Meriter

8 Kurck, Knut, sonsons son till K 4, f 20 jan 1761 på Hedensö, Näshulta, Söd, d 8 dec 1831 i Sthlm (enl db för Dunker, Söd). Föräldrar: kammarherren frih Axel Johan K o frih Maria Charlotta Sture. Rustmästare vid Södermanlands reg 17 dec 71, livdrabant 29 jan 77, elev vid krigsakad i Berlin juni 77— 31 dec 78, genom byte fänrik vid Södermanlands reg 4 april 81, löjtn där 23 aug 82, två års permission för tjänstgöring i Frankrike 18 jan 85, avsked från Södermanlands reg 12 mars 89, deltog i riksdagarna 89, 92, 00, 09—10, 12, 15, 17—18 o 23 (led av ekonomiutsk 00, statsutsk 09—10, bevilln:utsk 23 maj—3 juli 12), kammarherre hos konungen 11 maj 10, hovmarskalk 1 mars 17, överstekammar junkare 13 april 18. — LFrKA 13.

G 2 aug 92 på Vilsta, Kloster, Söd, m frih Lovisa Gustava v Siegroth, f 15 sept 74 där, d 23 sept 42 i Sthlm (enl db för Dunker), dtr till kanslirådet frih Carl Ludvig v S o Carolina Carleson.

Biografi

K blev moderlös strax efter födelsen o faderlös vid 12 års ålder. Dödsboet efter fadern gick i konkurs, men fädernegodset Hedensö stannade till 83 hos K o hans äldre syster. Deras förmyndare lagman Sven Liljencrantz satte honom i franska evangeliska skolan i Sthlm. K blev mycket säker i franska språket o ansågs vara en god stilist.

En del av sin militära utbildning fick K i Berlin. När han senare skaffade sig permission för tjänstgöring i Frankrike, kan han ha varit påverkad av sin släkting greve A L Ribbing, som tjänstgjort där 82—84. I Frankrike fullgjorde K garnisonstjänst vid Royal Suédois. Vintern 85—86 tillbragte han i Strasbourg. 88 företog han en resa till Sydfrankrike o Italien ner till Neapel, varifrån han återvände hem över Schweiz. Utlandsvistelsen gav honom rikliga tillfällen att odla sina estetiska intressen; han blev själv amatörmålare o konstsamlare. Förmodligen gav resan även näring åt politisk radikalism.

Efter hemkomsten slöt sig K till adelsoppositionen. Hans avskedstagande från officerstjänsten omedelbart efter genomdrivandet av förenings- o säkerhetsakten 89 hade sannolikt en politisk bakgrund (jfr Nordin, s 121). Ett anonymt brev till K i nov 90 visar att han räknades till de mera radikala bland "patrioterna" (jfr Hedar, s 106 f). Ett förmöget gifte gjorde honom ekonomiskt oberoende. Kort före vigseln förvärvade han Holmens (från 07 Ekensholms) säteri i Dunker, Söd, med ett stort antal underlydande hemman samt Björndamms masugn o Stålboga bruk.

Under riksdagen i Gävle 92 var K mycket aktiv. Vid en middag hos lantmarskalken E Ruuth råkade han i ett häftigt gräl om regeringens finansplan, som han ogillade; i anslutning till T Thorild motsatte han sig tanken på att upphäva värdeskillnaden (agiot) mellan banko- o riksgäldssedlarna (Larson, s 177). Under ständermötet for K som ett slags kurir för de sammansvurna mellan Gävle o Sthlm. I båda städerna delade han rum med Ribbing. I dennes sällskap besökte han operamaskeraden 16 mars 92, klädd i svart domino o "tvära" stövlar. Med all sannolikhet var han en av dem som genom att trängas kring Gustav III underlättade J J Anckarströms attentat. Kungen själv uppges ha misstänkt K för delaktighet o velat ha honom omedelbart arresterad (Nordin, s 239). K lyckades emellertid få tillstånd att lämna Operan under motivering att han måste lugna sin fästmö (Tegnér, 1893, s 390). 17 mars infann han sig vid hovet, tydligen för att dölja sitt medansvar. 18 mars häktades dock både K och Ribbing. Den senare, vars egen sak var förlorad, sökte skydda K, som själv ihärdigt nekade till allt deltagande i sammansvärjningen. 24 mars hemställde polismästare H Liljensparre, att K skulle sättas på fri fot, emedan Ribbings o C F Horns bekännelser inte innehöll något för honom komprometterande. Regeringen föredrog att t v hålla K under bevakning på hans rum, men redan 30 mars, dagen efter kungens död, blev K helt fri på hertig Karls order.

