Hans Christoff Königsmarck

Född:1605-12-12 – Tyskland (i Kötzlin, Brandenburg)
Död:1663-02-20 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksråd, Fältmarskalk, General


Band 21 (1975-1977), sida 778.

Meriter

1 Königsmarck, Hans Christoff, f 12 dec 1605 (E 8098, RA) i Kötzlin, Brandenburg, d 20 febr 1663 i Sthlm, jordfäst 6 mars 63 i Ridd. Föräldrar: kejserlige ryttmästaren Conrad v K o Beata (Beatrix) v Blumenthal. I kejserlig krigstjänst 20—30, avsked som fänrik 30, kapten i sv tjänst 31, major 33, överstelöjtn 34, överste 36, generalmajor 25 mars 40, generallöjtn jan 45, guvernör över Bremen-Verden 18 juni 45, general 28 april 46, fältmarskalklöjtn 1 juni 48, greve 26 mars 51, riksråd 10 april 51, fältmarskalk 14 april 55.

G febr 33 i Mark-Brandenburg m hovdamen Maria Agatha v Lehsten, f 9 april 08, d 71 på Agatenburg, Bremen, dtr till Christopher v L o Anna Elisabeth v Seehlen.

Biografi

K tycks ej ha fått någon särskilt omfattande skolutbildning på grund av familjens svaga ekonomi, o det kändes uppenbarligen som en lättnad att 1616 kunna placera honom som page hos hertig Fredrik Ulrik av Braunschweig-Lüneburg. Då kejsarens trupper trängde fram mot Niedersachsen, tog K 20 värvning som kavallerist. 25 transporterades han till infanteriet. Denna förändring framställes i likpredikan över K som ett uttryck för hans medvetna strävan att skaffa sig en så allsidig militär utbildning som möjligt. Det är dock inte uteslutet, att det i själva verket rörde sig om en bestraffning. När Wallensteins armé upplöstes, avskedades K 30 som fänrik.

K förfogade nu över sådana ekonomiska resurser, att han 31 kunde erbjuda Gustav II Adolf att värva ett dragonkompani. Anbudet antogs, o K, som här för första gången prövade sin lycka som krigsfinansiär, trädde som kapten i sv tjänst. Under de följande åren deltog han huvudsakligen i operationerna i norra o västra Tyskland. 35 gjorde K sin första större krigsfinansiella insats för Sverige. Då generalmajoren C-D v Sperreuter gick i kejserlig tjänst, betalade K hans trupper o höll dem kvar på sv sida. Denna insats bör ingalunda ses som enbart ett uttryck för K:s lojalitet mot Sverige utan även — o kanske framför allt — som en finansiell satsning. Den kunde dock vid denna tidpunkt förefalla något djärv, då sv trupper efter nederlaget vid Nördlingen 34 var på reträtt i Tyskland. Under den kejserliga framryckningen i Westfalen råkade K 35 i fångenskap, som dock bara varade ett halvår. Han återvände till sina trupper, utnämndes 36 till överste o deltog under de följande åren i den sv arméns operationer i Westfalen, vilka syftade till att hålla städerna Minden, Nienburg, Osnabrück o Vechta med kringliggande områden under sv kontroll.

Hösten 38 inledde den sv överbefälhavaren i Tyskland, Johan Banér, en allmän offensiv. När chefen för den sv armén i Westfalen, generallöjtnant Jakob King, misslyckats med att undsätta garnisonen i Erfurt, ersatte Baner honom i maj 39 med K, som han bedömde som en utomordentligt skicklig militär. K fick order att undsätta Erfurt o säkra stadens omnejd som sv underhålls-område. Vidare skulle han vidga den westfaliska arméns underhållsområden o organisera uppbörden där. De inkomna medlen skulle bl a användas till att uppsätta o utrusta nya förband.

