Johan Kasimir

Född:1589-04-12 – Tyskland (i Zweibrücken, Rhenpfalz)
Död:1652-06-08 – Gryts församling (E-län), Östergötlands län (på Stegeborg)

Hertig, Pfalzgreve


Band 20 (1973-1975), sida 204.

Meriter

Johan Kasimir, f 12 april 1589 i Zweibrücken, Rhenpfalz, Tyskland, d 8 juni 1652 på Stegeborgs slott, Ög, o begr 5 sept s å i Strängnäs domkyrka. Föräldrar: pfalzgreve Johan I av Zweibrücken o hertiginnan Magdalena av Julich-Kleve-Berg. — Pfalzgreve vid Rhen, hertig i Bayern.

G 11 juni 15 i Sthlm m Katarina av Sverige, f 10 nov 84 i Nyköping, d 13 dec 38 i Västerås, dtr till konung Karl IX o Maria av Pfalz.

Biografi

Zweibrückens utsatta läge och starka engagemang på de franska hugenotternas sida, intresset i det rika jülichska arvet och den bl a därav betingade starka motsatsställningen till motreformationens makter medverkade till att Johan I av Zweibrücken tidigt anslöt sig till det av Kurpfalz ledda antihabsburgska partiet i Tyskland. Under inflytande av protestantismens dåvarande ledare där, Johan Kasimir av Pfalz-Simmern, övergick Johan just vid tiden för J:s födelse definitivt till den reformerta läran. Hovet i Zweibrücken präglades av ivrig kalvinism, nära kontakt med den franska och nederländska protestantismen och aktivt motstånd mot kejsarens och Spaniens växande inflytande. J växte sålunda upp i den nygrundade protestantiska unionens anda.

J fick en vårdad uppfostran vid faderns humanistiska fursteskola i Zweibrücken. Efter dennes död 1604 uppfostrades han hos sin förmyndare kurfurst Fredrik IV i Heidelberg och knöt där nära kontakter med bl a Christian av Anhalt, unionens verklige ledare, och kurprinsen Fredrik, den senare "vinterkonungen" av Böhmen. J inskrevs vid univ i Heidelberg och innehade 1606 hedersposten som rektor magnificus. Åren 1608—13 vistades han mest på peregrina-tionsresor i Nederländerna, England, Frank- rike, Italien och Spanien, varunder han även sökte befordra det pfalziska husets intressen. Han uppges ha deltagit som volontär i stridigheterna 1610 i samband med den julichska tronföljdskrisen (likpredikan) och åtföljde 1613 brodern Johan II av Zweibrücken, nu unionens direktor samt administratör i Kurpfalz, till bl a unionsdagen i Rothenburg ob der Tauber. Genom broderns ställning knöts J ännu närmare till det pfalziska hovet och unionens politik.

Efter freden i Knäred 1613 började de tyska protestanterna söka värva även Sverige för sin sak. På förslag av ärkebiskop Johan Fredrik av Bremen, Gustav II Adolfs morbror, sändes J i sept 1613 till Sverige som kontaktman för unionen och Kurpfalz men också för att där göra sin egen lycka. Trots att han var reformert och en furste utan land — han innehade som underhåll efter fadern endast det föråldrade fästet Neukastel i södra Pfalz och 3 000 gulden i årlig avkastning — vann han Gustav Adolfs halvsyster Katarinas hand. Äktenskapsplanerna befordrades av änkedrottning Kristina men motarbetades av Axel Oxenstierna. Sveriges ömtåliga läge gjorde Gustav Adolf själv angelägen om ett gott förhållande till unionen och Kurpfalz. Bröllopet kunde efter långdragna förhandlingar äga rum sommaren 1615.

J gjorde utan tvivel ett gott parti. Katarinas brudskatt och arv var betydande. Brudskatten uppgick till 100 000 rdr. Med hänsyn till Sveriges svåra finansiella läge skulle summan dock innestå i Sverige vitan ränta i sex år, alltså till dess att Älvsborgs lösen till fullo erlagts. Därefter skulle den betalas på fyra år och ränta utgå med sex procent. I enlighet med Karl IX :s förordnanden skulle Katarina därjämte utfå hela sin moders brudskatt, 24 000 guldgyllen, samt 24 000 dlr sv mynt. Gustav Adolf och hertig Karl Filip skulle vardera svara för hälften av sistnämnda summor. Vidare utlovades bl a utlämning av Katarinas ärvda lösören och en utrustning vid avfärden som anstod en sv konungadotter enligt praxis. Slutligen gav Gustav Adolf makarna en årlig pension på 2 000 dr som ersättning för uppskovet med betalningen av brudskatten.

