Karl O Isakson

Född:1878-01-16 – Kungsholm eller Ulrika Eleonora, Stockholms län
Död:1922-02-19 – Danmark (i Köpenhamn)

Målare


Band 20 (1973-1975), sida 40.

Meriter

Isakson, Karl Oscar, f 16 jan 1878 i Sthlm, Kungsh, d 19 febr 1922 i Khvn, Brorson. Föräldrar: kassaskåpssmeden Karl Fredrik I o Mathilda Kristina Andersson. Elev vid Tekn skolans aftonkurser 91—97, biträdde Carl Larsson vid dekoreringen av NM 95— 96, elev vid FrKA 97—01, studier för K Zahrtmann i Cività d'Antino, Italien, sommaren 02 o därefter i Khvn, bosatt där, resor till Paris 05—07 o 13—14. Målare. — Ogift.

Biografi

Karl I:s föräldrar var, då han föddes, tämligen nyinflyttade från Småland till huvudstaden. Fadern innehade tillsammans med en bror en smidesverkstad men dog redan året efter I:s födelse. Den ensamma modern, som också hade dottern Ester, född 1879, att ta vård om, fick till en början hjälp av sin svåger, men också han dog snart. Hon kunde därefter skaffa sig och sina barn ett knappt uppehälle med en tvätterirörelse i sitt hem. Självfallet måste därför I vid tidiga år ut i arbetslivet. 1891 blev han målarlärling. För honom som för så många andra fattiga konstnärsbegåvningar blev Tekniska skolans aftonkurser porten till vidareutbildning och konstnärskap. Den utbildning han där erhöll och den förmåga han där fick tillfälle att visa gjorde honom skickad att bli Carl Larssons medhjälpare, då denne genomförde sin stora monumentalutsmyckning i Nationalmusei trapphall. Denna kontakt blev av avgörande betydelse. Carl Larsson, som själv hade börjat under ungefär likartade förhållanden, stödde på allt sätt sin unge assistent, och bl a fann han en mecenat, som möjliggjorde I:s inträde vid konstakademins skola hösten 1897. Hans akademistudier under von Rosen, Björck och Cederström varade till 1901. Själv uppfattade han dem inte som egentligen fruktbärande. Nästan endast teckningar finns bevarade, som avspeglar en ambitiös kamp med bibliska och fornnordiska motiv, kompositionsstudier, som givetvis vittnar om ett sökande men inte om egentliga resultat. I var ingen brådmogen begåvning, men däremot redan från början utrustad med en vaken självkritik. Att färgen så småningom skulle bli hans främsta konstnärliga instrument anas endast indirekt bl a genom hans stora beundran för Ernst Josephson.

Efter avslutade akademistudier for I på sin första utlandsresa till Italien, där han först besökte Florens och Rom. Under dessa år stod dansken Kristian Zahrtmann på höjden av sitt rykte som lärare, och det var känt att han brukade tillbringa sommaren i Cività d'Antino i kretsen av några utvalda elever. I hade beundrat några av hans målningar, som utställts i Sthlm, och bad därför att få ansluta sig till sällskapet. Han vann omedelbart lärarens stora bevågenhet, och med en av eleverna, Sophus Danneskjold-Samsøe, knöt han vänskapsband för livet. Intet var därför naturligare än att han hösten 1902 inträdde i Zahrtmanns skola i Khvn, där han upplevde både undervisning och kamratumgänge som mycket mera givande än vid sthlmsakademin. I själva verket skulle han bli så fast rotad i den danska konstmiljön att hela hans insats skulle komma att utföras där.

På hösten 1905 besökte I för första gången Paris, dit han därefter flera gånger återvände för längre eller kortare besök under tiden fram till hösten 1907. Då hade han också hunnit stifta en kort bekantskap med Spanien, besöka Pyrenéerna och fotvandra i Normandie. I Paris studerade han tidvis på Académie Colarossi, där Christian Krohg undervisade, men mestadels sökte han im- pulser och vägledning på egen hand, genom studier på Louvren och på Luxembourg. Genom förmedling av museichefen Karl Madsen, som redan i Khvn visat sitt intresse för honom, fick han också tillträde till några av dåtidens stora privatsamlingar, som gav en bättre bild av impressionisterna än de offentliga samlingarna ännu kunde presentera. Man vet också att han beundrade två inbördes så olika mästare som Moreau och Carriére.