Med en snabb o rörlig krigföring löste K, som 40 utnämnts till generalmajor, sina uppgifter. Genom omfattande värvningar utökade han stadigt sin armé. Detta i sin tur både framtvingade o möjliggjorde, att han fram till krigsslutet 48 ideligen utvidgade sina underhållsområden. Fram till 45 kontrollerade han Meissen, Thüringen, Westfalen o Niedersachsen. Dessutom gjorde han upprepade gånger snabba framstötar i de angränsande områdena, framför allt i Hessen o Franken, för att framtvinga kontributioner. Samtida iakttagare frapperades av den lätthet med vilken K lyckades värva soldater o förklarade den med hans personliga tapperhet. Förklaringen torde dock framför allt ligga i att K tack vare sin skicklighet som krigsfinansiär kunde betala soldaterna. När Baners efterträdare, Lennart Torstenson, i dec 43 anföll Danmark söderifrån, fick K order att skydda hans västra flank. I första hand skulle han hindra den danske prinsen Fredrik, som var ärkebiskop respektive biskop i Bremen o Verden, att understödja Danmark. Eftersom K saknade nödvändigt infanteri för operationer i stiftens vidsträckta sankmarker, kunde han under 44 bara företa två mindre framgångsrika framstötar mot Verden o Langwedel. I jan 45 gav dock Torstenson order om att stiften skulle erövras. Samtidigt utnämnde han K till generallöjtnant o lovade göra honom till guvernör över stiften. K erövrade Bremen o Verden i febr—mars 45, o i juni blev han guvernör där.

46 lämnade Torstenson på grund av sjukdom Tyskland. Då Carl Gustav Wrangel blev hans efterträdare, kände K, som befordrats till general, sig förbigången. Han underordnade sig Wrangel högst motvilligt, om ens det. Konflikten bilades först 48, när tronföljaren Karl Gustav övertog högsta befälet i Tyskland, o K utnämndes till fältmarskalklöjtnant. Detta år genomförde K sin mest kända operation — kuppen mot Prags lilla sida. Den fd kejserlige överstelöjtnanten E Odowalsky påpekade i maj 48 för K, att det fanns en god chans att genom en kupp bemäktiga sig åtminstone denna del av staden, som var den både militärt o politiskt mest betydelsefulla, eftersom det kejserliga slottet, de stora adelsfamiljernas palats samt några kända kloster var belägna där. Efter att in i det sista ha lyckats dölja sina verkliga avsikter genomförde K kuppen på morgonen 16 juli 48. Erövringen av Prags lilla sida innebar framför allt en viktig psykologisk framgång för Sverige under fredsförhandlingarnas slutskede. Dessutom väckte det väldiga krigsbytet, däribland stora bok- o konstskatter, allmänt uppseende. K överlämnade till Kristina sin andel, bl a den gotiska silverbibeln. Det var han ingalunda skyldig till, men sannolikt ville han härigenom vinna drottningens gunst o försäkra sig om fortsatt sv tjänst efter fredsslutet. Kristina var dock angelägen att behålla K, i synnerhet då det var känt, att kurfurste Fredrik Wilhelm av Brandenburg sökte få honom över i sin tjänst. Kristina lät K stanna som guvernör i de genom westfaliska freden till hertigdömen sekulariserade stiften Bremen o Verden, där K 45—53 fått amten Neuhaus o Rotenburg samt en rad gods efter domkapitlen i Verden o Bremen i donation. Dessutom upphöjde Kristina honom 51 till sv greve med Västervik o Stegeholm med mer än 200 gårdar i Tjust som grevskap. 10 april 51 föreslog drottningen, att K skulle upptas i riksrådet. Trots att detta stred mot landslagen, accepterades förslaget. Som guvernör råkade han dock i viss motsättning till drottningen som ansåg att han inkräktade på hennes höghet som landsfurste o försvårade en uppgörelse med hertigdömenas ständer. Under ockupationen hade Kristina donerat taffel-, kloster- o domkapitelgodsen till personer i sv tjänst, bland vilka det endast fanns en bremisk adelman men däremot många högadliga svenskar. De bremisk-verdiska ständerna opponerade sig mot dessa donationer. Enligt tysk lag skulle intäkterna från taffelgodsen användas till att bestrida civilstatens utgifter. Dessa måste nu finansieras med medel från den under kriget införda månatliga kontributionen, som därför måste utgå med högre belopp än militärstaten krävde. I synnerhet adeln protesterade mot alienationen av klostergodsen. Dels hade de till största delen tillkommit genom donationer från förfäder, dels bortföll därigenom en möjlighet att försörja ogifta adelsdamer. I motsats till K var Kristina beredd att med ständerna komma överens om det årliga belopp, med vilket kontributionen skulle utgå. Bl a därför motsatte hon sig bestämt K:s planer på att av donatarierna på taffel- respektive på kloster- o domkapitelgodsen bilda två nya adliga stånd. Hon befallde att donatarierna o den inhemska adeln skulle bilda ett stånd, som dock skulle bestå av två klasser, donatarier o gammal adel. Däremot var hon inte villig att diskutera sin donationspolitik, vare sig med ständerna eller med K. Hon ansåg sig kunna förfoga fritt över dessa gods, vilket hon demonstrerade genom att beordra reduktionen av sjättedelen av de alienerade fd domkapitelgodsen för att kunna underhålla domkyrkostaterna. Genom val av lämpliga personer till den bremisk-verdiska regeringen i Stade, i synnerhet till den i tyska stater viktiga befattningen som kansler, sökte hon motverka K:s självrådighet. Mot slutet av Kristinas regering ledde han de sv trupper som besatte delar av staden Bremens område ("Första bremiska kriget").

