suéde, et de quelques autres personnes, u o [1688], J Arckenholtz, Mémoires concernant Christine, reine de Suéde, T 4, Amsterdam & Leipzig 1760, även tysk uppl s å, [F Lacombe,] Lettres choisies . .. , p 1—2, Villefranche 1759, [titeluppl] 1760, Handlingar uti svenska historien, utg utur Upfostrings Sälskapets bibliothek . ., bd 1, Sthlm 1786, Lettres de Christine, reine de Suéde..., Paris 1807 (Lettres de Marie Stuart ... et de Christine. . ., T 3), E S Bring, Autentiska bref och handlingar hörande till drottning Christinas historia, Lund 1828—32, HSH, d 3, Sthlm 1817, od 5, tr 1818, P Wieselgren, De la Gardiska arkivet, d 11, Lund 1839, [J] Matter, Lettres et piéces rares ou inédites ... , Paris 1846, G Claretta, La regina Cristina di Svezia in Italia (1655— 1689), Torino 1892, HT, 1894, 1916, Sthlm, PHT, 1899, 1910, Sthlm, G Bildt, Christine de Suéde et le cardinal Azzolino. Lettres inédites (1666—1668), Paris 1899, dens, Christine de Suéde et le conclave de Clément X (1669—1670), Paris 1906, Credo, 1959, Upps, Brev från sex decennier. Urval och övers av S Stolpe, Sthlm 1960, 2. uppl 1966, Brev. Maximer. Overs, utvalg og innledning av S Stolpe, Oslo (tr Stavanger) [1961] (Dreyers kulturbibliotek, 13). Jfr S Leijonhufvud o S Brithelli, Kvinnan inom svenska litteraturen intill år 1893, Sthlm 1893, s 52— 56.

Källor och litteratur

Källor o litt: Jfr ovan samt bibliografiska hänvisn:ar i: S E Bring, Bibliografisk handbok till Sveriges hist (1934; oförändr omtr i Sveriges hist till våra dagar, 15, 1945); J Rosén, Sv hist, 1. Tiden före 1718 (3 uppl 1969; kall- o litt:fört efter varje kap); Sv hist bibliografi 1936—50 (1964), 1951—60 (1968) o dito from 1961 utg årsvis av Sv hist fören. — Analecta reginensia, 1—3 (NM:s skriftser, 12—14, 1966); Christina, drottning av Sverige. En europeisk kulturpersonlighet. Europarådets elfte utställning. Red av P Bjurström (NM:s utställn:kat 305, 1966; med uppsatser av C Weibull, S Stolpe, S G Lindberg, A Bei-jer o C-A Moberg); C-H Hjortsjö, Drottning Christina. Gravöppningen i Rom 1965 (1967).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Kristina, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11773, Svenskt biografiskt lexikon (art av Curt Weibull), hämtad 2018-11-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11773
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Kristina, urn:sbl:11773, Svenskt biografiskt lexikon (art av Curt Weibull), hämtad 2018-11-14.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se