Med rätta hade Axel Oxenstierna oroat sig för de ekonomiska konsekvenserna av giftermålskontraktet. Brudskatten skulle visserligen innestå några år men arvet utbetalas omgående. I själva verket blev brudskatten aldrig erlagd och Gustav Adolf förmådde inte på flera år betala mer än en mindre del av Katarinas fordran i övrigt. Karl Filip var punktligare men även hans betalningar släpade efter. J och hans gemål förmåddes bo kvar i Sverige i 2 1/2 år i fåfäng väntan på kontraktsbestämmelsernas uppfyllande. De residerade på Västerås slott under tidvis ohöljd förbittring över kontraktsbrotten. I jan 1618 hade J dock — främst genom änkedrottningens mellankomst — fått en sådan uppgörelse, att han och Katarina kunde avresa. Först i mars 1623 kunde J ge slutkvitto på alla fordringar utom den stora brudskatten.

I april 1618 är J åter tillbaka i sitt land. Här bosatte han sig på Kleeburg, ett av broderns slott i n Elsass, enär Neukastel bedömdes som bofälligt. Äganderätten till Kleeburg behöll brodern. Något "furstendöme" Kleeburg, vilket figurerar i litteraturen, innehade J således aldrig. I vinbyn Birlenbach, nära Kleeburg, började han bygga ett eget slott, Katharinenburg. Uppehållet där blev kortvarigt. 1620 måste J undan kriget ta sin tillflykt till Strassburg. Där befann han sig, då Gustav Adolf 1622 kallade honom och Katarina tillbaka till Sverige. Till Tyskland skulle han aldrig återvända. J:s residens i Sverige blev pantslottet Stegeborg.

J:s första besök i Sverige hade resulterat i hänvändelser från den protestantiska unionen om närmare kontakt. Gustav Adolf fortsatte att utnyttja J som diplomatisk kontaktman och pfalzgreven själv arbetade, särskilt efter återkomsten till Pfalz 1618, ivrigt för närmare förbindelser mellan de tyska protestanterna och Sverige. J:s verksamhet i denna riktning aktiverades starkt under kurfurst Fredrik V:s böhmiska äventyr. 1620 besökte han sålunda Sverige som dennes officiella sändebud för att förhandla om bistånd. Resultatet blev dock mycket magert, J engagerade sig även starkt för Gustav Adolfs tyska giftermålsplaner och spelade här en viktig roll. Han åtföljde konungen på dennes resa till Heidelberg och Berlin 1620. I samband med hemresan 1618 hade J fått i uppdrag av Gustav Adolf att av Kristian IV söka utverka visst anstånd med den tredje terminsbetalningen av Älvsborgs lösen, vilket dock misslyckades. J kunde genom sina nära förbindelser med det pfalziska partiet aktivt arbeta för det sv underrättelseväsendet och propagerade samtidigt för den dittills ofta i Tyskland misskända sv politiken. Det var genom honom som Ludvig Camerarius knöts till den sv utrikestjänsten. Även efter det J för alltid bosatt sig i Sverige, förblev hans flitiga korrespondens med de tyska anförvanterna länge en tillgång för den sv diplomatin. Gustav Adolf begärde ofta J:s råd i utrikesärenden.