På flera punkter skärpte Karl X Gustav Kristinas politik. Fjärdepartsreduktionen anbefalldes för Bremen-Verden genom en i aug 55 utfärdad stat för hertigdömena. Den utfärdades utan att K hördes men på grundval av informationer som lämnats av regeringsrådet i Stade Sven Mårtensson Strussberg. Fjärdepartsmedlen anslogs till civilstaten men räckte emellertid inte till, varför staten balanserades genom lönereduceringar. Bl a sänktes K:s lön med hälften, från 8 000 till 4 000 rdr om året. Även Karl Gustavs utrikespolitik berörde K:s ekonomiska intressen. Inför det 55 beslutade kriget mot Polen var det ovisst, vilken sida kurfursten av Brandenburg skulle välja. Om han slöt sig till Polen, skulle han säkerligen beslagta K:s i hans territorier belägna gods.

För att undvika en direkt konfrontation med kurfursten avböjde K den i april 55 utfärdade utnämningen till fältmarskalk o en kommendering till fältarmén, i synnerhet då han fruktade att kungen på så sätt ville avlägsna honom som guvernör. På grund av kungens politik var K också mycket ovillig att låna kronan pengar till de i Bremen-Verden inför kriget mot Polen genomförda värvningarna. Dessutom var han missnöjd med de nya säkerheter som kungen 55 utställt för lån på 60 000 resp 50 000 rdr som han 51 o Kristina 52 upptagit privat hos K. Eftersom kungen 55 indirekt kunde hota. med ytterligare reduktionsåtgärder o direkt med en undersökning av förvaltningen i Bremen-Verden, såg K sig tvungen att bevilja lån på sammanlagt ca 93 000 rdr. Kungen hade dock begärt 150 000. I aug 55-bad K även om ursäkt för att inte med tacksamhet o glädje ha mottagit utnämningen till fältmarskalk.

56 förbättrades dock K:s förhandlingsposition avsevärt. Eftersom kungen fortfarande var i stort behov av pengar, måste han tillmötesgå K. Denne tillfrågades, om han. ville delta i det polska fälttåget, men försäkrades om att han skulle förbli guvernör o att ett avböjande svar inte skulle framkalla kungens onåd. K:s donationer i Sverige undantags från reduktionsbesluten, o hans lön höjdes åter till 8 000 rdr. I jan 56 hade kurfursten av Brandenburg slutit förbund med Sverige. K beviljade nya lån o lämnade Stade för att bege sig till armén i Polen. Han tillfångatogs emellertid utanför Danzig o hölls fram till fredsslutet i Oliva 60 i fångenskap på Weichselmünde. Fångenskapen var inte hårdare än att K via sin hustru kunde underhandla med kronan om ytterligare lån, men han beviljade under de återstående krigsåren endast smärre belopp. Efter att ha återvänt till Stade lånade K förmyndarregeringen 60 o 61 större summor för att kunna avdanka trupperna. Sammanlagt lånade han 55—61 kronan ca 225 000' rdr, som huvudsakligen gäldades fram till 63 med intäkter i Bremen-Verden.