I arbetade i egen ateljé både i Khvn och Paris, och de uppgifter han föresatte sig var komplicerade. Redan i Sthlm hade han med förkärlek prövat en fornnordisk motivkrets, och hans första väsentliga duk, fullbordad 1904, hade ämnet Höder och Loke. Två profilgestalter — Loke hukande bakom den sittande, blinde Höder, som får hjälp att rikta pilen — ger ett intressant rörelsemönster, som I lyckats förläna både ett vackert linjespel och en dramatisk uttrycksfullhet. Hans kamp med duken resulterade dock i en viss överarbetning, och hans förhoppning att erövra ett sv akademistipendium genom att utställa tavlan i Sthlm visade sig fåfäng. Denna och andra negativa erfarenheter, t ex gamla lärares reserverade omdömen om hans aktuella arbeten, kom honom att alltmera lösa banden med sv konstliv och sv studiekamrater för att i stället slå rot i den danska kamratkretsen. I Khvn utställde han med framgång, där fann han ibland köpare och ofta vänner. Men hans sv mecenater gav honom dock fortsatt stöd.

Förutom Loketavlan arbetade I med ett annat nordiskt motiv, som under flera år sysselsatte hans fantasi och återgavs i upprepade teckningar och målningar, nämligen Siv, en framställning av Tors maka, när den smideskunnige Völund sätter lockar av guld på hennes huvud. Också ett annat figurmotiv gjordes i upprepade versioner, Gosse som planterar, en spädlemmad barngestalt, som inbjuder till en allegorisk tolkning och ibland kallas Hoppet. Att dessa figurstudier, med vilka I aldrig tycktes kunna bli nöjd, gjordes i så många versioner (varav många makulerades) berodde på att I vid denna tid upptäckt, att en fortsatt bearbetning av samma duk förtog friskheten i både linjer och färger, och att han därför hellre borde börja om arbetet med samma bild på ny duk. Det var en princip som han därefter tillämpade under hela sin verksamhet.

Dessa figurmotiv var uppenbart vad han själv lade mest vikt vid, men samtidigt målade han också vänporträtt, landskap och stilleben. Hans färg, som under denna period ofta var gråstämd och bruten men rikt varierad och personlig, var givetvis påverkad av samtida dansk konst och blev ett allt smidigare instrument för den lågmälda, intima verklighetsskildring, som han nu eftersträvade.

Efter 1907 avstod I från att arbeta med kompositioner över klart artikulerade "ämnen" och ville i stället förfina sin förmåga genom arbete med modellstudier och stilleben. Detta sammanhänger också med hans förnyade kontakter med kontinentens konstliv. 1910 såg han i Berlin en stor utställning av van Gogh och hittade indianska fjädermålningar i dess etnografiska samlingar. Båda upplevelserna var intensiva och kom honom att ivrigare än någonsin studera färgernas samspel och uttryckskraft. 1911 besökte han åter Paris, och denna gång talade han i sina brev mest om Matisse, van Dongen och framförallt Picasso, som fascinerade honom. Han studerade noga allt vad han kunde få se av kubistiska och abstrakta manifestationer, som han fann ytterligt intressanta och lärorika, även om han själv aldrig abstraherade från verkligheten. Först och sist växte och fördjupades hans stora beundran för Cézanne. I dennes genomreflekterade men likafullt vitalt laddade landskap och stilleben fann han fullödiga uttryck för den strävan som också var hans egen.

Under dessa intryck, ytterligare fördjupade genom senare Parisresor, genomgick I:s konst en förvandling. Hans färg blev allt mera regnbågsklar; hans mjuka, en smula diffusa penselskrift ersattes med en uppbyggnad av konstverket i rent tonande plan; hans kompositioner byggde alltmera på en väl uttänkt balans mellan varma och kalla färger, som gjorde figur och vägg eller hus och himmel lika betydelsefulla för den rika helheten.