När J och Katarina med två döttrar i slutet av juli 1622 anlände till Sverige, var Gustav Adolfs övriga syskon döda och konungens eget äktenskap alltjämt barnlöst. Samtiden uppfattade också Gustav Adolfs åtgärd att kalla den pfalzgrevliga familjen till Sverige som en dynastisk säkerhetsåtgärd. J:s ställning stärktes genom Karl Gustavs födelse s å. Han räknade emellertid själv med att stanna i Sverige endast så länge kriget pågick. Redan före J:s överflyttning till Sverige anmodades han att söka värva tyska officerare, särskilt ryttare, och han fortsatte därmed även efter ankomsten. 1623 engagerades han direkt i det sv försvarsväsendet. Han fick då tillsammans med Axel Oxenstierna ansvaret för försvarsanstalterna i Sverige under konungens vistelse på flottan. Uppdragen skulle återkomma under Gustav Adolfs krig och snart bli mycket omfattande. Fr o m 1625 fungerade J i regel som ensam överbefälhavare på hemmafronten med ansvar också för utskrivningar, mönstringar, truppernas organisation och utrustning samt i förekommande fall avtransport till krigsskådeplatsen. Inför avfärden till Livland s å gav Gustav Adolf honom befälet över hemmatrupperna med uppgift att hindra både utländskt anfall och inhemskt uppror. Till J:s assistans förordnades fältmarskalken Herman Wrangel. I J:s uppdrag ingick såväl nu som senare att över huvud taget "se uppå sakerna i vår frånvaro och oss vad som förlöper idkeligen avisera" (Gustav Adolf t J 7/8 1625). Instruktionerna som överbefälhavare på hemmafronten upprepades 15 juni 1626, 26 april 1627 och 28 april 1628. J:s huvudkvarter var i regel Kalmar men 1626 vistades han en tid i Älvsborg och Gbg för att organisera försvaret mot ett befarat spanskt flottanfall. Under vintern 1628 var J i hög grad engagerad i organisationen av armén och flottan. Särskilt verksam var han i Östergötland och Småland. Hans uppgift var att söka bringa den militära organisationen i så nära överensstämmelse med den administrativa indelningen som möjligt.

Överbefälhavare i Sverige 1629 blev riksmarsken Jakob De la Gardie, som återkommit från mångårigt uppdrag i Livland. J:s verksamhet koncentrerades 1629—30 i stället till landets mest utsatta sydöstra del. Innan Gustav Adolf sommaren 1630 lämnade Sverige, anförtrodde han (27/5) försvaret av Sverige till ett triumvirat bestående av J, De la Gardie och Wrangel, under visst förmanskap av J, som anmodades att i konungens frånvaro "dirigera" krigsväsendet och "korrespondera" med riksrådet, De la Gardie och Wrangel. J skulle dock alltjämt främst disponera smålands- och östgötafolket och tillsammans med Wrangel passa på Kalmar och Älvsborg. Ett befarat danskt anfall gav J den 2 aug 1630 nya uppgifter. Han skulle omedelbart bege sig till Sthlm, residera där någon tid och "sakerna dirigera och driva" samt tillsammans med riksrådet "hava på allt inseende". Faran försvann snart och J:s verksamhet blev åter förlagd till sydöstra Sverige, där han som vanligt var oförtröttligt verksam med mönstring och trupporganisation. Nyårsdagen 1631 upprepar Gustav Adolf uppdraget till J att "se på militien hemma" och att med riksrådet driva på krigsfolkets avfärdande till Tyskland. Även sedan J fått andra huvuduppgifter, fortfor han att under konungens återstående tid vara starkt engagerad inom krigsväsendet. J:s del i den nyorganisation av krigsväsendet, som Gustav Adolf genomförde i Sverige, måste, ehuru ännu inte tillräckligt utredd, anses stor. Den auktoritet som J hade som furste och konungens svåger, gjorde honom även väl skickad att stilla de ofta återkommande upprorstendenserna hos den hårt prövade smålandsallmogen. I detta syfte var han särskilt aktiv 1626 och 1628.

Gustav Adolf uppskattade i hög grad J:s energi, administrativa duglighet och förmåga som pådrivare; endast i några fall såsom beträffande försvarsanstalterna vid Älvsborg 1626 synes han ha funnit honom alltför energisk. Det blev också åt J som konungen den 22 jan 1631 överflyttade ansvaret för rikets finansväsen. Uppdraget var liksom alla J:s större åligganden begränsat till konungens bortavaro. Det omfattade de facto chefskapet över räknekammaren, av vilken som Per Baner uttryckte det, staten och tillståndet i riket till största delen "de-penderar". Gustav Adolf meddelade riksrådet (22/1) med tydlig skärpa, att J fått uppdraget för att "vi icke som mest härtill skett, alltid måste allenast med excuser bespisade varda".