62 sålde K till lantgreve Fredrik av Hessen-Homburg för 240 000 rdr sina i kurfurstens territorier belägna gods, som mycket riktigt varit beslagtagna 59—60, efter att Fredrik Wilhelm under kriget bytt sida-Lantgreven betalade 50 000 rdr genom att överlåta två av sin hustrus, Margareta Brahes, allodialgods i Sverige, Lidö o Söderbo, K sålde båda direkt: Lidö till riksrådet Anders Torstenson o Söderbo till M G De la Gardie. De genom dessa transaktioner erhållna likvida medlen sökte K att placera i gods i Skåne o framför allt i Bremen-Verden. För 70 000 rdr övertog K skånska pantegods av grevinnan Helena Schlippenbach, tillpantade sig för 40 000 rdr det bremiska amtet Bederkesa av änkedrottningen Hedvig Eleonora o köpte en rad smärre gods i hertigdömena.

I okt 62 började ett av sv riksrådet tillsatt utskott sitt arbete med förslag till nyordning i hertigdömena. Underhandlingarna, till vilka K o representanter för Bremen-Verdens ständer kallats, rörde frågan om Bremen-Verden skulle styras enväldigt eller inte, o om ständernas bevillningsrätt skulle respekteras. K o rikskanslern De la Gardie förordade, understödda av kanslern i Stade Daniel Nicolai (Greiffencrantz), i praktiken enväldet. Dessutom önskade K tillgodose vissa egna intressen. Han ville nu inte bara bilda två utan tre nya adelsstånd, ett för vardera donatarierna på kapitel-, kloster- o taffelgodsen. Detta ledde till en viss motsättning mellan K å ena o De la Gardie o Nicolai å andra sidan. Innan riksrådsutskottet utarbetat några förslag, dog emellertid K i febr 63 i blodförgiftning efter att ha låtit operera bort en liktorn. In i det sista lär han ha varnat för eftergifter mot ständerna. Riksrådets beslut, som torde ha underlättats av K:s bortgång, gick emellertid i motsatt riktning.

K:s efterlämnade förmögenhet, som till största delen grundlagts o samlats under 30-åriga kriget, kan beräknas till minst 2 miljoner rdr, huvudsakligen placerade i gods.

Författare

Klaus-Richard Böhme



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Rester av K:s privatarkiv i Rydboholmssaml, E 7747-50 (räkn:ar, testamente, arv-skifteshandhar, donationsbrev, köpebrev osv). I Bremensia K:s originalbrev till K M:t 1651 —56, 1660—62 (vol 1—5, 9—12). Stora serier brev från K bl a till Karl Gustav i Stegeborgssaml (1 vol 1647—54), till M G De la Gardie (92 st), till J Oxenstierna (85 st) o till G G Wrangel i Skoklostersaml (212 st; E 8190 o 8397—98). Allt i RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: G Björlin, Johan Baner, 3 (1910; reg SBL); K-R Böhme, Bremisch-ver-dische Staatsfinanzen 1645—1676 (1967) o där anf källor o litt; dens, Geld fur die schwedischen Armeen nach 1640 (Sc 1967); dens, H G v K:s Testament (Niedersächsi- sches Jahrbuch fiir Landesgeschichte 1970); S Dahlgren, Karl X Gustav o reduktionen (1964); Från Femern o Jankow till westfaliska freden, ed Försvarsstabens krigshist avd (1948); H Landberg, Krig på kredit (dens, L Ekholm, R Nordlund o S A Nilsson, Det kontinentala krigets ekonomi, 1971); L Tingsten, Fältmarskalkarna Johan Baner o Lennart Torstensson såsom härförare (1932), särsk s 289; C v Warnstedt, Die v K (Zeitschrift fiir niederdeutsche Familienkunde 1963). — All-gemeine Deutsche Biographie, 16 (1882), o där anf litt; Frälseg 4 (1976); R Swedlund, Grev- o friherreskapen i Sverige o Finland (1936).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Christoff Königsmarck, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11942, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klaus-Richard Böhme), hämtad 2018-12-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11942
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Christoff Königsmarck, urn:sbl:11942, Svenskt biografiskt lexikon (art av Klaus-Richard Böhme), hämtad 2018-12-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se