K förblev emellertid radikal oppositionsman, livligt stimulerad av händelserna i Frankrike. Med den från aug 92 landsflyktige Ribbing stod han i brevkontakt ända till 1820-talet, ehuru han på äldre dagar ej lär ha varit särskilt hågad att bispringa honom ekonomiskt. En anteckning från början av 93 visar K:s entusiasm för franska revolutionens frihets- o jämlikhetsideal o hans förakt för titlar o dekorationer; han yttrade sig också sarkastiskt om "de rikas" rädsla för en förmögenhetsutjämning (Karlbom, s 211). Direktorialregeringens 95 inledda avspänningssträvanden väckte hans ogillande, bl a på grund av hans motvilja mot engelsmännen, "desse rovgirige hundar". Ännu i nov 97 låg hans sympatier hos Frankrike, men kort därpå skiftade han sida, o på riksdagen i Norrköping 00 framträdde han som anglofil, troligen påverkad av J L de Lolmes arbete om den brittiska konstitutionen.

På riksdagen vände sig K liksom 92 mot regeringens finansplan; bl a oroades han av förslaget om utgivandet av en stor mängd kreditsedlar. Med stor energi slog han vakt om ständernas beskattningsrätt. När lantmarskalken M F Brahe, enl oppositionens tolkning, tycktes vilja hindra adeln från att efter beslutet om myntrealisationen ta upp frågan om bevillningstidens längd, inlade K en protest: "Man vill här betaga oss den heligaste av våra rättigheter. Jag protesterar häremot på det kraftigaste". Denna replik ledde till att K åtalades inför Göta hovrätt. Sedan han förklarat, att hans yttrande inte vände sig mot lantmarskalken utan mot de ledamöter som genom "stoj o skrik" sökte hindra ärendets vederbörliga handläggning, blev han, i olikhet med övriga åtalade adelsmän, helt frikänd.

Efter flera års politisk passivitet kom K på 09 års riksdag åter i händelsernas centrum. På riddarhuset anslöt han sig 8 maj till programmet "konstitution först, kung sedan", visserligen efter vederbörliga rever renser för hertig Karl. Han formulerade detta krav med större skärpa än föregående talare, o hans yttrande, som utlöste bifall, föranledde lantmarskalken att söka avbryta debatten under förklaring, att han nu blivit tillräckligt underrättad om ståndets syn på hertigens förslag om ett snabbt kungaval. K:s inlägg fick avgörande betydelse, o på sina håll uppfattades han som den konstitutionellt sinnade oppositionens ledare (Strömbäck, s 55). Den 10 maj yrkade han, ånyo med framgång, på tillsättandet av ett konstitutionsutskott; han var veterligen den förste som använde denna term i ett rent sv sammanhang. 15 maj underströk han betydelsen av ständernas beskattningsmakt, som han emellertid ville lägga i händerna på de besuttna. 5 juni anslöt han sig till konstitutionsutskottets grundlagsförslag, dock efter att ha yppat en viss oro för beskattningsbestämmelserna, troligen närmast å adelns vägnar. I juli tillhörde han den minoritet på riddarhuset, som ville ha uppskov med valet av Kristian August till tronföljare. Liksom i maj stod han i motsättning till den falang som leddes av G Adlersparre. K o hans meningsfränder (R Maclean mfl) samarbetade nu i stället med gustavianerna. För K:s del torde denna samverkan ha underlättats av hans numera starkt markerade godsägarintressen.