J infann sig i kammaren i början av mars 1631, där brev är undertecknade av honom 5 mars 1631—19 juni 1633. Under juli och aug 1633 utgår endast enstaka brev i hans namn, daterade från orter i Småland och Östergötland, där han mönstrar krigsfolk. J fick efter konungens död gott betyg från den andra parten, riksrådet, för sin insats i kammaren. Vad J personligen spelade för roll för rikets finansväsen och krigsförsörjningen, är ännu inte klarlagt. Viktiga frågor för honom var, förutom alltjämt truppernas utrustning och försörjning, spannmålshandeln, licenterna, kopparhandeln och myntningen. I jan 1632 erhöll J som särskilt uppdrag generaldirektoriet över den creuzermyntning avsedd för Tyskland, varmed Gustav Adolf hoppades hjälpa upp sina finansiella svårigheter, sedan införandet av kopparmyntfoten i Sverige i detta avseende slagit fel. Inte heller creuzermyntningen blev någon framgång och inställdes efter konungens död.

Upprepade gånger uppmanar Gustav Adolf J att, som han uttrycker det i aug 1631, "si därhän, att allt må bliva drivet till vår och riksens tjänst och nytta". Detta allmänna inseende gällde såväl krigsväsendet hemma som finansväsendet och näringarna. Allt skulle dock ske i samråd med riks- och kammarråden och samarbetet synes i stort sett ha varit förtroendefullt. "Vi Johan Ka-simir med Guds nåde etc samt underskrivna Sveriges rikes råd göre veterligt" är ingressen till öppna brev från Sthlm vid denna tid. Vid Gustav Adolfs död är J den mest framträdande i den sv förvaltningen efter rikskanslern och rådet. Det han uträttar, gör han på begäran som konungens nära frände och utan arvode. Någon tanke på att bli t ex riksskattmästare, torde J, som var mycket mån om sin furstliga värdighet, inte haft. Han var givetvis aldrig riksråd, som påståtts, även om han ofta deltog i rådets förhandlingar. Redan kort efter det J efter ankomsten till Sverige börjat åta sig militära uppgifter — sådana var ju inte ovanliga för utländska furstar — avvisar han också i brev till Dietrich von Falkenberg tanken på tjänstefullmakt ("Bestallung"). Han ville vara fri.

J:s förhållande till Axel Oxenstierna var formellt gott men i realiteten alltsedan J:s första besök i Sverige kyligt. Den röda tråden i rikskanslerns inställning var, att J inte fick ges någon annan ställning än en privatmans. Successionsberättigade furstar med ärftliga län i riket fick inte åter hota Sveriges säkerhet. Oxenstiernas uppfattning om den inhemska aristokratins företrädesrätt är bekant. Rikskanslern nödgades hålla god min med J:s officiella uppdrag under Gustav Adolfs tid men visade sig efter konungens död vara helt emot sådana. J höll sig följdriktigt nära till kungafamiljen. Han stod mycket väl hos Kristina dä och länge även hos Maria Eleonora, vilken han och hans gemål ofta på Gustav Adolfs begäran fick trösta och bistå i hennes oresonliga oro och sorg över konungens bortavaro. Han var nära förtrogen med kungafränden Karl Karlsson Gyllenhielm; särskilt markant blev detta under förmyndartiden. J höll vidare nära kontakt med de rådsherrar som var mer eller mindre kritiska mot oxenstiernorna, främst Johan Skytte och Per Baner. Han stod också konungens hovpredikant Johan Matthiæ nära, vilkens kyrkligt unionistiska inställning han sedan sin uppfostran i Heidelberg ej stod främmande för. Några av kansliets sekreterare höll, väl främst av opportunistiska skäl, god kontakt med J, så Lars Grubbe, som av Gustav Adolf ålades korrespondera med J från Tyskland, Nils Nilsson Tungel, som tidvis försåg J med hemliga upplysningar via Bengt Baaz (adl Ekenhielm), och Johan Adler Salvius. J:s förnämsta rådgivare under 1620-talet var emellertid hessaren Dietrich von Falkenberg, därnäst Johan Skytte.