Men samtidigt som I:s konst tillsynes nådde en allt rikare blomning i ett allt generösare färguppbåd, blev han själv alltmera missmodig i en överkänslig självkritik. Han slutade inte att umgås med sina vänner, även om samvaron måste ske mer och mer på hans egna villkor, men han ville inte längre visa upp sin konst. Han inbjöds regelbundet att utställa med sin gamla krets i Khvn, men tackade alltid nej. Så småningom blev han sjukligt rädd att någon enda människa skulle få se vad han höll på med. Hans nerver råkade alltmer i olag, och under ett helt år, 1912—13, måste han på läkares ordination avhålla sig från konstnärligt arbete och vistades då på rekreationsorter i Småland och Västergötland.

När krafterna återvände, sökte I sig tillbaka till Danmark. 1911 hade han för första gången besökt Bornholm och Christiansö, och dit återvände han efter tillfrisknandet 1913. Dessa östersjööar gynnas av ett milt och fuktigt klimat, som ger en frodig, mera sydländsk växtlighet än annorstädes i Norden. Det överallt näraliggande havet ger en särskild karaktär åt färg- och ljusspel, och på den lilla Christiansö tillkommer som ett ytterligare värde de gamla karaktärsfulla befästningarna. Till dessa trakter sökte sig konstnärer i ökande antal just under dessa år, bl a flera av I:s gamla vänner, danskarna Weide, Rude, Saltö och Danneskjold-Samsøe. Senare blev han också nära vän med den sv bornholmsentusiasten Oscar Hullgren och hans danskfödda maka. Med ett nödtvunget uppehåll under krigsåren, då I som utländsk medborgare inte kunde få landstiga, blev dessa öar hans käraste sommartillflyktsorter. Därifrån målade han de solmättade, harmoniska landskap, som flertalet beundrare främst förbinder med hans namn, utförda i en av alla kamrater respekterad avskildhet och sällan eller aldrig uppvisade. Under krigsåren uppehöll han sig annars mest i Khvn och gjorde då och då avstickare till andra delar av Danmark eller till Sverige för sommarvistelser, bl a i Bohuslän, och för besök hos modem och hos systern, som också var målare. Från dessa år härstammar större delen av de modeller i interiör och de uppställningar med föremål och blommor, som för eftervärlden framstår som mogna mästerverk men för honom var mer eller mindre misslyckade övningar i en sorts konstens ABC. "Jag har nu målat apelsiner fem veckor. En liten skiss — 15 minuters arbete — är det enda dugliga resultatet." Detta skrevs 1911, men liknande pessimistiska omdömen om sitt eget verk gav han uttryck för under hela livet.

De sista åren av sitt liv skulle I emellertid återvända till flerfigurskompositionerna, om det nu berodde på att han verkligen kände sig ha lärt tillräckligt av sina modell-och stillebenövningar, eller på att lusten till de svåra, komplicerade kompositionsuppgifterna blev honom övermäktig. Eftersom de alla har bibliska motiv och är präglade av stark gripenhet, kanske de också tillkommit som en personlig nödvändighet med religiös bakgrund. I förteckningen över hans målade verk finns från 1920 titlar som Kristus och Magdalena, Johannes på Patmos, Kristus botar en blind, Jesus uppväcker Lasarus, Törnekröningen, Knektarna kasta tärning om Kristi klädnad, Gravläggningen. De är alla medelstora dukar men med monumental karaktär, glödande av varm färg. Figurerna återges utan enskildheter men med talande gester och dramatisk hållning. Skissböckerna visar, att han redan långt tidigare börjat bearbeta dessa ämnen i sina teckningar.

I dec 1921 kunde I åter göra en utlandsresa, som förde honom till Berlin, där en stor Cézanne-utställning lockade och stimulerade. Efter återkomsten till Khvn besvärades han emellertid av en förkylning, som efter hand förvärrades och 19 febr 1922 orsakade hans död i lunginflammation. Hans danska vänner kände sig ha lidit en svår förlust, och från officiellt danskt håll gavs han den ovanliga hedersbevisningen att en minnesutställning redan 7 april s å öppnades på Statens Museum for Kunst. I Sverige kände man knappast hans namn. När det 1916 hade ordnats två sv utställningar i Khvn, hade man från dansk sida anmärkt på att I saknades och mötts av svaret att man inte kände till honom. Nu ordnades snabbt en minnesutställning på Liljevalchs konsthall, där sv publik fick göra bekantskap med ett livsverk, utfört av en man, som själv känt sig utfrusen och oförstådd av sina landsmän. Det postuma erkännandet blev desto varmare.