Efter 09 deltog K i flera ständermöten men utan att spela någon politisk roll. Hans enda protokollförda yttrande (12) gick ut på att understryka lantmännens ensamrätt till brännvinsbränning. K bestred att denna rätt tillhörde ständerna i gemen o vände sig bestämt mot fabriksbränning. Ånyo framträder K:s godsägarintressen. Vid underrättelsen om 1811 års allmogeoroligheter, vilka fick ett som det synes ganska oskyldigt nedslag bland K:s egna underlydande, uttryckte han sin avsky för denna olydnad o upproriskhet (brev till L von Engeström 29 maj 11). Ett tidstypiskt inslag i K:s åskådning var hans uppskattning av J C Lavaters fysionomik (brev till G J E Carlheim-Gyllensköld 12 aug 10, UUB).

På Ekensholm påbörjade K 27 uppförandet av en ståtlig slottsbyggnad med sex joniska kolonner. Anläggningen var vid hans död ännu ofullbordad, o hans änka — som under nästan hela äktenskapet lidit av sjuklighet — föredrog att bo kvar i den gamla säteribyggnaden framför att flytta in i "Knuts fåfänga".

K efterlämnade en behållen förmögenhet värderad till 96 000 rdr bko. På grund av osämja med sin enda dotters man frih Fredrik v Friesendorff hade K i sitt testamente förordnat, att en ganska stor del av hans kvarlåtenskap skulle tillfalla Sällskapet De nödlidandes vänner. Föreskriftens något oklara utformning ledde till en process, som efter att ha förts upp till Högsta domstolen avslutades genom en förlikning mellan parterna.

Liksom rätt många av sin ungdoms meningsfränder avlägsnade sig K med åren avsevärt från sina tidigare radikala ideal. Den forne föraktaren av titlar o dekorationer mottog både ordnar o hovcharger. Men när K 31 vid en skenolycka i närheten av Ekensholm blev så illa skadad i huvudet o magen, att han inom kort avled, uppfattades detta av en prästerlig kommentator som ett Guds straff för att K deltagit i ett kungamord (Hedar, s 109).

Författare

Sten Carlsson

Arkivuppgifter

K:s efterlämnade papper i hans ättling K v Friesendorffs saml i RA (K:s testamente, bouppteckn:ar o boutredn efter K o hans hustru, rättegångshandhar, K:s resejournal 1785—86 (på franska), brev till K, räkenskaper, hist handhar av olika slag, samtida tryck m m). Brev till K från A L Ribbing i KB (jfr A Ahnfelt, Ur sv hofvets o aristokratiens lif, 4, 1881, s 160 f) o i Sjöholmsarkivet (autografsaml), RA. Brev från K till bl a Louise Sprengtporten i RA, till L v Engeström i KB, strödda i UUB o till A L Ribbing i Kulla-Gunnarstorps arkiv.

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP; S Andgren, Konung o ständer 1809—1812 (1933); H E Charlottas dagbok, 3 (1907); E Fahlbeck, Ståndsriksdagens sista skede 1809—1866 (Sveriges riksdag 8, 1934); Handhar hörande till den i k Götha hofrätt anställda rättegång mot herrar Axel Adlersparre ... (1823); S Hedar, En Sörmlandsbygd o dess inbyggare (1965); R F Hochschild, Memoarer, 2 (1909); B v Hofsten, Brev från 1809 års riksdag (1913); R Karlbom, Bakgrunden till 1809 års regeringsform (1964); A Larson, Sammansvärjningen mot Gustav III (1959); C G Nordin, Dagboksan-teckn:ar för åren 1786—1792 (HH 6, 1868); A Z Pettersson, Minnesord öfver . . . herr frih K K, talade vid hans jordfästning i S:t Jacob kyrka, d 16 december 1831 (1832); A F Skjöldebrand, Memoarer, 2 (1903); [KA Strömbäck,] Utländska diplomaters minnen från sv hofvet ... af Scaevola (1885); B Söderberg, Södermanland, 1 (Slott o herresäten i Sverige, 1968); E Tegnér, Ur Adolf Ludvig Ribbings ppr (HT 1892); dens, Gustaf Mauritz Armfel t, 1 (2 uppl, 1893); H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen, ed E Tegnér (1905); G Upmark, Ekensholm (Sv slott o herresäten vid 1900-talets början, N F 3, Södermanland, 1923).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut Kurck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11881, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11881
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut Kurck, urn:sbl:11881, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sten Carlsson), hämtad 2024-04-16.