Dödsbudet från Lützen ändrade J:s ställning helt. Det var han som i kammaren 8 dec 1632 först mottog underrättelsen därom. Han tog omedelbart ledningen vid den hyllning av Kristina som följde och manade senare skriftligen de tyska evangeliska furstarna till trohet mot Sverige. Själv begärde han genast rådets beskydd för sig som främling och för sin familj och erbjöd sina fortsatta tjänster. De la Gardie svarade synnerligen förekommande på rådets vägnar och bad J fortsätta sin mödosamma förvaltning, tills konungens sista vilja blivit bekant. J lovade detta men bad också upprepade gånger om rådets rekommendation hos den mäktige rikskanslern. Hans oro var uppenbar. Tills vidare hoppades han dock på ett för honom och hans familj förmånligt testamente och på ständernas välvilja. I Tyskland var det regel att de regerande furstarna gav noggranna anvisningar i sina testamenten om hur regeringen skulle ordnas efter deras frånfälle. Den näst närmaste manlige anförvanten blev vanligen överförmyndare och administratör i landet under regentens ev minderårighet. J hade uppenbarligen svårt att tro att Gustav Adolf skulle ha underlåtit att göra liknande förordnanden. J:s öppna önskemål var erkännande av familjens arvsrätt till kronan och av Stegeborg som ärftligt län. Redan under riksdagen i febr 1633 kunde han dock inse vad han hade att vänta. Hans begäran att få avlägga redogörelse för ständerna för sin förvaltning avslogs och man såg till att han ej fick någon prejudicerande plats bland stånden i rikssalen. Propåer från präste- och bondestånden om en riksföreståndare avvisades. Den 30 mars överenskom riksrådet, att intet som var av någon "importance" i kammaren skulle beslutas utan "kommunikation" med hela rådet. J lämnade Sthlm i slutet av juni 1633 och återvände aldrig till kammaren.

I aug 1633 återkom J med begäran om att få Stegeborg som ärftligt län och om rekommendation för sig och sin familj hos ständerna. Han ville inte tro, att det inte skulle finnas ett testamente, där han var ihågkommen, och hotade med att lämna Sverige och ta sin familj med sig. J:s krav avvisades bestämt. Det enda han uppnådde — och tom detta ogillade Oxenstierna — var fortsatt förpantning av Stegeborg under Kristinas omyndighet (17/8). J blev förbittrad över alla motgångar och fällde de bekanta ord som Jakob De la Gardie återgav i brev till rikskanslern 19 aug. Det vore pfalzgreven "lett" att han menat så väl med rådet och kronan. Hade han vetat vilken tack han skulle få, hade han inte rekommenderat deras saker så väl hos sina anförvanter som han gjort. J ansåg sig med viss rätt ha uppehållits med falska förespeglingar, tills regeringsfrågan lösts enligt rådets önskan. Stämningen försämrades ytterligare av att han misstänktes underblåsa änkedrottningens missnöje med sina räntor. I jan 1634 steg spänningen till sin höjdpunkt och rådet var berett att betala brudskatten och återkräva Stegeborg. J drog sig då tillbaka och beslöt se tiden an. En ny insinuation från J i mars om att k dispositioner för hans räkning fanns men dolts tills vidare, ledde till en skarp varning från rikskanslern (20/5). J slutade nu att tvista. Han var maktlös. Ett annat skäl till reträtten kan ha varit, att J vid denna tid hyste av rådet och rikskanslern själv understödda, men som det snart visade sig fåfänga förhoppningar om att få sv förläningar i Tyskland. J och hans gemål residerade efter brytningen med rådet mest på Stegeborg som storgodsägare utan politiskt inflytande. De vållade numera knappast regeringen några nämnvärda bekymmer men intrigerade alltjämt för särskilt den äldste sonens framtid. De fortsatte också att stödja änkedrottningen. Ännu i juli 1636 beskyller Axel Oxenstierna i rådet J för att yppa rådslagen i Sthlm för fienden, särskilt Sachsen och Brandenburg, en allvarlig anklagelse som dock ej belagts. Trots allt inträdde en viss avspänning i förhållandet mellan Oxenstierna och den pfalzgrevliga familjen genom att Katarina (d 13 dec 1638) anförtroddes Kristinas uppfostran och rikskanslern Karl Gustavs. J hade onekligen ett visst bestående inflytande på Kristina och därtill torde han ha satt sitt framtidshopp. Spänningen steg åter mellan J och rikskanslern, när denne under 1640-talet förmenade Karl Gustav sv tjänst och även motarbetade hans planer på giftermål med drottningen. Klyftan blev, ehuru utåt osynlig, i stort sett bestående. J:s anhängare, det senare s k pfalziska partiet, fortsatte att motarbeta Oxenstierna och hans aristokratvälde. Det ville ha ökad makt åt ständerna, sparsamhet i finanshushållningen samt snar fred även till priset av eftergifter. J var själv, i förståeligt eget intresse, fredsvän. — Efter år av motgångar fick J dock till sist uppleva att sonen Karl Gustav 1649 erkändes som tronföljare, om drottningen avled utan livsarvingar, och året därpå formligen förklarades som rikets arvfurste.

