Meriter

Källén, Anders Olof Gunnar, f 13 febr 1926 i Kristianstad, d 13 okt 1968 vid Burghof nära Hannover (enl db för Allhelgonaförs, Lund). Föräldrar: läroverksadj Anders Olof Yngve K o Karin Sofia Magdalena Redin. Studentex vid Vasa hal, Gbg, 27 maj 44, inskr vid Chalmers tekn högsk 1 okt 44, utex 31 jan 48, inskr vid LU 5 febr 48, FK 15 sept 48, FL 31 okt 49, FM 30 maj 50, disp 24 nov 50, docent i mekanik o matematisk fysik 19 dec 50, FD 31 maj 51, allt vid LU, tjänstg vid European Organization for Nu-clear Research (CERN), Khvn, 52—57, vid Nordiskt inst för teoretisk atomfysik, Khvn, 57—58, prof i teoretisk fysik vid LU 28 juli 58. — LFS 59.

G 13 okt 51 i Kalmar m FM Gunnel Bojs, f 22 juli 29 i Tingsås, Kron, d 6 april 69 i Lund, dtr till seminarielär Eric Folke Torvald B o Hilda Linnea Lindelöw.

Biografi

Gunnar K började sin akademiska bana med att avlägga civilingenjörsexamen på elektrotekniska linjen vid Chalmers tekniska högskola. Hans håg stod emellertid till den fysikaliska grundforskningen, o efter en snabb akademisk karriär fick han vid endast 32 års ålder en personlig professur i teoretisk fysik vid Lunds univ.

K:s forskningsområde ligger centralt inom teorin för elementarpartiklarna o deras växelverkningar. Han kom tidigt efter sin ankomst till Lund in på problem gällande de elektromagnetiska krafternas fundamentala natur, framför allt hur elektronens egenskaper skall beskrivas inom den sk kvantelektrodynamiken. Mycket snabbt närmade han sig centrum av den intensiva internationella utvecklingen i slutet av 40-talet inom denna vetenskapsgren. Bl a som elev till Wolfgang Pauli i Zürich fick han tillfälle att visa sin utomordentliga penetrationsförmåga o analytiska skärpa. Hans doktorsavhandling från 1950 innehöll främst en elegant förenkling av de kvantelektrodynamiska beräkningsmetoderna o väckte genast stort internationellt intresse.

Under de följande åren kom K att intressera sig för de inre svårigheterna i kvantelektrodynamiken. Med de tillgängliga beräkningsmetoderna erhålles ofta oändliga uttryck, som dock genom ett konsekvent — om än inte helt invändningsfritt — förfarande, renormeringsteorin, kan elimineras. Frågan gällde om dessa svårigheter berodde på de fysikaliska förutsättningarna eller på de matematiska metoderna i form av otillåtna serieutvecklingar. K lyckades finna metoder, där serieutvecklingarna inte behövdes. I ett mycket uppmärksammat arbete 53 bevisade han, att elektron teorin även i sin renormerade form innehåller oändligheter o alltså har principiella brister. K:s världsauktoritet inom kvantelektrodynamiken bekräftas genom hans stora artikel 58 för Handbuch der Physik. Den är också ett exempel på mönstergillt klar o pedagogisk framställning.

Redan under sina studier av kvantelektrodynamiken kom K in på ännu mera fundamentala problem: hur skall en klassisk fältteori, på vilken elektrodynamiken endast är ett exempel, klädas i kvantmekanikens o den speciella relativitetsteorins dräkt? Tillsammans med medarbetare som Wightman o Toll formulerade o påbörjade K ett synnerligen ambitiöst forskningsprogram, enligt vilket denna relativistiska kvantfältteori skall byggas upp från fundamentala funktioner, s k N-punktsfunktioner. Ett väsentligt matematiskt hjälpmedel i programmet var teorin för analytiska funktioner av flera komplexa variabler. K hyste stor tillförsikt att kunna genomföra sina föresatser, men formidabla svårigheter tvingade honom till avvikelser. Han genomförde emellertid undersökningar för ett antal viktiga specialfall, som fortfarande är bland de väsentliga resultaten inom denna gren av vetenskapen.

K:s intresse för elektronen o dess växelverkningar utsträcktes tidigt till att gälla elementarpartiklarnas kraftverkan överhuvud. Han deltog från början intensivt i den internationella vetenskapliga diskussionen o forskningen kring dessa frågor. Med sin snabba logik, stränga saklighet, djupa humor o ironi, sin skarpa debattkonst o inte minst genom sitt stora kunnande kom han att spela en väsentlig roll. Hans lärobok i elementarpartikelfysik 64 blev ett standardverk, lika uppskattad av teoretiska som experimentella partikelfysiker o i flera upplagor på tre språk spridd över stora delar av världen. Under senare år berörde K:s forskning bl a de problem som uppstår då man tar hänsyn till elektromagnetiska effekter vid atomkärnors betasönderfall.

I och med att K tillträdde sin professur, skapade han kring sig i Lund en vetenskaplig miljö av högsta internationella klass. Många internationellt aktade vetenskapsmän vistades för längre eller kortare tid vid institutionen för teoretisk fysik. Hans förmåga att entusiasmera sina studenter är omvittnad. Ett tiotal disputationer o ytterligare lika många licentiatexamina avlades som resultat av K:s lärargärning. Han var en utomordentligt klar o inspirerande föreläsare. Genom en systematisk serie föreläsningar på alla stadier lärde han ut sitt djupa kunnande inom många skilda grenar av fysiken. Han deltog också mycket aktivt i planeringen av nya kurser inom grundutbildningen i teoretisk fysik vid univ. Under en tid var han ordf i matematisk-naturvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd. Han var en av drivkrafterna bakom försöket under 63 o 64 att samla Nordens elementarpartikelfysiker till ett gemensamt nordiskt projekt kring en protonaccelerator. Han deltog också från 60-talets mitt i förarbetena till den europeiska kärnforskningsorganisationen CERN:s nya storaccelerator.

Som mest framträdande hobby hade K flygning. Intresset tog konkret form i mitten av 60-talet, när han intensivt o noggrant som alltid tog certifikat som privatflygare. Det var när han själv förde ett flygplan på väg till ett sammanträde med en vetenskaplig kommitté i Geneve som han förolyckades. Som bevis på den stora uppskattningen av K:s gärning som forskare o lärare instiftade hans kolleger, vänner o elever strax efter hans bortgång en fond som bär hans o hans hustrus namn o som förvaltas av K fysiografiska sällskapet i Lund.

Författare

Bengt Svensson

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: 1949—68 se LUM 1967—1968, Lund 1968, s 399—400. Jfr Torsten Gustafson, Scientific work of Gunnar Källén (Nuclear physics, vol A 140, Amster- dam 1970, s 5—8). — Quantumelektrodyna-mik. New York & Heidelberg (tr Heidelberg) 1972. IX, 233 s. Eng övers London . . . 1972. IX, 233 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: K E Eriksson o J Nilsson, G K död (DN 15 okt 1968); T Gustafson, Minnesteckn över G K (FSÅ 1969); dens, minnesteckn i Nuclear Physics A 140 (1970); In-bjudn till de högtidligheter, varmed prof . . . G K . . . installeras (1959); LUM 1967—68 (1968); B Nagel, G K död (SvD 15 okt 1968); P Urban, In memoriam Prof G K (Particle physics, Acta physica Austriaca, Suppl 6, 1969).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A O Gunnar Källén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11919, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Svensson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11919
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A O Gunnar Källén, urn:sbl:11919, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Svensson), hämtad 2024-04-26.