Personligen beskrives I genomgående som en i sin tillbakadragenhet mycket charmerande person. Hans förfinade yttre och kultiverade sätt att tala och föra sig gjorde att vännerna ofta använder ordet förnäm i sin karaktäristik. Han synes ha varit en utpräglat intellektuell människotyp. Han sökte andra människors sällskap men inte för ett umgänge av konventionell typ utan i ett ständigt behov av att diskutera, framför allt naturligtvis konst. Han levde ogift och intog sina måltider under ivrigt tidningsläsande på restaurang, ofta på det kända å Porta vid Kongens Nytorv, där han visste att han kunde träffa någon konstnärskollega att utbyta tankar med. I några danska hem var han också en gärna sedd gäst, framför allt hos målaren Leon Ehlers i Refsnæs, hos skulptören Ludvig Brandstrup, vars hustru han målade upprepade gånger, och hos målaren Ejnar Nielsen, i vars hem på Jylland han vistades sommaren 1920 och då också porträtterade. Dessa och hans många andra danska konstnärsvänner, Sigurd och Leo Swane, Ernst Goldschmidt och andra, som i skrift eller på annat sätt vittnat om sitt förhållande till honom, framhäver alla vilken betydelse han haft för dem genom sin klara analys av konstnärliga problem, sitt kritiska men älskvärda sätt att bedöma deras arbete, sin oavlåtliga vaksamhet i fråga om nya impulser och strömningar, hemma och ute. Men sin egen produktion behöll han mer och mer för sig själv. Efter 1910 deltog han inte i någon utställning men sålde en och annan duk genom konsthandlarvänner.

Han led av rastlöshet och nervositet och blev så småningom alltmer överkänslig för människors omdömen och rädd för deras eventuella krav. Hans mors upprepade uppmaningar till honom att flytta tillbaka till Sverige och till henne kunde göra honom arbetsoförmögen för dagar, och han undvek att överenskomma om sammanträffande på bestämd dag och tid. Ledsamma tillfälligheter kunde anta helt bisarra proportioner för honom och bidraga till att han behövde söka vård för sina sjuka nerver. Hans resor blev ibland hastigt bestämda och abrupt avbrutna. Allt detta var mest till plåga för honom själv och utgjorde väl frånsidan av den fina känslighet och det krav på fulländning, som kom till uttryck i hans konstverk.

I:s insats har betytt mycket för dansk konst. Omedelbart efter hans död skrev kollegan Sigurd Swane: "Knappast någon av de danska målare i hans generation, som har betytt något under de sista femton åren, står inte i skuld till honom antingen direkt genom hans konstverk eller på grund av hans sökande och eggande intelligens; men han å sin sida har säkert också en skuld till envar av dessa målare, som självständigt mötte honom i resonemangen om de gemensamma problemen." I Sverige hade han däremot ingen del i utvecklingen under de händelserika åren på 1910-talet, då Matisse-eleverna utgjorde den moderna konstens stöt-trupp. Men naturligtvis blev hans färdiga livsverk, när det äntligen visades, beundrat av konstnärerna och hans tavlor snabbt begärliga samlarobjekt. Som Leo Swane uttryckt det: "Han var en del av den danska och han blev, efter sin död, en del av den sv konsthistorien."

I NM:s (nu Moderna musis) samlingar blev I repr 1921 med ett stilleben; ett landskap o en biblisk komposition inköptes på hans minnesutställn; numera rikligt repr där genom flera inköp o två stora donationer. Verk av I även i bl a Gbgs konstmus, Statens Museum for Kunst i Khvn o Nasjonalgalleriet i Oslo.

Författare

Gertrud Serner



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

En del brev till o från I i NM.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: NM:s klipparkiv. G Engwall, K I (Bonniers konstböcker, 1936): dens, K I (1944): SKL o där anf litt.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Karl O Isakson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11980, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2019-02-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:11980
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Karl O Isakson, urn:sbl:11980, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gertrud Serner), hämtad 2019-02-20.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se