J:s planer på att bygga upp ett större godskomplex i södra Pfalz och Elsass kunde till följd av kriget aldrig förverkligas. Det blev i stället i Sverige, som han skulle skapa sig en ställning som godsägare. Sedan 1622 hade han som pant för Katarinas brudskatt och som ersättning för den beviljade pensionen Stegeborgs och Skenas län i behållna delar, dvs slottet Stegeborg och hemman i Hammarkinds, Björkekinds och östkinds härader i Östergötland. Då avkastningen härav inte räckte för att täcka hans fordringar, anvisades han belopp från bl a Tjust och Tuna län i Småland. Panten förvandlades 1651 till ärftligt manslän och utökades samtidigt något. Lika litet som J var furste av Kleeburg, innehade han sålunda Stegeborg som "hertigdöme". Pfalzgrevamas bajerska hertigtitel, oftast använd av J:s söner, torde här ha vilselett forskningen.

Pfalzgrevinnan fick 1626 Skenas kungsgård och J själv 1630 Rönö kungsgård som allodialdonationer. 1626—31 byggde J ut godskomplexet med köpegods i flera härad, bl a Brånäs (Bråborg) kungsgård i Lösings härad. Vid sin död innehade han och hans gemål 614 mantal i Östergötland, representerande en ränta av nära 21 800 dlr (Frälseg).

J:s historiska betydelse ligger främst i att han var Gustav Adolfs svåger och betrodde medarbetare samt de sv wittelsbacharnas stamfader. Som utrikespolitisk kontaktman och som administratör gjorde han sina största insatser. Han var en god ekonom, drev bl a omfattande spannmålshandel och hade intressen i kopparkompaniet. Han hade samtidigt många av en renässansfurstes intressen. J:s byggnadsverksamhet, vid Stegeborg, Skenas, Bråborg och Rönö, under 1620- och 30-talen var den dominerande i Sverige vid samma tid och hans trädgårdsanläggningar fick stor betydelse för den sv trädgårdskonsten (Karling). Med honom inflyttade Jacob Elbfas, den ledande porträttmålaren i Sverige omkr 1640. J:s äktenskap med Katarina synes ha varit mycket lyckligt.

Författare

Åke Kromnow



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av J:s arkiv finns i Stegeborgs- o Zweibrückensaml:arna i RA. Arkivdelar från ungdomsåren o delar av J:s korresp med medlemmar av kurfurst Fredrik IV :s familj i aktserier i Bayerisches Geheimes Hausarchiv, München. Brev från J även i Skrivelser till Konungen, rådets handl o brev, kanslitjänstemäns koncept o mottagna skrivelser, D v Falkenbergs, K K:son Gyllenhielms o Axel Oxenstiernas arkiv, RA; i KK:s ank brev E I a 3 o E II a, särskilt J:s brev till Johan Skytte 1628—29, KA, RA; Ty kancellis udenrig avd: Pfalz A I: 10, DRA; till div ty furstar i bl a arkiven i Darmstadt, Gottorp, Göttingen (Schwerin), Hannover, Marburg, Merseburg, München, Oranienbaum, Wiesbaden, Wol-fenbiittel samt i handskr:saml i univ:bibl i Heidelberg o i Bayer Staatsbibl i Miinchen (Camerariussaml).

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: SRP, RR, ty o lat registratur, titulaturregister, k koncept, kansliets diarier, Diplomatica: Danica, Brandenburgico-Borus-sica, Germanica, urkunder rör Sveriges konungahus, K arkiv: sv drottningar, sv prinsars o prinsessors brev o handl, sv regenters levnadsförhåll, riksdagsacta, Depositio Skytteana, Rydboholms- o Skoklostersaml, RA; KK:s prot, skriv:er från orterna, register till regist-ratur, KA, RA; Handl rör furstl hov, SIA, RA; handskr:saml E 352 o E 379e, UUB; Ty kancellis udenrig avd: Ausl Registrant nr 55, Sverige A 1:8, 11:36, DRA; Kopialbucher o Kammerrechnungen i Staatsarchiv Speyer; Annales i Univ-Archiv Heidelberg; Ratsprot i Archives de la ville, Strasbourg.

G Adlersparre, Hist samhar, 1—4 (1793— 97); N Ahnlund, Gustav II Adolf o tyska kriget 1620—25 (HT 1917); dens, Gustav Adolf inför tyska kriget (1918); dens, Storhetstidens gryning. Gestalter o händelser (1918); dens, Gustav Adolf den store (1932); dens, Axel Oxenstierna intill Gustav Adolfs död (1940); AOSB; F Arnheim, Gustav-Adolfs Gemahlin Maria-Eleonora v Bran-denburg (Hohenzollern Jahrbuch 1903); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 1 (2:a uppl, 1883); A Cron-holm, Sveriges hist under Gustaf II Adolfs regering, 5: 1 (1871); [O] v Ffeilitzen], J K (NF, 2:a uppl, 1910); Frälseg, 2—3 (1934— 47); S Göransson, Ortodoxi o synkretism i Sverige 1647—1660 (1950); J Hallenberg, Svea rikes hist under konung Gustaf Adolf den stores regering, 1—5 (1790—96); S F Hammarstrand, Underhandl o rådslag rör Sveriges deltagande i det trettioåriga kriget (1854); dens, Hist öfversigt af förhandharne mellan konung Gustaf II Adolf af Sverige o kurfursten Fredrik V af Pfalz åren 1618—1620 (1855); dens, Försök till en hist framställn af förhandharne om Sveriges deltagande i trettioåriga kriget till fördraget i Beerwalde (1855, 1858); Johan Hands dagbok under K Gustaf II Adolfs resa till Tyskland 1620 (HH 8:3, 1879); L Häusser, Geschichte der rhei-nischen Pfalz, 1—2 (1845); Johan Matthiae, likpredikan över J K (1652); KK:s protokoll, 1, 1620—1638 (1934); S Kariing, Trädgårdskonstens hist i Sverige (1931); A Kleinschmidt, J K, Allgemeine Deutsche Bio-graphie, 14 (1881); Å Kromnow, J K (SMoK); dens, Pfalzgreven J K:s anteckn:ar vid tronskiftet 1632 (HT 1955); J G Lehman, Vollst Geschichte des Herzogthums Zweibriicken und seiner Fursten (1867); S Loenbom, Upplysn:ar i sv hist, 3 (ny uppl, 1774); L Molitor, Zweibriicken, Burg und Stadt, vor der Zerstörungskriegen des sieb-zehnten Jahrhunderts . . . (1879); dens, Vollst Geschichte der ehemals pfalz-bayerischen Resi-denzstadt Zweibriicken (1885); F C v Mo-ser, Neues Patriotisches Archiv, 1 (1792); C Th Odhner, Om pfalzgrefven J C:s förhållande till drottn Christinas förmyndare (Nord universitets-tidskr 1862); dens, Sveriges inre hist under drottn Christinas förmyndare (1865); S I Olofsson, Drottn Christinas tronavsägelse o trosförändr (1953); dens, Carl X Gustaf (1961); S Pufendorf, Schwedische und Deutsche Kriegsgeschichte (1688); M Roberts, Gustavus Adolphus, a history of Sweden 1611—32, 1—2 (1953—58); H Rosengren, Karl X Gustaf före tronbestign (1913); N Runeby, Monarchia mixta. Maktfördeln:de-batt i Sverige under den tidigare stormaktstiden (1962); F Schmidt, Geschichte der Er-ziehung der Pfälz Wittelsbacher (Monumenta Germanica Psedagogica, 19, 1899); P Sondén, Förteckn över pfalzgr J C:s o hans gemåls arkiv i Stegeborgssaml (MRA, NF, Ser 1 :bd 5, 1920); SRP; K E Steneberg, Kristinatidens måleri (1955); C G Styffe, Konung Gustaf II Adolfs skrifter (1861); Sveriges krig 1611— 1632, 2—5, ed Generalstaben (1936—38); B Thyresson, Sverige o det protestantiska Europa från Knäredsfreden till Rigas erövring (1928); G Toepke, Die Matrikel der Universität Heidelberg von 1386 bis 1662, 2 (1886). — E Granstedt, Carl Carlsson Gyllenhielm o Vasahuset (PHT 1943).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan Kasimir, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12105, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow), hämtad 2019-01-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:12105
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan Kasimir, urn:sbl:12105, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Kromnow), hämtad 2019-01-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se